Ännu mer gottigt från St-Aubin

Efter ännu ett antal viner med kombinationen St-Aubin och 2103 är jag mer än nöjd, i synnerhet som jag i somras körde hem en drös viner med nämnda kombination. Lyxproblemet är svårigheten att hålla fingrarna i styr, men då finns det ju en möjlighet att rikta om dem till köp-knappen efteråt.

Det senaste var en flaska 2013 St-Aubin 1er cru "Clos du Meix", Marc Colin et Fils.

Det finns tydliga släktskap mellan de flaskor jag öppnat från samma producent. Det finns varianter av samma sköna doftplym av kryddor och mineraler. Mineral i stråket flintstensrök till grus.....i alla fall är det vad min näsa fångar.

Sedan finns där en bra syra och en skön fetma, rätt oljig sådan, som bäddar in och skapar balans. Frukten ligger mestadels i den klassiska skalan citrus-äpple och fyller ut kostymen.

Doften har kanske varit lite knuten inledningsvis, men efter ett par dagar och med luft och lite värme så blir den riktigt fin. Lovande utveckling runt hörnet alltså.

Munkänslan är som hos syskonen totalt sett balanserad och härlig. Det enda som egentligen saknas är väl att hålla tassarna borta, för delarna finns, men det behövs tid för att binda samman det till en än bättre helhet.

Tummen upp är det dock redan idag.

St-Aubin 2013 rockar

Nu har jag kört igenom en hel del viner från kombinationen St-Aubin och 2103, och det är bara att buga och bocka.....bra skit nästan över hela linjen.

Dagens flaska är ett lätt omtest av 2013 St-Aubin 1er cru "La Chatenière", Marc Colin et Fils.

Här kombinerar doftkvasten en släng citron med gult äpple och melon, allt inbäddat i smörig fetma. Lägg till flintig mineral, ett lätt drag av arrak och lite finmalda kryddor, och bilden är komplett.

I munnen är det liksom bara så där balanserat och skönt gott som man vill ha det, om man nu kan nöja sig så....eller OK då, bra syra, bra frukt och lagom mängd fett gör att allt hänger ihop. Mineral och kryddor som gör att man låter tungan smaka efter länge och som slutligen torkar ut hela härligheten gör att nästa klunk snart landar i munnen.

Det här kan ju bli kalasgott, men jag vet inte om jag kommer att kunna hålla tassarna borta.I synnerhet inte när det dag två är så lätt att bara tycka om.

Ljuvligt från Marc Colin

När man har att göra med bra vinmakare verkar det som om äpplet inte faller så långt från trädet. Det gäller definitivt i fallet Marc Colin och hans barn. På egna ben med ruskigt trevliga viner står Pierre-Yves Colin-Morey (kolla här och här), medan hans tre övriga barn för hans namn vidare under etiketten Domaine Marc Colin et Fils.

Pierre-Yves, som äldsta son, var med i leken till runt 2005 som ansvarig för vinmakandet, men efter det har man fördelat sysslorna mellan barnen och det är numer Joseph som är vinman nummer ett. Här görs viner återigen enligt faderns tidigare recept och stil och vi pratar tydlig syra och tydligt mineraldriv. Ni vet precis som man vill ha dem.....liksom bara att plocka dem när syran känns rätt för en själv.

Vinerna görs från tre byar, nämligen Chassagne, Puligny och St-Aubin och totalt förfogar man över runt 20 hektar mark. Bland dessa ägor finns det 0,76 hektar i "Les Caillerets" (Chassagne) och det räknas till en av de bättre vingårdarna.

Jag provade ett vin från denna lott på Caveau de Chassagne i våras och var då mer än nöjd och det ska nu bli ruskigt intressant att se vad det innebär att riktigt dricka vinet, d.v.s. 2010 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Caillerets", Marc Colin et Fils.

Doften består av två beståndsdelar. Å ena sidan en typisk och rätt framträdande rökig mineralitet á la Chassagne-Montrachet. Å andra sidan en extremt fräsch fruktighet som får en att tänka på nypressad citron, melonsallad och gurkvatten i en ohelig allians.

Smakmässigt får man nästan en lite spritsig känsla av den nypressade citron, ja nästan som om små mjukdelar av citronen landar i munnen. Att detta sedan lindas in i en härligt fet textur gör att vinet är svårt att inte gå igång på. Det är häftigt hur den unga citrusen håller mineralerna stången så länge så att eftersmaken upplevs som att den knappt tar slut. 

Lägg lite ålder på detta och man vill kanske dansa naken med glaset i månskenet. Det här passar min smak som handen i handske. Riktigt, riktigt gott!

Förresten, det funkade ypperligt till kantarellmackorna vi inledde middagen med.