I fredags var jag på middag på konferenshotellet Såstaholm utanför Täby Kyrkby, och hade i förväg beställt hem vinlistan. En flaska 2002 Pommard 1er Cru "Grands Epenots", Louis Jadot hade jag spanat in och det blev även valet när vi väl var på plats och maten hade presenterats.
Döm av min förvåning och besvikelse när servitören återkommer och meddelar att vinet är slut. Där sjönk betyget tre snäpp eller mer. Som alternativ presenterades en flaska 2009 Corton Grand Cru "Pougets", Louis Jadot. Ett yngre och därmed inte lika kul alternativ, men när de erbjuder en Grand Cru för 700:- på krogen är det bara att kapitulera.
Hur var det då?
Maten var OK, men med mer ambition och teknik, än bra smaker. Vinet var förträffligt, och har precis börjat lämna barndomen och börjar närma sig en ny nivå i sitt liv. För egen del kommer jag att spara mina flaskor i en räcka år. I synnerhet som de sista slattarna uppvisade en helt annan mjukare elegans än det nykarafferade vinet. Ett riktigt bra vin med framtiden för sig blir betyget, och även en årgång som tillhör det bättre jag smakat av vinet, något som är uppenbart även om jag inte tog några anteckningar.
Visar inlägg med etikett Louis Jadot. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Louis Jadot. Visa alla inlägg
måndag 28 september 2015
måndag 22 juni 2015
Legendariska vita Bourgogner - del 2
Som ett litet mellanspel innan provningens huvudakt ställdes det fram tre viner från tre olika domäner. Nu pratar vi inte mellanakt i egentlig mening, utan tre klassiska viner från tre klassiska producenter. Uppställningen var följande:
1996 Puligny-Montrachet 1er Cru "Clos de la Mouchère", Domaine Jean Boillot
1986 Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Combettes", Domaine Louis Carillon
1986 Chevalier Montrachet Grand Cru "Les Demoiselles", Domaine des Héritiers Louis Jadot
Först ut är Henri Boillots signaturvin från monopolvingården, "Clos de la Mouchere", som är en del av "Les Perrières". Här pratar vi nittonårig ungdom på flaska. Visst finns här fina guläppliga drag med viss boknad och arrak, men annars är det inget som direkt skvallrar om ålder i doften. Jag noterar fin kryddighet, viss rök, mintighet och lakrits....rätt trevligt, helt klart.
I munnen går mycket av doften igen, med ett understöd av en riktigt bra syra, uttorkande mineral och en viss metallisk klang. Ung känsla återigen.
Lägg till tio år och nästa vin får bjuda till. Här är den rökiga mineraliteten tydligare, och mer markant av flinta. Lägg till fatkryddor, örter och rotsaker, och doften väcker minst sagt intresse.När det sedan blir sådär lagom fudgefettigt och man anar drag av banan......då är i alla fall jag fast rent doftmässigt.
När det landar i munnen slås man av den höga syran som samspelar kalasbra med den tyngd som ges av frukt och fetma. På den högre oktaven spelar kryddor, lakrits och viss beska, och självklart stenig mineral. Förvånansvärt ung känsla och helt klart ett njutbart vin.
Sist i mellanakten stannar tiden till en stund. Kanske inte av vinets doft som varvar rök och tydlig metall med modellerafetma, mintighet, kryddor och citron. Men sedan händer det där man bara vill ha mer av, den kompletta smakupplevelsen. Du vet, när allt hänger ihop. Bra syra, mjukgörande fetma, smakrik frukt och sedan kryddor och mineraler som ligger kvar i en evighet. Ett galet långt avslut som viftar med magiflaggan. Attans så bra. När det efterhand även kommer metall i eftersmaken.....har leendet redan etsat sig fast hos mig........och då har vi en tredje flight kvar.
Vad månde bliva?
1996 Puligny-Montrachet 1er Cru "Clos de la Mouchère", Domaine Jean Boillot
1986 Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Combettes", Domaine Louis Carillon
1986 Chevalier Montrachet Grand Cru "Les Demoiselles", Domaine des Héritiers Louis Jadot
Först ut är Henri Boillots signaturvin från monopolvingården, "Clos de la Mouchere", som är en del av "Les Perrières". Här pratar vi nittonårig ungdom på flaska. Visst finns här fina guläppliga drag med viss boknad och arrak, men annars är det inget som direkt skvallrar om ålder i doften. Jag noterar fin kryddighet, viss rök, mintighet och lakrits....rätt trevligt, helt klart.
I munnen går mycket av doften igen, med ett understöd av en riktigt bra syra, uttorkande mineral och en viss metallisk klang. Ung känsla återigen.
Lägg till tio år och nästa vin får bjuda till. Här är den rökiga mineraliteten tydligare, och mer markant av flinta. Lägg till fatkryddor, örter och rotsaker, och doften väcker minst sagt intresse.När det sedan blir sådär lagom fudgefettigt och man anar drag av banan......då är i alla fall jag fast rent doftmässigt.
När det landar i munnen slås man av den höga syran som samspelar kalasbra med den tyngd som ges av frukt och fetma. På den högre oktaven spelar kryddor, lakrits och viss beska, och självklart stenig mineral. Förvånansvärt ung känsla och helt klart ett njutbart vin.
Sist i mellanakten stannar tiden till en stund. Kanske inte av vinets doft som varvar rök och tydlig metall med modellerafetma, mintighet, kryddor och citron. Men sedan händer det där man bara vill ha mer av, den kompletta smakupplevelsen. Du vet, när allt hänger ihop. Bra syra, mjukgörande fetma, smakrik frukt och sedan kryddor och mineraler som ligger kvar i en evighet. Ett galet långt avslut som viftar med magiflaggan. Attans så bra. När det efterhand även kommer metall i eftersmaken.....har leendet redan etsat sig fast hos mig........och då har vi en tredje flight kvar.
Vad månde bliva?
söndag 26 april 2015
Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot - en liten vertikal
Den lilla byn Aloxe med vingårdsbihanget Corton (Aloxe-Corton) är unik i Bourgogne genom att över halva vingårdsarealen i byn är klassad som Grand Cru. Här finns som du säkert vet den berömda Corton-kullen och även om den delas med Ladoix och Pernand-Vergelesses så är det Aloxe som får stråla i dess glans, och sno åt sig vingårdsnamnet till bynamnet.
Glans och glans förresten. Det är ju som med övriga stora Grand Cru-vingårdar i Bourgogne, en stor skillnad mellan bästa och sämsta läge. Ett av alla lägen som får adderas till huvudnamnet Corton är "Les Pougets". Det är en vingård som huvudsakligen vrider sig mot söder, men sträcker sig från öst till sydväst. Läget ger värme som gör att Pinot-Noir mognar bra här, men marken innehåller en mindre andel kalksten vilket gör att de flesta odlare har planterat sina lotter med Chardonnay.
Louis Jadot har valt att odla Pinot Noir på sin del och har under många år producerat en rätt trevlig, om än lite enklare, Grand Cru. Helt enkelt en prismässigt överkomlig Grand Cru som i sina bästa stunder levererar rätt trevliga upplevelser, även om de inte är stora.
Kvällens viner kommer från årgångarna 1995, 1998, 2003 och 2008. Enligt vinhuset Louis Jadot ska vinet normalt sett tidigast drickas efter 5 år och utvecklas positivt tills det bli i alla fall 15-20 år.
Över till vinerna
1995 Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot
Ett svårt och ombytligt år med sen blomning i dåligt väder, kryddat med millerandage, gav i slutändan få, mogna och friska druvor med tjockt skal.
Det är tydligt att vinet har ålder. Doften indikerar på rätt uttorkad frukt, lite trött nästan och sådär grynig i känslan som den kan bli av ålder. Här finns också en tydlig jordighet, höstlig sådan, och en allmän murrighet. Lakrits och målarlåda summerar doften.
Munkänslan är slank med en skön och bra syra. Frukten har börjar torka ut och känslan är att den håller på att falla isär. Murrigheten från doften går igen, med viss jordighet. Det är även lakrisalt åt det lätt beska hållet. I avslutet torkas munnen ut av de små tanninerna, syran och mineralerna. Summa summarum så dricks det här i nedförsbacke. Det går nämligen tydligt isär när det får luft och lite rumsvärme. Gott, men inte mycket mer. Hade nog förväntat lite mer av årgången.
1998 Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot
Vissa år går liksom nästan allt fel och så var fallet 1998. Det var allt från frost och hagel, till oidium och röta. Vid skörd höll sig vädret i schack och hyfsade skördar kunde ändå bärgas, dock med högst olika kvalitet, något som även märks i de färdiga vinerna.
En fin mogen doft, ett klassiskt sniffarvin med mogna bär, fina kryddor och en härlig sous bois. Som hos storasyster finns även här målarlåda och en viss mineralitet.
I munnen är upplevelsen ett härligt balanserat vin med bra syra och lätta, smågreppiga tanniner. Känslan blir liksom smeksamt slank, underbart kryddiga och lakrisala drag. Avslutet är långt med en apelsintouch, lakrits och mineral. Riktigt gott och definitivt över förväntan.
2003 Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot
Den galna hettans år där spannet från blomning till skörd hos vissa hamnade på 80 dagar. Det pratades klimatförändringar, värmerekord och annat, och många viner tog rejält med stryk detta år, medan andra enklare viner högt uppe från kullarna fick en härlig skjuts.
Här pratar vi mörkt, mörkt röda bär, kombinerat med mognadstoner i form av multnad, höstlöv och kompost. Summa summarum, jordigt, murrigt och liksom stämplat av värmens år. Intressant är dock att här även finns animaliska, rent av vilda och blodiga drag, tillsammans med en påtaglig rökighet.
Syran är medel, tanninerna är små, små och helhetsintrycket är lite av sammetskaraktär. Avslutet bryter dock iväg lite och tanniner, mineraler och lakrits liksom torkar ut, långsamt och länge. Helt OK, men udda för en burgundisk Grand Cru, helt klart.
En intressant koll dagen efter ger att vinet dragit sig mot madeira-känsla och har fallit ur ramen totalt. Drick upp alltså.
2008 Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot
Ett rätt kylslaget år med en del problem med allt från oidium till röta. Vädret var upp och ner, men var bra vid skörd. Ett år med blandade resultat, allt beroende på hur arbetet i vingården gick. De som lyckades har ofta fått till en klassiskt ren Bourgogne-årgång.
