Legendariska vita Bourgogner - del 1

Vissa provningar måste liksom landa lite innan jag kan skriva om dem. En sådan inträffade för några dagar sedan och den gav ett antal härliga intryck, nya referenser och kunskap. Provningen hade sitt enkla och tydliga fokus, nämligen vit Bourgogne av smått legendariska mått, allt från samma lilla by, nämligen Puligny-Montrachet.

Ett lite torrt konstaterande är att det är den bästa av vitvinsbyarna i Bourgogne, och gäller det Chardonnay pratar vi hela världen. Här finns legendariska Montrachet (som delas med Chassagne), men också ytterligare ett tjog med förstklassiga vingårdar.

Stilen är mer ren, fokuserad och metallisk än hos sina grannar och konkurrenter Chassagne och Meursault, och har självklart anhängare hos alla som uppskattar stora viner.

Den här kvällen delades in i tre flighter och vår ciceron och ledsagare genom kvällen var Bergs-Lars Hansson, något som borgade för trevliga anekdoter, tonvis av kunskap, och självklart ett härligt urval av viner. Har du haft möjlighet att tillbringa en kväll i hans sällskap vet du vad jag menar. Och har du inte det så kanske det är dags?

Som start på kvällen, efter inledande bubbel, tog vi oss an en flight av viner från Domaine Etienne Sauzet. Vinerna hade det gemensamt att de samtliga kom från tiden efter självaste Etienne Sauzet, alltså när Gerard Boudot stod som ansvarig vid rodret tillsammans med Jeannine Sauzet.

Vinerna vi pratar om var en uppställning 1er Cruer från 80-talet, alltså mogna vita viner med rang och klass, nämligen:

1982 Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Combettes", Domaine Sauzet
1985 Puligny-Montrachet 1er Cru "La Truffière", Domaine Sauzet
1985 Puligny-Montrachet 1er Cru "Champs Canet", Domaine Sauzet
1988 Puligny-Montrachet 1er Cru "Champs Canet", Domaine Sauzet
1988 Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Perrières", Domaine Sauzet

Årgångsmässigt känns 82an lite "over the hill", 85orna öppna och nästan insmickrande, medan 88orna är mer strama.

Överlag riktigt bra viner med olika personligheter där jag föll extra för "Les Perrières".
Anteckningarna för det vinet lyder:

En första puff av skaldjur och knallpulver följs snart av lätt bokna äpplen och en knivsudd arrak. Som krona på verket bjuds på en otroligt trevlig och väldoftande kryddsvans. Munkänslan är att vinet är sömlöst sammanhållet med fullkomlig balans. Allt är på plats med bra syra, frukt, kryddor och mineral. Kvällens första kompletta vin, utan en enda störande detalj.

Sen gick det inte att värja sig mot "La Truffière" heller. Här fanns endast ett litet utskjut av beska som randanmärkning, annars bjöds det på en härligt komplett upplevelse. Doften handlade om blandade skaldjur stänkta av citron, fina kryddor och rök. I munnen återkom dofterna och kompletterades med en lenande fetma, bra syra, och ett uttorkande avslut som bjöd på både kryddor och mineraler.

Utan att dissa övriga viner, som definitivt var kalasbra, var det dessa två som av olika anledningar stack ut för min del. Fokus och precision kontra insmickrande inställsamhet på hög nivå.

......Nästa flight består av ett blandat mellanspel, innan klivet tas upp högt på stegen i den avslutande flighten.

Basflaska som presterar på topp

I klädkammarens lager ligger en del viner som är redo att dricka eller är av enklare karaktär. Från den högen plockade jag fram en 2010 Bourgogne Chardonnay, Etienne Sauzet, för att ackompanjera lite blandade grillade grönsaker och lite annat, samt därefter som kontemplationsvin under ett par kvällar.

Jag följer således vinet under tre kvällar och antecknar känslan dag tre, precis när vinet når sin "prime". Här bjussas på en sammetslen doft av äpplen (lätt, lätt bokna), gurka och citrus på fruktkontot. Lägg till en smörig, lätt vaxig honungsfetma och en dos kyddor och stenig mineral.....vem är inte nyfiken att smaka då?

