måndag 31 december 2012

Återigen drickglädje från Camille Giroud


Året börjar sjunga på sista versen och det är inte många klunkar från Bourgogne kvar att stjälpa i sig innan klockorna klingar för 2013.

Sä varför inte tänka lite både bakåt och framåt utifrån en upphittad anteckning som aldrig blev bloggad. Anledningen till att blogga den är mest ett sätt att tipsa om att när årgång 2010 från Camille Giroud släpps så kan det vara idé att plocka hem några flaskor. Det jag drack på plats hos producenten i våras och de flaskor som därefter har öppnats visar på samma sak....drickglädje så det står härliga till. Inte världens med komplexa skapelser, men ack så goda.

För ett tag sedan öppnades en flaska 2010 Gevrey-Chambertin, Maison Camille Giroud. Ett vin som på plats kostade 29,80 Euro.




Vinet fick luft i karaff under några timmar och väl upphällt i glaset hade det blommat ut i en fin doftbukett med härliga hallon, drag av viol och en fin örtighet. Faten bidrar med kaffe, choklad och allsköns Pinot-kryddighet. Mumsigt!

Smaken är ung och fruktig med härlig syra till trädgårdshallonen. Små och lena tanniner stöttar upp och ger bra struktur. Kryddigheten återkommer i smaken liksom violen, nu med kompisen lakrits hand i hand. Efter ett tag i värme blir smakbilden lite, lite sötare och upplevelsen lite mer silkig. När sedan den lätta mineraliteten tar och torkar ut lite svagt är det svårt att inte le.

Jodå, det är gott, skitgott!

söndag 30 december 2012

Skolboksvin från Ponsot


Strax nedanför trädlinjen och ovanför Clos de la Roche ligger en monopolvingård som tillhör Domaine Ponsot. Det är en rätt speciell vingård på runt en hektar, då det nämligen är den enda vingård som producerar druvor till en vit Premier Cru baerad på Aligoté. Namnet på vingården är "Clos des Monts Luisants".

1911 planterade William Ponsot Aligoté i Clos des Monts Luisants, d.v.s. han gjorde tvärt emot vad alla andra gjorde på den tiden, nämligen att ersätta Aligoté med Chardonnay. Runt 1930 adderade sedan Hippolyte Ponsot lite "Pinot Gouges" till vingården. Pinot Gouges är en muterad Pinot Noir som ger vitt vin. Sticklingarna hämtades från Henri Gouges vingård Les Perrières.

På 50-talet kom nästa experiment och det var Jean-Marie Ponsot som planterade in en hel del Chardonnay. När vingården var som mest uppblandad bestod den väl av 60% Aligoté, 20% Pinot Gouges och 20% Chardonnay. Dagens vinmakare och nestor på gården, Laurent Ponsot, återställde ordningen så att från 2005 så är Clos des Monts Luisants till 100% Aligoté igen.

Det roliga med viner från vingården är att de går emot normen vad gäller Aligoté. Viner på druvan är oftast enkla och ska normalt sett drickas unga, på den unga friska frukten. Med viner från Clos des Monts Luisants är det tvärtom. Här sker en rejäl utveckling åt det goda hållet efter en tid på flaska och vinet kan sparas i decennier om det är en bra årgång.

Som en del i en provning/middag med viner från klassiska franska områden hade jag med mig en flaska från vingården, mest som ett kul skolboksexempel, då ingen av övriga deltagare hade druckit vinet tidigare. På provningen serverades en 2004 Morey Saint Denis 1er Cru "Clos des Monts Luisants Vieilles Vignes", Domaine Ponsot.




Doftintrycket är i huvudsak en blandning av citrus, bokna äpplen och steniga mineraler. Ovanpå flyter lite honung, blommighet och en touch lakrits.

I munnen är det ganska drivet av citrus med en frisk syra därtill. Det finns en tydlig känsla av mognad med begynnande oxidativa toner, men också gul frukt, sötlakrits och en härlig mineralitet. Med luft och värme utvecklas vinet och det kommer fram delikata söta drag och fler tropiska frukter. Måhända ett skolboksexempel, men också mitt vin för kvällen under den provningen.

fredag 28 december 2012

Döttrarna och eken


Ibland saknar man viss information om en producent, men kan ändå liksom ana hur saker förhåller sig genom att vinerna förändras från ett år till ett annat. Så har det varit med vinerna från Domaine Gerard Thomas i Saint-Aubin. Här har Gerard själv skapat dugliga viner som min palett med tiden har vuxit ifrån då de har ekats rätt rejält.

Som hos många andra producenter har dock nästa generation sakta tagit över och i det här fallet är det döttrarna Anne-Sophie och Isabelle. Jag vet inte riktigt när och hur övertagandet skedde, men jag vet så mycket i alla fall, att vinerna från 2007 och framåt uppvisar en bättre balans och fräschör och att eken mer får hålla sig i bakgrunden.

Ikväll öppnas en flaska 2008 Saint-Aubin 1er Cru "Les Murgers des Dents de Chien" för att kolla att tesen stämmer, att vinerna faktiskt är bättre numer.....och då tror jag det beror på döttrarna.




Det är en rätt slående näsa med en blandning av sprittande citrus och rökig mineralitet. Här finns också lite gula äpplen, honung, en dos ek och lite kryddor. Trevligt!

Smaken är tydligt citrusdriven med en härlig friskhet, en touch av smör, nötter, honung och kryddor, samt en skön mineralitet. Riktigt gott helt enkelt med ett långt härligt avslut där citrus och mineraler ligger kvar hur länge som helst.

