Pascals Pinot-saft har blivit mer krävande

Vissa viner är liksom väldigt bra att ha hemma och så har varit fallet med 2006 Pinot Fin, Pascal Lachaux. Vinet är det röda instegsvinet från négociant-verksamheten, en verksamhet som Pascal hanterar vid sidan av Domaine Robert Arnoux.

Vinet har visat sig vara ett av de bättre och mer lättdruckna basvinerna i källaren över de senaste åren. Alla små sagor har dock sitt slut och den senaste lådan avslutas just här och nu med den sista flaskan. Lättdruckenheten har funnits där över hela livstiden, men den har kanske tappat lite mot slutet då lite mer täthet och mognad har tagit klivet fram från skuggan. Låt oss se vad det sista glaset av den sista flaskan levererar.

Här finns numer ett bredare doftspektrum än tidigare med främst körsbär, men också lakritsfudge, katrinplommon, en svag tendens till målarlåda och en begynnande sous bois. Det rena och enkla har således tappat lite och ett mognadssteg har tagits, något som tydligt känns i doften, men också i smaken.

I munnen avslöjar sig körsbären direkt. De har gullat med Anton Bergh och inte tvättat av sig marsipankladdet. Sen har frukten fått andra drag åt blåbärshållet och kamrat lakritsfudge från doften har hittat sin tydliga plats i smakprofilen.

Det intressanta är att tanninerna som jag egentligen aldrig uppmärksammat då vinet varit något av en "nerrinnare" tidigare, faktiskt märks som små och gryniga idag. Den lilla mognadströghet som nu finns i vinet döljer inte längre tanninerna är min lilla tanke. Syran då? Jodå, den är fortfarande spelbar och funkar som en klocka.

Summa summarum är vinet fortfarande gott och lättdrucket, men i min bok är det en mycket större njutning att dricka det på den mer rena frukten.

Pascal Lachaux när han inte är som bäst

Ibland när man beställer vin slinker det ner en bonusflaska eller två och de brukar ofta vara saker man inte provat och snabbt kastar sig över. Idag tänkte vi öppna en sådan som istället har fått ligga några år i källaren.

Jag har inga stora förhoppningar avseende vinet, även om det är en Grand Cru från en producent jag normalt sett gillar. Producenten är Pascal Lachaux på Domaine Robert Arnoux. Pascal kan ibland göra trolleritricks med sitt enklaste druvmaterial, men vid lite efterforskningar om dagens vin som är en 2001 Clos de Vougeot Grand Cru, Domaine Robert Arnoux, så är det inte direkt några "Hallelujah". Det får bli till att testa själv helt enkelt och bilda sig en egen uppfattning.

Anledningen till dagens val av vin är diskussionen om vissa vingårdars värdighet att vara Grand Cru. En diskussion som tog fart i och med att Pommard ska göra sin ansökan (se gårdagens inlägg). Det pratas alltid om Clos de Vougeot i sådana diskussioner nämligen.

Vill du förresten läsa om ett par andra viner signerade Pascal Lachaux så kolla här och här.......nu över till dagens vin.

Här är det inget snack om att vi pratar ett bättre vin med viss mognad. Det konstateras redan vid de första små sniffarna vid dekantering. Väl i glaset kan man plocka ur en hög av dofter där inledningen bjuder på smörstekta och milda indiska kryddor, samt små stråk av anis. Sen paraderar den klassiska lövhögen, den fuktiga jorden och lädret förbi innan vi landar i den mer animaliska delen som sjunger ut stänk av kött och blod....och sen finns det såklart en rätt torkad rödfrukt som dock sitter lite på läktaren.

Det här vill man ju definitivt smaka på och när vinet smuttas och klunkas så står det klart att vi pratar en del mognad. Frukten är helt klart körsbär som ligger i spektrat mellan "spetsad" marsipangodis och inledande uttorkning. Till en början känns det som att frukten bär vissa spår av kärnbitterhet, något som försvinner under kvällen. Det finns dock hela tiden kvar en viss antydan till beska, kanske mer i form av svagt besk lakrits. I övrigt kännetecknas smaken av örtighet, ett antal skopor jord och såklart viss mineralitet.

