Från besvikelse till fynd

I fredags var jag på middag på konferenshotellet Såstaholm utanför Täby Kyrkby, och hade i förväg beställt hem vinlistan. En flaska 2002 Pommard 1er Cru "Grands Epenots", Louis Jadot hade jag spanat in och det blev även valet när vi väl var på plats och maten hade presenterats.

Döm av min förvåning och besvikelse när servitören återkommer och meddelar att vinet är slut. Där sjönk betyget tre snäpp eller mer. Som alternativ presenterades en flaska 2009 Corton Grand Cru "Pougets", Louis Jadot. Ett yngre och därmed inte lika kul alternativ, men när de erbjuder en Grand Cru för 700:- på krogen är det bara att kapitulera.

Hur var det då?

Maten var OK, men med mer ambition och teknik, än bra smaker. Vinet var förträffligt, och har precis börjat lämna barndomen och börjar närma sig en ny nivå i sitt liv. För egen del kommer jag att spara mina flaskor i en räcka år. I synnerhet som de sista slattarna uppvisade en helt annan mjukare elegans än det nykarafferade vinet. Ett riktigt bra vin med framtiden för sig blir betyget, och även en årgång som tillhör det bättre jag smakat av vinet, något som är uppenbart även om jag inte tog några anteckningar.

Anka och Grand Cru från Corton

Långhelgen har verkligen gått i matens tecken och inleddes alldeles strålande med en utsökt matchning på Valborgskvällen. Måltiden bestod av ankbröst på en bädd av gräddstuvad purjolök, knaperstekt sidfläsk och ovanpå det några finhackade, romindränkta körsbär.

Till det öppnades en flaska 2006 Corton Grand Cru, Domaine Tollot-Beaut. Producenten tillhör normalt sett inte mina favoriter, men jag hade vissa förhoppningar att den här flaskan skulle leverera en del.

Redan vid första sniff kändes det rätt bra. Lätt, rent och balanserat var det första intrycket. Bären tillhörde den ljusa delen av skalan, i min mun i form av hallon och jordgubbar. Sedan fanns det en väldigt fin kryddbukett, lite kaffe, mörk choklad och även en mjuk doft av lakrits. Att vinet hade viss mognad visade sig i form av svettigt läder och en liten gläntning på målarlådan.

I munnen har vi en väldigt slank skapelse med fin syra, tillbakalutade, men tydligt närvarande tanniner och en lätt, lätt frukt. Avslutet är lakrisalt och stenkrossigt torrt, med en rand av apelsinzest.

Jag bara vill skriva skitgott, för det är vad det är.........nästan. Den lätta frukten gör dock att avslutet saknar viss täthet och att det tar slut lite fort. Man blir lite snodd på konfekten liksom.

Till maten? Kalas!

Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot - en liten vertikal

Den lilla byn Aloxe med vingårdsbihanget Corton (Aloxe-Corton) är unik i Bourgogne genom att över halva vingårdsarealen i byn är klassad som Grand Cru. Här finns som du säkert vet den berömda Corton-kullen och även om den delas med Ladoix och Pernand-Vergelesses så är det Aloxe som får stråla i dess glans, och sno åt sig vingårdsnamnet till bynamnet.

Glans och glans förresten. Det är ju som med övriga stora Grand Cru-vingårdar i Bourgogne, en stor skillnad mellan bästa och sämsta läge. Ett av alla lägen som får adderas till huvudnamnet Corton är "Les Pougets". Det är en vingård som huvudsakligen vrider sig mot söder, men sträcker sig från öst till sydväst. Läget ger värme som gör att Pinot-Noir mognar bra här, men marken innehåller en mindre andel kalksten vilket gör att de flesta odlare har planterat sina lotter med Chardonnay.

Louis Jadot har valt att odla Pinot Noir på sin del och har under många år producerat en rätt trevlig, om än lite enklare, Grand Cru. Helt enkelt en prismässigt överkomlig Grand Cru som i sina bästa stunder levererar rätt trevliga upplevelser, även om de inte är stora.

Kvällens viner kommer från årgångarna 1995, 1998, 2003 och 2008. Enligt vinhuset Louis Jadot ska vinet normalt sett tidigast drickas efter 5 år och utvecklas positivt tills det bli i alla fall 15-20 år.

Över till vinerna

1995 Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot
Ett svårt och ombytligt år med sen blomning i dåligt väder, kryddat med millerandage, gav i slutändan få, mogna och friska druvor med tjockt skal.

Det är tydligt att vinet har ålder. Doften indikerar på rätt uttorkad frukt, lite trött nästan och sådär grynig i känslan som den kan bli av ålder. Här finns också en tydlig jordighet, höstlig sådan, och en allmän murrighet. Lakrits och målarlåda summerar doften.

Munkänslan är slank med en skön och bra syra. Frukten har börjar torka ut och känslan är att den håller på att falla isär. Murrigheten från doften går igen, med viss jordighet. Det är även lakrisalt åt det lätt beska hållet. I avslutet torkas munnen ut av de små tanninerna, syran och mineralerna. Summa summarum så dricks det här i nedförsbacke. Det går nämligen tydligt isär när det får luft och lite rumsvärme. Gott, men inte mycket mer. Hade nog förväntat lite mer av årgången.


1998 Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot
Vissa år går liksom nästan allt fel och så var fallet 1998. Det var allt från frost och hagel, till oidium och röta. Vid skörd höll sig vädret i schack och hyfsade skördar kunde ändå bärgas, dock med högst olika kvalitet, något som även märks i de färdiga vinerna.

En fin mogen doft, ett klassiskt sniffarvin med mogna bär, fina kryddor och en härlig sous bois. Som hos storasyster finns även här målarlåda och en viss mineralitet.

I munnen är upplevelsen ett härligt balanserat vin med bra syra och lätta, smågreppiga tanniner. Känslan blir liksom smeksamt slank, underbart kryddiga och lakrisala drag. Avslutet är långt med en apelsintouch, lakrits och mineral. Riktigt gott och definitivt över förväntan.

2003 Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot
Den galna hettans år där spannet från blomning till skörd hos vissa hamnade på 80 dagar. Det pratades klimatförändringar, värmerekord och annat, och många viner tog rejält med stryk detta år, medan andra enklare viner högt uppe från kullarna fick en härlig skjuts.

Här pratar vi mörkt, mörkt röda bär, kombinerat med mognadstoner i form av multnad, höstlöv och kompost. Summa summarum, jordigt, murrigt och liksom stämplat av värmens år. Intressant är dock att här även finns animaliska, rent av vilda och blodiga drag, tillsammans med en påtaglig rökighet.

Syran är medel, tanninerna är små, små och helhetsintrycket är lite av sammetskaraktär. Avslutet bryter dock iväg lite och tanniner, mineraler och lakrits liksom torkar ut, långsamt och länge. Helt OK, men udda för en burgundisk Grand Cru, helt klart.

En intressant koll dagen efter ger att vinet dragit sig mot madeira-känsla och har fallit ur ramen totalt. Drick upp alltså.


2008 Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot
Ett rätt kylslaget år med en del problem med allt från oidium till röta. Vädret var upp och ner, men var bra vid skörd. Ett år med blandade resultat, allt beroende på hur arbetet i vingården gick. De som lyckades har ofta fått till en klassiskt ren Bourgogne-årgång.

