Meursault från Alain Gras, nästan i sista stunden

Vissa byar eller producenter ligger en, av olika anledningar, närmare hjärtat än andra. I fallet Alain Gras från Saint-Romain så gäller det både byn och producenten. Byn ligger på kullarna, eller bergen om man är väldigt, väldigt, väldigt snäll, som ligger typ Väst Nord Väst om Meursault och Auxey-Duresses. Den lilla byn (243 invånare 2006) är liksom en sån som får en att längta tillbaka av bara synen. Att det sedan finns riktigt kompetenta vinmakare där gör ju inte saken sämre. Här har exempelvis Madame Lalou Bize-Leroy sin domän D'Auvenay så kompetens finns det helt klart.

En annan producent som huserar här är alltså Alain Gras, en man som inledde sitt vinmakande 1979 och som troligtvis är den man som mest aktivt har placerat Saint-Romain på kartan hos folk som gillar vin. Domänen producerar röda och vita viner från både Saint-Romain och Auxey-Duresses, och sedan görs det runt 3000 flaskor från Meursault varje år, vitt såklart. Druvorna till det vinet kommer från den Village-klassade vingården Les Tillets.

Kvällens vin är sista flaskan av Alain Gras som plockas ur källaren och jag noterade direkt att nya inköp ska ske. De vita viner jag har provat från både Saint-Romain och Meursault har nämligen fallit mig riktigt väl i smaken och har även legat på en riktigt bra prisnivå. Kvällens flaska är en Meursault, Les Tillets, 2005 och dricks till en rätt där smörstekt vitling är huvudnumret.

Doften kommer tät ur kupan och slänger stora sjok av sommarvått grus mot mig. Det är nästan lite bedövande och det dröjer ett tag innan jag fångar upp den matta av gul frukt som faktiskt finns. Väl inne i doftcentrum kryper det fram något som liknar karamelliserad citron och slutligen smörkola parat med lite oxiderade toner.

Smaken är initialt klar och frisk, med svag citrus och gula frukter som blandas upp av en ek som inte stör det minsta. Sedan kommer dock ett mellanparti som är lite, lite platt då syrorna är ganska förbrukade, men avslutet är förtjusande med härlig beska och en massa mineral. Smaken ligger kvar nästan hur länge som helst och jag märker tydligt hur jag söker efter mer och mer i munnen och det svarar upp ruskigt länge.

Grymt mycket vin för pengarna om man tänker på att vinet kostade nån tia över tvåhundringen när det inköptes. Det kan inte bli annat än köprekommendation för det här. Själv ska jag definitivt köpa på mig de vita från 2009.