2008 Bourgogne Hautes Côtes de Nuits, Gros Frères et Soeur

Ibland hittar man viner här på hemmaplan som levererar precis det man vill ha och till ett vettigt och rimligt pris. Så har det varit när det gäller tidigare årgångar av Bourgogne Hautes Côtes de Nuits från Domaine Gros Frère et Soeur. Problemet är att ibland så är saker lite för bra för att vara sanna och så var fallet här. Jag hade i vintras/våras kontakt med Vinitor och fick då reda på att de inte fått någon tilldelning av årgång 2008. Hur det är eller blir med årgång 2009 vet jag inte.

I min lilla jakt på alternativa leverantörer så landade jag för ett tag sedan hos Weinhandlung Drexler, ett tyskt företag med både restaurang och vinhandel och som levererar Bourgogner hem till dörren för ett vettigt pris. Utbudet är helt OK med 40 olika producenter och bland producenterna hittar vi bl.a. Domaine Gros Frère et Soeur. Priset för eftersökt flaska är 19:50 Euro och det står sig, efter frakt och skatt, hyfsat väl mot de 195 SEK det kostade på systembolaget.

Enda smolket i bägaren är att leverantören inte uppträdde hundra procent proffsigt. De levererade fel BankID när jag skulle betala och DHL-numret jag fick för spårning funkade inte alls. Stöket till trots så landade flaskorna hemma efter några dagar och nu kan frukten av det skördas.

Att vi idag pratar om 2008 Bourgogne Hautes Côtes de Nuits, Domaine Gros Frère et Soeur är väl lätt att räkna ut, så låt oss smaka. Lite info om producenten och vad jag tyckte om årgång 2007 finns förresten här.

Efter en lätt dos målarlåda är en lite skitig bärfrukt blandad med fatrost det första som slår till i näspartiet. Sen dansar de syrliga röda bären parad när jag forcerar in lite luft i juicen. Även hösten gör sig påmind med skogsmossa, dagsgamla, fuktiga champinjoner och en örtighet som lutar svagt åt tall. Ta mig sjutton om det inte finns lite rått kött i doftbilden också.

Smakmässigt är det här så enkelt att gilla tack vare de syrliga röda bären och den omedelbara drickbarheten. Det är så skönt när syrliga bär som lingon är tydliga och enkla att fånga och samtidigt finns ingenting som påminner om något surt. Att det sedan finns ett avslut som är lite snyggt småbeskt och stendammigt vilar kvar och dammar upp strupen till en önskan om nya klunkar gör inte saken sämre.

Det här vinet funkar precis som sina föregångare alldeles utmärkt och det både till en mild indisk gryta och efteråt utan sällskap när det här skrivs. Påfyllning är högst trolig.

Clos Saint-Philibert - En monopol i Flagey-Echézeaux

Ibland hittar man texter som gör att det inte är någon idé att själv försöka sig på att skriva något. Så är fallet när det gäller vingården Clos Saint-Philibert, en monopol i Flagey-Echézeaux som ägs av Domaine Méo-Camuzet. Läs gärna artikeln på Burgundy Report och så har jag själv druckit en annan flaska av producenten här.

Det vin som vi dricker idag kommer givetvis från ovan nämnda vingård och är av årgång 2007. Vinet är alltså 2007 Bourgogne Hautes Côtes de Nuits "Clos Saint Philibert", Domaine Méo-Camuzet. Jag sa väl att det var vitt......

Hmmm....doften är en balansakt mellan å ena sidan en rejäl dos ek som håller kompisen smör i handen och i andra ringhörnan en riktigt rejäl dos citrus. Fräschör mot rostad ek, utan någon direkt vinnare. Totalt sett lite diffust som det kan bli med två så motstridiga krafter......det blir liksom inget direkt utrymme för mer finstämda doftaromer att dansa.

När vätskan får leka i munnen kan man bocka av doftintrycken ett efter ett. Smakmässigt hittar jag dock även ett uns av äpple och en rätt tydlig nötighet (Lite Meursaultitet). Att det sen byggs upp av en riktigt frisk syra och även kompletteras med schyssta stråk av mineral gör att vinet tar ett snäpp upp från kategorin vardagsviner. Återstående flaskor ska få vila, för det här kan nog bli riktigt kul vad det lider.

Det funkade förresten ruskigt bra till lax med nudelwok. Woken innehöll en rejäl mängd mandlar som funkade klockrent till vinet.

