2006 Clos Vougeot "Musigni" Grand Cru, Domaine Gros Frère et Soeur

Så fort man läser om Bourgogne landar man rätt snart i skolexemplet Clos Vougeot. Anledningarna är flera, bl.a. storleken, antalet ägare och de stora kvalitetsskillnaderna. Det är rätt tydligt att lotter (lieux-dits) högt upp på sluttningen ger bättre resultat än de längst ner mot slätten, ovanför vägen.

Ligger man högst upp och dikt an mot "Le Musigny" så kallas lotten "En Musigni" och det är ett läge som är något av det bästa som går att uppbåda i hela vingården. Här ståtar Domaine Gros Frère et Soeur med en stor del, nämligen drygt 1,5 hektar.

När vänerna M och L är på besök brukar det bli lite "vinutbildning" och denna gång var inget undantag. Ett av vinerna med detta syfte var just en flaska från "En Musigni", nämligen 2006 Clos Vougeot "Musigni" Grand Cru, Domaine Gros Frère et Soeur.

Doften är jordig, animalisk och lätt funkig, med små drag av svamp. I bakgrunden finns en mogen och rätt tung frukt i form av rätt mörka körsbär och plommon. Här bjuds också på målarlåda och en rätt schysst kryddblandning. Det sammanfattande intrycket avseende doften är att det är rätt moget för sin ålder och klassificering, trots lagrat under riktigt bra förhållanden.

Smakintrycket ger att frukten lämnat ungdomen och visar upp en tydlig mognad. Lakritsen är på plats och med sin kraft döljer den ganska väl de kryddor och örter som ändå orkar visa sig. Men mest tänker jag nog på jordighet, runda, men greppiga, tanniner, hög syra  och ett lakrisalt, lite silkigt och kryddigt avslut som ligger kvar läääänge.

Känns som att detta vin är taget i hyfsat rätt läge. Gott, inte stort, men såklart något jag kan dricka vilken dag som helst i veckan.

Sigfried Pic presenterar Louis Jadot 2012

Lite småkylig och ruggig slinker jag in på Brasserie Bobonne den 2:a December. Av med rocken och snart finns ett glas vitt i handen........det är nämligen dags för årets upplaga av lunch á la Maison Louis Jadot, presenterat av Vinunic och Sigfried Pic.

Sigfried Pic

I välkomstglaset har jag fått ett glas Ladoix Le Clou D'Orge, Domaine Gagey. Här formligen osar det flintrökig mineralitet med en rand av citrus. Allt lätt inbakat i en smörig och kryddig fetma. Dofterna går definitivt igen i smaken.....och gillar du mineraler så har du här ett vin späckat med sådana som stämplar in på 199 kronor. Bra mineralbang för the bucks.

Nästa servering bjöd på tre vita av bättre kaliber. De vita brukar vara de jag fastnar mest för på dessa luncher, så jag var full av förväntan. I glasen hälldes följande:

Meursault 1er Cru "Les Genevrières", Domaine Louis Jadot

Chassagne Montrachet 1er Cru "Morgeot - Clos de la Chapelle", Domaine Duc de Magenta

Corton Charlemagne Grand Cru, Domaine Héritiers Louis Jadot

Till de vita

Här pratar vi om en trio viner som alla går hem hos mig, men av lite skilda anledningar. "Les Genevrières" är som vanligt väldigt tillgängligt och eksmörigt. Med en bra syra, sköna fatkryddor och bra mineralitet hittar det en skön balans. Här måste man dock gilla ekavtrycket som är rätt påtagligt.

"Clos de la Chapelle" är renare, mer transparent och klassiskt elegant. Det känns som att det bara är att dricka det, här och nu. Bygget innehåller nämligen allt man önskar i form av ren frukt, bra syra, mineraler och kryddor. 

Storebror "Corton Charlemagne" är ett helt annat djur. Den känns ursprungstypisk, ung och koncentrerad och talar rätt tydligt om att det ska lagras. Jag älskar den här sniffen med en mineral som blandar flintrök och modellera. Här blir det till att köpa på sig som vanligt.

