Vinvandring i planeringsstadiet tillsammans med ett litet glas

Jag har under många, många år gillat friheten med att vandra i den storslagna natur som finns i Sverige och på andra håll i i världen. De senaste tio åren har vandringarna mer och mer kombinerats med mat och dryck, något som styrt kosan till områden som Toscana och Bourgogne.

I sommar har jag lyckats med att få med mig barnen på en kort sejour i de svenska fjällen och efter det är planen att ta en tripp till Jura och vandra i bergen där, och självklart ska det drickas vin och ätas mat.

Vandringsbok är beställd och just nu googlas en del innan bok och kartor kan spridas ut på bordet. Till googlandet tyckte jag att det passade med ett litet vin från "bergen" i Bourgogne, eller det kanske är lika bra att inse att det är mer av kullar. Valet föll på en flaska från mannen som i min bok kallas "den gamle på berget", nämligen Alain Gras.

Flaskan i sig är en 2010 Auxey-Duresses, Alain Gras, och det intressanta med denna är att rankorna som de skördade druvorna hängde på definieras som très vieilles vignes, något som verkligen stämmer i detta fall då rankorna är snäppet över hundra år.

......just ja, valet föll på den här flaskan då minnena om hur trevligt det är att småvandra i och kring Saint-Romain där Alain Gras huserar dök upp.

Gud så enkelt livet är ibland. Doften är å ena sidan enkel , härlig och ganska ren om man vänder den sidan till. Låter man näsan och analyscentra i hjärnan samsas ett tag blir anteckningarna lite annorlunda, då finns här tydliga hallon som backas upp av violer eller egentligen violpastiller. Till bär och blommor kan adderas både lite lakrits och ett riktigt knippe av kryddor, örter, choklad och kaffe......och mer kan säkert finnas.

Jag struntar dock i att dofta och analysera och bara ler, njuter och knattrar in "Trekking, Jura" och lite annat med tangentbordet.

Då stannar jag till lite, munkänslan skriker nämligen så påtagligt av klunkbarhet...det liksom bara rinner ner. Slank frukt, hög syra och lågt motstånd av tanniner ger en snabbdrucken upplevelse där glaset töms blixtfort.

Sen finns här en härlig örtbeska, kryddighet, stenmineral och lakrits som ligger kvar länge i munnen och som adderar det där lilla extra. Man känner också av att tanninerna faktiskt har kvar lite struktur när vätskan väl lämnat gommen.

Ett härligt, lättdrucket vardagsvin med tillräcklig komplexitet adderad, precis som jag vill ha det. Mer sånt helt enkelt.

Ärligt och bra rött från Alain Gras

Nu har det blivit alldeles för mycket vin från andra håll än Bourgogne ett tag, så det är rättning mittåt och något typiskt, ärligt och bra rött vin ska tas fram. Jag fastnar för mannen från Saint-Romain som trollar fram härliga vita viner, men som såklart fuskar med lite rött. Det roligaste röda i den lilla portföljen kommer från över hundra år gamla rankor och det vin som valdes är 2009 Auxey-Duresses "Vieilles Vignes", Alain Gras.

Det slår en direkt att här har vi att göra med fint hanterade fat. Vi pratar kafferost, mörk choklad och allehanda kryddor......och känslan är alltså ek på ett riktigt positivt sätt, d.v.s. inget som skvallrar om någon ekplanksbeska. Vid sidan av detta är frukten rätt djup och koncentrerad  med hallon och körsbär i frontlinjen. Som förlängning får man sig till livs lite körsbärskärnor, svag kirsch och några stänk nagelborttagning. Och ja, lite steniga noteringar görs på sluttampen, Fint så.

En munkänsla som mestadels snackar klunkvänlighet. Det rinner ner liksom, trots tydligt koncentrerad hallonfrukt, milimeterstora och greppiga tanniner och en lätt raspig och kryddig ekighet. Alla delar håller sig dock inom ramarna och det blir skjuts ner i magen via en mun som knappt hinner kippa.

Antingen njuter man idag och är fullt nöjd eller så låter man delarna sjunka ihop och bilda en tydligare helhet och njuter av det. Valet är fritt, men oavsett så är det gott. Mer sånt.