En rätt så bibehållen ungfrukt som blandas med lite fudge, men framför allt en lysande kryddighet. Här känns det som att fatbehandlingen är flera snäpp upp mot övriga viner. När jag suckar i glädje över kryddorna så slår det mig....viol, härliga drag av viol.
Munkänslan är väldigt ren och slank, med lätta, röda bär. Syran är hög och tanninerna ytterst små, men ändå med ett bra grepp. Det är tydligt lakrisalt och här finns även fina drag av blodapelsin och några kryddmått mineraler. Här känns det verkligen som att det finns potential att landa i något riktigt bra vad tiden lider.
En sammanfattning är att 1995 var överraskande trött, 1998 överträffade förväntningarna, 2003 var årgångstrött, och 2008 har en härlig potential. En annan reflektion är att detta är trevligt och värt sitt pris, men inte är det en naturlig Grand Cru i min bok.
Glans och glans förresten. Det är ju som med övriga stora Grand Cru-vingårdar i Bourgogne, en stor skillnad mellan bästa och sämsta läge. Ett av alla lägen som får adderas till huvudnamnet Corton är "Les Pougets". Det är en vingård som huvudsakligen vrider sig mot söder, men sträcker sig från öst till sydväst. Läget ger värme som gör att Pinot-Noir mognar bra här, men marken innehåller en mindre andel kalksten vilket gör att de flesta odlare har planterat sina lotter med Chardonnay.
Louis Jadot har valt att odla Pinot Noir på sin del och har under många år producerat en rätt trevlig, om än lite enklare, Grand Cru. Helt enkelt en prismässigt överkomlig Grand Cru som i sina bästa stunder levererar rätt trevliga upplevelser, även om de inte är stora.
Kvällens viner kommer från årgångarna 1995, 1998, 2003 och 2008. Enligt vinhuset Louis Jadot ska vinet normalt sett tidigast drickas efter 5 år och utvecklas positivt tills det bli i alla fall 15-20 år.
Över till vinerna
1995 Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot
Ett svårt och ombytligt år med sen blomning i dåligt väder, kryddat med millerandage, gav i slutändan få, mogna och friska druvor med tjockt skal.
Det är tydligt att vinet har ålder. Doften indikerar på rätt uttorkad frukt, lite trött nästan och sådär grynig i känslan som den kan bli av ålder. Här finns också en tydlig jordighet, höstlig sådan, och en allmän murrighet. Lakrits och målarlåda summerar doften.
Munkänslan är slank med en skön och bra syra. Frukten har börjar torka ut och känslan är att den håller på att falla isär. Murrigheten från doften går igen, med viss jordighet. Det är även lakrisalt åt det lätt beska hållet. I avslutet torkas munnen ut av de små tanninerna, syran och mineralerna. Summa summarum så dricks det här i nedförsbacke. Det går nämligen tydligt isär när det får luft och lite rumsvärme. Gott, men inte mycket mer. Hade nog förväntat lite mer av årgången.
1998 Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot
Vissa år går liksom nästan allt fel och så var fallet 1998. Det var allt från frost och hagel, till oidium och röta. Vid skörd höll sig vädret i schack och hyfsade skördar kunde ändå bärgas, dock med högst olika kvalitet, något som även märks i de färdiga vinerna.
En fin mogen doft, ett klassiskt sniffarvin med mogna bär, fina kryddor och en härlig sous bois. Som hos storasyster finns även här målarlåda och en viss mineralitet.
I munnen är upplevelsen ett härligt balanserat vin med bra syra och lätta, smågreppiga tanniner. Känslan blir liksom smeksamt slank, underbart kryddiga och lakrisala drag. Avslutet är långt med en apelsintouch, lakrits och mineral. Riktigt gott och definitivt över förväntan.
2003 Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot
Den galna hettans år där spannet från blomning till skörd hos vissa hamnade på 80 dagar. Det pratades klimatförändringar, värmerekord och annat, och många viner tog rejält med stryk detta år, medan andra enklare viner högt uppe från kullarna fick en härlig skjuts.
Här pratar vi mörkt, mörkt röda bär, kombinerat med mognadstoner i form av multnad, höstlöv och kompost. Summa summarum, jordigt, murrigt och liksom stämplat av värmens år. Intressant är dock att här även finns animaliska, rent av vilda och blodiga drag, tillsammans med en påtaglig rökighet.
Syran är medel, tanninerna är små, små och helhetsintrycket är lite av sammetskaraktär. Avslutet bryter dock iväg lite och tanniner, mineraler och lakrits liksom torkar ut, långsamt och länge. Helt OK, men udda för en burgundisk Grand Cru, helt klart.
En intressant koll dagen efter ger att vinet dragit sig mot madeira-känsla och har fallit ur ramen totalt. Drick upp alltså.
2008 Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot
Ett rätt kylslaget år med en del problem med allt från oidium till röta. Vädret var upp och ner, men var bra vid skörd. Ett år med blandade resultat, allt beroende på hur arbetet i vingården gick. De som lyckades har ofta fått till en klassiskt ren Bourgogne-årgång.
En rätt så bibehållen ungfrukt som blandas med lite fudge, men framför allt en lysande kryddighet. Här känns det som att fatbehandlingen är flera snäpp upp mot övriga viner. När jag suckar i glädje över kryddorna så slår det mig....viol, härliga drag av viol.
Munkänslan är väldigt ren och slank, med lätta, röda bär. Syran är hög och tanninerna ytterst små, men ändå med ett bra grepp. Det är tydligt lakrisalt och här finns även fina drag av blodapelsin och några kryddmått mineraler. Här känns det verkligen som att det finns potential att landa i något riktigt bra vad tiden lider.
En sammanfattning är att 1995 var överraskande trött, 1998 överträffade förväntningarna, 2003 var årgångstrött, och 2008 har en härlig potential. En annan reflektion är att detta är trevligt och värt sitt pris, men inte är det en naturlig Grand Cru i min bok.
tisdag 10 februari 2015
Lättvikts-Grand Cru att bara njuta
Det är fredagskväll, diverse delikatesser inhandlade och vin ska öppnas. Nu har jag varit lite väl "otrogen" Bourgogne på senare tid, så det blir tillbaka till ruta ett, oavsett om det passar till alla läckerheter. Efter att ha haft besynnerliga problem med en näst intill totalt uttorkad kork, så karafferades till slut en 1999 Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot.
Det är trevligt att betrakta vinet som börjar anta fina mognadsnyanser, men som också visar på att "jag börjar bara mogna och har en lång resa kvar".
När vinet bekantar sig med näsan är det en en skön blandning av röda bär och ett visst mått av lösningsmedel. Det skapar ett djup som är tilltalande, och adderar man sedan körsbärskärnor med dragning åt marsipan har nog det första doftintrycket sammanfattats.
När man hittar bakom inledningens sniff upptäcks en viss jordig murrighet, sköna kryddor och de klassiska attributen apelsin och lakrits. En trevlig sniff helt enkelt.
Väl i munnen upplevs en skönt slank kropp, med bra syra, svagt, svagt greppiga tanniner och en fin frukt som börjat ta ett par steg på sin mognadsbana. Avslutet med sitt lilla grepp, kompletterat med stendamm och lakrits gör att jag helt klart är nöjd.
Ett snyggt och gott bygge utan egentligt motstånd. Rent, elegant och lättdrucket är den första tanken som kommer till mig. Lättvikts-Grand Cru att bara njuta, när andan faller på
Det är trevligt att betrakta vinet som börjar anta fina mognadsnyanser, men som också visar på att "jag börjar bara mogna och har en lång resa kvar".
När vinet bekantar sig med näsan är det en en skön blandning av röda bär och ett visst mått av lösningsmedel. Det skapar ett djup som är tilltalande, och adderar man sedan körsbärskärnor med dragning åt marsipan har nog det första doftintrycket sammanfattats.
När man hittar bakom inledningens sniff upptäcks en viss jordig murrighet, sköna kryddor och de klassiska attributen apelsin och lakrits. En trevlig sniff helt enkelt.
Väl i munnen upplevs en skönt slank kropp, med bra syra, svagt, svagt greppiga tanniner och en fin frukt som börjat ta ett par steg på sin mognadsbana. Avslutet med sitt lilla grepp, kompletterat med stendamm och lakrits gör att jag helt klart är nöjd.
Ett snyggt och gott bygge utan egentligt motstånd. Rent, elegant och lättdrucket är den första tanken som kommer till mig. Lättvikts-Grand Cru att bara njuta, när andan faller på
torsdag 15 januari 2015
Jodå, det slinker ner lite Bourgogner
Så var då helgerna över, jobbet igång och rutinerna ska på plats.........så även lite bloggande
Det har druckits en hel del annat än Bourgogne under ledigheterna, men visst har det slunkit ner några rara droppar också. Som vanligt visar 2007 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Les Corbeaux", Domaine Heresztyn sig från en riktigt bra sida. Vinet har blivit ännu silkigare än tidigare och är en njutning att dricka just nu och några år till.
Ett annat vin jag gillar, även om smakpreferensen har gjort att det rent ekmässigt börjar balansera på gränsen för min palett är 2010 Meursault "Genevrières", Domaine Louis Jadot. Flaskan delades med M, som gjorde dubbla tummar upp och jag är benägen att hålla med. Ge det nåt år till bara och så har fett, kostym och skräddare nog fått till det.
Slutligen en No No. Tänk att Prieur-Brunets Beaune-viner från 2005 uppvisar en sån trist grönkartighet. Jag tror att detta var sista flaskan av 2005 Beaune 1er Cru "Clos du Roy", Domaine Prieur-Brunet och det är lika bra det. Några flaskor från Santenay finns kvar och de har historiskt varit bättre. Jag håller tummarna för det för den här flaskan gjorde ingen glad.