En rätt så bibehållen ungfrukt som blandas med lite fudge, men framför allt en lysande kryddighet. Här känns det som att fatbehandlingen är flera snäpp upp mot övriga viner. När jag suckar i glädje över kryddorna så slår det mig....viol, härliga drag av viol.

Munkänslan är väldigt ren och slank, med lätta, röda bär. Syran är hög och tanninerna ytterst små, men ändå med ett bra grepp. Det är tydligt lakrisalt och här finns även fina drag av blodapelsin och några kryddmått mineraler. Här känns det verkligen som att det finns potential att landa i något riktigt bra vad tiden lider.

En sammanfattning är att 1995 var överraskande trött, 1998 överträffade förväntningarna, 2003 var årgångstrött, och 2008 har en härlig potential. En annan reflektion är att detta är trevligt och värt sitt pris, men inte är det en naturlig Grand Cru i min bok.

Lättvikts-Grand Cru att bara njuta

Det är fredagskväll, diverse delikatesser inhandlade och vin ska öppnas. Nu har jag  varit lite väl "otrogen" Bourgogne på senare tid, så det blir tillbaka till ruta ett, oavsett om det passar till alla läckerheter. Efter att ha haft besynnerliga problem med en näst intill totalt uttorkad kork, så karafferades till slut en 1999 Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot.

Det är trevligt att betrakta vinet som börjar anta fina mognadsnyanser, men som också visar på att "jag börjar bara mogna och har en lång resa kvar".

När vinet bekantar sig med näsan är det en en skön blandning av röda bär och ett visst mått av lösningsmedel. Det skapar ett djup som är tilltalande, och adderar man sedan körsbärskärnor med dragning åt marsipan har nog det första doftintrycket sammanfattats.

När man hittar bakom inledningens sniff upptäcks en viss jordig murrighet, sköna kryddor och de klassiska attributen apelsin och lakrits. En trevlig sniff helt enkelt.

Väl i munnen upplevs en skönt slank kropp, med bra syra, svagt, svagt greppiga tanniner och en fin frukt som börjat ta ett par steg på sin mognadsbana. Avslutet med sitt lilla grepp, kompletterat med stendamm och lakrits gör att jag helt klart är nöjd.

Ett snyggt och gott bygge utan egentligt motstånd. Rent, elegant och lättdrucket är den första tanken som kommer till mig. Lättvikts-Grand Cru att bara njuta, när andan faller på

Sigfried Pic presenterar Louis Jadot 2012

Lite småkylig och ruggig slinker jag in på Brasserie Bobonne den 2:a December. Av med rocken och snart finns ett glas vitt i handen........det är nämligen dags för årets upplaga av lunch á la Maison Louis Jadot, presenterat av Vinunic och Sigfried Pic.

Sigfried Pic

I välkomstglaset har jag fått ett glas Ladoix Le Clou D'Orge, Domaine Gagey. Här formligen osar det flintrökig mineralitet med en rand av citrus. Allt lätt inbakat i en smörig och kryddig fetma. Dofterna går definitivt igen i smaken.....och gillar du mineraler så har du här ett vin späckat med sådana som stämplar in på 199 kronor. Bra mineralbang för the bucks.

Nästa servering bjöd på tre vita av bättre kaliber. De vita brukar vara de jag fastnar mest för på dessa luncher, så jag var full av förväntan. I glasen hälldes följande:

Meursault 1er Cru "Les Genevrières", Domaine Louis Jadot

Chassagne Montrachet 1er Cru "Morgeot - Clos de la Chapelle", Domaine Duc de Magenta

Corton Charlemagne Grand Cru, Domaine Héritiers Louis Jadot

Till de vita

Här pratar vi om en trio viner som alla går hem hos mig, men av lite skilda anledningar. "Les Genevrières" är som vanligt väldigt tillgängligt och eksmörigt. Med en bra syra, sköna fatkryddor och bra mineralitet hittar det en skön balans. Här måste man dock gilla ekavtrycket som är rätt påtagligt.

"Clos de la Chapelle" är renare, mer transparent och klassiskt elegant. Det känns som att det bara är att dricka det, här och nu. Bygget innehåller nämligen allt man önskar i form av ren frukt, bra syra, mineraler och kryddor. 

Storebror "Corton Charlemagne" är ett helt annat djur. Den känns ursprungstypisk, ung och koncentrerad och talar rätt tydligt om att det ska lagras. Jag älskar den här sniffen med en mineral som blandar flintrök och modellera. Här blir det till att köpa på sig som vanligt.

Som ett litet mellanspel bjuds det på en 2010 Château des Jacques Moulin-á-Vent. Jag hade lite svårt att ta till mig detta efter att ha njutit av de vita, men det funkar och bjuder på en rätt tät frukt, bra syra och små fina tanniner. Avslutet ger en hög lakrisal beska och en skopa mineral. Helt OK!

Nästa uppsättning viner är en trio från Beaune, nämligen:

Beaune 1er Cru "Theurons", Domaine Gagey

Beaune 1er Cru "Clos des Couchereaux", Domaine Héritiers Louis Jadot

Beaune 1er Cru "Boucherottes", Domaine Héritiers Louis Jadot

Beaune är kanske inte mitt absoluta favoritområde, men man brukar ofta kunna få loss rätt bra viner härifrån,utan att plånboken glöder sönder. Likadant är det här. Vinerna stämplar in i spannet 339 - 365 kronor, något som definitivt måste anses som överkomligt för årgången.

"Theurons" är tranbärigt slank med bra syra, ren och fin frukt, samt små greppiga tanniner. Avslutet bjuder på bra kryddor, lakrits och mineral. en trevlig bekantskap

"Clos des Couchereaux" är sötfruktigare tack vare sitt söderläge och är liksom ett nummer större eller mer i alla delar. 

"Boucherottes" är mer jordigt och murrigt med en helt annan och mer krävande struktur än sina syskon. Kanske beror det på närheten till Pommard?

Summa summarum är det helt OK Beaune-viner jag definitivt kan tänka mig igen, men jag skulle ge dem ett gäng år i källaren för att blomma ut lite.

Slutklämmen på provningen är några bättre röda - Grand Cru - och dagen till ära ställdes följande linje upp:

Corton Pougets Grand Cru, Domaine Héritiers Louis Jadot

Echezeaux Grand Cru, Domaine Gagey

Clos Vougeot Grand Cru, Domaine Louis Jadot

Chambertin "Clos de Bèze" Grand Cru, Domaine Louis Jadot

Grand Cru

Corton Pougets är en trotjänare som kan klassas som en lättvikts-Grand Cru som verkligen vinner på lagring. Dagens exemplar bjussar på typiska lingontoner, men även lite mer sötfruktiga drag, lite lakrits och apelsin. Det är också lite "murrigt" på något sätt. I munnen har vi bra syra, tät frukt och greppiga tanniner.Helt enkelt tydligt strukturerat för lagring. (Jag testade några årgångar i en vertikal för ett tag sedan där lagringens inverkan blev tydlig. Återkommer om detta)

Echezeaux börjar lite tillknäppt, men i glaset öppnar det sakta upp och snart växer det fram en fin sniff med härliga kryddor och en mjuk, fin frukt. Munkänslan ger en fin balans mellan frukt, syra och tanniner och ett fint avslut med mineraler och kryddor. Ungt och oförlöst är betyget.