I munnen är det som en smekning. Inget som sticker ut eller stör, utan en riktigt skön balans av alla delar som doften skvallrar om. Bara eftersmaken som bäddar in en len fetma med kryddor och sten i munnen gör mig kalasnöjd. Ett basvin som uppvisar allt jag söker efter i en lite enklare vit Bourgogne, och det presterar verkligen på topp för sin nivå. Det blir inte så mycket bättre helt enkelt.

2010 Puligny-Montrachet, Etienne Sauzet

En av mina personliga favoritproducenter när det kommer till vit Bourgogne är Etienne Sauzet. Efter att jag fått känslan att det slirades lite på basnivå med årgång 2011, känns det trevligt att korka upp en byflaska från fina 2010 och se hur det  håller sig. Vinet är 2010 Puligny-Montrachet, Domaine Etienne Sauzet.

Doften är där man vill ha den. Lite floralitet, friska duschar citron, päron, gröna äpplen och melon. Lägg till honung och smörfetma och en rökig mineral kombinerat med en stram, nästan metallisk ton

Smakbilden är ung, syrafrisk och väldigt driven av sprittande citrus. Som motpol finns en viss fetma som balanserar upp, och både en kryddighet och mineralitet som gör vinet riktigt trevligt.

Här känns det som om alla beståndsdelar finns på plats och att det enda som behövs är några år på rygg innan det blir till en riktigt häftig upplevelse. Jaja, det är gott idag, men babyfett och ungdomssyra behöver krama ihop sig för att bjuda på riktig lycka.

Och hur gick det då för Etienne Sauzet?

Av de fyra lite bättre instegsviner som ska testas har turen nu kommit till en följeslagare jag hållit mig till ett antal år, nämligen Etienne Sauzet. Vald flaska för ändamålet är 2008 Bourgogne Chardonnay, Etienne Sauzet.

Det här nästan doftar textur. Det är fetma i form av oljighet eller smörighet som bryts igenom av ett tydligt citrontryck och en renhet i form av gurka och melon. Lägg till vita blommor, finmalda kryddor och en lätt flintig mineralitet och doften går hem, i alla fall hos mig.

Det doften avslöjar blir än mer tydligt i munnen. Syra och fetma formligen både kramar om och bråkar med varandra och ger en i grunden väldigt klunkbar upplevelse. Lägger man till den fina kryddigheten och den mineralsvans som bjuds så får man definitivt ett vin som är trevligt för sin nivå. Viktigt är dock att man gillar rejält skjuts i syrorna, här representerade av lite blandcitrus och en svag beska.

Japp, det här är bra för sin nivå. Enda gången jag tvekat lite på senare år har varit avseende årgång 2011, annars är det bara att njuta.

Etienne Sauzet - Så var man där igen

En gammal trotjänare här hemma är den vita basflaskan från Etienne Sauzet. Den levererar och levererar varje gång, för sin nivå alltså, men den senaste flaskan från 2011 var lite av en besvikelse. Dags att kolla lite i lagret och plocka fram något från en annan årgång.

Valet den här gången faller på årgång 2008, så i glaset pratar vi 2008 Bourgogne Chardonnay, Etienne Sauzet.

God sniff? Jodu! Ett stråk av rökig mineralitet som har flätat ihop sig med en touch av lakrits ramar in den gula frukten. Som grädde på det moset har de gula äpplena fått delvis bokna drag. Här är man ju liksom nöjd, men så tillkommer lite fetma, något som påminner om nyslipat trä och lätta drag av en färdigköpt pepparblandning. Nu vill jag smaka.

Vad händer när vinet passerar läpparna och tillåts fara runt i munnen då? Å ena sidan pratar vi citrus med en rätt distinkt syra och å andra sidan lätta drag av de bokna äpplen som fanns i nosen. Sen finns det en brygga i form av ett oljigt eller fett anslag som bygger ihop delarna, innan det far ut i ett skön leverans av mineraler.

Så var vi där igen. En härlig leverans för sin nivå med en skön början av mognad. Ska bli intressant att återkomma till 2011an om ett par år och se om även det kan ordna upp sig.

2011 Etienne Sauzet - når inte hela vägen

Att 2011 var ett svårt år för vinmakarna i bl.a. Bourgogne råder det inga tvivel om. Sen är det ju som vanligt att de bästa ändå brukar leverera, nästan oavsett vad det är för yttre omständigheter. Nu har jag inte druckit så fasligt mycket från år 2011 på hemmaplan än, så jag kan inte riktigt uttala mig om vad som funkar och inte funkar.

