Röd debut från vitvinsfavorit

En av de bättre vitvinsmakarna i Bourgogne är i mitt tycke Pierre-Yves Colin-Morey. I hans portfölj finns det även en del rött, något jag hittills inte hade provat. Det skulle dock rådas bot på och en flaska av det lite enklare slaget följdes över ett par dagar....så nu har jag gjort min rödvinsdebut för denna producent. Vinet var 2013 Santenay Vieilles Vignes, Pierre-Yves Colin-Morey. 

En ljuvlig fatkryddad doft med nymalet kaffe, mörk choklad och kryddor, sådär lagom mjukt och inte alls ekbeskt. Lägg till hallon och lätta drag av körsbär. Sedan lite lätt alkoholvärme med marsipan och flyktiga slöjor av lösningsmedel. Allt avrundas med lite, lite stenflis. Mysdoft!

I munnen är det bra fart i syran, kroppen är slank och det finns en ekton som är lite på gränsen. Tanninerna finns där, men är små och lite sådär greppriviga med ett motstånd som ger karaktär.

Behöver ett par år på att bygga ihop sig och bli riktigt trevligt,men skäms inte alls för sig redan nu. Han kan göra vin den där Pierre-Yves.

Det här håller inte Prieur-Brunet

En flaska Bourgogne i förbifarten, mellan lite annan blandad dryckjom så här i midsommartider. Lite grand "grab and go" bland flaskorna som ligger för konsumtion.

Just idag landar vi i en 2005 Santenay 1er Cru "Maladière", Domaine Prieur-Brunet.

En lite annorlunda näsa med fina, kryddiga fatkomponenter, frukt i form av hallon och körsbär, och ta mej tusan om det inte andas lite sherry....spooky! Vandrar man körsbärsspåret fullt ut hamnar vi i kirsch, marsipan och lite lösningsmedel. Går man åt andra hållet pratar vi sous bois och köttbuljong. En rätt kul doftbild totalt sett.

Smaken hänger dock inte med utan här spretar det åt olika håll, med hög syra och stjälkighet/kartighet som helt klart stör. Inte så stor ide att orda om nåt annat, näää, det håller inte. Producenten fixar varma år som 2003 och 2009, men annars är det faktiskt värre....i alla fall av det jag druckit på den röda sidan.

En monopol strax nedanför berget med de tre korsen

Ovanför Santenay ligger berget med de tre korsen "Montagne des Trois Croix". Ett trevligt utflyktsmål är det och så ska det ha en hänförande utsikt sägs det. De gånger jag har varit där har det var moln eller dis så jag har inte sett så långt och kan inte riktigt verifiera att det stämmer. Det hävdas t.o.m. att en perfekt dag ska man kunna se Mont Blanc....jag tror det när jag ser det.

Nedanför berget breder vingårdarna i Santenay ut sig och bland dessa finns en monopolvingård som tillhör Louis Jadot. Vingården är en del av den större "Sous la Fée" och heter "Clos de Malte". Här odlas i huvudak Pinot Noir på de sju hektaren, men en hektar eller nåt är vikt för Chardonnay.

Under ett besök hos Vinunic, närmare bestämt i källaren, lyckades jag plocka åt mig bland annat ett par flaskor från nämnda vingård och det är vad som sippades på för någon dag sedan. Flaskan var en 2002 Santenay "Clos de Malte", Domaine Louis Jadot, ja den röda alltså.

Redan vid första sniff känns att vinet fått en tydlig mognad. Det bjuder i och för sig på en svävande floralitet, men därunder känns att frukten i form av hallon och körsbär börjat torka ut. Mognaden visar sig även i form av målarlåda, köttbuljong, höstlik jordighet och sous bois. Ibland tycker jag även att mogen Bourgogne kan dofta övermogen purjo, och det är fallet den här gången.

Ett helt annat knippe komponenter för tankarna till lakrits, mineraler, och asfalt....mmm...sommarvarm asfalt. Hur smakar då något med den doftbilden?

En bra bibehållen syra, en matta tanniner som lämnar ett svagt, men fint avtryck. Till det pratar vi tydligt syrliga bär, en touch av buljong, lakrits och mineral. Helt klart ett vin som kämpar att hålla ihop, med en beståndsdel syrlig frukt och en del mer torrtuggad dito. Riktigt bra att sniffa på och helt OK att dricka. Inget att spara...utan drick upp.

Ett långsamt förfall

Jag öppnade för några dagar sedan en flaska 2005 Santenay "Le Foulot", Domaine Prieur-Brunet. Tidigare flaskor har levt på ungfrukten, men den senaste för 1,5 år sedan uppvisade tendenser till att tappa , och då var det frukten som gjorde att vinet inte riktigt kändes som om det höll ihop.

Den här gången följde jag en flaska över fyra dagar, där flaskan tillbringade all öppnad tid i kylskåpet, ja förutom när jag fyllde på något glas. Det som hände var följande:

Redan från början, dag ett, kändes det som om vinet kantrat ännu mer än senast. Syran är nog intakt och tanninerna har kvar ett visst grepp...de kan i alla fall prestera en viss snörpig upplevelse. Men frukten, var är frukten.....det ekar ganska ihåligt när jag ropar och frukten har tappat minst ett par snäpp till sedan senast. Taskig stoppning är betyget dag ett.