Clos Vougeot är lite polariserat. Det lockar med en skön sniff med söt, varm frukt, kryddor, fudge och mineraler, men kroppen kämpar lite emot och det behöver i min mun läggas ner och glömmas bort ett bra tag. Då kan nog bitarna byggas ihop och vi har nåt helt annat att leka med.

Dagens vin(n)are alla kategorier finns i provningens sista glas. Hos "Clos de Bèze" finns en än så länge lite blyg, utvecklingsbar doft, men i munnen är det härligt sötfruktigt med ljuvliga kryddor. Balansen sitter som i skolboken och efter ett tag slutar jag analysera och njuter bara av varje sipp. Det här är kalasgott.

Anka till Grand Cruerna

Tryffelsvinet del 1 - Domaine Bonneau du Martray

Det är torsdag eftermiddag (10/10) och en imponerande samling buteljer står uppradade på vinkällaren Grappe. Dagens begivenhet är Tryffelsvinets provning av viner från Domaine Comte Georges de Vogüé och Domaine Bonneau du Martray. Båda på sina egna sätt lysande exempel på burgundisk vinmakning. Att båda två får tre stjärnor av tre möjliga hos Clive Coates säger en hel del om nivån.

Tittar vi lite närmare på Bonneau du Martray har vi att göra med den enda producent som endast tillverkar viner på Grand Cru-nivå och främst då vita. Med sina stora ägor i Corton-kullen och sitt sätt att skapa lysande vita viner kan man väl nästan säga att producenten definierar referensen för viner från Corton-Charlemagne.

Ännu en intressant iakttagelse är att den stora ägan på 9,5 hektar Corton-Charlemagne är en enda sammanhållen lott, något som är väldigt ovanligt i Bourgogne när det gäller så stora ägor. För att maximera potentialen i vinerna har man noga undersökt hela lotten rent geologiskt och funnit att slutprodukten mår bäst av att olika delar vinifieras på olika sätt, femton olika närmare bestämt, för de vita vinerna. I alla fall är det vad man bestämt sig för att göra.

Varje år håller man således koll på delarna separat och de plockas vid olika tidpunkter för att nå bästa möjliga slutprodukt och vinifieras sedan var för sig med en försiktig vinmakning där den pressade juicen får jäsa i ekfat, där en tredjedel är nya.

Nog ordat......drick!

1998, Corton Charlemagne Grand Cru
En näsa som bjuder på en fin mineralitet som blandar flintrök med skaldjursskal och bjuder på en del tropiska frukter och en sötma i form av honung. Här finns också en svag, men fin kryddighet med lite lakrisala inslag.

Smaken är len, med bra syra och en slank elegans som brottas lite mot fetma i form av tropiska frukter och honung. Kryddigheten återkommer i smaken och även lakritstonen, men det bestående intrycket är den långa eftersmaken med härlig mineralitet. Gott idag, men kan ligga kvar i källaren och gotta sig ytterligare.


2011, Corton Charlemagne Grand Cru
Skön doft av rök och toner som påminner om barndomens modellera. Här finns också sten, olika citrustoner och andra tropiska fruktkompisar.

I munnen är det en tydligt fet tropisk frukt blandad med honung. Här finns även en del kryddighet och en viss dragning åt karamell. Mineralerna är steniga och rökiga och helheten med tanke på ungdomen är riktigt bra, i synnerhet när vinet fått stå med luft. Det här vill man ha i källaren känner jag.

Summa summarum två fina exemplar av ett vin som har en rejäl lagringspotential och som visar sig från sin bästa sida efter en rejäl räcka år. Mina pengar läggs på den ystra ungdomen och sedan glömmer jag bort vinet läääänge.

Återkommer med vinerna från Comte Georges de Vogüé inom kort.

Stort tack till Tryffelsvinen

Från tjut till njut....eller nåt

Sådär, då har semesterslappandet övergått till mer normala hjulspår och det känns som om det är dags att klämma ur sig några anteckningar som ligger och skräpar. Först ut en gammal trotjänare från Domaine Maillard Père et Fils. Det är en domän som inte gör några stora viner, men delar av produktionen kan i rätt årgångar vara riktigt lyckade. I mitt tycke har deras "Les Grandes Lollières" varit det vin som levererat bäst kittlingar åt smaklökar och gom genom åren och nu är det dags att ge sig hän åt årgång 2008. Klämmer vi ihop beståndsdelarna defineras vinet till 2008 Aloxe-Corton 1er Cru "Les Grandes Lollières", Domaine Maillard Père et Fils.

Vinet hälls upp två dagar i rad och däremellan uppfostras det i korkad flaska i kylskåpet. Vid öppnandet tittar en rätt syrlig doft fram, men när jag kletar ner anteckningarna dag två så har detta gett vika och det sista glaset andra dagen bjussar på en rätt tung doft av hallon och körsbär med stick av körsbärskärnor, marsipan och lösningsmedel. Det finns även en murrighet eller jordighet parad med ett stänk animalier eller en touch av buljong. Slutligen finns det ett rejält lakrisalt inslag som ger mig föraningar och ett litet leende...så in i munnen med vinet.

Smaken är tung i frukten med ett sjuhelsikes lakritsdriv. Syran dansar åttor runt frukten och tanninerna har fövandlats till en avslipad slowfox. Avslutet är så långt, lakrisalt och mineralmättat att leendet sitter som en schmäck i ansiktet. Sen finns där alla spår som troligen kommer att leda till en sammetsskrud för vinet.

Det här är den bästa utveckling av en öppnad flaska mellan två dagar som jag nog har upplevt i år. Syrligt, tillknäppt och lite av en besvikelse dag ett, ger efter en metamorfos ett helt nytt vin dag två. Från tjut till njut....eller nåt.

Det här vinet och Les Grèves från samma producent lyckas nästan alltid leverera, oavsett år. Aldrig stort, men alltid bra och riktigt prisvärt. Skitnöjd!

En kväll med fokus på vitt

Så var det då dags för säsongens första vinkväll med det gamla munskänkargänget. Då jag och T som arrangerar den här gången inte direkt har en massa tid över just nu, blir det ett enkelt tema för kvällen. Blandad vit Bourgogne direkt ur källaren, nåja med en liten twist kanske.

Efter lite roséskumpa och tilltugg häller jag upp fem glas och fråga nummer ett är vad vinerna har gemensamt. Det tar inte så lång tid innan Chardonnay  blir ett av svaren, och även Frankrike dyker upp fort. Så långt är det rätt lätt att enas, så då höjer vi väl ribban ett snäpp och ber dem plocka ut det vin som inte passar in.

Nu är det inte lika lätt, men vet man svaret och känner touchen av hav, skaldjursmineral och citrus i doften, samt en fin syra och en ren, slank kropp som tillskott till dofterna....ja då hamnar man till slut i Chablis, och visst plockades glas fyra till slut ut som en Chablis även av de övriga. Vinet var en 2004 Chablis 1er Cru "Côte de Léchet", La Chablisienne. Av kvällens samtliga viner var detta det som fanns kvar längst i glasen och flaskan. Det är ett ypperligt matvin, men som solitär är det inte alls samma sak. Pröva det dock till krabba och leendet sträcker sig från öra till öra, i alla fall på mig.