Att exempelvis Henri Boillot har fått till det är det inget snack om. En annan som brukar leverera varje år är Etienne Sauzet, så det blir intressant att se vad som döljer sig i det hyfsat nysläppta instegsvinet.

Under tre dagar har jag smuttat på 2011 Bourgogne Chardonnay, Etienne Sauzet och domen är följande:

En massa citrus och mineraler, lite kryddor, blommor och gula och vita frukter. En trevlig sniff....i synnerhet efter ett par dagar. Munkänslan är ung med ett bra syradriv, citrus som spritter och en lätt beska. Mumsigast är dock den stenrökiga mineraliteten som adderar ett snäpp komplexitet. Det saknas dock något som håller emot, lite honung eller fetma som lindar in citrusen.

Nu blir det lättdrucket och gott, men det når inte samma höjder som exempelvis föregående år. Levererar helt enkelt inte på den nivå jag hade räknat med. Det funkade dock rätt bra till dagens snabbmiddag.

Etienne Sauzet - basvin från 2010

Tisdag innebar inköp av gran och även julklapp i form av poliströja till systersonen. Ja, förutom målning av vägg, rensning av gamla sladdar och lackning av en egentillverkad tröskel. Sådana dagar kräver enkla viner som levererar i förbifarten och ett sådant borde man väl kunna tro att Etienne Sauzet skulle kunna erbjuda

Vi håller tummarna och ploppar den första flaskan av 2010 Bourgogne Blanc, Etienne Sauzet.

Här finns det citrus i långa banor, allt från citron till lemon curd. Fruktkompisar är både äpplen och päron och allt toppas sedan av en klick honung och fint rökig mineralitet. Ren, enkel och ytterst tilltalande doft.

Smaken är citrus med en rejäl dos syra, vissa nötiga och lätt oljigt feta inslag, samt en kryddighet och en stenig mineralitet som avslutning. En svag beska tar ibland nästan överhand, i synnerhet när glaset blir uppvärmt, men annars är det ett härligt vin på basnivå. Bara att dricka och njuta, utan att fundera så himla mycket.

Nöjd med vinet och med valet. Gott!

Chassagne-Montrachet från Etienne Sauzet

Chassagne-Montrachet är för mig i huvudsak vitvinsland, men det är något som i realiteten faktiskt inte stämmer. Det är nämligen så att huvuddelen av all mark i byn används till rött vin. Ser man dock på Grand Cru-nivå är allt vitt och på 1er Cru-nivå är knappt 80% vitt. På lägre nivåer ökar dock andelen rött radikalt, men det är självklart ändå det vita vinet som gjort byn känd. I synnerhet gäller det vingården Le Montrachet som knöts till namnet Chassagne 1879. Enligt många skapas världens förnämsta vita viner med druvmaterial från just denna vingård, så tro sjutton att det vita vinet får fokus. Lägg därtill Bâtard-Montrachet, Criots-Bâtard-Montrachet och en räcka fantastiska 1er Cru-vingårdar och vitvinsinriktningen blir ganska självklar.

Intressant är att olika lägen i Chassagne passar sig olika bra för Pinot Noir respektive Chardonnay, men att utvecklingen tydligt går mot att byta ut Pinot Noir mot Chardonnay och anledningen är ganska enkel. De vita vinerna säljs för betydligt högre priser.

En av mina favoriter när det gäller vitt vin är Etienne Sauzet. Från den firman kommer det en räcka viner från grannbyn Puligny-Montrachet, men sen finns det en liten del druvor (0,48 ha) från Chassagne-Montrachet som vinifieras till ett fint byvin. Idag korkas det upp en sådan flaska, nämligen 2008 Chassagne-Montrachet, Domaine Etienne Sauzet.

Tydligt citrusdrivet i form av citron, med svaga vita och gula frukter som fond. Allt hålls ihop av ett smörfett anslag som gör att tanken på lemon curd får lite fart. Mineraliteten är rökig och virvlar mest omkring i bakgrunden. Totalt sett en väldigt fräsch och tilltalande doft med vissa inslag som adderar till komplexitet.