När det gäller struktur är tanninerna fortfarande med och ger karaktär. De är små, många och visar upp sig som en sträv liten matta. Vad gäller syran så finns den kvar, men det är tydligt att den börjar mattas av och den lär ta evig semester om några år.

Sammanfattningsvis är det helt klart ett bra vin, men inte sjutton ger det en bejublad Grand Cru-känsla. Därtill är vinet lite för glest och ger inte den komplexitet man önskar. Jag är trots allt nöjd att det dracks nu då det inte känns som om det kommer bli bättre.

Källarprov av årgång 2005

Det finns så mycket åsikter om årgångar hit och årgångar dit och hur bra eller dåliga de är. I mitt tycke är årgångsvariation lite av charmen med vin och är det bara en bra producent bakom vinet blir det oftast ett bra vin. Sen finns det ju årgångar som är mer lagringsdugliga än andra, så är det bara. Ett sådant år i Bourgogne är 2005 och jag känner att det börjar bli dags att, sakta men säkert, ta tempen på flaskorna i källaren från det året.

Varför då inte börja med en favoritproducent och något så enkelt som ett Village-klassat vin. Valet faller på en Vosne-Romanée från Domaine Robert Arnoux och årgången är självklart 2005. På etiketten finns även vinmakare Pascal Lachaux's namn, något som borgar för att det faller mig i smaken. Lite kort om producenten har jag tidigare skrivit om här.

Innan vi provar vinet fräser vi lite styckad kyckling tillsammans med morot, lök och taggsvamp och kryddar det med salt, svartpeppar, lite fond och en skvätt Aligoté, modell större. Det får sedan puttra ihop sig och läggs upp på tallrikar tllsammans med hederlig, köpt pommes. Aligoté finns kvar till i morgon så här finns nog utrymme för lite roligheter.

Dags att hugga in och se hur vinet mår idag.

Det första som slår an hos mig i doftintrycken är elegans. Här finns en silkig blandning av lakritstoner, mint eller menthol, och en svag ton av ekrostning. På andra planhalvan återfinns en skopa körsbär och en och annan dito av röda skogsbär.

Elegansen är ännu tydligare i munnen. Här finns en behaglig syra och kvardröjande tanniner som samsas väldigt väl med vinets frukt och lakritssötma. Det tydligaste intrycket är ändå hur silkigt vinet redan är och hur bra det är för att vara ett Village-klassat vin.

Visst går det att ta ett eller ett par snäpp upp på skalan, men redan på den här nivån presenterar sig Bourgogne från sin bästa sida. Dubbla tummar upp, ingen snack om saken. Det gäller både till maten och som solitär.

Just ja, det var ju ett utlåtande om hur årgången mår jag var inne på......och med detta första källarprov på länge så måste jag säga att det verkar stå bra till. Att det sedan finns potential för mer gör ju inte saken sämre.

Pascal Lachaux gör förbaskat god Pinot-saft

Vissa producenter ligger mig självklart närmare om hjärtat än andra. En sådan producent är Pascal Lachaux på Domaine Robert Arnoux. Pascal tillhör den skara av utbildade gossar som har fallit för dottern till en god vinmakare och helt och hållet sadlat om sin karriär för att föra vinmakartraditionen vidare inom familjen.

En annan sak som Pascal har haft gemensamt med många yngre förmågor är att se till att lägga om arbetet i både vingården och vineriet rätt rejält. Det har inneburit allt från färre klasar per ranka och således ett lägre skördeuttag, till en mer genomtänkt vinifiering. Resultatet har inte behövt vänta på sig, utan numer är vinerna alltid av bra kvalitet med en tydlig inriktning mot elegans. Det gäller allt från basvinet till domänens toppar.

Ikväll dricker vi basvinet som i Pascals tappning kallas för "Bourgogne - Pinot Fin". Utan att gå in på några som helt detaljer om vinet är det Pinositet i näsan och en extremt lättdrucken elegans som gör att flaskan som vanligt töms alldeles för fort. Frågan är om den enklaste Bourgogne-saften blir så mycket bättre än så här.

Visst, man kan leta efter mer sniffvärde, silkigare elegans och en hel del annat, men det är bara onödigt. Omdömet är helt enkelt, direkt tillgänglig Pinot-juice som slinker ner snabbare än snabbt......och ja, jag köper det igen.