Som ett litet mellanspel bjuds det på en 2010 Château des Jacques Moulin-á-Vent. Jag hade lite svårt att ta till mig detta efter att ha njutit av de vita, men det funkar och bjuder på en rätt tät frukt, bra syra och små fina tanniner. Avslutet ger en hög lakrisal beska och en skopa mineral. Helt OK!

Nästa uppsättning viner är en trio från Beaune, nämligen:

Beaune 1er Cru "Theurons", Domaine Gagey

Beaune 1er Cru "Clos des Couchereaux", Domaine Héritiers Louis Jadot

Beaune 1er Cru "Boucherottes", Domaine Héritiers Louis Jadot

Beaune är kanske inte mitt absoluta favoritområde, men man brukar ofta kunna få loss rätt bra viner härifrån,utan att plånboken glöder sönder. Likadant är det här. Vinerna stämplar in i spannet 339 - 365 kronor, något som definitivt måste anses som överkomligt för årgången.

"Theurons" är tranbärigt slank med bra syra, ren och fin frukt, samt små greppiga tanniner. Avslutet bjuder på bra kryddor, lakrits och mineral. en trevlig bekantskap

"Clos des Couchereaux" är sötfruktigare tack vare sitt söderläge och är liksom ett nummer större eller mer i alla delar. 

"Boucherottes" är mer jordigt och murrigt med en helt annan och mer krävande struktur än sina syskon. Kanske beror det på närheten till Pommard?

Summa summarum är det helt OK Beaune-viner jag definitivt kan tänka mig igen, men jag skulle ge dem ett gäng år i källaren för att blomma ut lite.

Slutklämmen på provningen är några bättre röda - Grand Cru - och dagen till ära ställdes följande linje upp:

Corton Pougets Grand Cru, Domaine Héritiers Louis Jadot

Echezeaux Grand Cru, Domaine Gagey

Clos Vougeot Grand Cru, Domaine Louis Jadot

Chambertin "Clos de Bèze" Grand Cru, Domaine Louis Jadot

Grand Cru

Corton Pougets är en trotjänare som kan klassas som en lättvikts-Grand Cru som verkligen vinner på lagring. Dagens exemplar bjussar på typiska lingontoner, men även lite mer sötfruktiga drag, lite lakrits och apelsin. Det är också lite "murrigt" på något sätt. I munnen har vi bra syra, tät frukt och greppiga tanniner.Helt enkelt tydligt strukturerat för lagring. (Jag testade några årgångar i en vertikal för ett tag sedan där lagringens inverkan blev tydlig. Återkommer om detta)

Echezeaux börjar lite tillknäppt, men i glaset öppnar det sakta upp och snart växer det fram en fin sniff med härliga kryddor och en mjuk, fin frukt. Munkänslan ger en fin balans mellan frukt, syra och tanniner och ett fint avslut med mineraler och kryddor. Ungt och oförlöst är betyget.

Clos Vougeot är lite polariserat. Det lockar med en skön sniff med söt, varm frukt, kryddor, fudge och mineraler, men kroppen kämpar lite emot och det behöver i min mun läggas ner och glömmas bort ett bra tag. Då kan nog bitarna byggas ihop och vi har nåt helt annat att leka med.

Dagens vin(n)are alla kategorier finns i provningens sista glas. Hos "Clos de Bèze" finns en än så länge lite blyg, utvecklingsbar doft, men i munnen är det härligt sötfruktigt med ljuvliga kryddor. Balansen sitter som i skolboken och efter ett tag slutar jag analysera och njuter bara av varje sipp. Det här är kalasgott.

Anka till Grand Cruerna

En mytisk vingård

När man pratar Bourgogne på "skolnivå" nämns väldigt ofta Clos de Vougeot för sin mängd olika ägare och lotter. Det som mer sällan nämns är att i anslutning till Clos de Vougeot finns en vingård där Citeaux-munkarna redan från starten 1110 planterade vita druvor. Vingården fick då namnet "Den lilla vita vingården" eller "Le Petit Clos Blanc".

Så mitt ibland alla vingårdar som ger röda viner finns en pärla som enligt Domaine de la Vougeraie kan beskrivas så här.....Such precious drops of gold, blinding and rare, are like an island of Chardonnay in an ocean of Pinot Noir... A single violin at the heart of an orchestra.