Giertz visar upp sina Bourgogner och deras vinmakare

Torsdagen den 4:e april bjöd Giertz Vinimport in till en Bourgogne-provning kryddad med såväl en trevlig kall buffé som tillresta vinmakare som hällde upp vinerna till oss på plats. De producenter som visade upp sig och sina viner var Gregory Patriat från Jean-Claude Boisset och Nicolas Burnez från Ropiteau Frères.

Gregory Patriat

Nicolas Burnez 

Upplägget var varsitt rum åt respektive producent och till det relativt få besökare, i alla fall när jag var där, så det blev en väldigt stillsam provning med stor möjlighet till frågor. Liksom upplagt för en bra provning.

Jag inledde med Jean-Claude Boisset och deras röda viner. De som fanns uppställda för provning var följande:

• 2010 Bourgogne Pinot Noir "Les Ursulines"
• 2009 Santenay
• 2009 Savigny-lès-Beaune 1er Cru "La Dominode"
• 2009 Ladoix 1er Cru "Hautes Mourottes"
• 2011 Santenay
• 2011 Aloxe-Corton 1er Cru "Les Valozières"
• 2011 Chambolle-Musigny 1er Cru "Les Charmes"
• 2011 Gevrey-Chambertin
• 2007 Gevrey-Chambertin "Le Créot"
• 2009 Clos de la Roche Grand Cru

Här handlar det helt klart en hel del om smakpreferenser, d.v.s. vad man gillar och även om man tänker sig att lagra vinerna. Jag hade en kul mailkonversation med en bloggarkollega och vi hade rätt olika åsikt om vinerna från Santenay. Jag diskuterade 2009an med Gregory Patriat då jag tyckte att doften indikerade nästan underlig mognad för en 2009a, medan smaken delvis upplevdes som grönstjälkig. Jag fick helt enkelt inte ihop det och han trodde att det borde lufta bort sig som varande reduktiva drag. Nåväl, inte riktigt min favorit. 2011an var då trevligare, ungt och lättdrucket.

De mest intressanta vinena var väl nästan givet Chambolle-Musigny 1er Cru "Les Charmes" och Clos de la Roche, fast vet man vad det är i glaset tack vare etiketten så blir det lätt så. Tänkte nog annars ta och köpa hem följande och lufta ur dem rejält för att se vad de gömmer bakom fasaden.

• 2009 Ladoix 1er Cru "Hautes Mourottes"
• 2011 Santenay
• 2011 Gevrey-Chambertin

Jag får återkomma med mer information efter min hemmaövning. Tilläggas kan att samtliga röda, utom 2011 Aloxe-Corton 1er Cru "Les Valozières" finns tillgängliga här på hemmaplan.

När det gäller de vita vinerna provades följande:

• 2010 Bourgogne Chardonnay "Les Ursulines"
• 2008 Marsannay
• 2008 Monthélie
• 2008 Saint-Aubin 1er Cru "En Remilly"
• 2009 Monthélie
• 2009 Marsannay
• 2009 Saint-Aubin 1er Cru "Bas de Vermain a l’Est"
• 2011 Bourgogne Aligoté "Les Moutots"
• 2011 Beaune 1er Cru "Vignes Franches"
• 2011 Puligny-Montrachet "Le Trèzin"

Här gillade jag ett par viner från 2008, nämligen Saint-Aubin 1er Cru "En Remilly" och "Monthélie". Vinet från Monthélie är lätt floralt och gulfruktigt med fina kryddor och skön mineralitet. Syradrivet är ännu rätt påtagligt, men lyckas hållas emot av en lätt fetma. Faller mig nog riktigt i smaken om några år. Lillasyster från 2009 är tillgängligt idag och funkar om man inte vill vänta.

Vinet från Saint-Aubin hade en häftigt tydlig doft av rabarber som kantades av citrus och mineraler. Återigen ett vin jag vill lägga undan nåt år i tron att det då passar mig som hand i handske.

De kanske roligaste vita var Aligotén och vinet från Beaune. Aligotén hade fått samma behandling som vinet från Puligny, nämligen 18 månader på fat, varav 30% nya. Med tanke på att vinet buteljerades för tre veckor sedan var det kalas för en Aligoté med sin lite fetare och mer koncentrerade stil. Vinet från Beaune var för mig det skönaste med en rackarrökare till mineralstoppning. Jag bara älskar sånt. Lägg till bra syra, skönt oljig fetma, djup, kraft och koncentration och vi landar i ett riktigt gott vin. Typiskt är det så att dessa, de två kanske roligaste vinerna är de enda som inte distribueras i Sverige.