......om än lite sent......God fortsättning på dig
tisdag 16 december 2014
Sigfried Pic presenterar Louis Jadot 2012
Lite småkylig och ruggig slinker jag in på Brasserie Bobonne den 2:a December. Av med rocken och snart finns ett glas vitt i handen........det är nämligen dags för årets upplaga av lunch á la Maison Louis Jadot, presenterat av Vinunic och Sigfried Pic.
| Sigfried Pic |
I välkomstglaset har jag fått ett glas Ladoix Le Clou D'Orge, Domaine Gagey. Här formligen osar det flintrökig mineralitet med en rand av citrus. Allt lätt inbakat i en smörig och kryddig fetma. Dofterna går definitivt igen i smaken.....och gillar du mineraler så har du här ett vin späckat med sådana som stämplar in på 199 kronor. Bra mineralbang för the bucks.
Nästa servering bjöd på tre vita av bättre kaliber. De vita brukar vara de jag fastnar mest för på dessa luncher, så jag var full av förväntan. I glasen hälldes följande:
Meursault 1er Cru "Les Genevrières", Domaine Louis Jadot
Chassagne Montrachet 1er Cru "Morgeot - Clos de la Chapelle", Domaine Duc de Magenta
Corton Charlemagne Grand Cru, Domaine Héritiers Louis Jadot
| Till de vita |
Här pratar vi om en trio viner som alla går hem hos mig, men av lite skilda anledningar. "Les Genevrières" är som vanligt väldigt tillgängligt och eksmörigt. Med en bra syra, sköna fatkryddor och bra mineralitet hittar det en skön balans. Här måste man dock gilla ekavtrycket som är rätt påtagligt.
"Clos de la Chapelle" är renare, mer transparent och klassiskt elegant. Det känns som att det bara är att dricka det, här och nu. Bygget innehåller nämligen allt man önskar i form av ren frukt, bra syra, mineraler och kryddor.
Storebror "Corton Charlemagne" är ett helt annat djur. Den känns ursprungstypisk, ung och koncentrerad och talar rätt tydligt om att det ska lagras. Jag älskar den här sniffen med en mineral som blandar flintrök och modellera. Här blir det till att köpa på sig som vanligt.
Som ett litet mellanspel bjuds det på en 2010 Château des Jacques Moulin-á-Vent. Jag hade lite svårt att ta till mig detta efter att ha njutit av de vita, men det funkar och bjuder på en rätt tät frukt, bra syra och små fina tanniner. Avslutet ger en hög lakrisal beska och en skopa mineral. Helt OK!
Nästa uppsättning viner är en trio från Beaune, nämligen:
Beaune 1er Cru "Theurons", Domaine Gagey
Beaune 1er Cru "Clos des Couchereaux", Domaine Héritiers Louis Jadot
Beaune 1er Cru "Boucherottes", Domaine Héritiers Louis Jadot
Beaune är kanske inte mitt absoluta favoritområde, men man brukar ofta kunna få loss rätt bra viner härifrån,utan att plånboken glöder sönder. Likadant är det här. Vinerna stämplar in i spannet 339 - 365 kronor, något som definitivt måste anses som överkomligt för årgången.
"Theurons" är tranbärigt slank med bra syra, ren och fin frukt, samt små greppiga tanniner. Avslutet bjuder på bra kryddor, lakrits och mineral. en trevlig bekantskap
"Clos des Couchereaux" är sötfruktigare tack vare sitt söderläge och är liksom ett nummer större eller mer i alla delar.
"Boucherottes" är mer jordigt och murrigt med en helt annan och mer krävande struktur än sina syskon. Kanske beror det på närheten till Pommard?
Summa summarum är det helt OK Beaune-viner jag definitivt kan tänka mig igen, men jag skulle ge dem ett gäng år i källaren för att blomma ut lite.
Slutklämmen på provningen är några bättre röda - Grand Cru - och dagen till ära ställdes följande linje upp:
Corton Pougets Grand Cru, Domaine Héritiers Louis Jadot
Echezeaux Grand Cru, Domaine Gagey
Clos Vougeot Grand Cru, Domaine Louis Jadot
Chambertin "Clos de Bèze" Grand Cru, Domaine Louis Jadot
| Grand Cru |
Corton Pougets är en trotjänare som kan klassas som en lättvikts-Grand Cru som verkligen vinner på lagring. Dagens exemplar bjussar på typiska lingontoner, men även lite mer sötfruktiga drag, lite lakrits och apelsin. Det är också lite "murrigt" på något sätt. I munnen har vi bra syra, tät frukt och greppiga tanniner.Helt enkelt tydligt strukturerat för lagring. (Jag testade några årgångar i en vertikal för ett tag sedan där lagringens inverkan blev tydlig. Återkommer om detta)
Echezeaux börjar lite tillknäppt, men i glaset öppnar det sakta upp och snart växer det fram en fin sniff med härliga kryddor och en mjuk, fin frukt. Munkänslan ger en fin balans mellan frukt, syra och tanniner och ett fint avslut med mineraler och kryddor. Ungt och oförlöst är betyget.
Clos Vougeot är lite polariserat. Det lockar med en skön sniff med söt, varm frukt, kryddor, fudge och mineraler, men kroppen kämpar lite emot och det behöver i min mun läggas ner och glömmas bort ett bra tag. Då kan nog bitarna byggas ihop och vi har nåt helt annat att leka med.
Dagens vin(n)are alla kategorier finns i provningens sista glas. Hos "Clos de Bèze" finns en än så länge lite blyg, utvecklingsbar doft, men i munnen är det härligt sötfruktigt med ljuvliga kryddor. Balansen sitter som i skolboken och efter ett tag slutar jag analysera och njuter bara av varje sipp. Det här är kalasgott.
| Anka till Grand Cruerna |
måndag 9 juni 2014
Nästa 2009a - En lysande metamorfos från Jadot
Med rätt så höga förväntningar så öppnades 2009 Meursault 1er Cru "Genevrières", Domaine Louis Jadot i lördags och då kändes det som att beskan gjorde att det balanserade på gränsen till att underprestera. Det räddades då av en lysande matchning till en rätt med bl.a. rimmade pilgrimsmusslor. Två dagar senare med en tallrik färska vaxbönor och lite god skinka höll jag tummarna.......och satan i gatan så bra det är.....här och nu.
Ibland kan doften nästan bara beskrivas med balanserad elegans, och så är det den här gången. Det är en len, svagt fettunderstödd doft med kryddiga, rökiga och fruktiga inslag. Inget sticker ut, utan allt är lent och sammanvävt. Exakt så här älskar jag när vita viner doftar.
Det är samma visa i munnen. Beskan är nästan helt bortblåst och nu hänger alla delar fullständigt ihop till en len och elegant smakbild. Det här är lysande efter ett par dagar i kylskåpet och samspelet mellan citrusen och syran å ena sidan och den feta, kryddiga och mineraliska motpolen är klockren.
Ibland kan doften nästan bara beskrivas med balanserad elegans, och så är det den här gången. Det är en len, svagt fettunderstödd doft med kryddiga, rökiga och fruktiga inslag. Inget sticker ut, utan allt är lent och sammanvävt. Exakt så här älskar jag när vita viner doftar.
Det är samma visa i munnen. Beskan är nästan helt bortblåst och nu hänger alla delar fullständigt ihop till en len och elegant smakbild. Det här är lysande efter ett par dagar i kylskåpet och samspelet mellan citrusen och syran å ena sidan och den feta, kryddiga och mineraliska motpolen är klockren.
lördag 3 maj 2014
Moulin-à-Vent 1959 -- 2010
Jag hade plockat fram lite blandat gottigt från Moulin-A-Vent. Ryggraden kom från Louis Jadot, kompletterad med en flaska från Calvet. Flaskorna med mognad från Louis Jadot kommer samtliga från Vinunics egna lilla källaren.
Totalt pratar vi fem flaskor, fyra upphällda i karaff och en dubbeldekanterad tillbaka i en annan "lätt förvillande" flaska. Jag ville inte utsätta den äldsta för luft i allt för hög grad innan gästerna kom, därav flaskan.
De fyra äldsta vinerna serverades först för att förvilla lite med mognadens tecken. Därefter kom den yngre flaskan som referens, med tanken att senast då skulle temat avslöjas av gästerna.
De viner som provades var följande:
2000 Moulin-à-Vent "Clos du Grand Carquelin - Château des Jacques", Louis Jadot
1997 Moulin-à-Vent "Clos du Grand Carquelin - Château des Jacques", Louis Jadot
1989 Moulin-à-Vent, Louis Jadot
1959 Moulin-à-Vent, J. Calvet & Co
2010 Moulin-à-Vent "Château des Jacques", Louis Jadot
De tre första vinerna visade upp rätt tydligt gemensamma drag. Det var mogen och torkad frukt parad med tydligt lakrisala drag och olika former av nivåer på sous bois och animaliska drag. Genomgående bra syra och trevliga viner, där det första hade kvar lite spår av yngre frukt, men i gengäld bjöd på en del lösningsmedel. Vin två hade bäst struktur av trion, med en tydlig, men bakåtlutad, tanninmatta. Det tredje hade börjat svikta svagt och bjöd på tydligast buljongtoner, kryddat med aromat. Riktigt trevliga viner alla tre, utan att sticka ut.
Vinet som buteljerats under etiketten J. Calvet & Co var en helt annan historia. Här hade mognaden fört in julen i såväl doft som smak, både i form av kryddor och drag av Madeira. I övrigt var släktskapet med den inledande trion tydligt. Trevligt var också att vinet hade behållit sin struktur med bra syra och fina tanniner. En riktig njutning att dricka.
Fram till nu hade det resonerats runt i olika banor och Beaujolais hade nämnts, men inte mer än så. Dags att ta fram den yngre referensen för att spika temat tänkte jag.
Här pratar vi ett betydligt yngre vin. Färgen har blåtoner och doften skvallrar om ungfrukt med jordgubb, hallon och lite viol. Faten lyser igenom och det lakrisala draget känns igen.
I munnen är det lite sisådär tycker jag, i alla fall efter de andra vinerna. Visst, bra frukt, bra syra, bra tanninbett, men också drag av ek och körsbär/marsipan.....som gör att det haltar lite just nu.
Och vet ni.....de gick bet även på referensflaskan. Det dricks alldeles för lite Beaujolais Cru bland mina kamrater inser jag. Kanske har jag fått upp deras ögon lite.
Summa summarum är annars att Beaujolais Cru definitivt håller att lagras. Har känt det förr och upplever det igen. Gott är det också.