Fyra glas kvar och då kommer uppgiften att rangordna vinerna i klasserna från Bourgogne till Grand Cru. Att plocka ut den enkla Bourgognen gick enkelt, det är helt enkelt så mycket enklare än övriga viner. Visst finns där en fin floralitet och enkla Meursault-markörer, men det är lite tunt och platt i jämförelse. Som bersåvin för 85 spänn är det dock alldeles ypperligt. Vinet är en 2009 Bourgogne Blanc "Cuvée des Ormes", Sylvain Dussort.

Nästa vin som plockades ut var toppvinet, nämligen en 2008 Corton-Charlemagne Grand Cru, Vincent Girardin. Här har vi mer av allt och jag älskar att sniffa på den härliga mineraliteten och också att klunka i mig av ett vin i skön harmoni med hög syra och stramhet som möts upp av lite fet oljighet. Gott som sjutton, men resterande flaskor ska få vila för här känns det som att vi är på uppåtgående. Kvällens bästa vin enligt min bok.

Sen blev det lite svårare och jag hade själv inte kunnat plocka ut rätt rangordning och vara säker. Det första vinet var en 2007 Saint-Aubin 1er Cru "Les Murgers des Dents de Chien", Domaine Gerard Thomas. Här pratar vi tidig mognad med bokna äpplen som redan har smugit sig fram. Till det en palett med bl.a. arrak, bittermandel, smör, honung, citrus och lite kryddor. I munnen är det rätt trevligt med en ganska distinkt syra som möts upp av en smörig fetma och som rundas av med de bokna äpplena. Gott, utan att jag slår volter.

Det sista vinet i flighten var en 2008 Chassagne-Montrachet, Domaine Bernard Moreau et Fils. Här bjuds på en rätt rökig mineral, nästan kantad av gummi och även en svag doft av gul frukt, med citrus i spetsen. Väl i munnen får vi ett vin i bra balans med fin syra, viss fetma, god citrus och en skönt uttorkande mineralitet. Jag gillar den här stilen och producenten, helt klart.

Så långt gick allt bra och gissningarna landade rätt, utan för mycket ledtrådar. Värre blev det när jag hällde upp ett referensvin som skulle placeras rätt i rangordningen vi etablerat. Vinet var en 2008 Bourgogne Chardonnay, Arnaud Ente. Med sin precision, renhet och tillhörande mineralitet så placerades som minst en 1er Cru. Snacka om bra betyg för ett instegsvin.....och visst är det bra. Riktigt, riktigt bra för sin nivå.

Bland övriga viner som öppnades fanns ytterligare en Bourgogne, nu en röd rackare. Det som bjöds var en 2010 Volnay, Maison Camille Giroud. Här hade anteckningsblocket lagts ner för länge sedan, men det levererade riktigt bra och minst ett snäpp bättre än förra flaskan.....undrar om den kanske hade någon mindre defekt, för det här var riktigt gott.

2008 Corton Pouget Grand Cru, Louis Jadot

Om man förra året var med i Vinunics guldklubb fanns det möjlighet att köpa burgundisk Grand Cru för en billig peng och lägga ner dem i källaren. Eller vad sägs om att betala 349 spänn per flaska för 2008 Corton Pouget Grand Cru, Louis Jadot.

Med minnet från vad 1976an av samma vin presterade för ganska precis ett år sedan så har i alla fall jag stora förhoppningar om att vinet ska bli fyndstämplat när det har "glömts bort" i källaren ett decennium eller så.

Lite kul är det dock att redan nu tjuvsmaka och kolla status på vinet. Jag följde det under tre trevliga dagar och sparade noteringarna (nåja) till den sista dagen.

Efter tre dagars sniffande och smuttande har vinet landat i en riktigt trevlig näsupplevelse. Det är liksom harmoni mellan rödfrukten, Pinot-kryddorna och en lätt touch av målarlåda och bittermandel. En rättfram, ren och ärlig doft som lovar mer runt hörnet.

Det är samma sak med smakupplevelsen. Vinet har gått ihop sig och beståndsdelarna dansar samma dans, även om syran fortfarande utmärker sig. Frukt, kryddor, tanniner och mineraler finns dock som fint sällskap och här handlar det bara om att låta vinet vila sig i form en sisådär 10-20 år eller så. Tur att det finns en drös flaskor att tulla på under vägen så man kan följa utvecklingen. Sa jag att det var gott förresten....det är det nämligen redan nu.

Njutningsdruckna flaskor

Jag har tjuvstartat 2013 med att dricka en del helt utan att ta anteckningar, bara att njuta liksom. Vissa flaskor kan jag bara inte släppa helt för vinden, utan måste bara rekommendera dem.

Först ut var två röda flaskor från ett par favoritproducenter. Båda vinerna är rätt ungfruktiga och även lite ekiga eller gröna och behöver tid på rygg, men vilka fröjder de kan ge om några år. Det första var 2009 Côte de Nuits Villages, Domaine Bachelet och det andra 2010 Morey-Saint-Denis, Domaine Dujac.
 

Vinet från Bachelet kämpade emot starkt i början, men efter lång luftning och lite kärlek öppnade det upp och bjöd på härlig drickglädje. Lite snabbare i starten var vinet från Dujac, men det visade på samma härliga utveckling med rejäl luftning. Kalasviner att ha hemma i källaren, minst sagt. Helt klart två producenter som kan sin sak och som ligger rätt i min mun.

På den vita sidan togs också ett rejält barnarov. Det var 2010 Corton-Charlemagne Grand Cru, Bonneau du Martray. Här fanns till en början en lite störande grapebeska som inte försvann förrän dag två, men när beskan släppte var det ett förbaskat gott vin, minst sagt. Ännu ett vin att vänta på för kommande höjdpunkter. Köprekommendation känns lite värre att utfärda än för de röda vinerna då det stämplar in strax under tusenlappen, men visst sjutton vill man ha sånt här i källaren.

En god start på vinåret, helt klart.

Maison Louis Jadot, årgång 2010

I tisdags (2:a oktober) var det samling till lunch och provsmakning på Bistro Bobonne. Bakom kalaset stod Siegfried Pic från Maison Louis Jadot och importören Vinunic. Det som skulle smakas på var den redan nu nästan legendariska årgång 2010 och efter lite inledande bubbel och småprat gav vi oss så på vinerna ledsagade av Sigfried och ibland sufflerade av Claes Lindkvist från Vinunic.

Vinerna serverades som tre vita och tre röda flighter där två av de vita flighterna endast innehöll ett vin.

Några av dagens vita

Flight 1

Savigny-Lès-Beaune 1er Cru "Clos de Guettes", Domaine Gagey - 239:-

Först ut för att sätta ribban serverades en enklare 1er Cru från Savigny-Lès-Beaune. Redan här slogs jag av hur snygga de vita vinerna var. Här fanns fin frukt, viss fetma för skön textur, härliga mineraler och bra syra. Sammantaget ett rent och elegant vin som definitivt slog an tonen och som definitivt kommer att landa i källaren. Priset på 239:- gäller konsumentledet, med eventuella påslag för privatimport. Exakt hur det blir beror på hur vinet kommer att lanseras.

Siegfried berättade förresten här att när det gäller skördeuttaget för 2010 så var mängden hyfsat normal för vita viner, men lågt för de röda. Det totalt sett låga uttaget fortsätter nedåt årgång 2011 och 2012. Håll tummarna för 2013.