......och ja, vinet är bättre än 2006 och tidigare. Betydligt bättre. Döttrarna kanske?

onsdag 26 december 2012

Stort namn, litet vin


Jag känner efter på tungan.....Leroy.....mmmm det klingar gott. Sen måste man dock inse att Maison och Domaine är två helt olika djur när det gäller det namnet. Domänens viner kan man lita på....där levereras alltid kvalitet, men så kostar det också såklart.

Négociant-verksamheten som går under namnet Maison är däremot en hel del gambling. Man vet aldrig vad det är för juice de har stoppat sin etikett på egentligen. I värsta fall är det inte speciellt bra. Låt oss se vad en 2000 Volnay, Maison Leroy bjuder på. Det vita basvinet från samma årgång har levererat riktigt bra, medan det röda syskonet varit mer sisådär. Kul att se vad ett snäpp uppåt innebär.




Både till färgen och till näsan skvallras det om mognad. Doften är fylld av mogen, lätt trött frukt, en första touch av målarlåda och nästan så att det redan har spår av buljong. Som bonus tillkommer en viss kryddighet och något stänk av apelsin, men totalt sett är det inget märkvärdigt alls.

I munnen bjuds en hyfsad syra, nästan fullt nerslipade tanniner och samma nästan uttorkade frukt som i näsan. En svagt syrlig bärighet ger lite poäng, så också avslutets uttorkande mineraler, annars är det rätt tunt och slätstruket. Nääää, taskig leverans.

Jag undrar vad det är för juice de har stoppat sin etikett på den här gången? Inget att skriva hem om i alla fall.

söndag 23 december 2012

Julrim - eller kanske Joyeux Noël från Noel


Granen klädd
Med klappar under
Stress och jäkt?
Nej lugna stunder
Skinkan smakad
Därtill must
Sältan lockar 
Vinets lust
Källaren bjuder
Ett, två, tre
Valet föll
På Ramonet
Doften härlig
Färgen lyster
Smaken skenar
Jag blir yster
Tänk om tomten 
I sin vagn
Haver klappar
Från Chassagne
Det blir lycka 
Ja riktigt kul
Önskar alla
Goder Jul



I kväll njuts 2006 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Morgeot", Domaine Ramonet utan några som helst anteckningar. På ren svenska är det skitgott med en härlig elegans och i ett perfekt drickläge vad gäller mina smaklökar.

God jul på er

lördag 22 december 2012

Kupevärmare


Det finns absolut mest viner från Bourgogne i min källare, men självklart har det smugit sig in lite annat smått och gott som då och då pockar på uppmärksamheten. I ett hörn finns det ett gäng flaskor som man lätt känner igen på det stora E som finns på folien över korken. Det är en samling viner signerade Larry McKenna på Escarpment, lite Kiwi-vin alltså.

Igår ville jag ha något värmande, utan att ge mig på riktig alkoholvärme och då kan ett vin från Escarpment vara en bra kompromiss. Vinet som valdes var en 2006 Kupe, Escarpment.




Varmare bär än vad jag är van med som sig bör, med körsbär som fanbärare och en släng blåbär och plommon vid sidan av. Bären kompletteras med ett stänk skog i form av tallbarr och rätt tydliga drag av begynnande undervegetation. Till detta finns en diffus kryddighet och några stänk målarlåda.

En rejäl kryddighet som backar upp den kirschiga och lät varma frukten ger en väldigt trevlig smakbild. Lägg därtill lite apelsin och en fin och lätt beska och munnen börjar smacka. Att sedan syran fortfarande är rätt ung och tanninerna finns där, även om de slipats ner rejält, gör att drickglädjen är på topp. Svårt att tro att vinet blir mycket bättre än så här. Jag har någon flaska till så jag följer väl med under något år och ser vad som händer. Oavsett så är det ett riktigt mumsigt vin.

torsdag 20 december 2012

Ungt från gamla rankor


Det är lite speciellt med rankor som helt enkelt är skitgamla. I Auxey-Duresses finns det rankor som är över hundra år gamla och som hanteras av Saint-Romains store son, nämligen Alain Gras. Från dessa gamla rankor görs det årligen runt 6.000 flaskor av ett vin som då och då landar ner i min källare.

Det vinet är den här gången 2009 Auxey-Duresses, Alain Gras. Låt oss se vad status är i dagsläget.




Doften är fruktigt varm med en svag antydan till alkoholvärme. Frukten är mestadels kirschiga körsbär, men också solvarma hallon. Det känns som om sommaren har fångats i bären och att den har följt med ner i flaskan. Kanske ett första tecken på att vi snart närmar oss ljusare tider?

Ovanpå frukten vilar slöjor av fina kryddor och det är finmalt kaffe, lyxig choklad och allsköns finmalda julkryddor. Väldigt sniffvänligt och passande inför högtiden.

I munnen är det i huvudsak läskande med en lätt syrlig och somrig frukt. Kryddorna bygger på smakbilden och gör den till en njutning. Strukturmässigt är syran levande, tanninerna finkorniga och uttorkande tillsammans med en avslutande mineraldusch.

Det här är skitgott och dricks väldigt bra just nu. Det finns en oro att eken kommer att ta över snart så antingen dricker man nu eller så är det viloläge.

Ny vinbar och nytt sätt att handla vin

Lagom till julen kommer en kul nyhet från Frantzén & Lindeberg. Ett nytt sätt att köpa vin som passar mig och säkert många av er som följer med i bloggosfären.