Förbaskat högt sniffvärde per krona

Så var vi då tillbaka hos släkten Gros och denna gång slår vi oss ner hos Monsieur Bernard. Lite kuriosa om Bernard är att förutom att älska vin så ska han vara en rackare på att spela piano. Frågan är om talangen att göra vin eller att spela piano är starkast? Oavsett får vi vindrickare vara nöjda med att Bernard fortsätter med familjearvet, d.v.s. vinet.

Bernards vinkarriär började direkt efter militärtjänstgöringen och 1984 tog han över rodret för domänen. Han har sedan dess införskaffat en hel del land i Hautes Côtes de Nuits och låtit omplantera över 90% av ägorna på drygt 20 hektar. Bland innehavet finns sådana pärlor som Clos de Vougeot, Echézeaux, Les Grands Echézeaux och Richebourg, så potentialen till bra viner finns, i synnerhet när rankorna får några år till på nacken.

Hyllningskörerna har på senare år varit många och det är aktade namn som Robert Parker, Allen Meadows och Clive Coates som hör till hyllningsskaran. I synnerhet lyfter man fram det faktum att vinerna tycks bli bättre och bättre, med mer koncentration i takt med rankornas ålder. Vad månde bliva när druvmaterialet blir ännu bättre?

Intressant är att Bernard hanterar sitt druvmaterial på ett sätt som skiljer sig från många andra vinmakare i Bourgogne. Här sker ingen kallmaceration då jäsningen startas inom ett par dagar med hjälp av tillsatt jäst. Nästa sak, som han har gemensamt med brodern Michel, är att efter färdig jäsning/maceration så värms musten upp till 40 grader i ett dygn eller så, i syfte att bl.a. extrahera mer färg och runda av tanninerna. Kul med någon som avviker från den gängse "moderna" ramen av den senaste generationen vinmakare från Bourgogne.

Vad har vi då i glaset idag? Jo en 2007 Bourgogne Hautes Côtes de Nuits, Domaine Gros Frère et Soeur.

Snacka om att erbjuda näsan ett spektrum av dofter för en relativt billig penning. Här finns till att börja med en palett med rödfrukt som för mig innehåller syrliga bär som vinbär och lingon, men också toner av körsbär. Sen finns det en stark örtighet med varma vedartade örter och terassens tomatplantor som i växtriket får slåss mot tallskogen och dess skogstjärn. Att sen få doften av sommarmorgonens blöta grusväg på köpet gör att vilken sniffälskare som helst kan känna sig bönhörd. Ekfat.....jaja, såklart finns de med i bakgrunden.....och säkert en uppsjö annat som min avtrubbade näsa inte kan få korn på. Ja förutom vissa animaliska drag då.

I munnen når vi inte lika långt, men visst får vi en skön syra som bär den röda frukten och en rätt bitig och örtig beska som ger kärvhet i sällskap med de tanniner som finns. Med tid och luft börjar man förstå att det finns en bra potential här då det sakta kryper fram en silkighet och sötma som bådar gott. Om sötman är från kola eller lakrits låter jag vara osagt, men gott är det.

Toppbetyg för sniffen och gott betyg i övrigt för i sammahanget blygsamma 195 riksdaler. Gott betyg ges även här.

Vougeot, en liten kommun, ett skolexempel och en duglig producent

Kommunen
Den minsta kommunen i Côte d'Or är Vougeot. Namnet kommer från den lilla floden Vouge som har sitt ursprung i Chambolle-Musigny och som flödar förbi Vougeot ner mot Flagey-Echézeaux på slätten. Byn ligger lite inklämd mellan Vosne-Romanée och Chambolle-Musigny och består av endast ungefär 66 hektar uppodlad vinmark. Trots sin litenhet är namnet på byn spritt bland vinkännare. Det beror till viss del på att kommunen huserar Grand Cru-gården Clos de Vougeot, men kanske ännu mer på att La Confrérie des Chevaliers du Tastevin huserar i Château du Clos de Vougeot.

La Confrérie....vadå? Jo, det är en orden eller ett brödraskap som först grundades som "Ordre de la Boisson" redan 1703 och som återupptod med sin nuvarande inriktning och sitt nuvarande namn 1934. Som alla brödraskap är det en exklusiv klubb där, i alla fall idén, är att man ska vara Bourgogne-entusiast för att få tillträde, men det krävs såklart mer än så. För detaljer se här.