På något sätt håller vinet ändå ihop bättre än vad jag räknat med över de fyra dagar jag följer det, även om det sakta kantrar mer och mer och delarna mer och mer känns som just det, delar. Balans är alltså inte direkt honnörsordet när de sista klunkarna slinker ner dag fyra. Det som är mest tydligt är nog att tanninbettet har rundats av och att frukten tunnats ut än mer. Uttunningen gör att det inte är någon vidare värst upplevelse längre.

Allt är alltså inte guld som glimmar...eller guld har det väl aldrig varit, men frukten kändes trevlig i unga år och jag hade aldrig förutsett detta snabba förfall. Återigen en lärdom och en påminnelse om att det kanske är läge att prova andra lite mer oprövade kort och säkra att de inte faller över kanten.

Giertz visar upp sina Bourgogner och deras vinmakare

Torsdagen den 4:e april bjöd Giertz Vinimport in till en Bourgogne-provning kryddad med såväl en trevlig kall buffé som tillresta vinmakare som hällde upp vinerna till oss på plats. De producenter som visade upp sig och sina viner var Gregory Patriat från Jean-Claude Boisset och Nicolas Burnez från Ropiteau Frères.

Gregory Patriat

Nicolas Burnez 

Upplägget var varsitt rum åt respektive producent och till det relativt få besökare, i alla fall när jag var där, så det blev en väldigt stillsam provning med stor möjlighet till frågor. Liksom upplagt för en bra provning.

Jag inledde med Jean-Claude Boisset och deras röda viner. De som fanns uppställda för provning var följande:

• 2010 Bourgogne Pinot Noir "Les Ursulines"
• 2009 Santenay
• 2009 Savigny-lès-Beaune 1er Cru "La Dominode"
• 2009 Ladoix 1er Cru "Hautes Mourottes"
• 2011 Santenay
• 2011 Aloxe-Corton 1er Cru "Les Valozières"
• 2011 Chambolle-Musigny 1er Cru "Les Charmes"
• 2011 Gevrey-Chambertin
• 2007 Gevrey-Chambertin "Le Créot"
• 2009 Clos de la Roche Grand Cru

Här handlar det helt klart en hel del om smakpreferenser, d.v.s. vad man gillar och även om man tänker sig att lagra vinerna. Jag hade en kul mailkonversation med en bloggarkollega och vi hade rätt olika åsikt om vinerna från Santenay. Jag diskuterade 2009an med Gregory Patriat då jag tyckte att doften indikerade nästan underlig mognad för en 2009a, medan smaken delvis upplevdes som grönstjälkig. Jag fick helt enkelt inte ihop det och han trodde att det borde lufta bort sig som varande reduktiva drag. Nåväl, inte riktigt min favorit. 2011an var då trevligare, ungt och lättdrucket.

De mest intressanta vinena var väl nästan givet Chambolle-Musigny 1er Cru "Les Charmes" och Clos de la Roche, fast vet man vad det är i glaset tack vare etiketten så blir det lätt så. Tänkte nog annars ta och köpa hem följande och lufta ur dem rejält för att se vad de gömmer bakom fasaden.

• 2009 Ladoix 1er Cru "Hautes Mourottes"
• 2011 Santenay
• 2011 Gevrey-Chambertin

Jag får återkomma med mer information efter min hemmaövning. Tilläggas kan att samtliga röda, utom 2011 Aloxe-Corton 1er Cru "Les Valozières" finns tillgängliga här på hemmaplan.

När det gäller de vita vinerna provades följande:

• 2010 Bourgogne Chardonnay "Les Ursulines"
• 2008 Marsannay
• 2008 Monthélie
• 2008 Saint-Aubin 1er Cru "En Remilly"
• 2009 Monthélie
• 2009 Marsannay
• 2009 Saint-Aubin 1er Cru "Bas de Vermain a l’Est"
• 2011 Bourgogne Aligoté "Les Moutots"
• 2011 Beaune 1er Cru "Vignes Franches"
• 2011 Puligny-Montrachet "Le Trèzin"

Här gillade jag ett par viner från 2008, nämligen Saint-Aubin 1er Cru "En Remilly" och "Monthélie". Vinet från Monthélie är lätt floralt och gulfruktigt med fina kryddor och skön mineralitet. Syradrivet är ännu rätt påtagligt, men lyckas hållas emot av en lätt fetma. Faller mig nog riktigt i smaken om några år. Lillasyster från 2009 är tillgängligt idag och funkar om man inte vill vänta.

Vinet från Saint-Aubin hade en häftigt tydlig doft av rabarber som kantades av citrus och mineraler. Återigen ett vin jag vill lägga undan nåt år i tron att det då passar mig som hand i handske.

