Tack för den resan Vincent!

Att köpa vin och följa det från dess ungdom till dess att det dricks som bäst är en intressant liten resa, en resa som ser olika ut för alla och envar då vi har olika smakpreferenser och smakutveckling.

När smakresan kan kombineras med ett osedvanligt bra köp så blir känslan såklart ett snäpp bättre. Dagens vin är ett sådant och jag köpte ett antal flaskor av det för dryga 30 Euro och måste nog säga att det har varit ett kalasbra köp.

Att öppna den sista flaskan av typ 7-8 stycken som alla gett sköna smakupplevelser är lite speciellt och man hoppas ju på ett bra sista möte.

Dags att korka ur och smaka på 2005 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Chaumées", Domaine Vincent Girardin.

Tänk dig en kall lag av inkokta päron med en svag väldoftande kryddighet, lite nejlikor träder fram som mest markant.....och visst är de sötade med honung? Mmmm, troligen så. Här finns också svagt bokna äpplen, citron och lime, samt en skön stendammig mineraldusch.

I munnen är det ett vin som troligen är hyfsat på topp och kanske lätt vikit ner sig över kanten. Syran är vid god vigör, frukten är full av klang, men det finns ändå sköna toner av bokna äpplen, lakrits och arrak som tyder på mognad. Attans vad gott det är, och vilket avslut...eftersmaken ligger kvar länge, länge och torkar ut till den milda grad att man måste ta en klunk till. Visst finns där en liten beska, men den är bara ett extrainslag och stör inte på något sätt.

Tack för den resan Vincent!

Citrusspritt signerat Vincent Girardin

Vincent Girardin är en producent som genom åren bjudit mig på bra vinupplevelser. Sällan att jag har rynkat på näsan åt något av hans vita som är, eller numer var, hans huvudfåra, efter det att ryggen fått honom att sälja hans livsverk. Till lite lågtempad lax ryckte jag med goda förhoppningar fram en 2007 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Morgeot", Domaine Vincent Girardin....och höll tummarna.

En lätt smörighet blandad med finsk citronlakrits, så känns inledningen. Sen far det ut åt sidan i lite tropiska toner som blandas upp med lite vanilj och kokos....ja, ta mig tusan....jag grunnar på det där med kokos som rätt udda, men får ett uns gång på gång. Såklart bjussas det även på en lite rökig mineralitet och med det såkänns doftbilden rätt komplett och riktigt fin.

Munnen är ett helt annat djur med en livlig syra som tillsammans med ett osedvanligt tydligt citrusdriv gör att det nästan spritter som av pressad citron. Riktigt markant citron och även en del lime, så är man citrusfreak är det lätt att gilla det här.

Vidare en medelfyllig känsla med lite smörig fetma, en touch mineral, den där lakritsen igen och ett visst mått grapebeska. Smaker som blandar och ger innan citron och mineral ligger kvar i munnen och gör att tungan far runt som en visp. Kul och gott att dricka idag och blir säkert riktigt bra när citrusdrivet lugnar sig två snäpp.

.....och ja, det gick bra till maten.....

Semesterns första flaskor

En sväng till ostdisken, en sväng till charken och en snabb lov till brödet. Ungefär så, och fredagens plockmiddag var förberedd. Visst fick några saker känna av spis eller ugn, men det får väl nästan sägas vara på marginalen. Semester alltså, eller slutjobbat för fem veckor framåt. Mums!

För att få en bra start på vinsommaren hade jag bjudit in C och J med barn och vi fick precis den start en semester ska ha.

J är en Champagneälskare av format så till naturchipsen fick vi oss till livs en 2004 Comtes de Champagne, Taittinger. Ungt, lite oförlöst, men ack så gott. Det här vill man bara ha mer av över åren.

Det egentliga målet med kvällen, rent vinmässigt, var annars att provsmaka lite bättre vit Bourgogne. Här var målet ren njutning och inga som helst anteckningar togs under kvällen.