Smakmässigt är det samma fruktbild och smörfetman finns här med, numer ackompanjerad av kompisen nötter. Tydligast är ändå den pigga och sköna syra som följer med igenom hela vinet, från första smak till hela avslutet. Annars är avslutet fint med en bra beska, rejäla stråk av citron och en mjuk, stenig mineralitet, samt vissa smått kryddiga inslag.

Det här är väldigt, väldigt drickvänligt och klunkbart, parat med elegans och balans. Försvinnande gott!

Skolboksprovning - vit Bourgogne

I söndags, mitt när värmen stekte Stockholm som mest, packade jag ihop mig och tog tåget in till stan och hade en trevlig eftermiddag/kväll i Vasastan. Temat för dagen var vit Bourgogne, med både helblinda och halvblinda serveringar. Kvällen delades in i tre flighter där man skulle kunna ge dem följande rubriker.

• Att sätta ramarna
• Grand Cru-områden
• En handfull Meursault

Över till provningarna och några lätta noteringar. Den första flighten var förresten helblind.


Flight 1 - Att sätta ramarna

Glas 1 - En väldigt klar och blek färg med väldigt blandade dofter. Här fanns lite päron, ylle, citrus och skaldjur. Smaken var torr med en påtaglig syra, tongivande citrus, lite fänkål och mineral åt skaldjurshållet. Känslan var att det var en tunnskalsdruva likt Aligoté men ändå med drag av Chenin Blanc, men där andra även hade andra förslag. Klurigt

Glas 2 - Definitivt en bra, men ändå enklare Pinot Noir, vad den nu skulle ha att göra på en vitvinsprovning. Jag hade först tanken att den skulle kunna vara från ett vitvinsområde typ Chassagne, men doft och smak drog snarare åt Gevrey. Hmmmm.

Glas 3 - Tydligt en elegant Chardonnay av lite yngre snitt. Svagt gyllengul med bra fräschör, lite honung, en del citrus och en rökig, men tillbakadragen mineralitet. I munnen återfinns doftbilden med tillskott av en lätt fet textur och ett stenaktigt mineralavslut. Ett vin för vilken vardag som helst. Gott!

Glas 4 - Nu kom lite mer mognad i form av en gyllengul vätska där mognadens doftplym gav sig tillkänna. Här fanns bl.a. mogna äpplen, citrus, koncentrerade tropiska frukter och mineral. Syran och citrusen var rejält livlig och slogs mot de mer mogna smakerna som landade i ett stenigt avslut med en lätt, lätt beska och en  uttorkande känsla. Chardonnay eller inte. Svårt att placera faktiskt.

Glas 5 - Nästa vin stiger ännu en mognadsgrad med en rejält gyllene färg. Vackert helt enkelt. I grunden samma attribut som föregående glas, men ändå så annorlunda. Återigen en riktigt pigg syra som spelar mot den mogna frukten. Kul också att hitta örter och arrak, men toppen var kanske den rökiga mineralsvansen med rejäl citrus. Chardonnay, jovars.

Kul första flight där alla viner faktiskt har en mening i sammanhanget eller vad sägs om följande facit:

Glas 1 - 2009 Gwäss, Chanton. Ett vin gjort på Gouais Blanc, en druva som faktiskt fanns i Bourgogne till typ sen medeltid. Vinet är med som den ena föräldern till Chardonnay och just detta vin produceras i en volym på ungefär 1500 flaskor årligen i Wallis, Schweiz.

Glas 2 - 2006 Bourgogne Cuvée de Noble Souche, Domaine Denis Mortet. Bra generisk Bourgogne och är givetvis med för att visa upp den andra föräldern till Chardonnay, nämligen Pinot Noir.

Glas 3 - 2006 Bourgogne Blanc, Domaine Denis Mortet. Bra exemplar på generisk vit Bourgogne. Endast med för att påvisa vad det kan bli av avkomman.

Glas 4 - 2000 Morey Saint Denis 1er Cru "Clos des Monts Luisants", Domaine Ponsot. Här pratar vi alltså inte Chardonnay, utan den huvudsakliga andradruvan i Bourgogne, nämligen Aligoté. Kul med just detta vin är att det är det enda 1er Cru-läge varifrån man producerar Aligoté.

Glas 5 - 1995 Nuits-Saint-Georges ”La Perrière” Blanc, Domaine Henri Gouges. Här blir det ännu roligare för nu har vi att göra med ett vin på s.k. Pinot Gouges, d.v.s. ett vin på druvor från i grunden vanlig Pinot-Noir som har muterat och blivit vit. För mer detaljer (annan årgång) se här.