De kanske roligaste vita var Aligotén och vinet från Beaune. Aligotén hade fått samma behandling som vinet från Puligny, nämligen 18 månader på fat, varav 30% nya. Med tanke på att vinet buteljerades för tre veckor sedan var det kalas för en Aligoté med sin lite fetare och mer koncentrerade stil. Vinet från Beaune var för mig det skönaste med en rackarrökare till mineralstoppning. Jag bara älskar sånt. Lägg till bra syra, skönt oljig fetma, djup, kraft och koncentration och vi landar i ett riktigt gott vin. Typiskt är det så att dessa, de två kanske roligaste vinerna är de enda som inte distribueras i Sverige.

Dags då att stifta bekantskap med Nicolas Burnez och hans viner från Ropiteau Frères. Här pratar vi endast vitt i spannet från Macônnais till 1er Cruer från Meursault. Min egen erfarenhet av Ropiteau Frères är ytterst begränsad så att få åtta viner på rad upphällda känns som ett ypperligt tillfälle att lära känna producentens stil rätt ordentligt. Vinerna var förresten följande och de med asterisk finns på hemmaplan:

• 2011 Macôn Sous "La Roche"*
• 2010 Auxey-Duresses
• 2010 Meursault "Les Rougeots"
• 2010 Meursault 1er Cru "Les Charmes"*
• 2010 Meursault 1er Cru "Perrières"
• 2009 Meursault*
• 2008 Meursault "Le Limozin"*
• 2007 Meursault 1er Cru "Les Charmes"

Som generell sammanfattning är det här ett snäpp upp rakt över enligt mina små smaklökar. Visst är vinet från Macônnais lite enkelt och saknar en del stoppning, men som vårvin i bersån till en sallad eller rentav helt utan sällskap så duger det gott.

Bland övriga skulle jag gärna göra återbesök hos de flesta, men visst var det så att 2010orna från Meursault sticker ut för mig. Självklart gäller det "Perrières" och "Les Charmes", men även "Les Rougeots", som för övrigt nog är en ny vingård för mig.

Det är härligt att få prova igenom viner på det här sättet och inse att det här är ju skitgott och att man nu har ännu en producent att köpa till källaren. Här blir det flera återbesök och rapporter framöver. Det kan liksom inte bli annat.

Stort tack till Lottie Söderberg på Giertz Vinimport och Magnus Sjöstedt på Chris Wine för inbjudan.

Ruskans prisvärt

I somras öppnade jag en flaska vitt som jag då funderade på om det inte hade det bästa prisvärdet för året och med året i backspegeln i form av minnesfunderingar och anteckningsgenomgångar så är det nog så. Det mest prisvärda vinet år 2012 var en flaska 2010 Santenay 1er Cru "La Comme", Pierre-Yves Colin-Morey. Den enda anmärkning som fanns vid det tidigare provningstillfället var att vinet kantrade lite vid högre temperatur. Undrar hur det ter sig idag?

I huvudsak gäller tidigare noteringar, men det kanske ska framhävas att den sprittande citrusen och syran som motpol till den lätta ojligheten och mineralerna gör att vinet känns helt lysande idag, även vid högre temperatur. Dag ett fanns en svag beska som störde lite. lite, men efter ett dygn i kylskåp landar vi i ett vin som är ruskigt svårslaget för 18,50 Euro. Här måste det fyllas på när bilen drar nedåt mot Bourgogne i vår eller sommar.

Julbestyren fortsätter, nu med Girardin

Skinka, julkorv, prinskorv, ugnsbakad pastej.....listan börjar sakta att likna nåt. Efter ett besök hos vår lokala nasare av animalier fylldes kylen upp ett snäpp till. Jag börjar tro att midjemåttet kan få sig en törn i år igen. I synnerhet som ett besök hos köttmannen gjorde att middagen blev en fest i kött.

Gårdagens vita från Sauzet fick ackompanjera matlagningen och väl framdukat hälldes det upp lite rött enligt devisen pop and pour. Dagen till ära ett enklare vin från Girardin, nämligen 2007 Santenay 1er Cru "La Maladière", Domaine Vincent Girardin.

En rätt tät rödfrukt med körsbär som drar åt körsbärskärnor eller marsipan. Kryddmässigt pratar vi jul och kaffe som samsas med kanel och till det ett drag av pomerans. I bakgrunden finns en svagt fet och animalisk ton, samt även ett första drag av målarlåda eller lösningmedel. På det hela taget en enkel men trevlig sniff.

Körsbär och hallon med stänk av viol är vad som bjuds i munnen. Frukten är rätt kraftfull och med en bra syra och en matta av finmaskiga tanniner är intrycket helt klart trevligt. Lägg därtill lite mjuka kryddor, en liten apelsintouch och ett lätt mineraltorkande avslut och vardagen blir så mycket trevligare.

En enkelt och välgjort vin som inte skäms för sig nu och som kommer att bjussa på ännu mer om något år.

Rustikt till höstens vilda

Det är fantastiskt att på vägen hem kunna stoppa till på någon av flera bra köttbutiker och köpa på sig något gott. I veckan stannade jag till på Percys och då det är viltsäsong blev i alla fall ett val ganska enkelt, i synnerhet som köttbiten bara låg där ensam och i behov av att någon tog hand om den.