Flight 2

Den andra flighten tillika förrättsvinerna består av 1er Cru-viner från de tre stora vitvinsbyarna och meningen var helt enkelt att ställa viner från dessa mot varandra.

Förätt till de tre vita

Meursault 1er Cru "Les Genevrières", Domaine Louis Jadot - 529:-

Här känner man igen sig från storasystern från 2009. Vinet är mjukt rökigt, lent, lite fett i känslan och doftar elegans. I munnen bjuds en underbar mineralitet och ett perfekt drickbart och elegant vin. Återigen plingar köpklockan. Här måste jag bara fylla på så storasyster får kompisar i källaren.


Chassagne-Montrachet 1er Cru "Morgeot - Clos de la Chapelle - Monopole", Domaine Duc de Magenta - 459:-

Trions anonyma näsa, något som överraskade mig. Det jag fångade upp var en len, svag frukt och en rätt återhållen mineralitet. Väl i munnen förbyttes allt till en ungdomlig uppkäftighet. Här fanns kryddighet, frukt och mineral och ett rätt snyggt avslut med citrus, beska och mineral. I mitt tycke ändock flightens svagaste kort. Framförallt förbryllad över hur svag mineralen var i doften.


Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Referts", Domaine Louis Jadot - 469:-

Syradrivet vin för lagring med en rökig mineralitet som touchar metall. Kul att dricka nu med sin ungdomliga citrus, men mest är det potential som känns.


Flight 3

Sista vita flighten består återigen av endast ett vin, men vi pratar Grand Cru nu och Corton-Charlemagne. Den lott från vilken detta vin hämtas firar nästa år 100 år inom företaget. Lotten är den högst belägna av tre lotter inom samma vingård. De två övriga ger rött vin och buteljeras under etiketterna Corton-Pougets och Corton.


Corton-Charlemagne, Domaine des Héritiers Louis Jadot - 895:-

I doften är det en typisk Corton-mineral inbäddad i en fet frukt. Väl i munnen finns liksom allt. Det bjuder på elegans och komplexitet i samma paket, samtidigt som det är kraftigt och intensivt. Det jag gillade mest var nog avslutets lätta bett och den underbart steniga mineraliteten som hängde kvar riktigt länge. Ett vin som med ålder kommer att bli enastående. Återigen vill jag köpa och lite grand var det nog så att de vita överlag passade mig riktigt bra idag.

Några av dagens röda

Flight 4

Så var det då dags för lite rött och den första flighten visar upp Côte de Beaune, närmare bestämt Beaune och Corton. Flightens gemensamma nämnare är nog definitivt lagring och potential. Här märks ek och ungdom och det är tydligt att det behövs ett antal år innan vi är framme vid ren njutning. Det vore kul att ha ett par flaskor av varje för att se hur de beter sig om en räcka år, för det var lite så diskussionen gick, att här fanns potential och troligen det största röda prisvärdet. Trots det är det här kanske inte riktigt 100% min stil, men ge det lagring och jag lär nog ändra mig.


Beaune 1er Cru "Boucherottes", Domaine des Héritiers Louis Jadot - 265:-
Beaune 1er Cru "Clos des Couchereaux", Domaine des Héritiers Louis Jadot  - 265:-
Corton-Pougets Grand Cru, Domaine des Héritiers Louis Jadot  - 525:-

Ankbröst till de röda

Flight 5

Gevrey-Chambertin 1er Cru "Poissenots", Domaine Louis Jadot - 495:-

Lite bytypiskt murrig och jordig, kombinerat med tät frukt och en touch av målarlåda. Här finns helt enkelt en kombination av byns klassiska kraft och en potential till silkighet. Idag är det dock mest frukt som slåss mot ek...vi pratar både vanilj och beska....men i botten är det bra balans och struktur och redan nu ett skönt avslut. Gott, men det blir inga hyllningar.


Echezeaux Grand Cru, Domaine Gagey - 945:-

Av denna Grand Cru görs endast tre fat och från denna vingård finns ju som bekant både fågel och fisk då vingården är så stor. Idag hittar vi dagens härligaste och mest tillgänliga vin i detta glas enligt min mening. Här finns lätta och friska, röda bär och en rent lysande Pinot-krydda. Ändå är vinet koncentrerat och trots ungdomen börjar små stråk av animala toner skönjas. Ett riktigt sniffarvin. Det funkar såklart också i munnen, men där är eken än så länge lite väl framträdande i min smak. Den röda frukten, violerna, lakritsen och den lätta beskan, samt mineralerna överväger dock. Det är helt enkelt skitgott. Det röda vin jag nog helst skulle lägga pengar på.


Flight 6

Charmes-Chambertin Grand Cru, Louis Jadot - 995:-
Chapelle-Chambertin Grand Cru, Louis Jadot - 1185:-
Chambertin-Clos de Bèze Grand Cru, Domaine Louis Jadot - 1595:-

Och så landar vi i en majestätisk trio från Gevrey. Det liksom märks att vi har tagit oss upp en nivå och numer dansar bland de lite större drakarna. I det första glaset har vi charm, men faktiskt faller vinet lite platt mot sina grannar, även om det såklart är ett bra vin.

Chapelle är tillsammans Echezeaux det mest tillgängliga röda i min mun och här bjuds på en härlig indisk bazaar av Pinot-kryddor tillsammans med kaffe och choklad och ändå känns det så oförlöst och återhållet, även fruktmässigt. I munnen är det lätt ekigt och kryddat med ett långt mineralavslut. Förbaskat gott att dricka redan idag, men såklart ett barnarov.

Clos de Bèze är ett helt annat djur. Här pratar vi kraft, komplexitet, struktur, men ändå en balans mellan delarna. Här krävs långlagring helt klart, men den sötfruktiga, julkryddiga och mineralstinna känslan lovar bara så gott. Kan nog bli makalöst med många år i källaren.

De sista slattarna

Sammanfattningsvis är känslan av vinerna lite olika. Jag är helt såld på flera av de vita och kommer definitivt att fylla källaren med ett antal flaskor. Bland de röda vore det kul att känna vad Côte de Beaune-vinerna ger om säg 10 år och i övrigt skulle jag nog lägga mina röda pengar på Echezeaux. Den funkade liksom perfekt för mig, men såklart vore ett par flakor Clos de Bèze inte heller fel. Svårt läge när det finns så mycket gott och en plånbok på andra ändan. Slutklämmen är väl i alla fall att Louis Jadot definitivt funkar avseende årgång 2010.

Årets vingårdbesök - Maison Camille Giroud

Vissa  producentbesök ligger så nära att man egentligen inte behöver bilen, men när hjärnan snurrar på i köp-mode är det lika bra att rulla dit ändå. Dagens besök innebär en liten tur på ringleden i Beaune innan jag svänger av utåt mot järnvägsstationen och redan efter hundra meter tar höger och därefter snabbt vänster. Adressen är 3 Rue Pierre Joigneaux och huset eller lokalen vid adressen är rätt gråtrist och luggsliten på utsidan, men bokstäverna som går att läsa gör att jag vet att här görs det riktiga gottigheter oavsett vad den yttre fasaden säger. Maison Camille Giroud, mmm, namnet klingar gott.