Sanningen att säga är att det inte bara är Chardonnay planterat i vingården, utan druvmixen är 95 % Chardonnay,  4 % Pinot Gris och 1 % Pinot Blanc.

Vingården har sedan 1110 hållits intakt och är fortfarande en av relativt få monopol-vingårdar. Arealen är 2,28 hektar och är uppdelad i "Le Grand Carré de la Vigne Blanche" och "Le Haut de la Vigne Blanche". Vingården är planterad med en densitet på 10.000 rankor per hektar och hanteras helt biodynamiskt och har du tur ser du när plogningen sker med hjälp av häst.

Vad lyckas Domaine de la Vougeraie göra med druvmaterialet nu för tiden då? En flaska 2005 Vougeot Premier Cru "Le Clos Blanc de Vougeot", Domaine de la Vougeraie får blotta nacken och knäckas för att ge lite svar på det.

En fet, smörig och svagt nötig doft med tydliga mognadsmarkörer i form av svagt bokna äpplen och en liten aning arrak, toppad av lemoncurd spetsad med några nypressade droppar citron. Här finns också kryddighet, en antydan till lösningsmedel, samt en stenig och lätt rökig mineralitet.

Munkänslan i sin helhet är i grund och botten elegant och balanserad, men....ja det finns ett men, i form av en beska som river upp ett litet sår i helhetsbilden. Synd, när det är så nära. Beståndsdelarna är en skön fetma som håller ihop de mogna äpplena, en bra skvätt citrus och syra som spjälkar och en svans med kryddor och mineral som ger ett fint avslut. Sen är det i mitt tycke en aning för mycket grapebeska som stör avslutet, men i övrigt är det förbaskat gott.

Maison Louis Jadot - Jubileumsårgången 2009

Med årgång 2009 firade Maison Louis Jadot 150 år som vinproducent och resan under dessa 150 år är ganska remarkabel. Allt kanske kan sägas ha börjat med den vingårdslott i Clos de Ursules i Beaune som familjen köpte 1826 och som Louis hade som start för företaget. Över åren har sedan både de egna ägorna ökat åskilligt, samtidigt som en rejäl negociant-verksamhet har etablerats och numer produceras någonstans i spannet 150-160 olika viner årligen, från Chablis i norr till Beaujolais i söder.

Trots den enorma mängden viner är filosofin att inte etablera något husstil á la Jadot, utan att hela tiden låta terroir få genomslag och det lyckas man definitivt med, i synnerhet i domänvinerna där man har kontroll på allt från ranka till flaska.

En annan intressant sak man kanske glömmer bort när man pratar om hur Bourgogne lyft sig som region under de senaste 20 åren är att det inte bara gäller små producenter som många vurmar för, utan det gäller även de stora drakarna som såsom Jadot och Drouhin. Man kan således vara hyfsat trygg att det är bra vin som levereras för nivån om man köper något av dessa och resten är liksom upp till de personliga smakpreferenserna.

Över till dagens evenemang som sammanfaller med VinUnics lansering av årgång 2009 från Maison Louis Jadot och mer specifikt besöket av Siegfried Pic som är ny exportchef på företaget.

Provningen delades upp i ett antal flighter och mina tankar eller noteringar följer ordningen som vinerna hälldes upp, men kanske inte exakt flight-indelat.

Beaujolais

De första glasen kom från Beaujolais och var riktigt fruktiga och varma små rackare. Av dessa är det inget snack om att "Champ de Cour" går vinnande ur striden med sin mörka frukt, faten, örterna, ja hela paketet liksom. Helt klart ett vin att ha hemma och dricka redan nu, men också ett objekt för källaren.

• Beaujolais Villages "Combe aux Jacques"
• Moulin-A-Vent "Champ de Cour" Château des Jacques

Vita 1er Cruer

Det serverades tre vita 1er Cruer och oron för eventuell låg 2009-syra glömdes snabbt bort, i synnerhet i glasen från Puligny. Här var dock alla tre glasen riktigt trevliga, men jag skulle kunna tänka mig att Puligny-vinerna funkar bättre om ett antal år, medan vinet från Meursault var ytterst drickvänligt redan idag. Det hade redan nu en ruskigt tilltalande balans mellan syran, fetman och frukten. Riktigt elegant och förföriskt. Med lite distans till provningen är det detta vin som jag köper först och det trots att jag blev av med mina halvdruckna/spottade vita glas alldeles för tidigt. Det gällde att vara vaken lärde jag mig.