I kassen hem följde det alltså med bl.a. en rejäl bit älgentrecote, en bit som bryntes och gjorde färdig på låg värme i ugnen. Till köttet en gräddig kantarellsås och en rejäl dos råraka. Rejäl och god mat som jag ville ha ett rustikt och rejält vin till.

I kylen fanns en redan öppnad flaska av 2006 Santenay 1er Cru "Maladière", Domaine Prieur-Brunet, ett vin som definitivt borde funka. Det är väl lite så med den här producenten att vinerna nästan alltid är goda och rustikt burgundiska, men att de saknar elegans och finess. Mat och/eller vardagsviner kanske. Definitivt inte sniffvin framför brasan.

Annorlunda och rätt trevlig etikett

Nåväl vinet funkade bra till både kocken och maten och smakade ungefär som följer:

En doft som tar tanken till en mer rejäl eller robust Pinot Noir, med hallon och körsbär som fruktkomponent och en rätt bred rustik knippe dofter med jord, läder och animalier som far omkring. Faten levererar ovanpå allt annat lite trä, kaffe och choklad. Trevligt utan att liksom lova mer.

I munnen pratar vi samma känsla som i nosen, rustikt, rejält och gott. Syran sjunger ganska bra, tanninerna ger ett lätt kvardröjande bett och frukten sitter ihop rätt snyggt. Här pratar vi inte elegans på något sätt, men i sin stil är det definitivt ett vin att gilla. Ibland vill jag ha sånt här och då är det bra att det finns prisvärda alternativ till de mer kända drakarna. Lite synd att det inte finns några flaskor kvar, hade annars varit kul att se vad tid hade kunnat uträtta.

Enkel mat och enkelt vin från Santenay

Stekpanna, olja, smör, lök, bitar av kycklinglår och lite blandade kryddor. Därtill en lätt sallad och lite rostat levain-bröd. Enkel mat som bör matchas med enkelt vin. En snabb koll i vinkällaren och valet faller på 2005 Santenay 1er Cru "Le Foulot", Domaine Prieur-Brunet.

Jaha, här har frukten hamnat i tidig brygga märker man direkt vid första sniff. Det är tydligt att tobak, svamp och läder kommer krypande och att frukten har börjat torka ut. Här finns också små spår av målarlåda. En trevlig, men inte märkvärdig doft.

Väl i munnen känns det lite yngre med hyfsat pigga syror och ett lätt bett kvar i tanninerna, men det blir ändå lite av samma känsla avseende frukten, att den är på väg att torka ut och att mittenpartiet kanske blivit lite blekt. I övrigt inget anmärkningsvärt, utan ett bra bruksvin från en producent som gör rustika viner. En pluspoäng är ändå avslutet som ligger kvar hyfsat länge med lite lakrisal och mineral som slutkläm.

Till maten då? Det gjorde sitt jobb till våran belåtenhet, helt klart.

Ruskigt prisvärt från Pierre-Yves Colin-Morey

Efter vingårdsbesöket hos Alain Gras tog jag en sväng förbi Caveau de Chassagne-Montrachet och provade igenom deras vita utbud, ja det som gick att prova för dagen i alla fall.....och någon som jag fick dem att öppna. Här blandades det en del mellan solvarma och drickfärdiga 2009or och en del emaljfrätande ynglingar från 2010. Mest häpnadsväckande var kanske skillnaden på vinerna från Marc Colin, årgång 2010, där Saint-aubin 1er Cru "La Chatenière" blev till dagens syramonster, medan Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Caillerets" stämplade in som alldeles ljuvligt och självklart fick följa med hem.

En annan producent som provades och som stiger i aktning varje gång jag dricker deras viner är Pierre-Yves Colin-Morey. Här plockade jag med några flaskor av bland annat deras 2010 Santenay 1er Cru "La Comme", Pierre-Yves Colin-Morey, och en sådan flaska har jag följt under två dagar och spänd av förväntan undrade jag självfallet om det smakar lika bra här hemma, eller kanske rent av bättre?

Låt mig börja så här.....det här är riktigt förbaskat bra och till sitt pris är det snudd på lysande. En smeksamt avrundad doft med fint samspel mellan delarna. Här finns en len citrus, en lätt rökig mineralitet, lite mjuka, ljusa frukter och en honungsmättad fetma som rundar av. Det är friskt och lätt direkt upphällt från källaren, men lite oljigare i uttrycket när temperaturen stiger.

I munnen landar alla delar rätt. Det är så elegant och så snyggt balanserat och så lätt att tycka om att allt annat egentligen känns överflödigt att skriva. Det har dock ett temperaturspann vid kanske 11-13 grader då det är som bäst och vinet bara slinker ner i klunk efter klunk. Att det inte är stort märks när temperaturen stiger och en oljighet tar över och det kantrar lite, i alla fall i min smak. Det är dock en randanmärkning för det här ligger så förbaskat rätt i munnen.