Dags då att stifta bekantskap med Nicolas Burnez och hans viner från Ropiteau Frères. Här pratar vi endast vitt i spannet från Macônnais till 1er Cruer från Meursault. Min egen erfarenhet av Ropiteau Frères är ytterst begränsad så att få åtta viner på rad upphällda känns som ett ypperligt tillfälle att lära känna producentens stil rätt ordentligt. Vinerna var förresten följande och de med asterisk finns på hemmaplan:

• 2011 Macôn Sous "La Roche"*
• 2010 Auxey-Duresses
• 2010 Meursault "Les Rougeots"
• 2010 Meursault 1er Cru "Les Charmes"*
• 2010 Meursault 1er Cru "Perrières"
• 2009 Meursault*
• 2008 Meursault "Le Limozin"*
• 2007 Meursault 1er Cru "Les Charmes"

Som generell sammanfattning är det här ett snäpp upp rakt över enligt mina små smaklökar. Visst är vinet från Macônnais lite enkelt och saknar en del stoppning, men som vårvin i bersån till en sallad eller rentav helt utan sällskap så duger det gott.

Bland övriga skulle jag gärna göra återbesök hos de flesta, men visst var det så att 2010orna från Meursault sticker ut för mig. Självklart gäller det "Perrières" och "Les Charmes", men även "Les Rougeots", som för övrigt nog är en ny vingård för mig.

Det är härligt att få prova igenom viner på det här sättet och inse att det här är ju skitgott och att man nu har ännu en producent att köpa till källaren. Här blir det flera återbesök och rapporter framöver. Det kan liksom inte bli annat.

Stort tack till Lottie Söderberg på Giertz Vinimport och Magnus Sjöstedt på Chris Wine för inbjudan.

Ungt från gamla rankor

Det är lite speciellt med rankor som helt enkelt är skitgamla. I Auxey-Duresses finns det rankor som är över hundra år gamla och som hanteras av Saint-Romains store son, nämligen Alain Gras. Från dessa gamla rankor görs det årligen runt 6.000 flaskor av ett vin som då och då landar ner i min källare.

Det vinet är den här gången 2009 Auxey-Duresses, Alain Gras. Låt oss se vad status är i dagsläget.

Doften är fruktigt varm med en svag antydan till alkoholvärme. Frukten är mestadels kirschiga körsbär, men också solvarma hallon. Det känns som om sommaren har fångats i bären och att den har följt med ner i flaskan. Kanske ett första tecken på att vi snart närmar oss ljusare tider?

Ovanpå frukten vilar slöjor av fina kryddor och det är finmalt kaffe, lyxig choklad och allsköns finmalda julkryddor. Väldigt sniffvänligt och passande inför högtiden.

I munnen är det i huvudsak läskande med en lätt syrlig och somrig frukt. Kryddorna bygger på smakbilden och gör den till en njutning. Strukturmässigt är syran levande, tanninerna finkorniga och uttorkande tillsammans med en avslutande mineraldusch.

Det här är skitgott och dricks väldigt bra just nu. Det finns en oro att eken kommer att ta över snart så antingen dricker man nu eller så är det viloläge.

Benjamin Leroux tolkar Auxey-Duresses

En del människor har både talang och energi eller ork för att hinna med mer än ett jobb. Så är fallet med bl.a. vinmakaren hos Domaine Comte Armand i Pommard, närmare bestämt Benjamin Leroux. Sedan 2007 driver han nämligen även en négociant-verksamhet under egen etikett.

Idén är att driva en liten verksamhet där vinerna kommer från riktigt bra eller rikitgt intressanta lägen. Alla viner görs från inköpta druvor och dessa druvor hanteras i en modern anläggning som han delar med Dominique Lafon. Av de viner som Leroux gör under egen etikett är kanske det mest kända hans Auxey-Duresses Blanc. Druvorna till detta vin kommer från tre lieux-dits, nämligen "Les Boutonniers", "La Macabrée" och "Les Hautés". Dessa har Comte Armand låtit Leroux ta hand om och göra ett eget vin. Totalt sett rör det sig om ett par hektar mark och varje år blir det ungefär 10.000 flaskor av dagens vin. I dag dricker vi 2009 Auxey-Duresses Blanc, Benjamin Leroux.