Sammanfattningsvis en härlig provkarta och genomgång av en del av det som gör det så kul med Bourgogne och dess viner, i det här fallet vita. Kul också att prova vinet på Gouais Blanc. Skulle gärna testa det till lite skaldjur någon gång. Sedan är ju Mortet den han är, så ska man ha basviner från någon i källaren är han definitivt en kandidat.

Att dricka 1er Cru-Aligoté hör ju inte till vanligheterna och var definitivt kul, men kanske inte den smakmässigt största upplevelsen. Det saknades en knorr eller komplexitet som skulle fått det att lyfta tycker jag. Pricken över i var dock ”La Perrière” och jag är väldigt glad över att det serverades. Totalt sett en lysande flight tagen ur skolboken och så var det ju lite gott också :-)


Flight 2 - Grand Cru-områden

Här serverades fyra viner med mognad från byarna Puligny-Montrachet, Chassagne-Montrachet och Aloxe-Corton. Dessa serverades halvblint och var följande:

• 1996 Puligny-Montrachet 1er Cru "Clos de la Mouchere", Domaine Henri Boillot
• 2000 Chassagne-Montrachet, 1er Cru "Grandes Ruchottes", Chateau de la Maltroye
• 1986 Corton-Charlemagne Grand Cru, Bonneau du Martray
• 1988 Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Perrières", Domaine Etienne Sauzet

En väldigt trevlig flight med mogna viner där "Clos de la Mouchere" bara gled ner i sin fortfarande unga och fina elegans med balans mellan citrus, honung och rökig mineral. "Grandes Ruchottes" i sin tur kändes lite mer moget trots sin ungdom, men spänsten fanns kvar i syra och fin frukt i form av allt från päron till tropiker. Här var även fetman mer påtaglig och avslutet hade en bra mineralkvast.

Ett snäpp upp på stegen var Corton-Charlemagne, men jag var inte riktigt bekväm med känslan av bortrytis där honung, aprikos och annat vällde fram. Både doften och smaken var ändå häftigt expressiva med en massa olika och även udda inslag. Ett tag fick jag inte bort känslan av räkmacka ur skallen när dill puffade till gång på gång, men såklart var det frukten och den välbeverade syran som stack ut. Gott, men drick nu, tycker i alla .

Sist ut en favoritproducent med ett vin som givetvis också var moget men också hade en välbevarad syra att luta sig mot. Förutom en kaskad av frukt och kryddofter var det som slog mig mest att avslutet var så kritigt uttorkande.

En härlig flight med goda viner rakt över. Lite grand känns det som att det mycket är en smaksak vad man väljer och åsikterna rund bordet var definitivt delade.


Flight 3 - En handfull Meursault

Som sista flight presenterades fem viner från Meursault, även här med en del mognad.

• 1983 Meursault 1er Cru "Charmes", Maison Leroy 
• 1999 Meursault, Olivier Leflaive 
• 1996 Meursault 1er Cru "La Goutte d'Or", Bernard Milloy
• 1999 Meursault, Maison Leroy 
• 2002 Meursault 1er Cru "La Goutte d'Or", Domaine Comtes Lafon

Nu börjar vi prata vissa rejäla mognadstoner med bl.a. bokna äpplen och oxidationstendenser. "Charmes" som är ett Hospice de Beaune-vin hade tydlig mognad och var i mitt tycke mer intressant än riktigt gott.

Meursault från Leflaive var också moget men inte på samma nivå och kändes just därför nästan elegant när man provade de tre första i samlingen. Det var nog lite av en jämförelseluring för med koncentration på vinet så blev det lite mer ordinärt.

Bernard Milloy säger mig ingenting och troligen är det första och sista gången vi möts. Vinet kändes rätt bråkigt med oxideringstoner mot frisk syra, här fanns sötma men ändå upplevdes det som torrt, hmmm. Kul, men inte mer än så.

Nästa Leroy var trevligt för att det upplevdes så mycket yngre och piggare på alla sätt. Ett négociant-vin som definitivt funkar och som visade upp mer av lätt blommighet och citrus i jämförelse med sina kamrater. Måhända lite lättviktigt och anonymt, utan riktig komplexitet, men ändå riktigt gott. Gulpable!

