Léchenaut bjuder på ett nja

Ibland slinker det med en extra flaska bara för att.....och är det rea med bra priser så kan man ibland lura sig själv lite grand. Den här gången klickade jag till och högg en flaska 2007 Chorey-Les-Beaune, Domaine Léchenaut. Tidigare erfarenheter från domänen har inte bjudit på några riktiga leenden, men en billig flaska till vardags kan man ju testa.

Nosutforskningen med näsborrarna vibrerande djupt nere i Bourgogne-kupan blottar mjuka eller mosade bär i form av körsbär och hallon som samsas med lite murrig skogsmognad, fudge, ett visst mått kryddor (svagt och otydligt) och ett stänk från målarlådan.

I munnen blandas bra syra, små och lätt greppiga tanniner, med en hyfsat mogen och ganska lätt frukt. Känslan blir i huvudsak lätt och slank, med ett lite beskt och lakrisalt avslut......och ja en liten sötma kommer fram när luften gjort sitt.

Summa summarum en helt OK, men kanske lite trist byflaska. Det finns liksom inget som driver eller gör att det sticker ut, och klunkbarheten är inte heller på topp.....ett nja helt enkelt.

2009 Marsannay "Les Sampagny", Domaine Léchenaut

I början på 60-talet skapade Fernand Lecheneaut sin egen firma som sönerna tog över 1985. Här arbetar man biologiskt och noggrant med sina druvor från ett litet antal byar i Côte-de-Nuits. Kronan i portföljen är en liten lott i Clos de la Roche och utöver det finns en räcka ägor i Nuits-Saint-Georges, Morey-Saint-Denis, Vosne-Romanée, Chambolle-Musigny och Marsannay.

Dagens vin är hämtat från Marsannay, närmare bestämt från vingården "Les Sampagny". Den ligger nästan vid gränsen till Fixin, så vi har att göra med en sydlig rackare för att vara Marsannay. I glaset alltså en 2009 Marsannay  "Les Sampagny", Domaine Léchenaut.

Doften är rätt rökig och rostad från faten och det är snudd på att det drar åt rökt sidfläsk. Inte riktigt min stil alltså. När vi nu är inne på det animaliska finns här ytterligare drag av djur, kanske mest av läder, men även lite råare. Sen sker en övergång till tobak och en frukt som känns återhållssam och rätt uttorkad. Ingen direkt spänst här inte. Det som ändå gör doften lite trevlig är dragen av bittermandel och målarlåda som liksom piffar upp.

Smakmässigt är det stjälkigt och/eller ekigt och ger i början ett väldigt slutet och otillgängligt uttryck. Det är för mig väldigt svårt att initialt hitta årgång 2009 i det här med sin vrånga och bångstyriga stil. Här finns rejäla tanniner, bra syra som skulle kunna borga för bättring med vila, men det i min smak överkade intrycket har jag svårt att tro att det kan trollas bort innan vinet faller över kanten för min smak.

När vinet får en rejäl dos luft så sker en viss bättring och en svag fruktsötma kommer krypande som skvallrar om att vinet idag är rätt slutet. Det blir helt plötsligt väldigt mycket Nuits-St-Georges över det här.....hmmmm......Näää, inte min stil, så är det bara.

En Morey-St-Denis från Léchenaut

I Nuits-St-Georges arbetar bröderna Philippe och Vincent Léchenaut tillsammans, sida vid sida, och delar på de mesta av sysslorna så båda får delaktighet i hela processen i vinmakandet. De började sin gemensamma bana då fadern, Fernand, lämnade jordelivet 1986 och lämnade efter sig 2,5 hektar vingårdsmark.

Tillsammans med Philippes ägor och lite annat som har införskaffats efterhand har vi landat i en domän som förfogar över cirka 10 hektar vingårdsmark. Merparten av vingårdarna är klassade som Village eller Bourgogne, men på toppen finns 0,8 hektar mark klassad som 1er Cru och 0,08 hektar klassade som Grand Cru. Den lilla topplotten finns i Clos de la Roche och 1er Cru-marken är utspridd över tre lotter i Chambolle-Musigny, Morey-St-Denis och Nuits-St-Georges.

Filosofin bakom vinmakandet är att låta naturen sköta det mesta och arbetet är väl näst intill organiskt. Värt att notera är annars att man använder sig av delvis hela klasar, där andelen på upp till 50% beror på årgång och vingård.

Hur stor andelen är i dagens vin vet jag inte, men låt oss prova och se hur en 2007 Morey-St-Denis, Domaine Léchenaut smakar.

En rätt rejäl dos mörk frukt spetsad med rostade toner av ek hamnar som första intryck i näsan. Snart tillkommer viss jordighet, sous bois, lite gammal blast av purjolök och en del rök och stenkross. En behaglig onsdagssniff, helt klart.

Smakmässigt möts man av ett vin som fort fyller ut hela munnen med smak, men redan en bit in på mittpartiet och sedan hela vägen ut i avslutet så tunnas vinet ut. Smakmässigt är vinet helt OK med god frukt, begynnande Pinot-sötma och  silkighet, samt även en del örter, kryddor och mineraler. Problemet är att glesheten gör att det liksom inte håller ihop som jag vill.

Visst är det OK och för knappa 18 Euro från Böhme ska jag inte klaga, men å andra sidan kommer jag inte att beställa fler heller.