18,50 Euro, sa jag det....18,50. Frågan är om det inte kvalar in som bästa privärde för i år.

Några droppar Bourgogne hos Prime Wines sortimentsprovning

Det är en hyperhektisk vinvecka i Stockholm just nu. Det verkar nästan finnas hur många evenemang som helst i vinkalendern. Ett av de jag har besökt är Prime Wines sortimentsprovning på Moderna Museet. Jag testade mig näst intill igenom allt, men doftade väl som vanligt lite djupare ner i glasen när det var droppar från Bourgogne i dem.

I Prime Wines sortiment ingår de dugliga vinmakarna Vincent Girardin och Francois Mikulski och det var dessa droppar som granskades lite extra.

På den röda sidan fanns tre enklare viner, varav två från Girardin och ett från Mikulski. Vinerna från Girardin var 2010 Cuvée Saint-Vincent Rouge och 2007 Santenay 1er Cru "La Maladière". Enkla, lätta och hyfsat billiga viner som kan användas som insteg för den som vill testa på röd Bourgogne. Snart vill man dock upp på stegen och landa i doften hos Mikulskis 2007 Volnay Santenots. Här har vi en härlig doftbild där lätt sötaktig rödfrukt får samsas med Pinot-kryddor, animalier, jord och sous-bois. Här kunde jag dofta ganska länge. I munnen landar ett välgjort vin med bra syra och lite bett i tanninerna: Frukten och stoppningen i övrigt är dock lite för lätt i både mittparti och avslut.

Som väntat är det en helt annan sak på den vita sidan. Girardin visar återigen att basvinet 2010 Cuvée Saint-Vincent Blanc är ett riktigt bra instegsvin för vit Bourgogne. Här finns alla beståndsdelar man kan kräva på den här nivån. Bra frukt och syra, lätta drag av honung och några stänk mineral. Enkelt att köpa och enkelt att gilla för de flesta. Sen smäller det till ett par snäpp upp på skalan när 2007 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Morgeot" får bjuda upp till dans. Här finns en exemplarisk Chassagne-rökig mineraldoft som bildar huvudsaklig doftbild där gulfrukt och citrus tränger igenom efter ett tag. Smakmässigt är det ung och frisk frukt med bra bett i syran och därefter en snygg övergång till ett grustag bymineral. Gott, fast kan bli snäppet bättre med ytterligare källarvilla.

Mikulski vill ju inte vara sämre och på bynivå dracks en 2007 Meursault som erbjuder fin Meursaultitet med citrus, smör, honung och mineral. Gott i munnen var det också i sin rena stil med bra syra, fetma och mineral. Återigen händer det såklart en del med nästa steg och än inte lika mycket som hos Girardin. Det som nu är i glaset är 2007 Meursault 1er Cru "Genevrières". Lite djupare, fetare och godare med en större komplexitet helt enkelt.

Kul och gott. Problemet var dock temperaturen på vinerna som gjorde dem lite orättvisa och bedömningarna blir kanske därför inte helt korrekta. Oavsett detta kommer jag definitivt att köpa nån flaska av Girardins Chassagne-Montrachet.

Tack till Prime Wine för en trevlig tillställning.

Mellanvin finns det?

Ibland öppnar vi ett vin mitt i veckan, utan tanke på att det ska passa till nån mat och utan egentliga förhoppningar om någon större upplevelse. Ett vin bara för att det ska vara lite vin helt enkelt. Det behöver väl inte vara svårare än så?

I de lägena är det kul att dricka lite okända och enklare saker och hålla tummarna för att de ska bjuda på en god, kul eller intressant upplevelse. Ibland däremot så landar man i att vinet är korrekt gjort, helt OK, men inte mer än så. Ja, lite av ett mellanvin......

....och varför denna inledning då? Joooo, för att vi precis har upplevt ett mellanvin och det var 2007 Santenay 1er Cru "La Maladière", Domaine Albert Ponnelle.

Doftmässigt har vi att göra med en syrlig rödfrukt som består av en blandning av lingon och körsbär, lite tjoff från eken med kafferost och mörk choklad, samt lite lätta dofter av violer, löv och höst.

I munnen finns en tydligt markerad syra som driver på den syrliga rödfrukten rejält. Tanninstrukturen ger ett lätt behagligt motstånd. Smakmässigt återkommer rödfrukten, lakrits och lite örtighet och till sist ett avslut som lämnar kvar lite uttorkande mineral och jordighet.

Så långt allting gott, men det klickade inte, det tryckte inte in några knappar eller tjöt i några trumpeter. Helt enkelt ett OK vin som inte sticker ut på något sätt och som inte levererar på 1er Cru-nivå idag. Gääääsp!

2006 Santenay "Le Foulot", Domaine Prieur-Brunet

Låt oss fortsätta på det enkla och rustika temat såhär när veckans kompass pekar starkt mot helg. I min källare finns en drös udda och halvudda flaskor som är frukten av lite lätt ostrukturerade inköp. Till vardags är de vinerna lite kul att ta till som kompanjoner till lite enklare mat. Idag tuggades det på kyckling som gjorde sig själv i ugnen tillsammans med diverse kryddor och vinvalet föll på en flaska från Prieur-Brunet. Från den här producenten brukar vi oftast få rustikt vin och ofta även ganska enkelt.