Vissa sniffar bjuder liksom på en smeksam helhet och så är fallet idag. Det är lite av Meursault (vingårdslotterna ligger åt det hållet) med smör, fetma, nötter och honung, kombinerat med härligt avrundad citrus och en mäktig, lätt rökig mineralitet. 

Det är dock inget mot hur det beter sig i munnen. Här finns en skön syra som håller ihop citron- och limeduscharna mot den mer smör- och honungsmättade fetman och den tropiska frukten däremellan. Det här är både läskande på ett sätt och välbalanserat på ett annat. Härligt utfyllt i mellankroppen med en lång och långsam övergång till en svagt uttorkande mineralsvans. Skitgott och helt klart exemplariskt för att vara på bynivå från Auxey-Duresses. Stark rekommendation. Den här flaskan är förresten inköpt hos Otto Suensson för 242 DKK.

Kan en kryddoft vara spritsig?

En snabb återtitt på ännu en flaska som kom med i vårlasset. Denna gång är det från mannen på berget, nämligen herr Alain Gras. Flaskan är 2010 Auxey-Duresses, Domaine Alain Gras.

En väldigt uppfriskande doftupplevelse där delarna liksom hänger ihop, fastän de ändå inte riktigt hunnit landa i varandra. Här pratar vi ganska lätta bär med hallon och i viss mån körsbär som samsas med en rätt tydlig viol. Om en kryddoft kan vara spritsig är det precis vad den här doften är. Det är laktrits, en smeksam kryddpeppar, muskotnöt och lite nykrossad kardemumma som samsas med en blandning av örter. Riktigt trevligt.

Smaken är trevlig den också, även om den nog behöver lite tid innan den lever upp till doften. Hallonen, violen och lakritsen, samt blandningen av kryddpeppar och muskot har följt med in i munnen. Syran är ungdomligt frisk, tanninerna är unga och mikroskopiska, men ändå med ett visst mått av snörp, och snörpet får till slut sällskap av lite beska som har lite lätt gröna toner, men även inslag av grape och lakrisal, innan det rundas av med en lätt grusig mineralitet.

Ett extremt lättdrucket vin med hög klunkbarhet som är riktigt, riktigt prisvärt, precis som övriga viner från mäster Alain Gras. Intrycket från besöket på domänen står sig dock, vinet behöver vila ett tag för att utveckla potentialen.

Luftandets metamorfos

För ett drygt halvår sedan drack jag min första och hittills enda flaska från Agnès Paquet. Det var inte direkt någon lustupplevelse så förväntningarna inför min andra flaska är inte direkt höga. Nu var ju den första flaskan ett rött vin och vi har nu att göra med ett vitt, så det kan faktiskt vara en helt annan historia.

Dags för 2009 Auxey-Duresses, Agnès Paquet. Låt oss leka........

Första dagen ur nyöppnad flaska och nyupphällt i glaset stöter vi på lite patrull. Först ut är en del reduktiva pustar som lugnar sig efter ett tag, men även i munnen är det störande med vissa tendenser till kemikalievarning. De sista smuttarna är dock ett par snäpp bättre så flaskan åker in i kylen för att få ett mognadsdygn på sig.

Så här dag två är doften en helt annan, den är för det första alldeles frisk och ren och för det andra ganska trevlig. Vi pratar citrus, blommor, lite duschar äpple och en lätt smörig och nötig fetma som omsluts med lätt rökiga mineraler

Smakmässigt är det också ett helt annat vin. Det är bra balanserat med fräsch citrus, lagom med fetinlindnad i kroppen och trevliga mineraler, samt en lätt beska i avslutet. Ett rätt enkelt vin som inte alls skäms för sig, och som framför allt visar hur viktigt det kan vara att lufta sina vita viner. Tumme upp, kanske främst för förvandlingen dock. Serveras med fördel lite svalare än normalt förresten.