• Meursault 1er Cru "Les Genevrières"
• Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Referts"
• Puligny-Montrachet 1er Cru "Clos de la Garenne"

Vita Grand Cruer

I högt tempo hälldes sedan upp två vita Grand Cruer, där vi tog nästa steg upp på kvalitetsstegen. Det blir en annan komplexitet, samt oljighet och fetma som gör viner på den här nivån svåra att slå. Valet här är svårt att göra, men ser man till priset är det inget snack då vinner Corton-Charlemagne alla dagar i veckan med sin gula frukt, lena citrus, oljiga mineralspetsade fetma och ett avslut som ger viss grapeaktig beska och en lång mineralsvans. Frågan är nog bara hur bra det blir om några år.

 

• Corton-Charlemagne Grand Cru
• Chevalier-Montrachet Grand Cru "Les Demoiselles"

 
Rött från Côte de Beaune

Den första röda uppställningen från Côte d'Or innehöll tre 1er Cruer och en Grand Cru från Côte de Beaune. Fyra bra viner, men där jag personligen var lite svårflirtad för dagen bland allt annat gottigt. Min summering blev överlag lite unga och rustikt kantiga. Fast det är klart Corton-Pouget stack ut lite med sin drickbarhet och sina trevliga julkryddor.

• Beaune 1er Cru "Les Boucherottes"
• Beaune 1er Cru "Les Theurons"
• Pommard 1er Cru "Les Epenots"
• Corton-Pouget Grand Cru

Rött från Côte de Nuits

Nu börjar vi snacka på riktigt. En 1er Cru och sex Grand Cruer från Côte de Nuits. Jag njöt mig igenom hela uppställningen och det var väl endast Clos Vougeot som jag inte riktigt kom överens med. Det är två viner jag definitivt vill komma tillbaka till på hemmaplan och det är först Lavaux St Jacques för sin potential i förhållande till priset. Här pratar vi väldigt tät och koncentrerad frukt, men samtidigt en slank elegans där silkigheten med sin kamrat sötlakrits redan har börjat arbeta i bakgrunden och fint samsas med Pinot-kryddorna. Men, som sagt, en del vila på det.....

Dagens röda i form av drickbarhet är det andra vin i denna uppsättning jag skulle vilja gå tillbaka till och det är Bonnes Mares. Mina anteckningar blev lite knapphändiga här och kan summeras till skitgod, ren, lätt och elegant. Det behöver inte vara svårare än så. Förresten, jag skulle nog gärna titta tillbaka på alla vinerna, men man kan ju inte få allt.

• Gevrey-Chambertin 1er Cru "Lavaux St Jacques"
• Chapelle Chambertine Grand Cru
• Echezeaux Grand Cru
• Clos Vougeot Grand Cru
• Bonnes Mares Grand Cru
• Chambertin Clos de Beze Grand Cru

Summa summarum en imponerande uppsättning viner där mina slantar nog landar på "Les Genevrières", "Lavaux St Jacques" och Corton Charlemagne. Stort tack till Claes och Catharina på VinUnic för en kalastrevlig tillställning.

Pascal Lachaux när han inte är som bäst

Ibland när man beställer vin slinker det ner en bonusflaska eller två och de brukar ofta vara saker man inte provat och snabbt kastar sig över. Idag tänkte vi öppna en sådan som istället har fått ligga några år i källaren.

Jag har inga stora förhoppningar avseende vinet, även om det är en Grand Cru från en producent jag normalt sett gillar. Producenten är Pascal Lachaux på Domaine Robert Arnoux. Pascal kan ibland göra trolleritricks med sitt enklaste druvmaterial, men vid lite efterforskningar om dagens vin som är en 2001 Clos de Vougeot Grand Cru, Domaine Robert Arnoux, så är det inte direkt några "Hallelujah". Det får bli till att testa själv helt enkelt och bilda sig en egen uppfattning.

