Monopolvin från Henri Gouges

Domaine Henri Gouges är en omtalad producent som kanske mest är känd som en föregångare när det gäller att sälja sitt vin själv, utan att använda negocianter. Redan 1933 började man att buteljera sina viner på gården och sälja dem själva, något som hjälpte till att lyfta namnet Henri Gouges ett par snäpp.

En annan sak som lyfts fram när det gäller Gouges är att de redan i slutet på 70-talet började plantera rajgräs i band mellan sina rader av vinrankor. Anledningen var att stoppa matjordslagret från att röra på sig nedför de branta kullarna. Det har visat sig vara ett lyckat drag och de hävdar som bieffekt att detta bl.a. driver rankornas rötter djupare, något som har en positiv inverkan på druvmaterialet. Det enda lilla negativa är att gräset binder frosten längre än en bar backe, men lite skit får man nog ta om resten är bra.

Ägandet av domänen går tillbaka till Henri Gouges och nu är det barnbarnen som äger och driver verksamheten. Två av barnbarnen, Pierre och Christian, sköter vingården och övriga i kusinskaran hyr ut sina andelar.....så än så länge hålls det ihop. Frågan är när det Burgundiska arvstricket gör att en domändelning blir ett faktum?

Kvällens vin kommer från den största enskilda ägan som kusinerna har, som till på köpet är en monopol, d.v.s. en vingård med en enda ägare.....som i vårt fall är sju, men under samma domän. Vinården är alltså Clos des Porrets, vilket gör att vinet är en Nuits-St-Georges 1er Cru, Clos des Porrets, med årgången 2007.

Efter gårdagsslatten med det lite enklare vinet från Chassagne-Montrachet blir det tydligt redan vid första sniffen att här är det andra grejer. Schmock i näsan kommer animaliska toner, nästan med begynnande ruttnad eller så är det väl egentligen den klassiska undervegetationen som sakta börjar bildas. Oavsett så är det en härlig första doftkyss.

När jag samlat mig dyker det upp en hel del röda bär med körsbär och jordgubbar i första rummet. Till det kommer en knippa örtkryddor och en fin strimma av anis.

Dofterna återkommer i gommen och följs av intrycket att det här har en bra struktur med tydlig syra och tydliga, men nedslipade och avrundade tanniner. Eftersmaken dröjer sig sedan kvar och ger länge en behaglig känsla i munnen, där en aning katrinplommon kan anas i slutklämmen.

Det här är gott och passade kalasbra till kvällens köttbit, men egentligen är det en smäll på fingrarna och synd och skam att inte låta det få utvecklas en handfull år till, eller mer. Oavsett så är det goda droppar.