Vingårdsbesök - Alain Gras, Saint-Romain

Fredagskvällens nästan tropiska hetta hade blåst och regnat bort och från mitt frukostbord såg jag ut över ett grådaskigt och inte särskilt inbjudande Beaune. Kanske inte den start jag hade beställt för mina inledande vinäventyr, men med regnkläder och vandringskängor på så satte jag mig i bilen med sikte på Saint-Romain. Från Beaune innebär det att ta sikte mot sydväst, närmare bestämt Auxey-Duresses, för att sedan följa skyltarna västerut mot Saint-Romain.

Saint-Romain är ett liten pittoresk by (ca: 250 invånare) i kantonen Nolay, lite utslängd för sig självt i en utstickare från den huvudsakliga, långsträckta sluttning som ugör självaste Côte d'Or. Byn som sådan är egentligen uppdelad i två delar. En nedre del, Saint-Romain-le-Bas, där allting händer, d.v.s. där kyrkan och den enda restaurangen finns, ja tillika hotellet såklart. Det är också här jag parkerar bilen som första stopp och slänger på mig en liten ryggsäck för att riktigt insupa Bourgogne till fots.

Utkanten av Saint-Romain-le-Bas

Klockan är runt 08:00 när jag börjar vandra, så det enda liv jag ser under den första timmen är nog ett antal skällande hundar och brödbilen som har börjat sin runda. I övrigt är det stenhus, välskötta trädgårdsland och diverse utslängda verksamheter, i huvudsak med koppling till vin, såsom vinmakare och tunnbindare. Den trevligaste delen av vandringen är nog ändå när jag kommer upp till den övre delen av byn, nämligen Saint-Romain-le-Haut. Här är det om möjligt ännu lugnare och framförallt vackrare. Vissa utsiktpunkter och landmärken är riktigt trevliga och vid klart väder kan man faktiskt se riktigt långt vid den utpekade utsiktspunkten.

Utsikt vid gamla slottet - Saint-Romain-le-Haut

När klockan har passerat 10:00 vandrar jag ner till bilen igen och kör upp den till Saint-Romain-le-Haut, det är nämligen här som Alain Gras har sitt tillhåll. Då jag anländer strax före utsatt tid, sista biten ledsagad av familjens hund, blir jag välkomnad av en Alain till synes på gott humör. Han var visst rätt klen delar av förra året om jag förstått det rätt, så det kändes kul att han åter ser ut att vara bra i farten.

Egen vingård precis vid tomtgränsen

Strax efter mig anländer en grupp med fem franska personer och här börjar jag inse att provning och samtal kommer att bli en utmaning. Min franska är halvknagglig och funkar bra i en ren dialog, starkt understödd med engelska, med Alain, men när det blir gruppövning så går det lite väl fort och jag får bara till en summarisk bild.

En rätt stor del av provningen gick åt att prata burgundisk skåpmat, nämligen appellationssystem och terroir och då sniffade jag mest på mina viner. När vi däremot kom över på Saint-Romain och Alain's viner och vingårdar spetsade jag dock öronen lite mer och uppfattade att jordarna i Saint-Romain är krävande med en hel del kalksten, där rankorna får sträva djupt ner med rötterna för att säkra tillgång till vatten. Från dessa jordar producerar Alain både ett vitt och ett rött vin, båda på Village-nivå då det inte finns vare sig Grand eller 1er Cruer i byn. Det röda vinet står normalt för runt 15.000 flaskor och det vita för mer än dubbla det antalet, men 2010 var skörden mindre med följden att mycket redan hade gått åt till befintliga kunder och det innebar att vi endast fick prova det vita. Först ut på plan var alltså 2010 Saint-Romain blanc.

Jord i Saint-Romain

Härligt att äntligen få sniffa och smaka på lite vin och detta första intryck ger en doft med en tydlig och frisk citrus parad med en knallpulverliknande mineral. Mer som understöd finns honung och smör. Huvudintrycket kan nog beskrivas så enkelt som fräscht, där man lätt dras till att vilja smaka. Väl i munnen får man sedan ett kvitto på doften. Det är fräscht och syrafriskt i en slank och elegant upplevelse med ett väldigt gott mineralavslut. Ska jag tro något så mår det nog bra av att vila till sig lite och få den skarpaste syran lite avrundad.

Innan det var dags att prova lite Meursault diskuterades kinesernas allt större intresse av såväl viner, firmor som mark i Bourgogne och man kan väl lugnt säga att bilden inte var odelat positiv bland fransmännen. Jag sniffade snabbt in i nästa glas som var från firmans Meursault, nämligen 2010 Meursault "Les Tillets", alltså från en namngiven lieu-dit.