Anledningen till dagens val av vin är diskussionen om vissa vingårdars värdighet att vara Grand Cru. En diskussion som tog fart i och med att Pommard ska göra sin ansökan (se gårdagens inlägg). Det pratas alltid om Clos de Vougeot i sådana diskussioner nämligen.

Vill du förresten läsa om ett par andra viner signerade Pascal Lachaux så kolla här och här.......nu över till dagens vin.

Här är det inget snack om att vi pratar ett bättre vin med viss mognad. Det konstateras redan vid de första små sniffarna vid dekantering. Väl i glaset kan man plocka ur en hög av dofter där inledningen bjuder på smörstekta och milda indiska kryddor, samt små stråk av anis. Sen paraderar den klassiska lövhögen, den fuktiga jorden och lädret förbi innan vi landar i den mer animaliska delen som sjunger ut stänk av kött och blod....och sen finns det såklart en rätt torkad rödfrukt som dock sitter lite på läktaren.

Det här vill man ju definitivt smaka på och när vinet smuttas och klunkas så står det klart att vi pratar en del mognad. Frukten är helt klart körsbär som ligger i spektrat mellan "spetsad" marsipangodis och inledande uttorkning. Till en början känns det som att frukten bär vissa spår av kärnbitterhet, något som försvinner under kvällen. Det finns dock hela tiden kvar en viss antydan till beska, kanske mer i form av svagt besk lakrits. I övrigt kännetecknas smaken av örtighet, ett antal skopor jord och såklart viss mineralitet.

När det gäller struktur är tanninerna fortfarande med och ger karaktär. De är små, många och visar upp sig som en sträv liten matta. Vad gäller syran så finns den kvar, men det är tydligt att den börjar mattas av och den lär ta evig semester om några år.

Sammanfattningsvis är det helt klart ett bra vin, men inte sjutton ger det en bejublad Grand Cru-känsla. Därtill är vinet lite för glest och ger inte den komplexitet man önskar. Jag är trots allt nöjd att det dracks nu då det inte känns som om det kommer bli bättre.

Monopolvitt från Domaine de la Vougeraie - Anno 2005

Familjen Boisset är en av de största familjerna inom fransk vinindustri och äger och driver ett antal olika alkoholrelaterade verksamheter. Under främst 1980 och 1990-talen köpte man på sig ett antal firmor/vingårdar och med dessa som bas skapade man Domaine de la Vougeraie 1998. Det man gjorde var helt enkelt att samla sina bästa vingårdslägen inom samma domän i ett försök att ta upp kampen med de andra prestigeproducenterna. Att man blivit ett namn att räkna med råder ingen tvekan om. Det som kan diskuteras är väl hur långt man egentligen har nått.

Den person som i huvudsak har utvecklat domänen är Pascal Marchand. Med honom i rodret vred man produktionen till biodynamisk och kvaliteten tog ett par steg åt rätt håll. 2006 tog sedan Pierre Vincent över som vinmakare och frågan är om saker inte har tagit sig ett snäpp till efter det.

Intressant är att Boisset driver ett elitlag och plockar in det bästa man har, som när Pierre Vincent togs över från Jaffelin (som man också äger). Jag får lite vibbar av fotboll och Chelsea eller nåt, i alla fall om man jämför med den historik som ligger bakom väldigt många av domänerna i Bourgogne.

Låt oss se vad man kan göra med lite Chardonnay-druvor från monopolvingården Clos du Prieuré av årgång 2005. Vinet är alltså 2005 Clos du Prieuré, Domaine de la Vougeraie.

Tänk dig en skål med fruktkulor av melon, gult äpple och lite persika där det har ripplats över lite god honung och smält fudge. På avstånd står ett skål nymalda kaffebönor som ska användas till espressobryggaren. Där någonstans landar doftintrycken.

I munnen får den mjuka frukten sällskap av citrus och en liten dos syra, men framförallt en väldigt god och väl avvägd antydan till smörighet som avslutas med en rejäl dos mineraler. Det här är helt enkelt riktigt, riktigt gott.

Jag är svag för tydligt fräsch frukt som fått en varsam behandling av ek och avslutas med rejäl mineralitet och det här platsar definitivt i den ligan. Mums helt enkelt.