Totalt pratar vi fem flaskor, fyra upphällda i karaff och en dubbeldekanterad tillbaka i en annan "lätt förvillande" flaska. Jag ville inte utsätta den äldsta för luft i allt för hög grad innan gästerna kom, därav flaskan.
De fyra äldsta vinerna serverades först för att förvilla lite med mognadens tecken. Därefter kom den yngre flaskan som referens, med tanken att senast då skulle temat avslöjas av gästerna.
De viner som provades var följande:
2000 Moulin-à-Vent "Clos du Grand Carquelin - Château des Jacques", Louis Jadot
1997 Moulin-à-Vent "Clos du Grand Carquelin - Château des Jacques", Louis Jadot
1989 Moulin-à-Vent, Louis Jadot
1959 Moulin-à-Vent, J. Calvet & Co
2010 Moulin-à-Vent "Château des Jacques", Louis Jadot
De tre första vinerna visade upp rätt tydligt gemensamma drag. Det var mogen och torkad frukt parad med tydligt lakrisala drag och olika former av nivåer på sous bois och animaliska drag. Genomgående bra syra och trevliga viner, där det första hade kvar lite spår av yngre frukt, men i gengäld bjöd på en del lösningsmedel. Vin två hade bäst struktur av trion, med en tydlig, men bakåtlutad, tanninmatta. Det tredje hade börjat svikta svagt och bjöd på tydligast buljongtoner, kryddat med aromat. Riktigt trevliga viner alla tre, utan att sticka ut.
Vinet som buteljerats under etiketten J. Calvet & Co var en helt annan historia. Här hade mognaden fört in julen i såväl doft som smak, både i form av kryddor och drag av Madeira. I övrigt var släktskapet med den inledande trion tydligt. Trevligt var också att vinet hade behållit sin struktur med bra syra och fina tanniner. En riktig njutning att dricka.
Fram till nu hade det resonerats runt i olika banor och Beaujolais hade nämnts, men inte mer än så. Dags att ta fram den yngre referensen för att spika temat tänkte jag.
Här pratar vi ett betydligt yngre vin. Färgen har blåtoner och doften skvallrar om ungfrukt med jordgubb, hallon och lite viol. Faten lyser igenom och det lakrisala draget känns igen.
I munnen är det lite sisådär tycker jag, i alla fall efter de andra vinerna. Visst, bra frukt, bra syra, bra tanninbett, men också drag av ek och körsbär/marsipan.....som gör att det haltar lite just nu.
Och vet ni.....de gick bet även på referensflaskan. Det dricks alldeles för lite Beaujolais Cru bland mina kamrater inser jag. Kanske har jag fått upp deras ögon lite.
Summa summarum är annars att Beaujolais Cru definitivt håller att lagras. Har känt det förr och upplever det igen. Gott är det också.
måndag 17 februari 2014
2010 Gevrey-Chambertin "Poissenots", Louis Jadot
Över tre dagar följer jag en flaska 2010 Gevrey-Chambertin "Poissenots", Domaine Louis Jadot. Dag ett var den tillknäppt och gav egentligen inget annat utslag än trevliga kryddor i doften.
Dag två hade viss utveckling skett, men då kändes helt plötsligt eken alldeles för tydligt och jag sparade en del till dag tre....och här befinner vi oss nu med den totalt sett bästa känslan, där egentligen endast eken är lite för uttalad för min del. I övrigt upplever jag detta just nu:
Lite syrliga bär i form av körsbär och lingon som ligger främst och i fonden en djupare doft av mogna körsbär, något som totalt ger en fin fruktdoft. Lägg därtill ett varmt stick som drar åt bittermandel, björnklister och lösningsmedel. Det som dock verkligen är värt att skriva om i doften är faten som upplevs som riktigt lyxiga med kaffe, choklad och allsköns finmalda kryddor. Ovanpå detta en fin mineralitet. Trevlig sniff i vardande....
I munnen talar eken sitt tydliga språk:
-Låt mig integreras.
Här finns annars bra beståndsdelar med fin frukt, tydlig syra, polerade och lätt snörpiga tanniner, samt en fin mineralsvans. Och sen är det eken som skriker lite för högt, men den lovar ändå en hel del med sin kryddighet. Bara att glömma bort resten av flaskorna ett antal år, för då tror jag att det här blir kalas.
Dag två hade viss utveckling skett, men då kändes helt plötsligt eken alldeles för tydligt och jag sparade en del till dag tre....och här befinner vi oss nu med den totalt sett bästa känslan, där egentligen endast eken är lite för uttalad för min del. I övrigt upplever jag detta just nu:
Lite syrliga bär i form av körsbär och lingon som ligger främst och i fonden en djupare doft av mogna körsbär, något som totalt ger en fin fruktdoft. Lägg därtill ett varmt stick som drar åt bittermandel, björnklister och lösningsmedel. Det som dock verkligen är värt att skriva om i doften är faten som upplevs som riktigt lyxiga med kaffe, choklad och allsköns finmalda kryddor. Ovanpå detta en fin mineralitet. Trevlig sniff i vardande....
I munnen talar eken sitt tydliga språk:
-Låt mig integreras.
Här finns annars bra beståndsdelar med fin frukt, tydlig syra, polerade och lätt snörpiga tanniner, samt en fin mineralsvans. Och sen är det eken som skriker lite för högt, men den lovar ändå en hel del med sin kryddighet. Bara att glömma bort resten av flaskorna ett antal år, för då tror jag att det här blir kalas.
söndag 16 februari 2014
En monopol strax nedanför berget med de tre korsen
Ovanför Santenay ligger berget med de tre korsen "Montagne des Trois Croix". Ett trevligt utflyktsmål är det och så ska det ha en hänförande utsikt sägs det. De gånger jag har varit där har det var moln eller dis så jag har inte sett så långt och kan inte riktigt verifiera att det stämmer. Det hävdas t.o.m. att en perfekt dag ska man kunna se Mont Blanc....jag tror det när jag ser det.
Nedanför berget breder vingårdarna i Santenay ut sig och bland dessa finns en monopolvingård som tillhör Louis Jadot. Vingården är en del av den större "Sous la Fée" och heter "Clos de Malte". Här odlas i huvudak Pinot Noir på de sju hektaren, men en hektar eller nåt är vikt för Chardonnay.
Under ett besök hos Vinunic, närmare bestämt i källaren, lyckades jag plocka åt mig bland annat ett par flaskor från nämnda vingård och det är vad som sippades på för någon dag sedan. Flaskan var en 2002 Santenay "Clos de Malte", Domaine Louis Jadot, ja den röda alltså.
Redan vid första sniff känns att vinet fått en tydlig mognad. Det bjuder i och för sig på en svävande floralitet, men därunder känns att frukten i form av hallon och körsbär börjat torka ut. Mognaden visar sig även i form av målarlåda, köttbuljong, höstlik jordighet och sous bois. Ibland tycker jag även att mogen Bourgogne kan dofta övermogen purjo, och det är fallet den här gången.
Ett helt annat knippe komponenter för tankarna till lakrits, mineraler, och asfalt....mmm...sommarvarm asfalt. Hur smakar då något med den doftbilden?
En bra bibehållen syra, en matta tanniner som lämnar ett svagt, men fint avtryck. Till det pratar vi tydligt syrliga bär, en touch av buljong, lakrits och mineral. Helt klart ett vin som kämpar att hålla ihop, med en beståndsdel syrlig frukt och en del mer torrtuggad dito. Riktigt bra att sniffa på och helt OK att dricka. Inget att spara...utan drick upp.
Nedanför berget breder vingårdarna i Santenay ut sig och bland dessa finns en monopolvingård som tillhör Louis Jadot. Vingården är en del av den större "Sous la Fée" och heter "Clos de Malte". Här odlas i huvudak Pinot Noir på de sju hektaren, men en hektar eller nåt är vikt för Chardonnay.
Under ett besök hos Vinunic, närmare bestämt i källaren, lyckades jag plocka åt mig bland annat ett par flaskor från nämnda vingård och det är vad som sippades på för någon dag sedan. Flaskan var en 2002 Santenay "Clos de Malte", Domaine Louis Jadot, ja den röda alltså.
Redan vid första sniff känns att vinet fått en tydlig mognad. Det bjuder i och för sig på en svävande floralitet, men därunder känns att frukten i form av hallon och körsbär börjat torka ut. Mognaden visar sig även i form av målarlåda, köttbuljong, höstlik jordighet och sous bois. Ibland tycker jag även att mogen Bourgogne kan dofta övermogen purjo, och det är fallet den här gången.
Ett helt annat knippe komponenter för tankarna till lakrits, mineraler, och asfalt....mmm...sommarvarm asfalt. Hur smakar då något med den doftbilden?
En bra bibehållen syra, en matta tanniner som lämnar ett svagt, men fint avtryck. Till det pratar vi tydligt syrliga bär, en touch av buljong, lakrits och mineral. Helt klart ett vin som kämpar att hålla ihop, med en beståndsdel syrlig frukt och en del mer torrtuggad dito. Riktigt bra att sniffa på och helt OK att dricka. Inget att spara...utan drick upp.
söndag 29 september 2013
En eftermiddag hos vingruppen
Den 18:e september hade Vingruppen sin årliga sortimentsprovning. Det innebar möjligheter att prova en rackarns massa viner och för min halvt amatörmässiga palett gäller det att sålla en hel del om jag inte ska gå in i adaptionsväggen.
Självklart så var jag på alla Bourgogner....eller allt, utom bubblorna. Sen var det både en djupare dykning i amerikansk Pinot och även klassisk Nebbiolo. Ja, och så lite ströprover här och där. Tillsammans blev det väl i runda slängar 70 viner som provades på egen hand och med olika provningskamrater. Det trevliga är väl att göra såna här tillställningar till något trevligt ur både den smakmässiga och den sociala aspekten. Båda delarna fick med beröm godkänt.
Och hur smakade det då?
Jag får väl krypa fram skrapsår på knäna, men av det jag testade så är jag förbaskat svag för Ridge Monte Bello, den här gången av årgång 2010. I övrigt var det mest Pinot-viner av det jag testade från USA och i genomsnitt fick jag en överdos av ek i den uppställningen.
Av mina gamla kamrater från Bourgogne kändes det som att kampanjen på 2008 Pommard 1er Cru Epenots, Maison Louis Jadot är något att fundera på. Ummppff, struktur och syra till ett pris som gör att det känns som att det är lätt att köpa en låda och tillåta sig att glömma bort den några år och sedan börja njuta.