Kolla här och här för mer info.

onsdag 19 december 2012

Julbestyren fortsätter, nu med Girardin


Skinka, julkorv, prinskorv, ugnsbakad pastej.....listan börjar sakta att likna nåt. Efter ett besök hos vår lokala nasare av animalier fylldes kylen upp ett snäpp till. Jag börjar tro att midjemåttet kan få sig en törn i år igen. I synnerhet som ett besök hos köttmannen gjorde att middagen blev en fest i kött.

Gårdagens vita från Sauzet fick ackompanjera matlagningen och väl framdukat hälldes det upp lite rött enligt devisen pop and pour. Dagen till ära ett enklare vin från Girardin, nämligen 2007 Santenay 1er Cru "La Maladière", Domaine Vincent Girardin.




En rätt tät rödfrukt med körsbär som drar åt körsbärskärnor eller marsipan. Kryddmässigt pratar vi jul och kaffe som samsas med kanel och till det ett drag av pomerans. I bakgrunden finns en svagt fet och animalisk ton, samt även ett första drag av målarlåda eller lösningmedel. På det hela taget en enkel men trevlig sniff.

Körsbär och hallon med stänk av viol är vad som bjuds i munnen. Frukten är rätt kraftfull och med en bra syra och en matta av finmaskiga tanniner är intrycket helt klart trevligt. Lägg därtill lite mjuka kryddor, en liten apelsintouch och ett lätt mineraltorkande avslut och vardagen blir så mycket trevligare.

En enkelt och välgjort vin som inte skäms för sig nu och som kommer att bjussa på ännu mer om något år.

tisdag 18 december 2012

Etienne Sauzet - basvin från 2010


Tisdag innebar inköp av gran och även julklapp i form av poliströja till systersonen. Ja, förutom målning av vägg, rensning av gamla sladdar och lackning av en egentillverkad tröskel. Sådana dagar kräver enkla viner som levererar i förbifarten och ett sådant borde man väl kunna tro att Etienne Sauzet skulle kunna erbjuda

Vi håller tummarna och ploppar den första flaskan av 2010 Bourgogne Blanc, Etienne Sauzet.





Här finns det citrus i långa banor, allt från citron till lemon curd. Fruktkompisar är både äpplen och päron och allt toppas sedan av en klick honung och fint rökig mineralitet. Ren, enkel och ytterst tilltalande doft.

Smaken är citrus med en rejäl dos syra, vissa nötiga och lätt oljigt feta inslag, samt en kryddighet och en stenig mineralitet som avslutning. En svag beska tar ibland nästan överhand, i synnerhet när glaset blir uppvärmt, men annars är det ett härligt vin på basnivå. Bara att dricka och njuta, utan att fundera så himla mycket.

Nöjd med vinet och med valet. Gott!

torsdag 13 december 2012

En ny producent för mig - Sylvain Loichet


Sylvain Loichet kommer från en familj med anor, där det gjorts vin sedan länge. De senaste generationerna har dock inte själva brukat jorden, utan låtit andra ta hand om det. Sedan Sylvain tog över 2005 har han dock plockat hem släktens ägor och kompletterat dessa med att bruka andras gårdar och även köpa in druvor.

Detta gör han numer i Chorey-Lès-Beaune, dit han flyttade från släktens gamla ägor i Comblanchien.

För egen del är det nog ta mig sjutton första gången jag dricker ett vin från firman och dagens vin är 2007 Ladoix "Bois de Gréchons", Maison Sylvain Loichet.




Näsan bjuder på gula äpplen, gråa päron och en citrus åt lemon curd-hållet. Sedan finns där absolut honung och nötter, typ mandlar. Fonden och det som tillika stannar kvar i näsan ganska länge är en stenig mineralitet. Lite svårt att hitta tydlighet med förkylningssnoken känner jag.

Smaken domineras av citrus som understöds av en bra syra. Här finns också gul frukt och en fetma som drar åt nötter och honung. Stoppningen är bra, avslutet ligger kvar länge med lite grus, men mest citrus. Samtidigt finns det en beska som stör lite och så är fetman lite för mycket för min smak. Sammantaget är det helt OK, men saknar den balans och finess som behövs för att motivera ett återbesök. Kostade runt 390 SEK på Theis Vine.

onsdag 12 december 2012

1999 Vosne-Romanée, Domaine Michel Gros


Det är lite kul att surfa runt på nätet och hitta mogna viner från bra producenter till vettiga priser. Enklast är såklart att ta ett glas vin framför wine-searcher.com och spinna loss. Då gäller självklart Pro Version om man vill åt de gottigaste erbjudandena.

Förra året köpte jag på mig en massa åldrad juice från olika tyska handlare och bland utbudet fanns och finns en del moget från Michel Gros. Idag rök korken på en sådan flaska, nämligen en 1999 Vosne-Romanée, Domaine Michel Gros......bara för att liksom.




Här får vi en rätt tät och lätt diffus rödfrukt med dragning åt körsbär. Till det en begynnande målarlåda och en hyfsat fin kryddblandning, men kanske mestadels kaffe och choklad. Innan förkylningsnäsan säger stopp inkasseras även lite stendamm.

I munnen är frukten fortfarande rätt koncentrerad och vital, syran lever kvar och tanninerna är rätt nedslipade, men har inte intagit något silkesläge. Förutom frukt är lakrits ett rätt tydligt drag och vissa nejlikor och apelsin dyker upp innan mineralerna sätter in.