Alain Gras

Det här vinet hade en mjukare och mer avrundad doftbild där frukten, företrädesvis i form av citrus balanserades upp av Meursault-drag i form av sötaktig fetma och viss mineral. Smakmässigt är det samma sak, med en tydligare rondör där honung, nötter och smör skvallrar om vilken by vi har att göra med. Avslutet är lugnare och mineralerna är inte alls knallpulverstickiga som hos föregående vin och ligger kvar riktigt länge.

Samtalet gled nu in på vem som tar över efter Alain och hoppet verkar stå till Alains lilla son som springer runt och hjälper till på gården. Han är dock bara barnet än, så det finns ingen säker framtid utstakad. Samtidigt är ju familjens framtid tryggad enligt Alain då vingårdsmark är värd en rackarns massa pengar, men önskan är såklart att vinmakandet lever vidare inom familjen.

Nu över till dagens enda röda då all Saint-Romain Rouge var slut. Det roliga med detta vin är att det görs på druvor från ytterst gamla vinrankor. Rankorna är numer drygt ett sekel gamla.....rätt häftigt faktiskt. För att markera detta ordentligt har Alain valt att lägga till "Très Vieilles Vignes" på etiketten och vi provar då 2010 Auxey-Duresses "Très Vieilles Vignes".

Inget snack om vilket vin som vinner dagens doftpris. Här finns en fin parfym med läckra fatkryddor och en delikat, söt trädgårdsfrukt. Ett rent, fint och balanserat samspel som ger en fin sniff redan i unga år. Kul är även tillskottet av tydliga örtkryddor (burgundisk garrigue?) och en lätt aniston. I munnen slås jag av en ungdomlig uppkäftighet i syra och även tanniner, även om nu dessa är små. Den friska frukten, touchen av ek och uppkäftigheten gör att jag gärna låter det här lugna ner sig innan jag testar igen, men visst finns här grunden till ett bra bygge. Gott!

Till salu

Efter lite avslutande prat och artigheter, samt ett ursäktande från alla fransmän, inklusive Alain, att provningen kördes på franska, så var det dags att bunkra upp lite. Här pratar vi bra och välgjorda viner till riktigt bra prisvärde, eller vad sägs om följande priser:

• 2010 Saint Romain, 15 Euro
• 2101 Meursault "Les Tillets", 25 Euro
• 2010 Auxey-Duresses "TVV", 18 Euro

Med en tolva under armen var det nu bara att gasa vidare och fortsätta äventyren. Härifrån blir det egentligen bara bättre och bättre när det gäller utbyte och diskussioner, så grupprovning och på franska får inte så högt betyg i min bok. Kanske dags att sätta igång med lite franskastudier.

Tät koncentration från Auxey-Duresses, signerad Benjamin Leroux

I Pommard finns det en producent som under ett par hundra år i huvudsak var känd för att de endast ägde och producerade vin från en enda vingård. Den vingården är Clos des Epeneaux och den äger man fortfarande fullt ut. Om sanningen ska fram hade de fram till mitten av 1800-talet lite andra ägor i Pommard, men från dess till 1994 ägde man bara sin monopolvingård Clos des Epeneaux. Sedan dess har man dock expanderat och numer finns ägor även i Auxey-Duresses, Volnay och Meursault. Producenten är såklart Domaine Comte Armand, även kallad "Les Domaine des Epeneaux".

Under expansionsfasen anställdes Pascal Marchand för att driva vingården och under hans period tog expansion och renommé ordentlig fart. När han sedan plockades av Boisset lyckades man med nästa lysande värvning, nämligen den då 23 år unge Benjamin Leroux. Han fortsätter med expansionen och med ett omtalat arbete med vinerna, så domänen har en ljus framtid att blicka fram emot.

Benjamin tillhör definitivt Bourgognes Whiz Kids, även om han numer är runt 35 år gammal. Han har pekats ut som en av de mest lovande vinmakarna i hela regionen så det är upp till bevis idag.

Dagens vin kommer från ett av de senare tillskotten till portföljen, nämligen från Auxey-Duresses. Det är  en 1er Cru och blandas från olika lotter i byn och vinet är alltå 2006 Auxey-Duresses 1er Cru, Domaine Comte Armand.