Jag ska också ta och köpa hem en 2011 Pouilly Fuissé Les Clos, Domaine JA Ferret för att i lugn och ro bekanta mig med den på hemmaplan. Den gav liksom lite mersmak.
Sen fanns det såklart en massa annat bra, men den här gången var anteckningarna lite väl knapphändiga då fokus låg på att njuta och ha det trevligt.
Några viner komer däremot att dyka upp här på bloggen längre fram när flaskor öppnas på hemmaplan.
Självklart så var jag på alla Bourgogner....eller allt, utom bubblorna. Sen var det både en djupare dykning i amerikansk Pinot och även klassisk Nebbiolo. Ja, och så lite ströprover här och där. Tillsammans blev det väl i runda slängar 70 viner som provades på egen hand och med olika provningskamrater. Det trevliga är väl att göra såna här tillställningar till något trevligt ur både den smakmässiga och den sociala aspekten. Båda delarna fick med beröm godkänt.
Och hur smakade det då?
Jag får väl krypa fram skrapsår på knäna, men av det jag testade så är jag förbaskat svag för Ridge Monte Bello, den här gången av årgång 2010. I övrigt var det mest Pinot-viner av det jag testade från USA och i genomsnitt fick jag en överdos av ek i den uppställningen.
Av mina gamla kamrater från Bourgogne kändes det som att kampanjen på 2008 Pommard 1er Cru Epenots, Maison Louis Jadot är något att fundera på. Ummppff, struktur och syra till ett pris som gör att det känns som att det är lätt att köpa en låda och tillåta sig att glömma bort den några år och sedan börja njuta.
Jag ska också ta och köpa hem en 2011 Pouilly Fuissé Les Clos, Domaine JA Ferret för att i lugn och ro bekanta mig med den på hemmaplan. Den gav liksom lite mersmak.
Sen fanns det såklart en massa annat bra, men den här gången var anteckningarna lite väl knapphändiga då fokus låg på att njuta och ha det trevligt.
Några viner komer däremot att dyka upp här på bloggen längre fram när flaskor öppnas på hemmaplan.
söndag 7 juli 2013
Semesterns första flaskor
En sväng till ostdisken, en sväng till charken och en snabb lov till brödet. Ungefär så, och fredagens plockmiddag var förberedd. Visst fick några saker känna av spis eller ugn, men det får väl nästan sägas vara på marginalen. Semester alltså, eller slutjobbat för fem veckor framåt. Mums!
För att få en bra start på vinsommaren hade jag bjudit in C och J med barn och vi fick precis den start en semester ska ha.
J är en Champagneälskare av format så till naturchipsen fick vi oss till livs en 2004 Comtes de Champagne, Taittinger. Ungt, lite oförlöst, men ack så gott. Det här vill man bara ha mer av över åren.
Det egentliga målet med kvällen, rent vinmässigt, var annars att provsmaka lite bättre vit Bourgogne. Här var målet ren njutning och inga som helst anteckningar togs under kvällen.
Först ut var 2011 Puligny-Montrachet 1er Cru "Clos de la Mouchère", Domaine Henri Boillot. Det kommer en egen post med detta vin då det ställdes tillbaka i kylen när vi upptäckte att nästa vin slog åttor runt det och vann en fallseger.
Det vinet var en 2005 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Chaumées", Domaine Vincent Girardin. Här pratar vi ett vin med vackert gyllengul skrud, där mognaden i form av bokna äpplen svagt har börjat visa sig, men där huvudintrycket var ett väldigt elegant och balanserat vin. Tokbra drickläge och definitivt ett av årets bästa viner hittills.
När vi nu hade ställt undan det första vinet tog vi istället och hällde upp en 2009 Meursault 1er Cru "Les Genevrières", Maison Louis Jadot. Ungt, men smörigt, bytypiskt och väldigt tillgängligt. Det är skitgott det här också. Rätt nöjd med att det finns en drös flaskor i källaren, av både 2009 och 2010. Här kommer det att kunna njutas många år framöver,
På en försynt fråga om det kunde vara dags för lite rött var det inte ens idé att vänta på svaret, utan bara att korka upp en flaska som kanske skulle kunna visa upp sig från en trevlig sida. Flaskan var en 2005 Vosne-Romanée, Domaine Robert Arnoux.
Ett vin med ett sniffregister man vill ha varje dag. Fina kryddor, bra frukt, lite lakrits och början till mognad. I munnen upplevs det initialt som om stoppningen är lite tunn eller slank, men med tid bygger det ihop sig och blir riktigt trevligt. Behållningen är annars en underbart lång eftersmak med lakrits och mineral som dansar runt i munnen väldigt länge.
En bra start på semstern, helt klart
För att få en bra start på vinsommaren hade jag bjudit in C och J med barn och vi fick precis den start en semester ska ha.
J är en Champagneälskare av format så till naturchipsen fick vi oss till livs en 2004 Comtes de Champagne, Taittinger. Ungt, lite oförlöst, men ack så gott. Det här vill man bara ha mer av över åren.
Det egentliga målet med kvällen, rent vinmässigt, var annars att provsmaka lite bättre vit Bourgogne. Här var målet ren njutning och inga som helst anteckningar togs under kvällen.
Först ut var 2011 Puligny-Montrachet 1er Cru "Clos de la Mouchère", Domaine Henri Boillot. Det kommer en egen post med detta vin då det ställdes tillbaka i kylen när vi upptäckte att nästa vin slog åttor runt det och vann en fallseger.
Det vinet var en 2005 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Chaumées", Domaine Vincent Girardin. Här pratar vi ett vin med vackert gyllengul skrud, där mognaden i form av bokna äpplen svagt har börjat visa sig, men där huvudintrycket var ett väldigt elegant och balanserat vin. Tokbra drickläge och definitivt ett av årets bästa viner hittills.
När vi nu hade ställt undan det första vinet tog vi istället och hällde upp en 2009 Meursault 1er Cru "Les Genevrières", Maison Louis Jadot. Ungt, men smörigt, bytypiskt och väldigt tillgängligt. Det är skitgott det här också. Rätt nöjd med att det finns en drös flaskor i källaren, av både 2009 och 2010. Här kommer det att kunna njutas många år framöver,
På en försynt fråga om det kunde vara dags för lite rött var det inte ens idé att vänta på svaret, utan bara att korka upp en flaska som kanske skulle kunna visa upp sig från en trevlig sida. Flaskan var en 2005 Vosne-Romanée, Domaine Robert Arnoux.
Ett vin med ett sniffregister man vill ha varje dag. Fina kryddor, bra frukt, lite lakrits och början till mognad. I munnen upplevs det initialt som om stoppningen är lite tunn eller slank, men med tid bygger det ihop sig och blir riktigt trevligt. Behållningen är annars en underbart lång eftersmak med lakrits och mineral som dansar runt i munnen väldigt länge.
En bra start på semstern, helt klart
söndag 3 mars 2013
2008 Corton Pouget Grand Cru, Louis Jadot
Om man förra året var med i Vinunics guldklubb fanns det möjlighet att köpa burgundisk Grand Cru för en billig peng och lägga ner dem i källaren. Eller vad sägs om att betala 349 spänn per flaska för 2008 Corton Pouget Grand Cru, Louis Jadot.
Med minnet från vad 1976an av samma vin presterade för ganska precis ett år sedan så har i alla fall jag stora förhoppningar om att vinet ska bli fyndstämplat när det har "glömts bort" i källaren ett decennium eller så.
Lite kul är det dock att redan nu tjuvsmaka och kolla status på vinet. Jag följde det under tre trevliga dagar och sparade noteringarna (nåja) till den sista dagen.
Efter tre dagars sniffande och smuttande har vinet landat i en riktigt trevlig näsupplevelse. Det är liksom harmoni mellan rödfrukten, Pinot-kryddorna och en lätt touch av målarlåda och bittermandel. En rättfram, ren och ärlig doft som lovar mer runt hörnet.
Det är samma sak med smakupplevelsen. Vinet har gått ihop sig och beståndsdelarna dansar samma dans, även om syran fortfarande utmärker sig. Frukt, kryddor, tanniner och mineraler finns dock som fint sällskap och här handlar det bara om att låta vinet vila sig i form en sisådär 10-20 år eller så. Tur att det finns en drös flaskor att tulla på under vägen så man kan följa utvecklingen. Sa jag att det var gott förresten....det är det nämligen redan nu.
söndag 10 februari 2013
Goda droppar Jadot direkt från BS
På provningen av viner anno 2010 från Louis Jadot i höstas stod några vita viner ut och det var liksom aldrig snack om att de skulle landa i källaren. Först ut var Meursault 1er Cru "Les Genevrières", Domaine Louis Jadot som bara är så bra och som kommer att ge många trevliga stunder i glaset.
Nu är det dock dags för nästa lilla vin att provas på hemmaplan och turen är då kommen till Savigny-Lès-Beaune 1er Cru "Clos de Guettes", Domaine Gagey (BS 239:-). Ett lite enklare alternativ, men som jag på provningen upplevde som ett klockrent köp för priset.
Härligt....en riktigt trevlig sniff med en i huvudsak gul fruktkomponent där citron, äpple och melon blandas. För att mumsa till frukten lägger vi till en sötma och fetma bestående av honung, lite arrak, lite mer citron i form av lemon curd, samt fett i form av smör.
Ovanpå detta läggs sedan en rökig eller flintig mineralitet och det är denna beståndsdel som definitivt ligger kvar längst i näsan och utmärker eller tydligast definierar doftbilden.
Ur glas i mun pratar vi i huvudsak citrus och syra mot fetma och mineralitet. En rätt slank inledning bäddas nämligen rätt snabbt in av en oljig och fet kropp som i förlängningen följs av mineraler som ligger kvar riktigt länge. Trevligt nog ligger vissa drag av citrus och fetma kvar och gör att avslutet blir riktigt gott och riktigt, riktigt långt.
Helt klart gott med ett bra prisvärde.
fredag 7 december 2012
En alldeles ovanlig tisdag
För ett tag sedan dök det upp en inbjudan från Vinunic till en vertikalprovning av viner från Galardi, en liten rackarns producent från Kampanien. Det ligger normalt utanför min radar, men vad sjutton, bara att tacka ja och bredda sig lite. Det har väl varit lite av temat i höst och jag kämpar vidare.......