Stoppningen är medel, smaken helt OK, avslutet OK.....det mesta är OK och rätt gott, men inget som gör att jag gör vågen. Ett finns som funkar, men som inte sätter några direkta avtryck.

tisdag 11 december 2012

Vinlagring på stan?

Jag har hamnat i sitsen att mina viner kommer att lämna min vinkällare om någon månad, och jag har ännu inte något bra ställe att förvara dem i. Ett alternativ är några vinkylar, ett annat är att bygga ett vinrum och ytterligare ett alternativ är att lagra dem på stan.

Jag undrar om det är någon som har nåt bra tips avseende lagring på stan. Jag är endast intresserad av lagringen, så att betala för kringtjänster känns onödigt. Jag har bl.a. kollat på Selstor och Vinpröjsaren.

måndag 10 december 2012

Röd Chorey från Maillard


Domaine Maillard har funnits med som producent under hyfsat lång tid av mitt Bourgogne-drickande. Det jag har lärt mig över åren är att de vita vinerna kan jag typ hoppa över för de har en ekton som inte riktigt ligger i min smak längre. När det gäller de röda så finns det två lägen som hos många andra rödvinsproducenter i Bourgogne (och andra ställen såklart), antingen dricker man vinerna unga på frukten eller så väntar man. Värst är om man hamnar lite mitt i, då kan ekbeskan ha krypit fram från hörnen och tagit över med pukor och trumpeter.

Jag har under ett och ett halvt år druckit några flaskor av 2009 Chorey-Les-Beaune, Domaine Maillard Père et Fils, den röda alltså, och hittills har de levererat en sötfruktig, lättdrucken och smaskens upplevelse, men nu var det ett tag sedan jag testade vinet senast. Bara att korka upp och testa alltså och rentav blogga vinet för en gångs skull.




I doften finns samma fina, söta bärfrukt som tidigare och till det en fin kryddighet. Det som dock har hänt är att det stora ekmonstret har vaknat ur sin sömn. Beskhetsvarning utfärdas i doftintrycket och försiktigt låter jag vätskan landa i munnen.

Trevlig söt frukt, fina kryddor, pomerans och nejlika som minner om juletider. Bra syra, ett svagt grepp i tanninerna......så långt allting gott. Sen har vi eken där. Den har nått ett litet steg för långt nu, och det är bara att inse att inga fler flaskor bör öppnas än på några år.

Det är precis som det ska vara. Dricka gott på frukten och sedan invänta nästa fas i vinets liv.

lördag 8 december 2012

Enkelt vin från 2005 ger mersmak


Årgång 2005 i Bourgogne är en av favoritårgångarna som ligger och puttrar i källaren. Flaskorna av lite bättre kaliber får definitivt fortsätta att ligga till sig, men det borde väl ändå vara så att det är dags för basvinerna att börja leverera?

Varför då inte testa ett område och en producent som inte tillhör mina favoriter. Funkar det så borde det väl vara ett gott tecken? Korkskruven tillåts borra sig ner i en flaska 2005 Bourgogne Hautes Côtes de Nuits, Henri et Gilles Remoriquet.




Nyfiket håller jag tummarna och möts av en rätt tät körsbärsfrukt som, såsom sig bör, grumlas en hel del av både jordiga och animaliska toner. På det har vi lätta drag av målarlåda och en rätt trevlig kryddpåse där även kaffe fortfarande får plats. Helt klart en trevlig sniff för att vara ett så enkelt vin.

I munnen får vi sedan ett ungdomligt uttryck med bra syra, ett hyfsat grepp av de kvarvarande och nedslipade tanninerna, samt en frukt som fortfarande levererar. Lägg därtill lakrits, mineraler, lite citrustoner och annat smått- och gottigt och jag måste bara böja mig för resultatet.

Häftigt hur ett vin för dryga hundringen från ett bra år kan ge ett riktigt bra resultat med några år på rygg....och jag som mest har låtit Remoriquet få ligga kvar och skrota. Nu ökade ju intresset direkt för de andra vinerna med lite högre nivå.

fredag 7 december 2012

En alldeles ovanlig tisdag

För ett tag sedan dök det upp en inbjudan från Vinunic till en vertikalprovning av viner från Galardi, en liten rackarns producent från Kampanien. Det ligger normalt utanför min radar, men vad sjutton, bara att tacka ja och bredda sig lite. Det har väl varit lite av temat i höst och jag kämpar vidare.......

Nåväl tisdagen infann sig och arrangörer, gäster och viner var liksom på topp....nja ett par viner hade väl tagit stryk av kork eller lagring, men totalt sett ett härligt arrangemang i lite mindre skala.




Då Galardi ligger lite utanför min radar så jag hänvisar till följande noteringar för en genomgång av dessa viner. Jag kan dock komplettera dessa anteckningar med att jag njöt i fulla drag av två av glasen, nämligen årgång 2006 och 2008, något som flera andra också verkade göra.

Som bonus, extranummer, kvällens höjdare, eller vad man nu ska kalla det så serverades det även tre glas från Maison Louis Jadot, ja även lite annat, men det lämnar jag därhän.

Först ut var två röda glas som under hela vertikalprovningen fått stå och insupa luft och bättra på sin leverans:

2010 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Poissenots"
En trevlig doft med en fond av röda bär och en gnutta nypon, ja nästan ett lätt floralt anslag, en fantastisk kryddbukett, där även kaffe och choklad finns med och sedan en härlig ton av apelsin. Här pratar vi en Gevrey på den finare delen av skalan, där jordighet och annat inte ens finns i kartans utkant.