Först ut var 2011 Puligny-Montrachet 1er Cru "Clos de la Mouchère", Domaine Henri Boillot. Det kommer en egen post med detta vin då det ställdes tillbaka i kylen när vi upptäckte att nästa vin slog åttor runt det och vann en fallseger.

Det vinet var en 2005 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Chaumées", Domaine Vincent Girardin. Här pratar vi ett vin med vackert gyllengul skrud, där mognaden i form av bokna äpplen svagt har börjat visa sig, men där huvudintrycket var ett väldigt elegant och balanserat vin. Tokbra drickläge och definitivt ett av årets bästa viner hittills.

När vi nu hade ställt undan det första vinet tog vi istället och hällde upp en 2009 Meursault 1er Cru "Les Genevrières", Maison Louis Jadot. Ungt, men smörigt, bytypiskt och väldigt tillgängligt. Det är skitgott det här också. Rätt nöjd med att det finns en drös flaskor i källaren, av både 2009 och 2010. Här kommer det att kunna njutas många år framöver,

På en försynt fråga om det kunde vara dags för lite rött var det inte ens idé att vänta på svaret, utan bara att korka upp en flaska som kanske skulle kunna visa upp sig från en trevlig sida. Flaskan var en 2005 Vosne-Romanée, Domaine Robert Arnoux.

Ett vin med ett sniffregister man vill ha varje dag. Fina kryddor, bra frukt, lite lakrits och början till mognad. I munnen upplevs det initialt som om stoppningen är lite tunn eller slank, men med tid bygger det ihop sig och blir riktigt trevligt. Behållningen är annars en underbart lång eftersmak med lakrits och mineral som dansar runt i munnen väldigt länge.

En bra start på semstern, helt klart

En kväll med fokus på vitt

Så var det då dags för säsongens första vinkväll med det gamla munskänkargänget. Då jag och T som arrangerar den här gången inte direkt har en massa tid över just nu, blir det ett enkelt tema för kvällen. Blandad vit Bourgogne direkt ur källaren, nåja med en liten twist kanske.

Efter lite roséskumpa och tilltugg häller jag upp fem glas och fråga nummer ett är vad vinerna har gemensamt. Det tar inte så lång tid innan Chardonnay  blir ett av svaren, och även Frankrike dyker upp fort. Så långt är det rätt lätt att enas, så då höjer vi väl ribban ett snäpp och ber dem plocka ut det vin som inte passar in.

Nu är det inte lika lätt, men vet man svaret och känner touchen av hav, skaldjursmineral och citrus i doften, samt en fin syra och en ren, slank kropp som tillskott till dofterna....ja då hamnar man till slut i Chablis, och visst plockades glas fyra till slut ut som en Chablis även av de övriga. Vinet var en 2004 Chablis 1er Cru "Côte de Léchet", La Chablisienne. Av kvällens samtliga viner var detta det som fanns kvar längst i glasen och flaskan. Det är ett ypperligt matvin, men som solitär är det inte alls samma sak. Pröva det dock till krabba och leendet sträcker sig från öra till öra, i alla fall på mig.

Fyra glas kvar och då kommer uppgiften att rangordna vinerna i klasserna från Bourgogne till Grand Cru. Att plocka ut den enkla Bourgognen gick enkelt, det är helt enkelt så mycket enklare än övriga viner. Visst finns där en fin floralitet och enkla Meursault-markörer, men det är lite tunt och platt i jämförelse. Som bersåvin för 85 spänn är det dock alldeles ypperligt. Vinet är en 2009 Bourgogne Blanc "Cuvée des Ormes", Sylvain Dussort.

Nästa vin som plockades ut var toppvinet, nämligen en 2008 Corton-Charlemagne Grand Cru, Vincent Girardin. Här har vi mer av allt och jag älskar att sniffa på den härliga mineraliteten och också att klunka i mig av ett vin i skön harmoni med hög syra och stramhet som möts upp av lite fet oljighet. Gott som sjutton, men resterande flaskor ska få vila för här känns det som att vi är på uppåtgående. Kvällens bästa vin enligt min bok.