Nåväl tisdagen infann sig och arrangörer, gäster och viner var liksom på topp....nja ett par viner hade väl tagit stryk av kork eller lagring, men totalt sett ett härligt arrangemang i lite mindre skala.
Då Galardi ligger lite utanför min radar så jag hänvisar till följande noteringar för en genomgång av dessa viner. Jag kan dock komplettera dessa anteckningar med att jag njöt i fulla drag av två av glasen, nämligen årgång 2006 och 2008, något som flera andra också verkade göra.
Som bonus, extranummer, kvällens höjdare, eller vad man nu ska kalla det så serverades det även tre glas från Maison Louis Jadot, ja även lite annat, men det lämnar jag därhän.
Först ut var två röda glas som under hela vertikalprovningen fått stå och insupa luft och bättra på sin leverans:
2010 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Poissenots"
En trevlig doft med en fond av röda bär och en gnutta nypon, ja nästan ett lätt floralt anslag, en fantastisk kryddbukett, där även kaffe och choklad finns med och sedan en härlig ton av apelsin. Här pratar vi en Gevrey på den finare delen av skalan, där jordighet och annat inte ens finns i kartans utkant.
Väl i munnen är det bara så gott. Skön syra, söt frukt, en fantastisk kryddighet, ja totalt sett ett supersnyggt bygge i ungdomlig, yster balans. Ett vin att madrassera väggen i vinkällaren med. Ack så gott för 549:-
2010 Chapelle-Chambertin Grand Cru
Skönt syrlig rödfrukt i doften och precis som lillasyster ett fantastiskt kryddpaket att bara sitta och dofta på i tid och otid. Det är dock ett rackarns barnarov, ty här finns stoppning och komplexitet för att utvecklas till en härlig upplevelse om man har tid att vänta. Vinlivet känns dock rätt kort ibland.
Nåja, visst är vinet kalasbra, har potential och allt annat, men jag vill njuta NU så jag lägger hela pengen på "Poissenots" för det går inte att ducka för att det är mindre än halva priset på den. Sen skulle såklart inte ett par flaskor Chapelle göra ont.
När man så sitter där och är väldigt nöjd så hälls det upp en skvätt vitt i Montrachet-kupan och i glaset har vi följande:
2010 Meursault 1er Cru "Genevrières"
En sån härlig doft. Lite lätt blommighet, en väl avvägd smörighet, lite frukter åt det gula hållet där citrus á la lemon curd lyser mest och bäst. Ovanpå allt det goda svävar sedan en underbart rökig mineralitet som gör att leendet börjar dras upp mot öronen.
Munkänslan är fasen ännu bättre med en så fint balanserad skapelse att jag bara njöt. Det är så härligt när fetman är svagt oljigt och smörigt fet, men totalt balanseras av citrus och syra. Att sedan få lite tropiska inslag, ett avslut med en lysande citrus och en stenig mineralitet "att tugga i sig" gör att det bara är att kapitulera.
Jag köpte ett gäng av 2009an av detta vin för att jag tyckte det var lysande....och så kommer nu detta. Vad ska man säga? Än mer lysande!
Tänk vad trevligt man kan ha en alldeles ovanlig tisdag i december. Tack för det Vinunic!
Nåväl tisdagen infann sig och arrangörer, gäster och viner var liksom på topp....nja ett par viner hade väl tagit stryk av kork eller lagring, men totalt sett ett härligt arrangemang i lite mindre skala.
Då Galardi ligger lite utanför min radar så jag hänvisar till följande noteringar för en genomgång av dessa viner. Jag kan dock komplettera dessa anteckningar med att jag njöt i fulla drag av två av glasen, nämligen årgång 2006 och 2008, något som flera andra också verkade göra.
Som bonus, extranummer, kvällens höjdare, eller vad man nu ska kalla det så serverades det även tre glas från Maison Louis Jadot, ja även lite annat, men det lämnar jag därhän.
Först ut var två röda glas som under hela vertikalprovningen fått stå och insupa luft och bättra på sin leverans:
2010 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Poissenots"
En trevlig doft med en fond av röda bär och en gnutta nypon, ja nästan ett lätt floralt anslag, en fantastisk kryddbukett, där även kaffe och choklad finns med och sedan en härlig ton av apelsin. Här pratar vi en Gevrey på den finare delen av skalan, där jordighet och annat inte ens finns i kartans utkant.
Väl i munnen är det bara så gott. Skön syra, söt frukt, en fantastisk kryddighet, ja totalt sett ett supersnyggt bygge i ungdomlig, yster balans. Ett vin att madrassera väggen i vinkällaren med. Ack så gott för 549:-
2010 Chapelle-Chambertin Grand Cru
Skönt syrlig rödfrukt i doften och precis som lillasyster ett fantastiskt kryddpaket att bara sitta och dofta på i tid och otid. Det är dock ett rackarns barnarov, ty här finns stoppning och komplexitet för att utvecklas till en härlig upplevelse om man har tid att vänta. Vinlivet känns dock rätt kort ibland.
Nåja, visst är vinet kalasbra, har potential och allt annat, men jag vill njuta NU så jag lägger hela pengen på "Poissenots" för det går inte att ducka för att det är mindre än halva priset på den. Sen skulle såklart inte ett par flaskor Chapelle göra ont.
När man så sitter där och är väldigt nöjd så hälls det upp en skvätt vitt i Montrachet-kupan och i glaset har vi följande:
2010 Meursault 1er Cru "Genevrières"
En sån härlig doft. Lite lätt blommighet, en väl avvägd smörighet, lite frukter åt det gula hållet där citrus á la lemon curd lyser mest och bäst. Ovanpå allt det goda svävar sedan en underbart rökig mineralitet som gör att leendet börjar dras upp mot öronen.
Munkänslan är fasen ännu bättre med en så fint balanserad skapelse att jag bara njöt. Det är så härligt när fetman är svagt oljigt och smörigt fet, men totalt balanseras av citrus och syra. Att sedan få lite tropiska inslag, ett avslut med en lysande citrus och en stenig mineralitet "att tugga i sig" gör att det bara är att kapitulera.
Jag köpte ett gäng av 2009an av detta vin för att jag tyckte det var lysande....och så kommer nu detta. Vad ska man säga? Än mer lysande!
Tänk vad trevligt man kan ha en alldeles ovanlig tisdag i december. Tack för det Vinunic!
Etiketter:
Gevrey-Chambertin,
Louis Jadot,
Meursault
onsdag 31 oktober 2012
2004 Échézeaux från DRC och annat godis
Kamrat M har nyligen fyllt 50 och min present blev ganska självklar efter lite funderingar. Är man 50 har man skaffat sig det man behöver och M gillar upplevelser och i synnerhet upplevelser där givaren av gåvan är med på spektaklet. Sagt och gjort, det knåpades ihop en liten lätt åttarätters meny med tillhörande viner och presenten var klar. Sen var det bara till att leverera när nu datumet för bjudningen inföll.
Först ut vid ankomst av M + L bjöds på ett knippe smörsteka brödbitar med anklever, fikonmarmelad och flingsalt. Till det en 1996 Champagne Brut Assemblage, Maison Bruno Paillard. En bra start med hyfsad mogen skumpa som jag dock tycker saknade lite livgivande mousse. En rätt bra start på det stora hela i alla fall.
Väl till bords serverades lenrimmade pilgrimsmusslor med en lime- och schalottenkryddad mascarponekräm, serverad på smörstekta små brödrundlar. Till det en 2006 Chablis "Les Clos" Grand Cru, Domaine Pinson. Kvällens fullträff alla kategorier. Ett väldigt gott och elegant vin som tillsammans med maten satt perfekt. Kul när det blir tyst runt bordet av en fullträff.
Därefter en soppa på Karl-Johansvamp med 2009 Meursault 1er Cru "les Genevrières", Maison Louis Jadot. Ett i mitt tycke ljuvligt vin som vi nu har tömt ett gäng flaskor av på hemmaplan, men matchningen till soppan kanske inte nådde upp till föregående servering. Kul i alla fall att gästerna "so far" gav alla viner toppbetyg.
Därefter en liten chansning med Merguez, serverade med grädd- och buljongkokta canellinibönor och en koncentrerad buljong. Som vin fick vi 2006 Ornellaia, Tenuta dell'Ornellaia. Nu körde vi lite i diket eller mer än så kanske. Vinet var alldeles för ungt, fruktigt och uppkäftigt för att funka. Det gick väl någorlunda till maten, men som solitär var det inte poppis hos någon. Det enda vinet, förutom dessertvinet, som överlevde med en slatt till morgondagen. Då var det väl ett snäpp bättre, men jag rör inte nån ytterligare flaska på tio år tror jag.
Är det Bourgogner med i spelet är det lätt att det slinker in en Boeuf Bourguignon och så även denna gång. Den här gången extremt rent gjord och serverad fri från allt annat än kött, och givetvis kokt med en bätter flaska burgundisk Pinot Noir. Som tillbehör lite lök som gullat till sig i smör och farinsocker. Det funkade kalasbra till kvällens solklara vinnarvin, nämligen en 2004 Échézeaux Grand Cru, Domaine de la Romanée Conti. Kul att bjuda på och verkligen kul att de uppskattade det och märkte hur vinet utvecklades och förändrades över tiden. Riktigt, riktigt gott med lager på lager av olika frukt- och kryddkombinationer. Lite floralt och dansant inledningsvis med ett svagt motstånd i tanninerna, för att mot slutet drivas mot en mer silkig sötfrukt som samsas med indisk kryddbazaar. Stort!
Samma vin fick följa med över en klick Epoisses med tillhörande bröd innan vi högg in på en äppelkaka med knaprigt täcke och lite vaniljglass. Till det en skvätt 1971 Moulin Touchais, Moulin Touchais. Det funkade inte alls lika bra som väntat till desserten och även som solitär kändes det inte alls som om det kom upp i önskad nivå. Dagen efter var det dock som en sötfruktig smekning och alldeles ljuvligt.
Som avslutning blev det sedan lite kaffe och praliner från Neuhaus, nämligen Caprice & Tentation.