Väl i munnen är det bara så gott. Skön syra, söt frukt, en fantastisk kryddighet, ja totalt sett ett supersnyggt bygge i ungdomlig, yster balans. Ett vin att madrassera väggen i vinkällaren med. Ack så gott för 549:-

2010 Chapelle-Chambertin Grand Cru
Skönt syrlig rödfrukt i doften och precis som lillasyster ett fantastiskt kryddpaket att bara sitta och dofta på i tid och otid. Det är dock ett rackarns barnarov, ty här finns stoppning och komplexitet för att utvecklas till en härlig upplevelse om man har tid att vänta. Vinlivet känns dock rätt kort ibland.

Nåja, visst är vinet kalasbra, har potential och allt annat, men jag vill njuta NU så jag lägger hela pengen på "Poissenots" för det går inte att ducka för att det är mindre än halva priset på den. Sen skulle såklart inte ett par flaskor Chapelle göra ont.


När man så sitter där och är väldigt nöjd så hälls det upp en skvätt vitt i Montrachet-kupan och i glaset har vi följande:





2010 Meursault 1er Cru "Genevrières"
En sån härlig doft. Lite lätt blommighet, en väl avvägd smörighet, lite frukter åt det gula hållet där citrus á la lemon curd lyser mest och bäst. Ovanpå allt det goda svävar sedan en underbart rökig mineralitet som gör att leendet börjar dras upp mot öronen.

Munkänslan är fasen ännu bättre med en så fint balanserad skapelse att jag bara njöt. Det är så härligt när fetman är svagt oljigt och smörigt fet, men totalt balanseras av citrus och syra. Att sedan få lite tropiska inslag, ett avslut med en lysande citrus och en stenig mineralitet "att tugga i sig" gör att det bara är att kapitulera.

Jag köpte ett gäng av 2009an av detta vin för att jag tyckte det var lysande....och så kommer nu detta. Vad ska man säga? Än mer lysande!

Tänk vad trevligt man kan ha en alldeles ovanlig tisdag i december. Tack för det Vinunic!

torsdag 6 december 2012

2007 Beaune 1er Cru "Les Cent Vignes", Camille Giroud


Vissa dagar vill jag dricka något garanterat gott med hög klunkabilitet, utan att det ska kosta skjortan. Då finns det ett antal producenter i källaren som uppfyller kraven. En av dessa dyker typ alltid snabbt upp i den vinösa reptilhjärnan och det är Camille Giroud.

Kanske undantaget värmens år 2009 har vinerna från producenten slunkit ner i ett huj här på hemmaplan, så jag räknar inte med att möta något större motstånd från dagens vin. Vinet är 2007 Beaune 1er Cru "Les Cent Vignes", Camille Giroud.




Här pratar vi mogna, söta trädgårdsbär i mängder. Det är hallon och jordgubbar och ovanpå det ett anslag av viol. Kryddorna är lena och fina och kryddpåsen är definitivt indisk idag, men även lite kaffe finns med och puffar till lite svagt. En svag animalisk ton rör sig i bakgrunden och små, små tendenser till höstens våta lövhög gör sig också påminda.

I munnen är det en fin syra och sammetslena tanniner som får samsas med en riktigt sötaktig bärfrukt. Kryddorna adderar till en härlig munkänsla och när mittpartiet går över i mineralavslutet finns en svag, men omisskänlig smak av gurkmeja som ger ett litet beskt, men ändå gott, bett. Otroligt lättdrucket och svårt att inte falla för.

Summa summarum får man hålla emot för att inte flaskan ska ta slut i ett nafs. Hög klunkabilitetsfaktor, helt klart. 295 kronor när det begav sig kostade förresten kalaset.

söndag 2 december 2012

En trevlig Aligoté från Michel Bouzereau


Den vita "lillasysterdruvan" i Bourgogne är självklart Aligoté. Kul att notera är att den likt storasyster har samma föräldrar, nämligen Pinot och Gouais Blanc. Dessa föräldrar har gett upphov till en hel del andra druvor där Gamay är ett kul exempel. Att det bara står Pinot och inte Pinot Noir är för att Pinot-familjen genetiskt är same, same......fast det är detaljer.

Vill du förresten gräva i det här med druvor finns numer den excellenta boken "Wine Grapes" av bl.a. Jancis Robinson ute i handeln. 1368 druvor behandlas på 1260 sidor och det är helt klart ett bra referensverk.

Åter till dagens druva. Nämner man Aligoté tänker i alla fall jag på Bourgogne och i första hand Côte d'Or och Côte Chalonnaise (Bouzeron), men det finns skvättar även i Chablis. Tittar man utanför Frankrike odlas en del i Schweiz och i Östeuropa, och visst finns det små "duttar" på andra håll, men det är nog mest att betrakta som en kuriositet.

I hjärtat av Bourgogne har Aligoté ryckts upp ur jorden under i runda slängar 200 år och ersatts av Pinot Noir och Chardonnay, något som har inneburit att druvan numer mestadels finns planterad i sämre lägen högt upp eller långt ner på sluttningarna. Resultatet är att det är svårt att tillgå viner på druvan som kan ge den riktig rättvisa. Det finns dock undantag som Ponsot, d'Auvenay och några andra. En av dessa andra är Michel Bouzereau och idag korkar vi upp en flaska signerad denna firma som funnits i Meursault under sju generationer.