Sen blev det lite svårare och jag hade själv inte kunnat plocka ut rätt rangordning och vara säker. Det första vinet var en 2007 Saint-Aubin 1er Cru "Les Murgers des Dents de Chien", Domaine Gerard Thomas. Här pratar vi tidig mognad med bokna äpplen som redan har smugit sig fram. Till det en palett med bl.a. arrak, bittermandel, smör, honung, citrus och lite kryddor. I munnen är det rätt trevligt med en ganska distinkt syra som möts upp av en smörig fetma och som rundas av med de bokna äpplena. Gott, utan att jag slår volter.

Det sista vinet i flighten var en 2008 Chassagne-Montrachet, Domaine Bernard Moreau et Fils. Här bjuds på en rätt rökig mineral, nästan kantad av gummi och även en svag doft av gul frukt, med citrus i spetsen. Väl i munnen får vi ett vin i bra balans med fin syra, viss fetma, god citrus och en skönt uttorkande mineralitet. Jag gillar den här stilen och producenten, helt klart.

Så långt gick allt bra och gissningarna landade rätt, utan för mycket ledtrådar. Värre blev det när jag hällde upp ett referensvin som skulle placeras rätt i rangordningen vi etablerat. Vinet var en 2008 Bourgogne Chardonnay, Arnaud Ente. Med sin precision, renhet och tillhörande mineralitet så placerades som minst en 1er Cru. Snacka om bra betyg för ett instegsvin.....och visst är det bra. Riktigt, riktigt bra för sin nivå.

Bland övriga viner som öppnades fanns ytterligare en Bourgogne, nu en röd rackare. Det som bjöds var en 2010 Volnay, Maison Camille Giroud. Här hade anteckningsblocket lagts ner för länge sedan, men det levererade riktigt bra och minst ett snäpp bättre än förra flaskan.....undrar om den kanske hade någon mindre defekt, för det här var riktigt gott.

Julbestyren fortsätter, nu med Girardin

Skinka, julkorv, prinskorv, ugnsbakad pastej.....listan börjar sakta att likna nåt. Efter ett besök hos vår lokala nasare av animalier fylldes kylen upp ett snäpp till. Jag börjar tro att midjemåttet kan få sig en törn i år igen. I synnerhet som ett besök hos köttmannen gjorde att middagen blev en fest i kött.

Gårdagens vita från Sauzet fick ackompanjera matlagningen och väl framdukat hälldes det upp lite rött enligt devisen pop and pour. Dagen till ära ett enklare vin från Girardin, nämligen 2007 Santenay 1er Cru "La Maladière", Domaine Vincent Girardin.

En rätt tät rödfrukt med körsbär som drar åt körsbärskärnor eller marsipan. Kryddmässigt pratar vi jul och kaffe som samsas med kanel och till det ett drag av pomerans. I bakgrunden finns en svagt fet och animalisk ton, samt även ett första drag av målarlåda eller lösningmedel. På det hela taget en enkel men trevlig sniff.

Körsbär och hallon med stänk av viol är vad som bjuds i munnen. Frukten är rätt kraftfull och med en bra syra och en matta av finmaskiga tanniner är intrycket helt klart trevligt. Lägg därtill lite mjuka kryddor, en liten apelsintouch och ett lätt mineraltorkande avslut och vardagen blir så mycket trevligare.

En enkelt och välgjort vin som inte skäms för sig nu och som kommer att bjussa på ännu mer om något år.

Vincent Girardin drar sig tillbaka, lika bra att dricka

I våras damp beskedet ner som en blixt från klar himmel, Vincent Girardin drar sig tillbaka och säljer det företag han byggt upp med i huvudsak egna händer. Visst fick han ta över en del vingårdar från sin far, men expansionen och varumärket är helt och hållet Vincents förtjänst.