Summa summarum en väldigt lyckad kväll där målet att bjuda på riktigt bra vin i kombination med bra mat helt klart uppfylldes. När sällskapet skulle rangordna vinerna var överensstämmelsen rätt stor och landade i ungefär följande:
Förstaplatsen var väldigt ohotad, medan andraplatsen var jämnare. Vinet från Chablis vann matkombon och det från Meursault vann solitärkampen. Skumpan hamnade i ett ingenmansland på fjärde plats och kampen om sistaplatsen var hård. Jag tar definitivt på mig missen med Ornellaia, på tok för ungt för allas smak, däremot trodde jag nog mer på Moulin Touchais. Man lär sig något nytt varje gång.
Först ut vid ankomst av M + L bjöds på ett knippe smörsteka brödbitar med anklever, fikonmarmelad och flingsalt. Till det en 1996 Champagne Brut Assemblage, Maison Bruno Paillard. En bra start med hyfsad mogen skumpa som jag dock tycker saknade lite livgivande mousse. En rätt bra start på det stora hela i alla fall.
Väl till bords serverades lenrimmade pilgrimsmusslor med en lime- och schalottenkryddad mascarponekräm, serverad på smörstekta små brödrundlar. Till det en 2006 Chablis "Les Clos" Grand Cru, Domaine Pinson. Kvällens fullträff alla kategorier. Ett väldigt gott och elegant vin som tillsammans med maten satt perfekt. Kul när det blir tyst runt bordet av en fullträff.
Därefter en soppa på Karl-Johansvamp med 2009 Meursault 1er Cru "les Genevrières", Maison Louis Jadot. Ett i mitt tycke ljuvligt vin som vi nu har tömt ett gäng flaskor av på hemmaplan, men matchningen till soppan kanske inte nådde upp till föregående servering. Kul i alla fall att gästerna "so far" gav alla viner toppbetyg.
Därefter en liten chansning med Merguez, serverade med grädd- och buljongkokta canellinibönor och en koncentrerad buljong. Som vin fick vi 2006 Ornellaia, Tenuta dell'Ornellaia. Nu körde vi lite i diket eller mer än så kanske. Vinet var alldeles för ungt, fruktigt och uppkäftigt för att funka. Det gick väl någorlunda till maten, men som solitär var det inte poppis hos någon. Det enda vinet, förutom dessertvinet, som överlevde med en slatt till morgondagen. Då var det väl ett snäpp bättre, men jag rör inte nån ytterligare flaska på tio år tror jag.
Är det Bourgogner med i spelet är det lätt att det slinker in en Boeuf Bourguignon och så även denna gång. Den här gången extremt rent gjord och serverad fri från allt annat än kött, och givetvis kokt med en bätter flaska burgundisk Pinot Noir. Som tillbehör lite lök som gullat till sig i smör och farinsocker. Det funkade kalasbra till kvällens solklara vinnarvin, nämligen en 2004 Échézeaux Grand Cru, Domaine de la Romanée Conti. Kul att bjuda på och verkligen kul att de uppskattade det och märkte hur vinet utvecklades och förändrades över tiden. Riktigt, riktigt gott med lager på lager av olika frukt- och kryddkombinationer. Lite floralt och dansant inledningsvis med ett svagt motstånd i tanninerna, för att mot slutet drivas mot en mer silkig sötfrukt som samsas med indisk kryddbazaar. Stort!
Samma vin fick följa med över en klick Epoisses med tillhörande bröd innan vi högg in på en äppelkaka med knaprigt täcke och lite vaniljglass. Till det en skvätt 1971 Moulin Touchais, Moulin Touchais. Det funkade inte alls lika bra som väntat till desserten och även som solitär kändes det inte alls som om det kom upp i önskad nivå. Dagen efter var det dock som en sötfruktig smekning och alldeles ljuvligt.
Som avslutning blev det sedan lite kaffe och praliner från Neuhaus, nämligen Caprice & Tentation.
Summa summarum en väldigt lyckad kväll där målet att bjuda på riktigt bra vin i kombination med bra mat helt klart uppfylldes. När sällskapet skulle rangordna vinerna var överensstämmelsen rätt stor och landade i ungefär följande:
- Échézeaux
- Meursault 1er Cru "les Genevrieres
- Chablis "Les Clos"
- Champagne Brut Assemblage
- Moulin Touchais
- Ornellaia
Förstaplatsen var väldigt ohotad, medan andraplatsen var jämnare. Vinet från Chablis vann matkombon och det från Meursault vann solitärkampen. Skumpan hamnade i ett ingenmansland på fjärde plats och kampen om sistaplatsen var hård. Jag tar definitivt på mig missen med Ornellaia, på tok för ungt för allas smak, däremot trodde jag nog mer på Moulin Touchais. Man lär sig något nytt varje gång.
Etiketter:
DRC,
Flagey Echezeaux,
Louis Jadot,
Meursault,
Övrigt vin
lördag 6 oktober 2012
Maison Louis Jadot, årgång 2010
I tisdags (2:a oktober) var det samling till lunch och provsmakning på Bistro Bobonne. Bakom kalaset stod Siegfried Pic från Maison Louis Jadot och importören Vinunic. Det som skulle smakas på var den redan nu nästan legendariska årgång 2010 och efter lite inledande bubbel och småprat gav vi oss så på vinerna ledsagade av Sigfried och ibland sufflerade av Claes Lindkvist från Vinunic.
Vinerna serverades som tre vita och tre röda flighter där två av de vita flighterna endast innehöll ett vin.
![]() |
| Några av dagens vita |
Flight 1
Savigny-Lès-Beaune 1er Cru "Clos de Guettes", Domaine Gagey - 239:-
Först ut för att sätta ribban serverades en enklare 1er Cru från Savigny-Lès-Beaune. Redan här slogs jag av hur snygga de vita vinerna var. Här fanns fin frukt, viss fetma för skön textur, härliga mineraler och bra syra. Sammantaget ett rent och elegant vin som definitivt slog an tonen och som definitivt kommer att landa i källaren. Priset på 239:- gäller konsumentledet, med eventuella påslag för privatimport. Exakt hur det blir beror på hur vinet kommer att lanseras.
Siegfried berättade förresten här att när det gäller skördeuttaget för 2010 så var mängden hyfsat normal för vita viner, men lågt för de röda. Det totalt sett låga uttaget fortsätter nedåt årgång 2011 och 2012. Håll tummarna för 2013.
Flight 2
Den andra flighten tillika förrättsvinerna består av 1er Cru-viner från de tre stora vitvinsbyarna och meningen var helt enkelt att ställa viner från dessa mot varandra.
![]() |
| Förätt till de tre vita |
Meursault 1er Cru "Les Genevrières", Domaine Louis Jadot - 529:-
Här känner man igen sig från storasystern från 2009. Vinet är mjukt rökigt, lent, lite fett i känslan och doftar elegans. I munnen bjuds en underbar mineralitet och ett perfekt drickbart och elegant vin. Återigen plingar köpklockan. Här måste jag bara fylla på så storasyster får kompisar i källaren.
Chassagne-Montrachet 1er Cru "Morgeot - Clos de la Chapelle - Monopole", Domaine Duc de Magenta - 459:-
Trions anonyma näsa, något som överraskade mig. Det jag fångade upp var en len, svag frukt och en rätt återhållen mineralitet. Väl i munnen förbyttes allt till en ungdomlig uppkäftighet. Här fanns kryddighet, frukt och mineral och ett rätt snyggt avslut med citrus, beska och mineral. I mitt tycke ändock flightens svagaste kort. Framförallt förbryllad över hur svag mineralen var i doften.
Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Referts", Domaine Louis Jadot - 469:-
Syradrivet vin för lagring med en rökig mineralitet som touchar metall. Kul att dricka nu med sin ungdomliga citrus, men mest är det potential som känns.
Flight 3
Sista vita flighten består återigen av endast ett vin, men vi pratar Grand Cru nu och Corton-Charlemagne. Den lott från vilken detta vin hämtas firar nästa år 100 år inom företaget. Lotten är den högst belägna av tre lotter inom samma vingård. De två övriga ger rött vin och buteljeras under etiketterna Corton-Pougets och Corton.
Corton-Charlemagne, Domaine des Héritiers Louis Jadot - 895:-
I doften är det en typisk Corton-mineral inbäddad i en fet frukt. Väl i munnen finns liksom allt. Det bjuder på elegans och komplexitet i samma paket, samtidigt som det är kraftigt och intensivt. Det jag gillade mest var nog avslutets lätta bett och den underbart steniga mineraliteten som hängde kvar riktigt länge. Ett vin som med ålder kommer att bli enastående. Återigen vill jag köpa och lite grand var det nog så att de vita överlag passade mig riktigt bra idag.
![]() |
| Några av dagens röda |
Flight 4
Så var det då dags för lite rött och den första flighten visar upp Côte de Beaune, närmare bestämt Beaune och Corton. Flightens gemensamma nämnare är nog definitivt lagring och potential. Här märks ek och ungdom och det är tydligt att det behövs ett antal år innan vi är framme vid ren njutning. Det vore kul att ha ett par flaskor av varje för att se hur de beter sig om en räcka år, för det var lite så diskussionen gick, att här fanns potential och troligen det största röda prisvärdet. Trots det är det här kanske inte riktigt 100% min stil, men ge det lagring och jag lär nog ändra mig.
Beaune 1er Cru "Boucherottes", Domaine des Héritiers Louis Jadot - 265:-
Beaune 1er Cru "Clos des Couchereaux", Domaine des Héritiers Louis Jadot - 265:-
Corton-Pougets Grand Cru, Domaine des Héritiers Louis Jadot - 525:-
![]() |
| Ankbröst till de röda |
Flight 5
Gevrey-Chambertin 1er Cru "Poissenots", Domaine Louis Jadot - 495:-
Lite bytypiskt murrig och jordig, kombinerat med tät frukt och en touch av målarlåda. Här finns helt enkelt en kombination av byns klassiska kraft och en potential till silkighet. Idag är det dock mest frukt som slåss mot ek...vi pratar både vanilj och beska....men i botten är det bra balans och struktur och redan nu ett skönt avslut. Gott, men det blir inga hyllningar.