 

Tjong i bakplåten! Här kommer en fett koncentrerad doft av körsbärsdominerad rödfrukt parat med en rejäl dos av rostade fat. Det är nästan så det tar slut där i min näsa. Initialdoften och dess koncentration bedövar bort andra intryck och mycket mer än lite choklad och lite målarlåda antecknar jag inte.

Smakmässigt hittar vi återigen en tät och koncentrerad frukt där körsbären fått sällskap av hallon. Frukten går lite i sötmans tecken och plockar upp kamrat sötlakrits på vägen. Till detta kan läggas en frisk syra och rejält sträva tanniner. För en Pinot är tanninerna nåt som definitivt sticker ut.

Jag blir inte riktigt bekväm med smaken och tycker inte att den ger mig riktigt burgundisk känsla, utan snarare kanske jag landar i Italien eller nåt...hmmmm.

Ett OK vin, men inte mer och i min bok inte alls värt sina 31,50 Euro idag. Ge det en längre period av ryggläge och det kanske är en helt annan sak. Vinet är förresten inköpt på Weinstock "La Bourgogne".  

Riktig god och prisvärd Auxey-Duresses från Vincent

I Santenay finns vinmakarparet Jean-Marc och Anne-Marie Vincent. 1997 tog de över efter Jean-Marcs farfar André Bardollet-Bravard och driver sedan dess firman med bas och huvudsakliga ägor i Santenay. Här produceras tre röda och två vita 1er Cru-viner från Santenay, lite rött och vitt på Village-nivå från samma by, och även lite rött och vitt på Village-nivå från Auxey-Duresses. Slutligen görs en liten dos vitt på Bourgogne-nivå från ägor i Chassagne-Montrachet.

Totalt sett förfogar man över drygt fem hektar, något som gör att flertalet av de ägda lotterna är riktigt små. En av de större (0,9 ha) ägorna är “Les Hautés" i Auxey-Duresses och det sägs att det vin firman gör av dessa druvor ska vara ett riktigt bra exempel på ett bra vitt från byn. Druvorna till vinet komer från stockar som är 20 respektive 55 år gamla och druvorna skördas för hand i flera omgångar. Den huvudsakliga sorteringen sker i vingården.

Druvorna hanteras sedan varsamt med långsam pressning, varefter juicen för över till fat (40% nya) där det ligger i femton månader eller mer. Sen är det dags att smaka...såsom jag gör nu...av vinet 2008 Auxey-Duresses “Les Hautés", Domaine Jean-Marc Vincent.

En riktigt tilltalande näsa med nyskurna äpplen och päron som blandas med en mjuk form av citrus och några stänk honung. Faten är såklart närvarande, men bara med lite smörighet och en svagt rostad ton. Rostningen accentueras nog också lite av mineraliteten. En väldigt fin, balanserad och inbjudande näsa. Det är lite grand som en viskande uppmaning till att dricka.....så då gör vi väl det.

Här bjuds vi en len, viskös och smörig gulfrukt spetsad med en syrlig lemon curd. Vätskan brer ut sig med sin fetma i mittpartiet, men hålls ihop av sin storasyster syrorna, så allt balanseras ihop riktigt bra. Att sedan citrusen får bryta igenom i avslutet och vandra från citron och lime till grape gör inte saken sämre. Inte heller det faktum att allt avslutas med att mineralerna håller sig kvar och tvingar en till att smaka av mun och gom tills smakerna tonar av (tar länge), och sedan är det bara att ta nästa härliga klunk.

Äntligen verkar jag hitta ett flyt bland de öppnade flaskorna igen. Det här vinet kostar 19:90 Euro på N+M Weine och det är inget snack om prisvärdet här inte.

En ny bekantskap, Agnes Paquet

Efter en helg fylld med Kaliforniska viner öppnades till slut en flaska röd Bourgogne sent på lördagskvällen. Här kommer först några rader om producenten innan vi tar bedömningen.