Detalj från muren - lånad av Jockovino

Här pratar vi anor som hos så många andra producenter i Bourgogne. Namnet Maison Camille Giroud kommer sig av grundaren som redan 1865 startade verksamheten och namnet har sedan följt med över åren. Om vi hoppar över ett antal generationer och landar i den nuvarande verkligheten så drivs firman idag av David Croix, den unga trollkarlen till vinmakare som under ett antal år hyllats i vinpress, bloggar och annat. Läs mer vad andra har skrivit här och här och här.

Till sin hjälp har David bl.a. Laure de Temple, en kvinna som står för marknadsföring, externa kontakter och annat. Ett skydd för David som då hinner leka mer med sitt vin och skapa riktigt goda saker, om man nu gillar husstilen

Jag hade för dagen stämt möte med just Laure som vädjat om att skjuta på vårt möte en timme då hon fått ihop en större provning precis innan mig. Att döda en timme i Beaune tillhör ju inte världens sju stora problem, utan jag roade mig och dök sedan upp fylld av förväntan.

Lika bra att berätta det "up front", förväntningarna uppfylldes med råge. Delvis var det vinernas förtjänst, men framför allt ett stort tack till Laure. Vissa människor funkar man med liksom rent kemiskt och vi hade en sån där eftermiddag där allt bara var trevligt. Visst pratade vi mest vin och i synnerhet vinerna från Camille Giroud, men även en massa annat, bara för att det var så förbaskat trevligt.

Nåja, över till lite väsentligheter. Då det hade varit en större provning precis innan jag kom fanns det en räcka viner uppraddade och vi skulle i lugn och ro beta av dessa, men först dock den obligatoriska rundturen i vineriet och lite småprat för att bekanta oss.

Väl vid vinerna enades vi om att beta av de röda först, en ordning jag föredrar när jag provar Bourgogner då syran i de vita riskerar att störa intrycket av de röda. Här följer en blandad kompott noteringar. Ibland något litet kort och ibland lite mer då vi hela tiden fastnade vid vinerna på något sätt.

Barhäng á la Maison Camille Giroud

2010 Côte de Beaune Village
Druvorna till detta vin hämtas från Ladoix-Serrigny, en by som ligger på östra sidan av D974, strax norr om Aloxe-Corton. Samtliga druvor kommer från samma lott, nämligen "Les Chaillots", en vingård som vänder sig mot sydöst på de lägre sluttningarna i Ladoix. Vingården används förresten till både Pinot och Chardonnay, men i detta fall alltså Pinot.

Här slås man direkt av den rena 2010-frukten som får samsas med örter, kryddor och en touch lakrits. Helt klart en massa karaktär för ett region-klassat vin, Uppkäftigt och riktigt gott.

En iakttagelse är att druvorna till vinet är påverkade av millerandage och druvmaterialet kan förenklat sägas innehålla små och kärnfria druvor. Ingen risk för beska tanniner här inte,

2010 Volnay
Detta byvin är hämtat från vingården "Les Grand Champs" i Volnay. Vingården uppgår till nästan 7 hektar, varav 0,24 är klassad som 1er Cru.

Det här visar upp florala Volnay-drag kompletterat med en sötbärighet och en del ek som inte känns helt integrerad. Andelen ny ek är 20% och jag skulle låta vinet ligga för att det ska få ihop eken bättre. I övrigt ett trevligt vin.

2010 Gevrey-Chambertin
Inte mycket att orda om, utan ett snyggt bygge med koncentrerad frukt, viol, lakrits och söta bär. Precis i min smak och köpklockan klingar till.

2010 Marsannay Longerois
Det här är en vingård som ligger i racet att klassificeras högre, alltså till 1er Cru. Jag vet inte om det gäller både den övre och den nedre delen. I alla fall den nedre delen ger kraftiga eller robusta viner som behöver tid i källaren. Precis vad dagens exemplar visar på. Här bjuds på en avvikande doft från övriga röda, med tydlig rusticitet och animalism i form av kött och blod. Min första bekantskap med detta vin. Mer intressant än riktigt gott idag kanske.

2010 Maranges 1er Cru "Le Croix Moines"
Här pratar vi ett litet mer udda område med en, enligt burgundiska mått, kall terrior. Vingården ligger i Maranges och har endast två producenter, varav alltså Camille Giroud är den ena. Plätten är en av de högst liggande 1er Cruerna och är ni i närheten kan ni åka upp till toppen på "berget" och beundra utsikten. En klar dag ser man tydligt de riktiga bergen i öster härifrån.

Här hände det något under provningen. Det här vinet uppvisar en perfekt balans och lite mer komplexitet. Frukten är grymt delikat, söt, och avrundad med lite lakrits. Gott som sjutton. Det första vinet med total köpsignal.

2010 Savigny Les Beaune 1er Cru "Les Peuillets"
En stor vingård på över 16 hektar där den nedre och mer platta delen endast är Village-klassad. Högre upp pratar vi sandjord på en mark som tidigare troligen var fylld av träd. Sandigheten gör att jorden dräneras rejält och att druvorna mognar tidigare än på andra ställen.

Smaken känns igen från övriga viner med frukt, örter och laktrits. Det som sticker ut lite är att det är lite mer ummppf eller tryck i vinet kanske.

2010 Pommard 1er Cru "Clos de Vergers"
Tidigare använde man sig av Epenots när det gäller Pommard, men négociantens vardag är ju sådan att druvmaterial kommer och går och nu gäller alltså "Clos de Vergers". En annan vingårdslott och vin som försvunnit är trist nog Beaune 1er "Les Cent Vignes", ett vin jag förälskat mig i de senaste åren. Anledningen till detta är helt enkelt att ägaren till vingården har dött och avtalet inte förlängs i den nya, rådande situationen.

Det här kändes lite svårbedömt. Fin frukt med sötma och en bra örtighet och kryddighet, men trots sin ungdom känns det på något sätt slutet, när man liksom väntar sig öppna spjäll. Det känns dock som en snäll Pommard med sitt enklare tanningrepp som inte riktigt ger känslan av ung och rustik Pommard.

2010 Charmes-Chambertin
Här kommer definitivt dagens sniff. Jag är väldigt svag för när exklusiva fat behandlas så att vinet får en doft av lyxig pralinbutik och så är fallet här. Tänk dig den finaste kaffepralin med kaffe och choklad i olika lager. En lysande ung sniff, men också ett vin som bara måste få vila, och det länge. Potential finns det i alla fall.

1997 Volnay 1er Cru "Les Carelles"
När Maison Camille Giroud togs över av David Croix och hans finansiärer så ingick en källare fylld med allsköns gamla flaskor. Man tar löpande och lyfter upp några av dessa och saluför dem eller har dem som referens. Idag gällde alltså en mogen Volnay från tiden långt före David Croix. Ett vin som aldrig tidigare har varit till salu.

Ett trevligt vin som börjar visa på mognadstoner, men som är förvånansvärt intakt. Det känns som att mognadsresan bara har börjat och att det finns struktur för många år till. Kul, men i en annan husstil som inte är lika tilltalande som dagens.

Gamla flaskor från källaren, NSG 1999

Så var det då dags att byta färg och ta sig an de vita vinerna. Jag har vad jag kommer ihåg aldrig druckit ett vitt vin från Camille Giroud så det gör det extra intressant.