Det bör kanske nämnas att viner på Aligoté är lätta, rätt syradrivna och att de normalt sett bör drickas unga. Nu över till dagens vin som är 2007 Bourgogne Aligoté, Domaine Michel Bouzereau.




En begynnande mognad med inslag av bokna äpplen är det som lyfter först, sen kommer en skopa citrus, lite äpplen, torkad aprikos och små stänk av mandel och lakrits. Som bakgrund finns det även en rejäl dos mineralitet som tar en i spannet från snäckskal till stenar.

Känslan i munnen är en rejält pigg syra, följt av de bokna äpplena och lite nypressad citron i en textur som i huvudsak känns syrlig, slank och ren, men som även har vissa små inslag av smörig fetma. Citrusen ligger kvar hur länge som helst och får efter ett tag samsas med en grymt skön mineralitet.

Det här är förvånansvärt bra och trevligt att dricka. Enligt min smak är vinet i ett bra drickläge mognadsmässigt och på sitt druvtypiska sätt riktigt gott!

fredag 30 november 2012

Meursault från Mikulski och lite Fog Dog


Jag hinner inte runt. Det är tusen och en saker som händer just nu. Det är ny roll på jobbet och en ruskans massa saker på det privata området. Summa summarum har det inneburit att jag har druckit betydligt mindre vin och bloggande har det inte ens varit en tanke på.

Dags att sakta stretcha smaklökarna, värma upp tangentfingertopparna och återigen bli en del av det vinösa nyhetsflödet. Någon måste ju vifta tappert med den burgundiska flaggan.

Fredagstrött korkar jag upp två flaskor, en röd till den indiskt kryddade kycklingen och ett vitt att dricka lite före och efter, eller när man så bara vill. Det röda var en 2008 Pinot Noir från Fog Dog som var helt OK, men kanske inte nådde den balans jag vill ha. Det svajade lite mellan syran och frukten, samtidigt som det kändes lite kort. Det funkade dock rätt bra till fågeln.

Kvällens vita var mer hemmaplan och det var en 2009 Meursault, Domaine Francois Mikulski och det bjöd på en upplevelse ett snäpp högre upp på skalan.




Doften ger en trevlig fruktbild med dragning åt det gula hållet. Här finns äpple, persika, citrus och melon i en skön blandning. Nästa komponent är en doftfetma som skvallrar ek och även uppfattas som hasselnötter, smör och honungssötma. Som avslutande del har vi sedan även ett visst inslag av rökig mineral

Från glaset är det sedan skjuts in i munnen och där bjuds man en väldigt balanserad, mjuk och len munkänsla med en motpol i en hyfsat frisk syra som yttrar sig som citrus och som bryter igenom lite grand. Trevligt! Fetman som sådan är smörigt eller oljigt fet och väldigt tydlig och tillsammans med citrusen och de steniga mineralerna blir helheten precis vad jag önskar en fredagskväll.

Gott, utan att lysa är väl ett bra slutbetyg.

torsdag 22 november 2012

2009 Chambolle-Musigny, François Bertheau

Efter den senaste flaskan från François Bertheau så var det liksom bara tvunget att göra en "rain check". Det blev till att plocka upp ett av årets inköp nämligen en 2009 Chambolle-Musigny, François Bertheau, för att sätta lite som referens mot föregående flaska.
 
 
 
 
Fy sjutton vilken skillnad mot 2008an. Det är ju så här det ska vara när man dricker Bertheau. Det här är ren drickglädje idag med potential att bli en riktig salivframkallarbomb.
 
Exemplariskt med fina bär av hallon och syrliga körsbär, en underbar kryddighet = typisk gottig Pinosity. Till det en lätt violparfymerad ton, lite ekrost, kaffe och fudge. lätta drag av animalier, främst läder, och slutligen ett litet grustag som pricken över i.
 
Samma fina bär i munnen ackompanjerade av en skön syra, parat med små fina tanniner som kommer att dra mot silkighet rätt snart. Därtill fina kryddor inbäddade i en lätt sötma. Slutligen landar man i ett apelsininslag med en örtig beska och ett gott mineralavslut.
 
Mmmmm, så mycket bättre!

tisdag 20 november 2012

2008 Chambolle-Musigny, François Bertheau


I Chambolle-Musigny residerar familjen Bertheau sedan fem generationer. I alla fall är det så många generationer som sägs ha ägnat sig åt vinmakande. Vinmakandet sker idag under namnet Domaine François Bertheau, något det har gjort sedan François tog över efter pappa Pierre så sent som 2004.

Totalt förfogar man över 6,22 hektar mark och all mark finns i hembyn. Listar man vingårdarna börjar i alla fall jag snabbt att dregla eller vad sägs om följande:

  • Bonnes Mares Grand Cru
  • Les Amoureuses Premier Cru 
  • Les Charmes Premier Cru 
  • Les Baudes, Les Groseilles, Les Gruenchers och Les Noirots. Dessa utgör en Premier Cru-blend
  • Chambolle-Musigny Village

I genomsnitt ligger rankornas ålder inom dessa ägor på i runda tal 50 år.

Vinerna får idag mellan 20-30% ny ek under 18 månader innan de tappas på flaska. Allt sker såklart så enkelt som möjligt, utan en massa tjafs och onödig inblandning såsom filtrering eller liknande.

Dags att prova lite då......och det blir en flaska 2008 Chambolle-Musigny, Domaine François Bertheau.