Dagens vin kommer från vingården En Foulot eller Le Foulot som ligger i Santenay. Information om vingården är knapphändig, men det verkar som om hundparten av det som produceras härifrån är vitt. Mitt vin är dock rött och vad jag läst mig till ska vi här ha att göra med ett tydligt rustikt vin.

Dags att prova 2006 Santenay "Le Foulot", Domaine Prieur-Brunet så får vi se vad ett vin för 135 sparingar bjussar på.

Doften är underliggande rustik med rätt snygga ekfat och kryddor från dessa. Kryddorna blir med luft riktigt fina och tilltalande. Rödfrukten därtill är påtaglig och det är ett lite svårtytt sammelsurium ur vilket jordgubbar tydligt sticker ut tillsammans med en viss kirschighet och lite nypon. I övrigt ligger en svag målarlåda och jordighet och pockar på uppmärksamhet.

Smaken är hyfsat i linje med doften, men det finns också lite marsipan och en beska som drar åt grape som lite grand river sönder intrycket. Det går kalas så länge maten är med, men såhär efteråt är det ett lätt störningsmoment. Strukturmässigt tyder syra och tanniner på att vinet kan vinna på vila. Frukten är däremot lite gles och det talar kanske emot. Nåja, jag attackerar resterande udda flaskor på något ostrukturerat sätt så får vi se vad jag upplever nästa gång någon "Le Foulot" stryker med.

Summa summarum ett helt OK vin och väl värt sina pengar.

Domaine Jean-Claude Belland - känns som en parentes

1996 tog Jean-Claude Belland över faderns eller snarare förfädernas vinarv och namngav detta till Domaine Jean-Claude Belland. Tio år senare anställdes Philippe Cheron som boss och vinmakare och en kvalitetsmäsig satsning tog fart. Från flera håll uppmärksammades detta och snart nog kom superlativen.

Någon gång på vägen har dock något hänt (vet inte vad) och ett bygge skapat över flera generationer har gått i graven. I slutet på 2009 såldes nämligen hela klabbet till olika intressenter och firman upphörde. Sånt är såklart livet, men det känns lite trist när ett familjearv bara avslutas.

Nåja, vi provar väl ett vin som kom till innan storsatsningen med Philippe Cheron bar frukt. Vinet är 2005 Santenay 1er Cru "La Comme", Domaine Jean-Claude Belland.

Rustikt, rejält och med en påtagligt tät körsbärsfrukt i spannet röda till mörka blir omdömet från näsregionen. Här finns även en hyfsad dos fat som ännu inte lyckats frigöra sig till någon fin Pinot-kryddighet. Summa summarum ger nosen en bild av ett hyfsat ungt vin.

Munkänslan ger först vid handen att här finns ett material som kan byggas vidare, det är friska syror och rejäla doningar till Pinot-tanniner. Sen finns det ju smaker också och här dominerar frukten, men visst finns det både gröna örter, påtaglig lakrits och en del mineral i stoppningen. Det är dock rätt hoppackat i den fas vinet befinner sig idag.

Ett gott vardagsvin, men that's it. Domaine Jean-Claude Belland försvinner från världen utan någon tår i ögonvrån, även om vinet bättrar på sig med tid och luft.

Bernard Morey - En domän blir tre

Producenter och ägande kommer och går, men vingårdarna består. Så känns det ibland när man dyker ner i olika familjer och släkter i Bourgogne. Ett livs levande exempel på detta, här och nu, är det som har hänt med Domaine Bernard Morey under senare år. Från att att varit en producent driven av pappa Bernard tillsammans med sönerna Thomas och Vincent så har domänen slagits isär och består nu av tre delar.

Bernard driver vidare en négociant-verksamhet under egen etikett, medan sönerna har etablerat varsin egen domän. Basen till detta är en uppdelning av faderns vingårdar, där de stora ägorna delades upp i varsin del till sönerna och de mindre fördelades så rättvist det gick, utan att dela dem. Kvar hos Bernard finns numer endast négociant-verksamheten.

Den sista årgången egna viner som gick under den gamla etiketten "Domaine Bernard Morey et Fils", var årgång 2006. Dagen till ära testar vi ett vin just från den årgången, nämligen en 2006 Santenay 1er Cru "Gravières", Domaine Bernard Morey et Fils.

Här bjussar ekfaten på gott kaffe och choklad i hela spektrat från ljust till mörkt. Frukten är lite anonym eller svårtydd med körsbär som dominanta bär, men även lite svarta vinbär plockas fram. I övrigt har vi att göra med lite örter, lakrits och en begynnande sous bois. Trevligt, men lite anonymt på något svårbeskrivbart sätt.

