Idag härskar den fjärde generationen på firman Boyer-Martenot och det har gällt ungefär de senaste tio åren sedan Vincent tog över från sin pappa Yves. Till sin hjälp har han också haft systern Sylvie. Tillsammans har de ungefär tio hektar mark att trolla med, utspridd i Meursault, Puligny-Montrachet, Auxey-Duresses och Pommard. Huvudfokus är såklart de vita vinerna då man verkar från Meursault, men på senare år ska även de röda ha fått sig ett lyft.
Idag ska vi dricka en flaska vitt som pappa Yves är ansvarig för, alltså en flaska före det Vincent började arbeta år 2002. Vinet är en 1995 Meursault 1er Cru "Genevrières", Yves Boyer-Martenot.
Det är inte så ofta jag beskriver färgen i mina glas, men idag är det ett måste då färgen är den renaste, klara bärnstensfärg man nästan kan skapa. Lyster och djup i en väldigt vacker skapelse. Redan här skvallras det om en viss mognad.
Nosen tar vid mognadens stafettpinne med tydliga markörer av bokna äpplen och någon slags sötare tropisk frukt. Här finns också lite svag citrus, lite arrakstoner och annat smått och gott, men över allt svävar en lätt begynnande oxidation som gör att jag är glad att vinet ska drickas här och nu och inte senare.
Munkänslan erbjuder ett vin som definitivt börjat tappa sin spänst och där mognadsaromerna har tagit över. Syran är numer i baksätet, även om vinet inte är platt, utan bara liksom stannat upp lite grand. Sånt här vin är gott, trevligt och intressant att dricka, men jag är återigen nöjd att vinet öppnades här och nu, för just nu balanserar det på rätt sida om njutningsstrecket för min del. Några år till och det är för moget för min smak. Just nu är det feta och oljiga avslutet med mineralsvansen den stora behållningen tillsammans med hur länge smaken sitter kvar i munnen.