Hmmm....inte alls den doft jag hade förväntat mig. Vinet är ju trots allt ungt och från "syrans år" 2008. Det här vinet uppvisar dock en massa mognadsmarkörer och vi undrar ett tag om det kommer falla isär av någon defekt, men inte alls..... det håller ihop. Funkar även dag fyra faktiskt.

Näsan är väldigt mycket jord och undervegetation parat med stick av målarlådan. Det är till och med svaga drag av köttbuljong och svamp med och spökar. Känslan är ett vin på i alla fall mer än tio år och gärna betydligt mer än så utifrån initialsniffen. Visst finns här en lätt frukt av hallon och jordgubbar och en del kryddor, men mognadskänslan är frapperande.

I munnen är det slankt och syrligt med en bra syra till de lätta bären. Det finns till och med en bättre kryddkänsla och en viss mån av silkighet att fånga upp, samt till och med en del sötma efterhand. Efter den slanka mellankroppen kommer så en viss känsla av apelsin med svag beska, lite lakrits och i viss mån en lite stenig mineralhög. Tanninerna är dock obefintliga och med tanke på frukten känns i alla fall den här flaskan inte direkt hållbar. Sen håller den ihop ungefär på den här nivån i fyra dagar i kylskåp. Spooky!

Nåt knas är det. Inte illa på något sätt, men det känns väldigt moget för ett ungt vin. Jag har ingen syskonflaska så jag korkar väl upp lillasyster för att få någon slags referens. Återkommer om det.

måndag 19 november 2012

Riktigt gott från Fontaine-Gagnard


Inspirerad av Barolistas salivframkallande hyllningar till Fontaine-Gagnard gör att jag själv måste korka upp en av alla dessa vita Premier Cruer även här på hemmaplan. Kolla in på Fontaine-Gagnards hemsida vilka härliga ägor de har, samtidigt som själva den interaktiva kartan är lite lärande på köpet.

Medan du klickar på viner och vingårdar, dricker jag.......2008 Chassagne-Montrachet 1er Cru "La Grande Montagne", Domaine Fontaine-Gagnard.




Skön sniff! En väldigt stark doft av fetma, uppbyggt av smör, honung och lemon curd. Här finns också en ljus, ljus frukt och nypressad citrus, samt en fetmainlindad mineralitet.

Smaken är även den fylld av feta, smöriga och nötiga toner som bryts igenom av en rejäl dos sprittande citrus. Själva citrusen är väldigt påtaglig och bär vinet in i ett långt och utdraget av avslut med en superskön och grusig mineralitet som blandas upp av lite honungssötma. Skitgott är den enkla summeringen. En randanmärkning är kanske att sötman blir lite i överkant när temperaturen stiger i glaset.....men då är ju vinet typ slut, så varför tjata om det?

söndag 18 november 2012

Arnaud Ente och Christophe Perrot-Minot på Gastrologik


Nu har vi äntrat grisnovember med mörkret, regnet och alla tråkiga förkylningar. Skönt då att ha saker att se fram emot, sådana som förgyller tillvaron ett snäpp eller två. En sådan dag var det i tisdags då Wineagency tillsammans med Arnaud Ente och Christophe Perrot-Minot bjöd till lunch på Gastrologik.

Som alltid var maten lysande och dagen till ära hade vi även lysande viner i glasen. Extra kul att sitta och språka med Fabien Duperray från Domaine Jules Desjourneys och prata vin från både Beaujolais och Côte d'Or. Efter det mötet blev det nästan självklart att ta sig dit i vår och hälsa på.

Nåväl över till vinerna.


Arnaud Ente

Först upp att dansa var Arnaud Ente och det som skänktes var hans vita basvin, 2010 Bourgogne Chardonnay. Redan här, vid det första glaset, blir man lite golvad. Det är en makalös flaska på basnivå med en underbar mineralitet som skjuter ur glaset. När näsan darrat färdigt finns där även en fin och väldigt fräsch frukt. I munnen adderas intrycken med fetma, en svag beska, men framför allt en helhet som är så fräsch, elegant och balanserad att Arnaud definitivt lägger sig extremt högt avseende instegsviner. Svårslaget.

Nästa viner till rakning var en flight om tre stycken:

2009 Meursault
2009 Meursault "La Clos des Ambres"
2008 Meursault 1er Cru "La Goutte d'Or"

Det första vinet bygger vidare på bas-Bourgognen med en liknande fräschör och frukt. Det är i sammanhanget kanske lite lugnare och har beståndsdelarna ännu mer på plats, men det är ju en annan årgång och nivå. Väldigt lätt att gilla i sin eleganta stil, där fetman och mineralerna gör det till en balanserad njutning.

"La Clos des Ambres" adderar lite florala drag och en rökigare mineralitet. Det som sticker ut är det långa och slanka avslutet som lämnar kvar en uttorkande och stenig mun, något som gör att man verkligen smakar av mineralsvansen.

"La Goutte d'Or" tar oss upp ett steg på kvalitetstrappan. Här finns en tydligare blommighet, mer mjuk och len frukt och en lättare mineralitet. I munnen pratar vi en ganska rejäl citrus och den svaga beska som jag upplevt i de tidigare vinerna är som bortblåst. Här finns istället en härlig balans mellan beståndsdelarna med en fetma och mineralitet som passar mig som hand i handske.