Sist ut en Lafon och då bara vill man ju att det ska vara kalasgott. Här pratar vi elegans i nästan alla led, med fin balans mellan alla byggstenar. Sen fanns det ändå något som störde, en orenhet i doften som gjorde att vinet inte fick blomma fullt ut. Men i munnen var det definitivt en härligt balanserad Lafon. Riktigt bra avslutning när det väl landade i gommen. Mums!

Sammanfattningsvis nyttigt och lärorikt i flight ett och gott i övrigt. Att dricka då många mogna vita Bourgogner känns dock i överkant. Svårt att riktigt uppskatta dem fullt ut då de lite "tar ut varandra".

Att vi sedan avslutade kvällen med mat och därefter Maderia är en helt annan historia.

2008 Bourgogne Blanc, Etienne Sauzet

Det är bara att erkänna, jag är förbaskat svag för viner av Etienne Sauzet. Då är det självklart väldigt skönt att kunna plocka upp domänens basvin från källaren och leva med vetskapen att det finns ett gäng kompisar kvar och väntar på sin tur.

Det här vinet, 2008 Bourgogne Blanc, Domaine Etienne Sauzet, dricks som solitär sent på torsdagen och även under matlagningen på fredagen och här kommer några korta anteckningar från höften. Vill du läsa mer om Sauzet så kolla här.

Det här är precis en sån doft man önskar sig av en vit bas-Bourgogne. Här finns alla eftersökta beståndsdelar och de paraderar var för sig på sin väg till doftcentrum, men håller ändå ihop till en väldigt trevlig helhet. Här finns tydlig drag av feta eller mogna citroner och äpplen, men också en vaxartad smörighet. Som motpol finns en rejäl rökighet och mineralitet som plussar på hela bygget.

I munnen är det första intrycket väldigt mycket av citrus och ungdomlig syra. När detta börjar klinga av byts det mot en väldigt markerad mineralitet i form av både drag åt metall och mer rökaktig sten. Precis där i mitten, mellan intrycken vaknar smörigheten och äpplena till. I takt med ökad temperatur sprider sig detta ut i mer och mer av kroppen och vinet balanseras upp och håller ihop förbaskat bra. Snyggt!

Det är liksom inget snack om att Etienne Sauzet kan göra vitt vin. Redan på basnivån är det helt enkelt förbaskat gott. Inköpt på Weinhandel Böhme för 17,50 Euro.

Vitt från en av de bästa, Etienne Sauzet

Det finns en del producenter som aldrig sviker, sådana som levererar bra viner år från år. En sådan är definitivt Etienne Sauzet. En producent från Puligny-Montrachet som endast tillverkar vita viner från vitvinsparadisen Puligny-Montrachet och Chassagne-Montrachet.

Historien började tidigt förra seklet då Etienne Sauzet föddes. Under 20-talet byggdes sedan grunden till företaget och på 50-talet adderades vingårdar upp till en total om 7,5 hektar. Sedan hände såklart det klassiska i Bourgogne. Det fanns tre barn, olika viljor och vingårdarna delades upp. Intressant att notera är att det som inte lever kvar inom firma Etienne Sauzet numer drivs av domänerna Jean-Marc Boillot och Henri Boillot.

Idag drivs Etienne Sauzet av dotterdottern Jeanine tillsammans med maken Gerard, samt deras dotter Emilie och hennes man Benoit Riffault. Benoit kommer från Sancerre och bidrar redan nu med sitt kunnande. Det känns tryggt att veta att det troligen kommer att levereras toppviner härifrån inom överskådlig framtid.

Till dagens fisk med kompletterande matig sallad öppnade jag en Puligny-Montrachet, 2007. Ett vin jag njöt av i fulla drag både till maten och efteråt.

Hur var då vinet?

Mina första intryck bestod av bröd, nyhyvlade sågspån och rök som samsades med en doft av smör och citrus. Till det kom sedan lite vax, gult äpple och grus. Väldigt, väldigt sniffbart.

I munnen är det sedan svalkande lent med citrus och äppelfrukt inlindat i en mjuk lite toffee-artad smörighet med en perfekt dos syra. Eftersmaken dröjer sig sedan kvar länge med en svag svans av tydlig rök, sten och metall.

Den här stilen kan jag dricka varje dag och jag rekommenderar producenten varje dag i veckan.