Echezeaux Grand Cru, Domaine Gagey - 945:-
Av denna Grand Cru görs endast tre fat och från denna vingård finns ju som bekant både fågel och fisk då vingården är så stor. Idag hittar vi dagens härligaste och mest tillgänliga vin i detta glas enligt min mening. Här finns lätta och friska, röda bär och en rent lysande Pinot-krydda. Ändå är vinet koncentrerat och trots ungdomen börjar små stråk av animala toner skönjas. Ett riktigt sniffarvin. Det funkar såklart också i munnen, men där är eken än så länge lite väl framträdande i min smak. Den röda frukten, violerna, lakritsen och den lätta beskan, samt mineralerna överväger dock. Det är helt enkelt skitgott. Det röda vin jag nog helst skulle lägga pengar på.
Flight 6
Charmes-Chambertin Grand Cru, Louis Jadot - 995:-
Chapelle-Chambertin Grand Cru, Louis Jadot - 1185:-
Chambertin-Clos de Bèze Grand Cru, Domaine Louis Jadot - 1595:-
Och så landar vi i en majestätisk trio från Gevrey. Det liksom märks att vi har tagit oss upp en nivå och numer dansar bland de lite större drakarna. I det första glaset har vi charm, men faktiskt faller vinet lite platt mot sina grannar, även om det såklart är ett bra vin.
Chapelle är tillsammans Echezeaux det mest tillgängliga röda i min mun och här bjuds på en härlig indisk bazaar av Pinot-kryddor tillsammans med kaffe och choklad och ändå känns det så oförlöst och återhållet, även fruktmässigt. I munnen är det lätt ekigt och kryddat med ett långt mineralavslut. Förbaskat gott att dricka redan idag, men såklart ett barnarov.
Clos de Bèze är ett helt annat djur. Här pratar vi kraft, komplexitet, struktur, men ändå en balans mellan delarna. Här krävs långlagring helt klart, men den sötfruktiga, julkryddiga och mineralstinna känslan lovar bara så gott. Kan nog bli makalöst med många år i källaren.
| De sista slattarna |
Sammanfattningsvis är känslan av vinerna lite olika. Jag är helt såld på flera av de vita och kommer definitivt att fylla källaren med ett antal flaskor. Bland de röda vore det kul att känna vad Côte de Beaune-vinerna ger om säg 10 år och i övrigt skulle jag nog lägga mina röda pengar på Echezeaux. Den funkade liksom perfekt för mig, men såklart vore ett par flakor Clos de Bèze inte heller fel. Svårt läge när det finns så mycket gott och en plånbok på andra ändan. Slutklämmen är väl i alla fall att Louis Jadot definitivt funkar avseende årgång 2010.
söndag 1 juli 2012
Värme, balans och syra
Lite mat, lite vin och en del gäster. Temat var värme, balans och syra, något som syftade på årgångarna 2009, 2010 och 2008. Utöver detta ett inledande bubbel, ett avslutande italiensk pärlvin, vin i maten och ett vitt för att runda av allt.
Inga anteckningar......bara trevligt.
Samtliga viner föll sällskapet i smaken, men Lamy, Heresztyn och Jadot stack ut på olika sätt. Lamy med sin härliga mineralitet delade sällskapet i två läger där jag höll det som absolut bästa vita. På den röda sidan vann Heresztyn hos de flesta för drickbarhet just nu, men Jadot på sikt. Min röst föll på Jadot och en ny laddning av vinet beställdes idag.
Roligast var nog ändå Brachetton som passade perfekt till färska jordgubbar med sabayonne smaksatt med samma vin. Enkelt, men väldigt kul.
Inga anteckningar......bara trevligt.
| Vin i maten - korkdefekt |
| Enkelt och somrigt rosébubbel |
| Värme - vitt |
| Värme - rött |
| Balans - vitt |
| Balans - rött |
| Syra - Vitt |
| Syra - rött |
| Pärlande rött till desserten |
| Vitt till efterdyningarna |
Roligast var nog ändå Brachetton som passade perfekt till färska jordgubbar med sabayonne smaksatt med samma vin. Enkelt, men väldigt kul.
Etiketter:
Aloxe-Corton,
Gerard Thomas,
Gevrey-Chambertin,
Heresztyn,
Hubert Lamy,
Jacqueson,
Louis Jadot,
Marsannay,
Prieur-Brunet,
Rully,
St-Aubin,
Sylvain Dussort,
Sylvain Pataille
torsdag 5 april 2012
2009 Meursault 1er Cru "Genevrières", Domaine Louis Jadot
Vid VinUnics provning av årgång 2009 från Louis Jadot tidigare i år så serverades det en flight med vita 1er Cruer och bland dessa var det liksom inget snack vilket vin som lyser klarast idag. Det var ett vin som jag då upplevde som perfekt tillgängligt i all sin elegans så det var bara att beställa sig några flaskor. Ikväll ska vi se om intrycket från senast består eller om något har hänt.
I glaset har vi ett av domänens egna viner och det är 2009 Meursault 1er Cru "Genevrières", Domaine Louis Jadot. Ett vin som förresten vinguiden Bettane & Desseauve utmämnt till bästa vita 1er Cru 2009 och det med betyget 19 poäng av 20 möjliga.
En förväntansfull näsa fångar in aromerna och jag kan bara nicka glatt och igenkännande. En rejäl dos ruskigt sniffvänlig mineral, några skopor lätt och fin citrus, lite honung och små stänk blommor och gula frukter. Ingen idé att tjafsa och leta mer, utan här ska drickas.
Smaken eller kanske mer känslan är ren skär elegans, balans och tillgänglighet. Här finns en underbart len citrus, en lite lätt och söt honungsfetma och en härligt stenig mineralitet. Det här vinet är så förbaskat bra redan idag att det blir svårt att hålla fingrarna borta från övriga flaskor. För min smak är det här så skönt balanserat och ligger helt rätt i munnen att flasknivån sjunker sjukt fort. Jag och sambon är överens, det här är skitbra.
onsdag 29 februari 2012
En kväll vigd åt Jacques Lardière - Maison Louis Jadot
Måndagskväll och trött efter en lång och tuff dag på jobbet vänder jag på skutan 180 grader och träder in i smakpalatset Esperanto för en kväll i huvudsak signerad Jacques Lardière. Visst fanns co-pilots i form av Sayan Isaksson och VinUnicare, men kvällen tillhörde definitivt herr vinmakare med stort V och kvällens begivenheter är ett av stoppen på den avskedsturné som Jacques just nu genomför.
Temat för kvällen var väl en blandning av att visa vad som skapats för viner under Jacques 42 år långa styre på Maison Louis Jadot, men också ett sätt att leka med olika årgångar av olika karaktär för att visa att här pratar vi terroir, inget annat. Lekfullheten innebar en kul blandning av årgångar, där de stora åren fick ge plats åt mer intressanta, lite svårare och mer utbildande årgångar.
Som sig bör delades provningen upp i ett antal fligther och till respektive flight serverades en liten och läcker matbit som liksom fulländade upplevelserna.
Först ut kom tre vita rackare:
2006 Beaune 1er Cru "Grèves Le Clos Blanc"
2003 Meursault 1er Cru Perrières
1998 Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Combottes"
Här blåste jag liksom förbi det första glaset, fick en käftsmäll av dignitet av det andra och njöt i fulla drag av det tredje. Intressant med så olika personligheter i glasen och med möjlighet att verkligen jämföra. För min del var det aldrig något snack om var mina sparingar skulle landa om jag fick välja. "Les Combottes" bjöd på en stilren elegans som jag faller pladask för. Här fanns len citrus, honungsaktig sötma och en mineralsvans á la tre volter i pik. Kalas!
Upp ett snäpp på kvalitetsstegen och delvis in i Grand Cru-mark serverades följande:
1997 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Grandes Ruchottes"
2003 Batard-Montrachet Grand Cru
1978 Corton-Charlemagne Grand Cru
Jaha, så hamnade jag där igen. Fast i första glaset. En skön doftpalett med mognadstoner och en härlig fet kropp med tilltalande balans, elegans och mineralitet. Jag lovar, jag kan dricka det här på måndagar ett långt tag. Det sista glaset med Corton-Charlemagne vann sedan en Oscar för kvällens doft och höll ut relativt länge innan det dog ut en bit in på den sista flighten. Gott!
2003orna från båda flighterna då? Goda, intressanta och kul att prova, men de ligger inte riktigt i mitt smakregister med sin mognad och oxidativa drag.
På den röda sidan bjöds först:
2006 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Clos Saint-Jacques"
2003 Beaune 1er Cru "Clos des Ursules"
2001 Latricières-Chambertin Grand Cru
2000 Moulin-à-Vent Clos des Rochegrès
En kort sammanfattning av flighten är en inledning med en ruskigt fin sniff, därefter en anabolstinn 03:a, följt av ett lite svårt och svårbedömt vin för lagring och ett avslut med mungiporna uppåt. "Clos Saint-Jacques" bjöd på kvällens enda fjärilslätta och florala Pinot-bygge. En ljuvlig näsa och ett trevligt sällskap att hålla i hand när de kraftigare vinerna bjöd upp till dans. Kul också med en Moulin-a-Vent bland alla hermeliner och riktigt kul att se att så många uppskattade den.
Återigen svårt med 03:an. För mycket av allt och för Bourgogne-atypiskt för mig, helt klart.
Avslutet gott, allting gott:
1997 Pommard 1er Cru "Epenots"
1983 Chapelle-Chambertin Grand Cru
1976 Corton-Pougets Grand Cru (Magnum)
Som sig bör så avslutades det starkt. Först ut en ruskigt maffig Pommard som är helgjuten idag med sin svettiga sadel, ruttnande grönsaker och allehanda andra gottigheter. Det här VILL jag ha mer av och gärna dricka även om fem till tio år.
Avslutet bjöd kvällens gamling på och här stämplar vi in 36 år i prästbetyget. Ingen hade kunnat ana det med den livlighet, kraft och pondus som vinet bjöd på innan det sakta slängde av sig plagg för plagg och avslöjade att det visst kunde visa upp en elegant sida också. Läckert! Smakprovet ur den andra magnumflaskan höll inte alls samma mått, men vad kan man begära efter 36 år?
Sammanfattningsvis en kväll med riktigt bra mat, härliga viner och trevligt sällskap. En bra start på veckan, helt klart. Stort tack till Claes och Catharina på VinUnic.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)



