Att dricka i rätt fas, just nu Jean-Marc Morey

Hur ofta är det inte man öppnar en flaska och njuter av att den är på topp, för att i nästa tankesekvens inse att man varit för snabbt på flaskorna igen. Det man har framför sig är de sista dropparna......som vanligt.

Det finns såklart olika sätt att komma runt problemet, tålamod, noggrannhet och disciplin eller mängdinköp är två varianter. En kombination av dem är kanske det bästa och när priserna inte drar iväg åt Blåkulla är det den vägen jag försöker gå. Att köpa sex eller tolv flaskor av ett vin gör att man kan vara med på mognadsresan på ett helt annat sätt och om man inte är och fingrar i syltburken så kan glädjen av att dricka på topp ske lite oftare.

Dagens vin köpte jag en låda av och hälften har gått åt under åren. Med den flaska som beskrivs nedan kommer jag att ha sex flaskor att dricka när det ligger í den fas jag gillar bäst. Ett ganska bra utfall, helt klart.

Dagens vin är en 2005 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Clos-Saint-Jean", Domaine Jean-Marc Morey.

Här bjuds på en hel del mogna körsbär, plommon och katrinplommon och en del torkade bär. Frukten börjar precis falla lite, lite isär av mognad och upplevs betydligt mer uttorkad dag två. Lite marsipan, björnklister och en svag touch lösningsmedel ackompanjerar. Ovanpå allt svävar en skön pust av lakrisala dofter, uppblandade med lite mineral. Det är en skön sniff, där det är hugget som stucket vilken dag som är bäst, men skillnaden är rätt tydlig avseende fruktintrycket.

I munnen håller det ihop väl dag ett, men sjunker en del dag två. När det gäller syran finns inget att anmärka, tanninerna är som minimala flagor som knappt ger något motstånd. Det är frukten som gör att det håller ihop dag ett men sakta börjar kantra dag två, och som gör att vinet bör drickas de närmaste åren. Gillar man mognad finns här en härligt uttorkande och lakrisal känsla som torkar ut munnen länge, länge. Till den bjuds en viss touch av alkoholvärme som drar åt kirsch, på ett trevligt sätt. Inte alls oävet, och jag vet numer vad jag kan bjuda på till höstens första grytor.

Ny 2005a med bättre resultat

Efter tröttheten i vinet från Prieur-Brunet senast grävde jag bland 2005orna och plockade fram en annan rackare. Under två dagar följde jag en 2005 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Clos Saint-Jean", Domaine Jean-Marc Morey.

I näsan bjuds en djup och koncentrerad doft av främst hallon och körsbär som toppas av körsbärskärnor och marsipan. Kryddpåsen består av diverse örter med klart mintiga drag som dras ut i ett doftspår mot lite lösningsmedel. Till kryddorna adderas även fina fat som visar på god choklad och kaffe.

Smaken och strukturen är relativt ung med bra drag i frukten, väl bibehållen syra och ett drag av tanniner som ger ett svagt, men trevligt motstånd. Avslutet och eftersmaken är tydligt lakrisal och det finns tecken på att tanninpulvret håller på att övergå i en sammetsmatta med en skön mineralsvans. Här kan också kännas att det finns lite ålder i vinet, men bara en aning.

Känslan är att ett par, tre år till i ryggläge kommer att förvandla vinet till en ljuvlig smekning, men gott är det redan nu....helt klart. Definitivt en bättre 2005a denna gång.

Återtitt hos Jean-Marc Morey

Helt plötsligt fanns det visst tid att sörpla i sig lite vin och det har blivit en del blandad kompott. Ett vin jag aldrig druckit förr fick tummen upp, trots att det på typiskt vitt Rhône-manér hade glömt bort syran någonstans. Vinet var 2007 Deusyls de La Pèira, La Pèira och jag dricker gärna likartade viner igen, men inte för ofta.

För att balansera upp otroheten mot lilla Bourgogne fick det bli en återtitt på ett vin jag följt under rätt många år nu. Det var ruskans gott i ungdomen och har sedan varit lite inne i en knuten fas, så nu undrar vän av ordning hur det står till med 2005 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Clos-St-Jean", Domaine Jean Marc Morey.