2010 Bourgogne Blanc
En väldigt floral doft som kryddas med i första hand citrus. Får mig lite i tankarna söderut mot Côte Chalonnasie med sin blommighet. Som bersåvin, om man gillar stilen, är det riktigt trevligt. Bra för sin nivå, men kanske inte ett vin jag vill ha många flakor av.

2010 Meursault
Väldigt Meursault-typiska drag rakt över men även här en liten tendens till blommighet. Det som sticker ut är att syran snarare pekar mot 2009 än 2010. Det är nämligen väldigt avrundat och balanserat. Sen finns där en väldigt trevlig mineralitet. Gott, men inget som sticker ut och plingar i köpklockan.

2010 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Vergers"
Floralt, rökigt och i övrigt lätt och balanserat. Lever inte riktigt upp till önskad nivå tycker jag.


Så långt känns det som att de vita vinerna är väldigt blommiga eller florala och det är inte rikigt vad jag letar efter i min vita Bourgogne. Sedan verkar det som om druvorna nästan har fått gå för länge i sin mognad, syran är nämligen inte alls i paritet med andra vita 2010or jag har provat. Visst, de funkar, men jag skulle dricka dem unga.


2010 Cortton-Charlemagne
Vi skulle avsluta provningen med lite klass och här pratar vi tydligt ett snäpp bättre vin med mer komplexitet. Det är fett, mättat och formligen dryper av mineraler, men även här skönjs en viss blommighet. Är du en mineral-sucker som jag kan man dock inte annat än älska mineralavslutet i munnen. Det pågår hur länge som helst och lyfter vinet till nästa nivå.

Så var det då dags att fylla en låda med lite blandat och det jag mest av allt ville ha var helt klart vinet från Maranges. Laure hade tidigt talat om att det inte fanns några flaskor kvar och vinet var redan struket ur prislistan. Hur det nu kom sig så hade vi en sån trevlig provning tillsammans så när det var dags att plocka ihop min låda så erbjöd hon mig ändå några flaskor. Lysande för mig, tråkigare för någon annan kund.


Jag fyllde på med följande förresten

2010 Bourgogne Blanc - 16,00 Euro
2010 Gevrey-Chambertin - 29.80 Euro
2010 Maranges 1er Cru "Le Croix Moines" - 22,50 Euro
2010 Savigny Les Beaune 1er Cru "Les Peuillets" - 26,00 Euro


Alla flaskor fanns inte etiketterade så Laure erbjöd sig att leverera lådan till mitt hotell nästa dag när de var klara. En av alla de små gester som tillsammans gjorde besöket till årets bästa. Inlevelsen, intresset att berätta och kunskapen, tillsammans med människan Laure de Temple gör att jag definitivt måste rekommendera ett besök här. Gillar man sedan husstilen, och då menar jag den röda sidan, så är ju 2010 ett lysande år.

Tillbaka till källaren

Oj, som vi har saknat detta.....en hederlig Bourgogne som sprider glädje åt gom och själ. Idag drogs korken ur en flaska 2006 Aloxe-Corton 1er Cru "Les Grandes Lollières", Domaine Maillard Père & Fils. I mitt tycke brukar just detta vin vara det som har mest "själ" av domänens viner. Deras Savigny-Les-Beaune och Beaune "Les Grèves" står mer för lättdruckenhet och i viss mån elegans, men "Les Grandes Lollières" brukar få sinnena att lite svaja till. Låt oss se var vi befinner oss idag.

I grund och botten handlar det här vinet om kaffe och choklad från ekfaten, rejäla körsbär åt det kirschiga hållet och en hyfsat stor dos sötlakrits. Sen finns det viss drag av sous bois som skvallrar om att några år har gått, men det är detaljer.

Smakmässigt är vi inne i en fas där syror och tanniner fortfarande ger rejäl struktur och stadga och där frukten forfarande lyser kirschigt klar. Det som håller på att ske är att sötlakritsen får ett större grepp och att en viss sammetslen silkighet börjar infinna sig. Det är så rackarns gott redan idag, men det här lovar så mycket mer och ett par år till borde vara lagom tills nästa återbesök. 


Så skönt att få njuta lite igen......mmmmm

Värme, balans och syra

Lite mat, lite vin och en del gäster. Temat var värme, balans och syra, något som syftade på årgångarna 2009, 2010 och 2008. Utöver detta ett inledande bubbel, ett avslutande italiensk pärlvin, vin i maten och ett vitt för att runda av allt.

Inga anteckningar......bara trevligt.

Vin i maten - korkdefekt

Enkelt och somrigt rosébubbel

Värme - vitt

Värme - rött

Balans - vitt

Balans - rött

Syra - Vitt

Syra - rött

Pärlande rött till desserten

Vitt till efterdyningarna

Samtliga viner föll sällskapet i smaken, men Lamy, Heresztyn och Jadot stack ut på olika sätt. Lamy med sin härliga mineralitet delade sällskapet i två läger där jag höll det som absolut bästa vita. På den röda sidan vann  Heresztyn hos de flesta för drickbarhet just nu, men Jadot på sikt. Min röst föll på Jadot och en ny laddning av vinet beställdes idag.


Roligast var nog ändå Brachetton som passade perfekt till färska jordgubbar med sabayonne smaksatt med samma vin. Enkelt, men väldigt kul.

Halva Lucien Le Moine personifierat av Rotem Brakin

"The 2009 vintage can be expressed in one word, Harmony". Med det som utgångspunkt och ledstjärna guidade Rotem Brakin oss genom ett antal viner av årgång 2009 från den überklassiga négociant-firman Lucien Le Moine.

Platsen var Bistro Bobonne där två bord fulla med entusiastiska vinspottare hade samlats under mysticismens ljus till ett mässande av den kvinnliga munken Rotem. Här kanske tarvas en förklaring. Namnet Lucien Le Moine byggs upp av två delar, den första, Lucien, som anspelar på ljuset och den andra som är munken, Le Moine. Här är alla delar nämligen genomtänkta och det innebär att vi inte har att göra med den vanliga enkla burgundiska vinbonden som bara vill göra bra vin, utan här finns ett genomtänkt helhetskoncept som bygger på små volymer av inköpt material från 1er och Grand Cruer, allt paketerat med marknadsmässig finess.

Det mystiska går igen i det hemlighetsmakeri som omgärdar vilka druvor vinerna är gjorda av, alltså vem sjutton köper de egentligen av? Ingen vet, ja förutom då Rotem och hennes man Mounir Saouma. Tänk er en källare som rymmer 100 fat per årgång, that's it. Då har man inte mycket att spela med och ändå trollar de ihop så pass mycket vin så Sverige erbjuds 40 olika etiketter, av totalt ungefär 70. Att lyckas med detta innebär att de gör mellan 300 och 900 flaskor per vin, alltså 1 till 3 fat. Småskalighet i ett nötskal.

Allt detta har paret Saouma och Brakin hanterat själva sedan 1999 då de köpte in sina första druvor/viner. När det sedan kom till lite barn i familjen, från 2006 och framåt, så anställdes ett par ytterligare personer och hela baletten hanteras numer av totalt fyra personer. Nog om bakgrund och över till själva provningen.

Till förminglet serverades en Bourgogne Blanc som enklast kan karaktäriseras av rik fetma och härlig mineralitet. Ett gott vin att starta med innan sittningen. När väl provningen presenterades skulle den i huvudsak byggas upp i jämförande flighter om två glas som skulle jämföras. Självklart bröts mönstret direkt och vi fick till oss tre glas där det första stod lite för sig själv och de två andra var den jämförelse som skulle påvisa skillnader i terroir mellan närliggande vingårdar.