Anledningen till att Vincent och även hans fru Veronique drar sig tillbaka har säkert flera orsaker, men en dålig rygg sägs vara en av dem. Lugn nu alla Girardin-drickare, både domänen och négociant-verksamheten kommer att drivas vidare intakta av den nya ägaren Jean-Pierre Nié. Han behåller till och med Vincents radarpartner Eric Germain som ansvarig och både Vincent och Veronique kommer att arbeta vidare en del på konslutbasis.

Hur det i slutändan påverkar kvaliteten får vi väl se och under tiden finns det ju en mängd Vincent-signerade flaskor på marknaden. Vi hugger in på en 2007 Chassagne-Montrachet "Abbaye de Morgeot", Domaine Vincent Girardin.

Väldigt fräscht är grundintrycket, med sprittade citrus, hand i hand med klassisk Chassagne-Mineral. Lite honung, arrak, melon och en del gul frukt bildar inramning.

I munnen är det rejält syradrivet, men inte störande någonstans. Det hålls precis emot av den avrundade, lite lätt feta kroppen som balanserar upp det precis. Citrusen följer med länge och skapar en rejäl längd i smaken. När sen citrusen klingar av liksom tränger mineralitet fram från alla håll och torkar ut munnen. Strukturmässigt exakt som jag vill ha det i ett vin i den här klassen. Skitgott....att bara dricka...och fira semifinalen i handboll med.

Girardin igen, nu med St-Aubin

Sol, vår och hyfsad värme, då är det lätt att det suger till i vitvinstarmen. På senare tid har det blivit en del från Vincent Girardin och så även ikväll. Det kändes som att en återtitt på 2007 Saint-Aubin 1er Cru "En Remilly", Domaine Vincent Girardin var på sin plats. Senast det begav sig var ju drygt ett år sedan.

Det känns som om doften utvecklats en del sedan senast och att eken definitivt har dämpats. Numer har vi att göra med en härlig doft av krita, lite metall, peppar och örtighet som sticker fram ur en honungsdämpad frukt med allt från lite tropiska inslag till citrus.

I munnen känner jag bättre igen vinet med sitt fokus på citrusen och att denna accentueras av en rätt rejäl syra. Att känna denna fräschör och sedan få den balanserad av mer feta och smöriga toner kan göra vem som helst glad. Perfekt vårvin där smaken ligger kvar länge med tydliga markörer av citrus och sten. Riktigt bra för pengen och köpt på allas vårat SB för 239 bagare för drygt ett år sedan. Det är liksom inget snack, Vincent levererar återigen på den vita sidan.

Några droppar Bourgogne hos Prime Wines sortimentsprovning

Det är en hyperhektisk vinvecka i Stockholm just nu. Det verkar nästan finnas hur många evenemang som helst i vinkalendern. Ett av de jag har besökt är Prime Wines sortimentsprovning på Moderna Museet. Jag testade mig näst intill igenom allt, men doftade väl som vanligt lite djupare ner i glasen när det var droppar från Bourgogne i dem.

I Prime Wines sortiment ingår de dugliga vinmakarna Vincent Girardin och Francois Mikulski och det var dessa droppar som granskades lite extra.

På den röda sidan fanns tre enklare viner, varav två från Girardin och ett från Mikulski. Vinerna från Girardin var 2010 Cuvée Saint-Vincent Rouge och 2007 Santenay 1er Cru "La Maladière". Enkla, lätta och hyfsat billiga viner som kan användas som insteg för den som vill testa på röd Bourgogne. Snart vill man dock upp på stegen och landa i doften hos Mikulskis 2007 Volnay Santenots. Här har vi en härlig doftbild där lätt sötaktig rödfrukt får samsas med Pinot-kryddor, animalier, jord och sous-bois. Här kunde jag dofta ganska länge. I munnen landar ett välgjort vin med bra syra och lite bett i tanninerna: Frukten och stoppningen i övrigt är dock lite för lätt i både mittparti och avslut.