I munnen är det trevligt med en god frukt och en örtig och lakritsfylld Pinot-krydda. Det finns vidare en schysst balans i vinet som gör att det rinner ner av bara farten, även om mittpartiet kanske är lite tunt. Det avslutar dock fint med en snörpig tanninbeska och totalt sett är det definitivt ett gott vin, men inget som sticker ut. Alla anteckningar är från dag två, då dag ett bjöd på ett betydligt mer knutet och ekdominerat vin. Luft eller lagring anbefalles.

Betingar 19:90 Euro hos N+M Weine och det är det värt.

Att ta tempen mitt i - 2006 Santenay 1er Cru Maladière, Prieur-Brunet

Efter ett par dagar fyllda med vin från alla möjliga håll än Bourgogne så blir suget efter en rustik och rätt enkel flaska burgundisk Pinot Noir väldigt påtaglig. I den kvava Stockholmsvärmen får man dock se upp så inte värmen "dödar" de rara dropparna, utan man får se till hela tiden hålla dem svala. Små skvättar hyfsat ofta och in med flaskan eller karaffen i kylen däremellan är ett sätt att rädda situationen.

Ikväll har jag korkat upp en flaska 2006 Santenay 1er Cru Maladière, Domaine Prieur-Brunet. Det kommer från vingården La Maladière som ger viner som är rätt kraftiga och täta och som kan ha en "köttig" känsla.

En av de bättre leverantörerna av vin från vingården är just Domaine Prieur-Brunet. Med den struktur som finns i deras variant från vingården skapas viner som ofta gör sig bra att dricka runt 8 till 10 år gamla.

Hur smakar då vinet lite såhär drygt halvvägs då?

Det har en rätt tät och körsbärdominerad doft som lyfter ur glaset. Kompisen hallon finns såklart med på ett hörn och det gör även doften av faten. Med lite vilja plockar jag upp blandade kryddor, anis och en begynnade sous bois, men körsbären med en anstrykning av alkohol (konjak?) kommer på klar förstaplats.

Känslan i munnen är att här finns en hel del mer att ge. Den initiala rödfrukten klyvs rätt fort i riktigt ordentliga och sträva korn av tanniner. Här snörps munnen till rätt rejält, men på ett trevligt sätt. Förutom frukten och dess levande syra känner man tydligt att det byggs upp något mycket mer elegant i bakgrunden. Här kan man ana sötlakrits, viss silkighet och lite mineraler.

Att vänta en handfull år till kommer att göra om det här vinet till något helt annorlunda och säkerligen godare och mer elegant, men det är alltid kul att ta tempen så här mitt i livet och vinet funkar definitivt redan idag.

Vinet kostade 23 Euro och levererar väl i viss överkant idag med potential till mycket mer.

Ännu mera källarprov av årgång 2005

Återigen är det då dags att plocka upp något från årgång 2005 och liksom ta tempen på skyddslingarna som ligger där sida vid sida i sina små skålade ställningar från Quercia. Bland ställningarna finns det en liten sektion vikt åt 2005or från Domaine Prieur-Brunet och idag är det dags att kontrollera en av de enklare 1er Cruerna, nämligen den från Santenay-Maladière.

Frågan är vad ett vin för 200 SEK från en normalgod producent som Prieur-Brunet har för dagsform? Låt oss stilla nyfikenheten och hälla upp och provsmaka. Vill du förresten läsa mer om producenten så kolla här och här.

Aha, här ser man tydligt hur en svag tegelrim börjar byggas upp. Så ung och redan kommer de första ålderskrämporna fram. Nåja, lite mognad mår vi väl till mans ganska bra av.....över till nosen.

Det initiala nosintrycket är att här finns det definitivt frukt kvar, men att åldern har börjat ge sina avtryck. Frukten domineras av körsbär, och den långväga kusinen från landet, jordgubben, får bara stå i ett hörn och pytsa ut lite doftaromer. Eken med dess rostning finns kvar som en påminnelse om ungdomen, men kämpar mot nya doftbekantskaper som börjat dyka upp, nämligen jord, lite animalier och små, små tendenser till ruttenhet. För att knyta ihop säcken eller hålla ihop helheten finns det kvar en trevlig syra och små, men snörpiga tanniner.

Vi upplever här ett vin mitt i livet och det är definitivt så att åren på rygg har varit till fördel för dess utveckling. Det njuts redan idag, men kommer att fungera flera år framåt. Tveksamt om mina smaklökar kommer att tycka att just det här vinet blir så mycket bättre än så här. Bang for the Buck? YES!

Provning, slattar och middag

Fredagen bjöd på en fantastiskt god middag som hade sin utgångspunkt i en finfin hjortfilé och en drös Karl Johan-svamp plockade i höstas. Till det en nyanländ flaska från Domaine Heresztyn (se gårdagens inlägg).

Till kocken och lite, lite i rödvinsskyn blev det också ett helt nyinköpt vin från Domaine Boisset, nämligen deras 2009 Santenay 1er Cru La Comme. (Släpptes 1/4). Det dracks lätt dag ett och lämnade inga bestående eller bloggbara minnen. Såhär dag två undrar vi om det hänt något.....mer om det längre ned, för innan dess blev det spanska viner på bortaplan och en laxmiddag på hemmaplan.