Flight 1 - Vit 1er Cru

Meursault "Les Charmes" har i första hand en ljuvlig mineralitet som känns flintig och rökig. Frukten är fräsch och bärs fram av en god syra, något som rundas av genom vinets fetma och sötma. Avslutet är långt med fin citrus och mineral. Ett gott vin som dricks bra nu.

Puligny-Montrachet "Les Folatières" har även den en tydlig mineralitet som kännetecknas av sten och ett svagt metalliskt inslag. Rätt stora likheter med föregående vin när det gäller struktur och smak, dock med ett tillskott av viss grapebeska och en annan mineralitet.

Puligny-Montrachet "La Garenne" är ett helt annat djur. Mineraliteten är mer dämpad, syran har tagit sig upp ett par snäpp och avslutet är helt annorlunda med ett uttorkande avslut där toner av citrus och mineral länge ligger kvar i känslan av en torr mun. Fint att vänta på under låååång tid.

En bra första flight där personlig smak avgör vart man lägger sin röst. "Les Charmes" på kort sikt och "La Garenne" på lång sikt är mina val.


Flight 2 - Vit Grand Cru

Corton Blanc och Corton "Le Grand Loliere" är två viner som har mer likheter än skillnader. Båda har en tydlig mineralitet med en twist som för tanken till modellera. Det stora intrycket är dock att de är väldigt balanserade med citrus, syra, smöraktig fetma och mineralitet. Snygga skapelser där det första vinet vinner i tie break. Intressant att notera är att detta vin innehåller 15% Pnot Gris.

Summerar jag de vita så lägger jag helt klart pengarna på 1er Cruerna då de passade min smak bättre. Nu över till lite rött.


Flight 3 - Röd 1er Cru - floralitet och parfym

Volnay "Les Caillerets" bjuder på en härligt floral och fruktig doft med allt från syrliga lingon till söta jordgubbar. Här finns även viol (nästan vingummi) och fina Pinot-kryddor. I munnen är det rent och fruktigt och avslutas med fina mineraler. Härlig start på det röda gardet.

Vosne-Romanée "Les Suchots" är ett helt annat djur med mer koncentration i alla muskler. Här finns en parfymerad frukt och definitionen av Pinot-Krydda. Frukten är alkoholvarm och här finns även örter och en fint mineralavslut. Jämfört med sin glasgranne finns här även mer tanniner och helheten blir liksom mer manlig, även om det är elegant.

Volnay idag och båda imorgon om jag får välja.


Flight 4 - Röd 1er Cru - Chambolle

Chambolle-Musigny "Les Charmes" är en rustik och manlig Chambolle med animaliska inslag. Visst finns här gottisar som gräddkola, hallonfrukt och sötma och fin mineralitet, men det som sticker ut är rusticiteten för att vara en Chambolle.

Chambolle-Musigny "Les Hauts Doix" är en helt annan sak. Här snackar vi istället elegans i varje del. Här finns floralitet, lättflyktiga fruktaromer som blandas med en superfin Pinot-krydda och ett bra mineralavslut. Grymt gott vin som får den tydligaste vinsten idag.

"Les Hauts Doix" vinner alla dagar, även om jag gärna tar båda.


Flight 5 - Röd Grand Cru

Charmes-Chambertin ger koncentration, viss rusticitet och Pinot-kryddor i massor. Vi pratar en lång lista med kaffe och peppar i den första sniffen. Här känns det som att tiden behöver få jobba ner eken och den lätta ekbeska som stör mitt intryck. Sedan upplever jag att mellanregisret är fylligare än avslutet som klingar ut relativt slankt. Det här ger jag tid och håller samtidigt tummarna.

Echezeaux är mjukare och mer sensuellt, floralt och lättfruktigt. Här är det dock åter en ekkänsla som grumlar intrycket. Å ena sidan känns vinet slankt och lätt i munnen med ett avslut med sötma och mineral, men samtidigt tynger eken intrycket. Ännu ett vin att vänta på. Svårt att välja ett av vinerna, utan jag skulle vilja testa båda efter lång lagring.

Totalt sett faller rösten helt klart på "Les Hauts Doix" bland de röda.


Flight 6 - Ch9P

Tyvärr var jag tvungen att springa iväg på ett annat möte så jag fick ingen chans att prova parets nya satsning som är viner från egna ägor i Ch9P. Nåväl, jag var mer än nöjd med lunchen ändå och det är inget snack om att det är bra viner som skapas av den lätt mystiska duon Saouma och Brakin. Vinerna kostar en slant, men gillar man Bourgogne är det definitivt en producent man vill ha i källaren.

Slutligen ett stort tack till Wineworld och Chattis för möjligheten att få ett bättre grepp om en intressant producent.

Middag, morgonvandring och rader med vinrankor

Ett av de ställen som finns med på "att besöka"-listan när man befinner sig i Beaune är Cave de Madeleine, ett litet trevligt matställe med i huvudsak ett långt bord där man sitter tillsammans. Som ensamätare underlättar det helt klart då det främjar socialt utbyte.

Min "dejt" för kvällen blev Denis, en ung belgare med stora dryckesambitioner och examina i såväl ölbryggning och vinkunskap i ryggsäcken. Hans stora projekt just nu var 4 nyinköpta hektar vinmark i Loire. En del drömmer, andra förverkligar....kanske det krävs plånbok också? Oavsett, så var kvällen kalas och maten också. Lite ankbröst och lokala ostar på det kan ju inte bli fel liksom.

De viner jag lyckades få ner i strupen var först 2009 Macon "Milly Lamartin", Héritiers de Comte Lafon. Ett floralt och fruktigt vin med svag fetma och honungssötma som landade i en fin mineralitet. Snyggt och balanserat. Ett vin att dricka när som helst.....nästan.

Nästa försök var att ge sig på Alex Gambal igen. Den här gången 2008 Aloxe-Corton, Alex Gambal. Nu var jag där igen och blev tveksam till Gambal. Inte så mycket att skriva om, men visst var det körsbär, hallon, viol, lakrits och lite örter. Strukturen bjud på bra syra, men inga direkta tanniner att tala om. Jag ställde kanske lite höga krav, men väntade mig mer faktiskt. Funkade dock rätt bra till ankan och osten.

Som sista vin bjöd Denis på ett glas 2009 Volnay "Vieilles Vignes", Voillot innan jag smet ut i den kyliga kvällen. Vinet var gott och gjorde att jag la till Voillot på listan att undersöka närmare. Vid detta läge hade noteringarna nämligen avslutats.

sömn, sömn, sömn.....sova, sova, sova

Som morgonövning idag tog jag en vandring från Nuits-St-Georges, via Vosne-Romanée, till Clos de Vougeot och sedan tillbaka (en annan väg). Jag roade mig med att ta lite bilder på hur det ser ut i och mellan raderna med vinrankor under promenaden. Lite intressant hur olika ålder på rankorna, samt filosofin och arbetssättet med dem ger olika utseende.

Vackert så det värmer är det också :-)

....trött i kroppen fortsatte jag med en lokal lunch i Nuits-St-Georges, men det är en helt annan historia.