Som väntat är det en helt annan sak på den vita sidan. Girardin visar återigen att basvinet 2010 Cuvée Saint-Vincent Blanc är ett riktigt bra instegsvin för vit Bourgogne. Här finns alla beståndsdelar man kan kräva på den här nivån. Bra frukt och syra, lätta drag av honung och några stänk mineral. Enkelt att köpa och enkelt att gilla för de flesta. Sen smäller det till ett par snäpp upp på skalan när 2007 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Morgeot" får bjuda upp till dans. Här finns en exemplarisk Chassagne-rökig mineraldoft som bildar huvudsaklig doftbild där gulfrukt och citrus tränger igenom efter ett tag. Smakmässigt är det ung och frisk frukt med bra bett i syran och därefter en snygg övergång till ett grustag bymineral. Gott, fast kan bli snäppet bättre med ytterligare källarvilla.

Mikulski vill ju inte vara sämre och på bynivå dracks en 2007 Meursault som erbjuder fin Meursaultitet med citrus, smör, honung och mineral. Gott i munnen var det också i sin rena stil med bra syra, fetma och mineral. Återigen händer det såklart en del med nästa steg och än inte lika mycket som hos Girardin. Det som nu är i glaset är 2007 Meursault 1er Cru "Genevrières". Lite djupare, fetare och godare med en större komplexitet helt enkelt.

Kul och gott. Problemet var dock temperaturen på vinerna som gjorde dem lite orättvisa och bedömningarna blir kanske därför inte helt korrekta. Oavsett detta kommer jag definitivt att köpa nån flaska av Girardins Chassagne-Montrachet.

Tack till Prime Wine för en trevlig tillställning.

2008 Corton-Charlemagne Grand Cru, Vincent Girardin

Det finns både mytiska och på andra sätt omtalade platser och vingårdar i Bourgogne såsom Romanée Conti och Clos de Vougeot, men på något sätt är det kanske den stora kullen som sticker ut mest i mina ögon. Med den stora kullen avser jag såklart Corton-kullen, den kulle som sträcker sig in i tre olika byar i Côte d'Or, nämligen Ladoix-Serrigny, Aloxe-Corton och Pernand-Vergelesses.

Kullen är så stor till ytan vingårdsmässigt att den totalt sett är uppodlad till 160 hektar med enbart Grand Cru-rankor, en ofattbart stor yta i jämförelse med andra vingårdar i området. Fördelningen av marken är följande:

• Ladoix-Serrigny - 22,43 ha
• Aloxe-Corton - 120,51 ha
• Pernand-Vergelesses - 17,26

och av dessa är det 71,88 ha som får användas till att producera vitt vin enligt följande

• Ladoix-Serrigny - 6,05 ha
• Aloxe-Corton - 48,57 ha
• Pernand-Vergelesses - 17,26 (allt)

För ytterligare detaljer hänvisas till Clive Coates bok som beskriver Corton-kullen och dess vingårdar på ett föredömligt sätt.

Av de producenter som äger mark på kullen är nog Bonneau du Martray den mest omtalade med sina 11 ha, varav deras vita flaggskepp står för 9,5 ha. Utöver nämnda producent finns en mängd andra storheter som äger olika stora lotter. En av dessa producenter är Vincent Girardin som för mig är en producent som levererar på alla nivåer och jag blir väldigt sällan besviken på en flaska från den domänen. Fokus hos Girardin är vitt vin och det som produceras från Corton-kullen kommer från en lott på ca: 0,3 ha.

Årgång 2008 släpptes på systemet i september förra året och mina flaskor har lämnats orörda sedan dess, men nu är det alltså dags att korka upp en 2008 Corton-Charlemagne Grand Cru, Domaine Vincent Girardin.

En "classy nose" är det direkta intrycket. Det är elegant och enkelt med dämpad, men tydlig citrusfrukt och en mineralitet som blandar sten och rök. Till detta finns en söt doft av honung och små spår av gråpäron och gröna äpplen.

Smaken är smeksamt elegant med en perfekt balans mellan honungens sötma och årgångens syra. Annars är det väldigt direkt i sin citrus och grusiga mineralitet och med ett långt avslut med en mineralitet som hänger kvar hur länge som helst.