Här pratar vi ett vin som har mognat på sig en del sedan sist. Frukten är tät av körsbär och plommon, med ett understöd av målarlådans finare dofter och drag av mintighet, nästan som tandkräm. Här finns också animaliska drag av kött och blod. Ett vin som doftmässigt lagt på sig några mognadskilon sedan sist, helt klart.

Munkänslan är yngre och mer driven åt körsbär och välbehållen syra. Visst har körsbären fått lite spritighet och en del sötbittra toner, men mestadels känns det ungt och friskt. Tanninerna har mjuknat ett snäpp, men fortfarande finns där små sandkornsstora korn som ger ett fint motstånd.

Totalt sett ett väldigt trevligt vin som vid det sista glaset börjar bjuda på en känsla av silkighet och lakritssötma. Här är det tydligt att det finns potential till ett par ytterligare snäpp.

Blekt, blekt rött, men riktigt gott ändå

Högt upp på slänten ovanför byn Chassagne-Montrachet ligger vingården Clos-St-Jean, en vingård där de bästa vinerna som produceras faktiskt är röda. Vingården som är en 1er Cru består av följande delar:

• Clos-St-Jean - 5,08 ha
• Les Rébichets - 5,45 ha
• Les Murées - 1,61 ha
• Chassagne du Clos St-Jean - 2,02 ha

Summa summarum drygt 14 hektar vingårdsmark.

En av de producenter som gör rött vin härifrån är Jean-Marc Morey. Vinet som produceras liknar övriga viner härifrån när det gäller färgen. Den är nämligen rejält transparent, även med burgundiska mått mätt. Man ska dock inte luras av färgen. Här finns mer smak och lagringsduglighet än man tror vid första bekantskap.

Vinet som dricks idag är ett återbesök till ett vin som senast testades i februari, nämligen 2005 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Clos-St-Jean", Domaine Jean-Marc Morey.

Fruktmässigt har vi sedan senast vandrat från tydligt fokus i körsbär till att hallonen får spela en tydligare roll. I mina anteckningar står att primärdoften visar upp körsbär, hallon och fina fat, men att det mest är hallonen som stannar kvar. Till denna bas kan läggas en tydlig mineralitet och en uppsjö av örter och finmalda kryddor, kryddor som lämpar sig väl nu i juletid. När tempen stiger i glaset tillkommer också drag av undervegetation och en lakrits som växer och växer. Ett knappt år har definitivt gjort sitt till. Vinet börjar öppna upp en annan mer komplex sida.

Smakmässigt finns det återigen stora doser hallon som samsas med lite mindre doser av körsbär och tranbär. På det har vi kamraten lakrits, viol, en näve örter och kryddor, samt en avslutande beska och mineralitet.....ett mönster som känns igen gång efter annan i vinerna som slinker ner här hemma.

Strukturmässigt finns det ännu liv i vinet med en bra syra och en nästan omärklig matta med tanniner som ändå ger en svag, men tilltalande strävhet.

Den sista sniffen och klunken ger en nästan mystisk, kryddig doft åt violhållet och smakprofilen sjunger åt det silkiga, lite sammetslena hållet med söta lakritstoner. Ett vin det är svårt att inte gilla redan nu, men som nog kommer att ta ett steg till redan det närmaste året.

Påfyllning och utsortering

Igår var det lilla julafton hemmavid då det landade ett stort lass Bourgogner på parkeringsplatsen. Grannfrun slog en signal att leverans hade skett och jag gasade hem för att flytta in vinerna från sol till sval källare. Det roliga är ju att öppna kartongerna som ett barn på julafton, men sen kommer ju baksidan med all registrering. Jag är mitt uppe i den just nu. Puuuuh!

Samtidigt med detta tänkte jag snabbt kolla vad jag har för vita 2006or i källaren. Jag vill nämligen testa igenom dem för att få koll på vad som måste drickas upp inom en snar framtid. Det verkar nämligen vara stor skillnad på hur olika vita viner i min källare klarar sig från just den årgången.

Ett vin jag på något sätt har förbisett rätt länge är Chassagne-Montrachet från Jean-Marc Morey, så det är dags att ta tempen på det. Det dricks helt utan tilltugg och enda sällskap är boken Just Kids av Patti Smith. Vill du veta lite om producenten så har jag skrivit en del här.