Utöver att ha sin bas och huvudkontor i Château du Clos de Vougeot så finns det lokala avdelningar (underkapitel) runt om i världen, men ännu saknas det lokala avdelningar i Europa. Nog om detta nu, det var ju litenheten som var temat och då kan det vara på plats att nämna att byn Vougeot bara har runt 200 invånare, inte mycket till storlek alltså.

Skolexemplet
Grand Cru-gården Clos de Vougeot brukar ofta användas som skolexempel på hur svårt Bourgogne är och då syftar man oftast på att vingården har ungefär 80 olika ägare. Det innebär självklart att det kommer att vara en spridning på kvalitén avseende de viner som görs härifrån. Olika producenter är ju olika bra.

Det är dock bara halva sanningen då Clos de Vougeot är så stor (50 hektar och största Clos i Côte d'Or) att kvaliteten inom vingården är väldigt skiftande. Det finns både historiska och nutida åsikter och beskrivningar om vingårdens terroir, men att den högst belägna delen av vingården över tid ger bäst viner råder det hyfsad enighet om. Här är jordmånen fylld av kalksten och fossil, medan andelen lera ökar ju längre ner man kommer, och nere vid vägen (RN 74) är det en fuktig lerjord som vid dåliga år kan utsätta rankorna för mjöldagg eller frost.

Det finns numer åsikter om att man borde gå igenom hela Clos de Vougeot och klassa ner de delar av vingården som egentligen inte är av Grand Cru-kvalitet. Syftet är självklart att skapa förtroende för vingården såsom en riktig Grand Cru. Roar man sig att själv granska vingårdskartor ser man att den övre delen av vingården angränsar till Grand Cru-gårdarna Musigny och Grands-Echézeaux och nere på slätten är grannarna Village-klassad mark. Det säger i alla fall en del för en lekman som mig.

Dugliga producenter
Har man bara 200 invånare kan det inte finnas en mängd producenter i byn och det gör det inte heller. Och av den dryga handfull som jag har hittat är det två som sticker ut som kvalitetsproducenter, nämligen Domaine Bertagna och Domaine Alain Hudelot-Noëllat. Idag tar vi tag i den förstnämnda och provar ett enklare vin från producenten.

Domaine Bertagna är en relativt ung domän med anor från 1940-talet, som fick nya och ambitioösa ägare 1982. De som då tog över var Eva Reh och Mark Siddle som då började ett arbete med att få ordning på domänen, ett arbete som Eva har fortsatt ända till idag.

Det som har hänt är stora insatser både avseende arbetet i vingården, med bättre druvmaterial som resultat, men också investeringar i vinanläggningen. Tillsammans har det gett ett så bra resultat att Domaine Bertagna numer tillhör de aktades skara.

Dagens vin
Sådär, då var vi då framme vid det jag egentligen skulle skriva om, nämligen vinet. Det som slår mig direkt är att även om vinet är rött och ryms i en grön butelj så ser det ljust ut. Lyfter jag det mot fönstret är det tydligt transparent genom flaskan, inte mycket till färg alltså. Just ja, vinet var det....det är 2008 Bourgogne Hautes Côtes de Nuits, Les Dames Huguettes, från Domaine Bertagna såklart.

Väl upphällt i glaset har vi ett ljusrött, transparent vin, och att döma av detta hade man nog kunnat tro att vi rör oss kring Chassagne-Montrachet eller nåt, men icke, här pratar vi ju Côtes de Nuits, med iofs unga vinrankor,

I sin klara, rena doft finns klassiska pinot-dofter av bär och unknad tallskog. Enkel och trevlig sniffvänlighet, utan någon direkt komplexitet. Smakintrycken fångar upp samma register och vi har att göra med en enkelt, rent och rätt elegant instegsvin. Ett vin att dricka till vardags och som inte skäms för sig, men inte heller ger bestående minnen. Du vet, ett vin att ha ett knippe av vid oväntat besök.

Vill du veta mer om producenten så titta in på deras späckade sajt.

Nya smaker och kärt återbesök

Det finns en rackarns massa producenter av skiftande kvalitet i Bourgogne och det är inte självklart vilka som båda är bra och passar ens egen smak. I ett försök att bredda kretsen av producenter i egna källaren har jag i år lovat mig själv att prova på en hel del nytt.