En klockren start på året avseende vit Bourgogne. Det här behöver inte analyseras sönder utan ska bara njutas som det är. Påfyllning? Kan fiskar simma?

Ungt från St-Aubin, gjort av Girardin

OK, rubriken är ett skitrim, men jag kunde inte hålla mig......och det är ju ändå lördag.

Efter en eftermiddag med kalas, pizza och italienskt rödtjut blir jag minst sagt sugen på något helt annat och med lite tankeverksamhet landar jag i en flaska som släpptes i februari, nämligen ett vitt vin från den duglige Vincent Girardin. Från Domaine Vincent Girardin finns det ett knippe vita av bättre kvalitet från i huvudsak bandet Puligny-Montrachet, Chassagne-Montrachet och St-Aubin.

Dagens vin är från Saint-Aubin och vingården "En Remilly". Det är en första Cru och årgången på druvorna är från 2007.

Doften är initialt riktigt blommig och jag lockas liksom med till en berså om våren. Fast snart så kommer eken rullande med stora trumman, som tur är tillsammans med gula äpplen och citrus, och då är det främst lime som ger sig tillkänna. Med lite letande hittar jag även nyplockade gröna blad från köksträdgården och lite traditionsenliga hasselnötter.

I munnen ger sedan vinet en härlig citrus och gula frukter som ramas in av en smörig ek. Som tur är finns det unga och pigga syror som kan stå emot eken, lite på uppstuds nästan. Låt ek och syror bråka med varandra i källaren ett tag och det här lär komma ut ur garderoben som ett riktigt bra vin.

Fast jag måste medge att jag är fullt nöjd redan idag. I synnerhet gillar jag avslutet som lämnar kvar en riktigt smaklig beska och långa stråk av mineral. Detta gör att jag bearbetar eftersmaken i munnen riktigt länge.

Helt klart gott och bättre lär det bli om ett tag. Kanske blir det någon flaska till att lägga i källaren.

Dubbelt upp från Chassagne Montrachet

Vi befinner oss i de delar av Bourgogne som definitivt tillhör världens bästa platser för att framställa vita viner. Här skapas också en del lätta, röda viner som definitivt också är värda att drickas.

Ikväll ska det öppnas ett rött från Ramonet och lite vitt godis från Vincent Girardin. Vinerna är en 1er Cru "Morgeot", 2004, från Ramonet och en 1er Cru "Les Chaumees", 2005, från Girardin. I den bästa av världar dricker vi inte upp idag, utan sparar lite till imorgon för att göra en "follow up". Fan trot!

Kort om producenterna är att de båda är respekterade och levererar bra viner år från år. Girardin har på egen hand byggt upp en ansenlig verksamhet med både egna viner och via en negociant-verksamhet. Kul är att vårt lilla systembolag har en räcka viner av honom att erbjuda, så det går bra att prova själv. För egen del ska det definitivt beställas några flaskor till något senare tillfälle. (Gjort innan jag postade detta)

Den producent som lyser klarast är dock definitivt Ramonet, som är en vitvinsikon av format. Ikväll gäller dock rött så jag återkommer när vi lyfter fram något vitt ur källaren.

Det första vita glaset innan matlagningen gör att kvällen känns hemma redan direkt. Shit så gott det kan vara med bra vita viner. Det har alla beståndsdelar på plats och smeker munnen totalt. En avrundad citrubeska inlindad i rökig mineral och lite smörigt fat. Klar finvinsstämpel.

Att komma som tvåa är inte alltid lätt och även om Ramonet har lyckats få fram bra Pinot-attribut med skogen, de röda bären och lite multnad, så räcker det inte riktigt till för mina smaklökar. Det är gott och välgjort, men det saknar något som gör att jag inte fullt ut suktar efter att återvända. Det får bli mer röda från Côte de Nuits framöver, helt klart.

Nåja, för en fredagkväll med rårakor, ett berg av trattisar och lite Serrano så funkar det. Faktiskt funkar båda vinerna bra.....och de funkar även bra på egen hand.