Upphällt i glaset finns en färg som är en blandning av halm- och gyllengul. Ibland är färgen i sig väldigt tilltalande och det här är just en sån. Ren, klar och vacker......ja, inbjudande.

Den första bekantskapen som stiger upp ur glaset är något som liknar en blandning av alkohol och lösningsmedel, men rätt snart börjar det värsta ge vika och en nästan tropisk frukt skymtar fram tillsammans med lite honung. Visst finns där lite toner av citrus också, men mindre än önskat faktiskt. I övrigt kan skönjas lite rostade fat, men annars är det svårt att hitta så mycket mer.

I munnen är det lite smörigt och silkigt lovande, men det blir lite väl glest då syrorna är på rask tillbakagång. Eftersmaken ger dock en god, men kanske lite väl avrundad beska som ligger kvar. När jag vant mig vid att syrorna inte riktigt är med så är det faktiskt gott. Man får dricka det på dess egna villkor helt enkelt.

Det här tillhör dock definitivt kategorin vita 2006or som bara måste drickas snart. Det finns en del som visar de dragen och det verkar som om de åker snabbt nedför backen. Kanske kan det vara så att det är flaskvariation i det här fallet, men jag tror nog mer på snabbt åldrande. Jag har ett par flaskor kvar så det blir till att knäcka någon rätt snart för att få visshet.

Röd Chassagne-Montrachet från Jean-Marc Morey

Klockan 10 på förmiddagen satte jag ugnen på 85 grader och stoppade in en form med sidfläsk täckt av rapsolja, kryddad med timjan, rosmarin och vitlök. Över sju timmar senare fick den sällskap av en variant på hasselbackspotatis som penslades med oljan jag hällt av från fläsket.

Målet var att bränna av svålen så den blev knaprig och god och sedan servera den till potatisen. Det funkade riktigt bra ihop och kommer definitivt att göras igen i någon variant.

Efter en koll i kylskåpet insåg jag att slatten som fanns kvar av flaskan från Camille Giroud inte skulle räcka, så det blev en runda ner i källaren för att hitta något att ställa mot kvarvarande slatt. Valet föll på en av alla dessa Moreys från Chassagne-Montrachet, nämligen Jean-Marc Morey.

Utan att ge mig in på Morey-pusslet är Jean-Marc en av två söner till Albert Morey. Den andra och kanske mer namnkunniga brodern är Bernard. Istället för att göra som brukligt i Bourgogne och dela upp alla vingårdslotter i lika delar så delade de upp vingårdslotterna mellan sig i ostyckat skick när Albert gick bort. Jean-Marc fick delar i Chassagne-Montrachet, St-Aubin, Santenay och Beaune och har totalt drygt 8 hektar odlingar.
Druvorna till dagens vin kommer från den 1er Cru-klassade vingården Clos-Saint-Jean och skördades 2005. Vinet är således en Chassagne-Montrachet, Clos-Saint-Jean 2005, från Domaine Jean-Marc Morey. Jämfört med Les Cent Vignes från Camille Giroud är vinet en ton mörkare och saknar den mognadston i kanten som det tidigare vinet visar upp.

Doften som lyfts från vinet är väldigt tät och fruktig. Det är hela spannet från jordgubbar till körsbär och den variant av persikokärnor spetsade med bittermandel som används i viss choklad. Ovanpå det finns ett drag av mintighet och svaga toner lösningsmedel och hör och häpna en svag, svag alkoholkänsla. Inne i munnen härskar körsbär, kirsch och lite bittermandelspetsad marsipan. Till helheten adderas härligt sträva tanniner som bjuder på ett litet, men väldigt angenämt tuggmotstånd.

Ett gott vin, helt klart, men det når inte ända fram till slattmotståndaren, men det har ju fått utvecklas ett par dagar i kylen så jämförelsen är inte helt schysst. Jag ser definitivt fram emot fler duster med detta vin och tror nog att ett år eller två tar det dit jag vill ha det. Sen lär det inte riktigt nå fram till sin motståndare, men det duger så bra ändå.

Just ja, vinerna passade kalasbra till middagen och gjorde sitt jobb mer än väl.