I runda slängar en mil väster om Beaune ligger den lilla byn Meloisey. Liten är den både till storlek och till invånarantal. 12,27 kvadratkilometer och 283 invånare enligt de senaste uppgifterna i Wikipedia. I Meloisey finns vinmakarparet Agnes och Sébastien Paquet som driver en liten verksamhet, Domaine Agnes Piquet, med bas i viner från Auxey-Duresses. De producerar även viner från Pommard och Chassagne-Montrachet, samt även både ett vitt och rött på Bourgogne-nivå. Nyligen inköptes även en lott i St-Aubin, så snart utökas erbjudandet.

Filosofin är enkel och bygger som hos många andra i Bourgogne på att arbeta så naturligt som möjligt. I vingården innebär det bl.a. att man plogar, håller ner skördeuttagen och håller igen när det gäller kemikalier. Samma tankar går igen hela vägen från skörd till lagring och målet är att påverka vinet så lite som möjligt.

Låt oss då se vad dagens vin, nämligen 2008 Auxey-Duresses Rouge, Domaine Agnes Piquet, har att erbjuda.

Det första glaset, sent på lördagskvällen, var en rätt trist bekantskap. Både jag och sambon undrade vad det var för djur som hade släppts lös från den nyöppnade flaskan. Det var en konstig rödbärsfrukt som slogs mot stora mängder ekrök. Inget som gjorde att vi ville ha mer igår i alla fall.....och så går det ett dygn och vad händer då?

Efter en natt i flaska i kylen och sedan fyra, fem timmar i karaff så har vi lyckats uppfostra djuret en del. Den värsta ekröken är nu borta och bären är tydligare, men fortfarande stör eken i näsan. Frukten där bakom är dock rätt fin med syrliga röda bär. I övrigt finns mer av ekrelaterade dofter och lite örtiga inslag. Inte direkt en doft som övertygar.

I munnen är återigen frukten rätt ok, men det finns en ek och en beska som definitit stör intrycket för mycket och i takt med ökad temperatur blir problemet bara värre och värre.

Totalt sett ett rätt trist vin och det blir definitivt inte återbesök. Jag har en flaska av det vita syskonvinet i källaren och återkommer med hur det funkar. Priset för härligheten landade på 231:- och är en privatimport från Swedish Brand.

Alain Gras - rött från hundraåriga rankor

Vitvinskungen av Saint-Romain är en titel som med all säkerhet tillfaller en viss Alain Gras. Att hans vita viner är strålande kan jag och en del andra här i bloggosfären skriva under på, men frågan jag har ställt mig är hur hans röda viner håller måttet? Jag har aldrig tidigare testat dem och måste säga att jag har varit väldigt nyfiken ett längre tag nu.

Lika bra att direkt ge sig på det omtalade röda vinet från Auxey-Duresses. Det är omtalat av den enkla anledningen att rankorna är drygt hundra år gamla och av det jag har läst och hört är omdömena positiva. Vi öppnar alltså en flaska Auxey-Duresses, Alain Gras från den lysande årgången 2009 och dricker den både som solitär och till grillad, yoghurtmarinerad (indiska kryddor) kyckling kompletterad med råstekt blomkål kryddad med blandade senapsfrön.

Först tjuvtar vi ett litet glas som små barn i en godisbutik och med det som facit häller jag upp vinet i karaff. Här behövs nämligen luft för att locka fram det som göms i den unga kroppen.....och vad hittar vi då?

Jo, definitivt ett fruktspektrum som spänner från klaraste hallon till mörkare körsbär som även slår an en ton av danskt marsipangodis. Här finns även fina fat med en svårbestämbar kryddighet och runt hörnet (var man nu hittar det i ett glas) skönjer jag även lite köttighet.

Munnen ger samma hallon och körsbär som i näsan. Kryddigheten har svaga, svaga spår av sötma och tar mig annars till en bazar i Delhi. Det mest tilltalande är dock strukturen med bra syra och trevliga tanniner, och är man lite snäll så hittar man början till en viss silkighet.

Det sammantagna intrycket känns lite ungt och oförlöst och inte alls så tillgängligt som de andra 2009or som har slunkit ner på senare tid. Jag låter övriga flaskor ligga minst ett år för här finns betydligt mer runt hörnet i form av potential.....ett vin i vardande helt enkelt.

Det som jag däremot inte kan förstå och finna är den extra dimension av koncentration som de 100-åriga stockarna borde visa upp, nåja vinet funkar och i synnerhet till de orientaliska kryddorna i maten.

Lite annat från Alain Gras som har testats under året finns här och här,