Det innebär såklart en hel del läsande, surfande på vinsajter och annat, innan vinerna finns på plats i hemmet. Igår landade så den första batchen med viner, hopplockade från Theis Vine. Döm om min förvåning när det saknades en flaska och plocklistan visade på samma sak.

Vem skickar iväg en sändning som medvetet är felaktig, där betalningen redan är erlagd? Det ska bli intressant att se hur det hanteras, för något liknande har jag aldrig varit med om vid någon beställning.

Nåja, nu till vinerna.....

Dagens första är en producent jag inte har druckit tidigare, nämligen Domaine Amiot-Servelle. I leveransen finns basviner i rött och vitt och provandet inleds med en Bourgogne Blanc, 2007. Det här är inget blygt vin direkt. En rejäl doft av citrus som blandas med melon och nyskuren gurka slår emot en, och efter hand så får man så lite rökig mineral i bakgrunden. Med lite fart i glaset rör man upp äpple och päron som avslutas med lite honung och bivax.

I munnen kommer så en explosion av citrussmaker tillsammans med en rejäl syra. Jag tänker blodgrape och så tänker jag blodgrape och sen lite spår av gröna omogna äpplen och päron. Kvar i munnen ligger spåren av mineral och lite grand är det en känsla av att precis ha svalt ett ostron. Inte min vanliga Chardonnay-upplevelse, kanske lite mer av Chablis. Fast när det slutligen kommer en svag smak av Brie eller snarare skalet, så står jag där förundrad.

Annorlunda och intressant. Här krävs nog att jag prövar något rött innan jag säger nåt mer. Det är trots allt en producent från Chambolle-Musigny som har växt upp i Morey-St-Denis, alltså rödvin redan från modersmjölken.

Nästa vin är något helt annat och mer välkänt. Det är en Bourgogne Haute Côtes de Nuits, 2008, från Domaine Anne Gros. Anne är definitivt en av de bättre och mer aktade namnen i Bourgogne och hon levererar stadigt eleganta och rena viner.

Upphällt i glaset kommer en fin och elegant doft av jordubbar och hallon som växer i närheten av en soluppvärmd glänta där tallarna frodas. Tallen är väldigt närvarande, lite svagt av ett fint tallextrakt för badkaret kanske. Hur som helst, elegant för sin nivå.

Det här är ruskigt silkigt och lättdrucket. Bären dansar i gommen och bjuder upp tallbarren till en smäktande vals. För att vara näst intill ett basvin är det härligt att känna hur dragen man bli till det. Lätt, elegant och lockade. Återstående flaskor ryker rätt snart.....finns inget som säger vänta i det här. Gillas skarpt!

Enkelt från Remoriquet

Döttrarna har bestämt att de ska laga all mat både lördag och söndag, så ikväll tar vi ett
snabbt beslut att det blir bubblat vatten till maten, vinet får helt enkelt vänta. Eftersom det
serveras tacopaj med tillbehör för första gången i vårt kök väljer jag ett enkelt vin till våra
avtrubbade smaklökar.

Jag plockar fram en bas-pinot från Domaine Henri et Gilles Remoriquet. Vinet är en Bourgogne Hautes Côtes de Nuits (Rouge), 2005. Tidigare erfarenheter av Remoriquet är att de producerade väldigt prisvärda viner "hettans år" 2003 och med det som referens köpte jag på mig en del gott och blandat. Problemet är att de inte riktigt levererar efter det, inte till prisnivån i alla fall. Kanske blir jag mer kräsen eller så får de inte ihop det. Oavsett så blir det nog inga fler inköp från denna domän på ett tag......tänkte jag.

Efter lite efterforskande har de visst experimenterat en del i vineriet på senare år och det ska visst ha gett resultat. Bl.a. ska deras "Les Allots" ha blivit ett snäpp bättre, så vi får väl se om det slinker med nån flaska framöver. Jag ska undersöka saken lite närmare.

Åter till kvällens vin. Ett vin för i runda slängar 13 Euro kan man inte ha jättekrav på och visst är det värt pengarna om man jämför vad man får för samma peng på systemet, men i min mun får jag en lite sur känsla och då väljer jag bort det. En liten tumme ner alltså.

Vinovativa importerar här hemma och har fyra viner i sin portfölj. Efter en koll i deras prislista där kvällens vin i 2007 års tappning kostar 232 kronor, så skulle jag definitivt satsa mina pengar på någon annan producent.