De spanska vinerna avnjöts hos team A & D, där eftermiddagen blev alldeles förträfflig. Tänk er en bra Cava vid ankomsten och sedan en spansk buffé värdig en mindre kejsare. Det var lufttorkat från ko och gris, diverse ostar, korvar och en hel del annat. Tokmums helt enkelt. Till allt plockgodis serverades Rioja vs. Ribera del Duero, i formen av fyra glas Tempranillo.

Ur minnet, utan anteckningar är intrycken följande:

Glas 1. Ljusrött, enkelt och lättdrucket. Rätt diffusa, dammiga toner av röda bär, mest körsbär.

Glas 2. Mörkt rödblå färg. Kompakt kryddig doft med rejäl ek (kanske lite väl mycket bacon) och en massa annat som kom fram efter hand, såsom körsbär, plommon och kakao. Gott, men behövde definitivt mat.

Glas 3. Mörkt rödblå färg. En blandning av körsbär och gamla "dilliga" skaldjursskal. Lite glest, men ändå helt OK. Också i behov av mat.

Glas 4. Mörkt röd. En sjuherrans doftpelare med allsköns härliga dofter. Flaskan öppnades i torsdags och har sedan dess uppfostrats 8 timmar i karaff och övrig tid i flaskan. Ändå finns kalasmycket vitalitet kvar och här krävs definitivt mer lagring för att få ut potentialen. Funkade bäst som solitär, men skulle må bra av en rejäl dos fettmotstånd.

.....och vad drack vi då?

Glas 1. 2007, El Molino (6044), 75:-
Glas 2. 2005, Baigorri de Garage (96861), 385:-
Glas 3. 2007, El Pedrosal (2389), 87:-
Glas 4. 2004, Parcela El Nogal (94153), 595:-

Summa summarum är glas 2 och 4 är riktigt bra. Glas 2 är rätt så drickfärdigt, medan glas 4 är oförlöst och har en grym potential. Med mina Spanienreferenser får allt tas med en nypa salt, men sällskapet var rätt så överens.

Fram med mobilen. Slå 020-202020.....och vänta. Efter en mindre evighet dyker taxin upp och jag är försenad till hemmets laxmiddag. Som tur är hade de räknat med det, alternativt planerat fel, för jag är perfekt i tid. Till laxen finns färsk, nystekt sparris och en parmesankräm, samt ett vinglas med något jag känner igen väldigt väl.

Lite väl mycket ek, men ändå rätt OK är glaset med Chorey-Les-Beaune 2006 från Domaine Maillard. I jämförelse med andra provade årgångar är det dock inte riktigt prisvärt, trots priset på 16 Euro. Det här visar nog ganska tydligt på hur en helt OK domän som Maillard faktiskt inte lyckas leverera alla år, utan emellanåt så spretar det lite, även om det inte är dåligt på något sätt....eller är det så att smaken förändras?

Hur var det då vinerna som öppnades igår?

Boisset fortsätter att vara drickvänligt, men blir lite till en parentes bland alla vin som dricks idag. Visst finns här Bourgogne-markörerna, men är man en 1er Cru ska man vara en 1er Cru, och det levereras inte på den nivån. Priset (179 Kronor) avskräcker inte, men jag kan ändå inte rekommendera köp.

Dag två av vinet från Domaine Heresztyn är en helt annat historia, här börjar Gevrey-Chambertin göra sig riktigt tillkänna. Det har blivit mer till en finessrik, silkig, fruktig smekning efter ett dygns utveckling. Inget snack längre. Här ska det köpas fler, även om kvittot stämplat in på 325 kronor.

Nu ska jag slicka såren innan söndagens kalas, för gästerna som kommer vill garanterat ha vin till sitt kött. Det är tufft att leva ibland :-)

"Bra att ha"-viner

Smörsteker lite mjölpudrad kolja från fiskdisken och vad passar sig då alldeles ypperligt? Jo någon trotjänare som kan förgylla onsdagens matlagning och middag.

En producent som tillhör min trotjänarkategori är Domaine Prieur-Brunet från Santenay. Här görs bra och hederliga viner som nog alltid levererar för sitt pris. Inget av vinerna sticker väl direkt ut och gör att jag gör vågen i min ensamhet, men de funkar. Producentens hemsida är  http://www.prieur-santenay.com/ för den intresserade.

Dagens vin är ett typiskt vardagsvin, d.v.s. deras vita basbourgogne, och årgången är 2006. Här bjuds upp till vardagsglädje med spår av allt jag önskar mig i en vit Bourgogne. Visst får man leta lite mer efter mineralerna, äppelfrukten och citrusen, och inte är det väl så att allt är perfekt och integrerat, men för de drygt 9 Euro det kostade är det i alla fall lite dans i gommen.

På min inköpslista så finns det varje år ett par lådor av Prieur-Brunet och då minst en låda av dagens vin. Gevalia får säga vad de vill, men det här funkar många gånger bättre vid ett oväntat besök.

......och såklart blev onsdagsmiddagen ett snäpp bättre med vinet.