Pilgrimsmussla med havrerot


Den avslutande flighten från Arnaud Ente innehöll följande:

2008 Meursault "Les Petits Charrons"
2007 Meursault "La Sève du Clos"
2007 Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Refèrts"

"Les Petits Charrons" bjuder på en ren och klar frukt bestående av äpplen och citrus. Citronfrisk syra som tillsammans med Meursault-markörerna nötter och honumgssötma ger ett fint intryck. Avslutet är åt det lättare hållet med en fin mineralsvans.

"La Sève du Clos" är en betydligt mer koncentrerat och tyngre vin är de andra. En mer mogen frukt och kryddighet ger kraft i doften. Smaken är även den mer kompakt med mer fetma och en smörighet som nästan drar åt kola. Trots detta är vinet fullt balanserat och upplevs elegant. Att det sedan har en mumsig mineralitet gör ju inte saken sämre. Ett riktigt gott vin.

"Les Refèrts" är katten bland hermelinerna och vinet upplevs lite lättare än sina kusiner. Floralt och gulfruktigt med en annan touch av en renare mineralitet, ja med nästan lätt metalliska drag. Men visst finns det likheter i citrus och fetma som känns igen från övriga viner.

Det kändes nästan meningslöst att sitta och plita ner anteckningar och särskilja vinerna. Det är nämligen en alltigenom lysande produktion och Arnaud Ente är definitivt en lysande vinmakare som passar min smak perfekt. Se till att prova i alla fall instegsvinet och risken är att du faller pladask som jag. En spontan liten applåd blir det som summering.


Så var det då dags för Christophe Perrot-Minot att visa på vad han kan. De viner som hälldes upp var följande:

2010 Fixin
2010 Gevrey-Chambertin
2008 Morey-St-Denis "La Rue de Vergy"
2009 Chambolle-Musigny 1er Cru Vieilles Vignes "Les Échanges"
2009 Chambolle-Musigny 1er Cru "La Combe d'Orveau"
2009 Nuits-St-Georges 1er Cru Vieilles Vignes "La Richemone"
2008 Charmes-Chambertin Grand Cru Vieilles Vignes 
2009 Chapelle-Chambertin Grand Cru Vieilles Vignes 


Himmelskt god hängmörad biff


För min del faller inte alls dessa viner mig i smaken på samma sätt som Arnaud Entes. Genomgående beror det på att jag upplever dem som rätt ekiga, lätt beska och i viss mån med en alkoholvärme. De behöver såklart tid för att riktigt flirta med mig.

Det var dock ett par viner som jag kände har den profil jag mycket väl skulle vilja ha i källaren och vänta in. Det ena var "La Combe d'Orveau" som från 70 år gamla rankor bjuder på en varm och kryddig doft med inslag av viol och i viss mån lite Bassets. I munnen känns det som om bygget har den struktur, den sötma, kryddighet och mineralitet som gör att det kan bli en skön Chambollsk njutning vad det lider.

Det som stack ut mest för min del var nog "La Richemone". Jag brukar inte dras till viner från Nuits-St-Georges i normalfallet, men från vissa vingårdar med rätt läge och från rätt producenter så kan det bli riktigt, riktigt bra. Här bjuds en kraftig frukt med en nästan animalisk touch. Det är mörkfruktigt och fyllt med trevliga kryddor. Smakmässigt är det såklart ekigt, men även sötfruktigt, nästan karamelligt, med små silkiga tendenser. Kryddorna är fina och mineralsvansen bra.....återstår bara att integrera eken i ett antal år.

Det är bara att inse att vi alla har olika smakpreferenser och att jag har lite svårt för unga, ekbeskiga viner som egentligen är byggda för lagring. Hade varit intressant att prova ett eller ett par referensviner med några år på nacken så man bättre kan förstå vart potentialen kan leda.


Anteckna eller njuta?


Summa summarum ger mina smaklökar en fallseger åt Aranud Ente.

fredag 16 november 2012

2009 Savigny-Les-Beaune 1er Cru "Les Hauts Jarrons", Benjamin Leroux

I somras provade vi ett vitt vin från Benjamin Leroux och var supernöjda med det bygget. Efter ännu en resa till Köpenhamn och Otto Suensson fyllde jag på med Leroux och nu är det dags att se vad som händer när han leker med rött under egen etikett. Kolla här för lite Leroux-intro och noter om ett bra vitt.

Dagens vin är 2009 Savigny-Les-Beaune 1er Cru "Les Hauts Jarrons", Benjamin Leroux. Vinet kommer således från den övre delen av vingården "Jarrons", en vingård som till stora delar kallas "La Dominode", medan den övre delen har sitt enda namn, "Les Hauts Jarrons".

Vingården tillhör de bättre i Savigny och härifrån görs både rött och vitt av duglig kaliber.




En rätt otydlig och diffus doft som liksom förmörkas av eken som sticker ut rätt rejält. Det är allt från en rätt nyhyvlad träighet, till kaffe, choklad och små spår av kola. När man vant sig kommer dock körsbären fram och även lite lätt florala drag. Doften bjuder också på en begynnande murrighet med jord, läder och annat åt det animaliska hållet.

Smaken följer doftprofilen som hand i handske. Till det kan läggas en bra syra, ett tanningrepp som biter tag lite och en värme i frukten. Avslutet bjuder även på lite trevlig grusighet. Det här kan nog bli helt OK när eken har integrerats, men idag är det för mycket ek med dess beska som stör för min smak.

Jag börjar mer och mer undra om jag sakta börjar utveckla en ekfobi.

måndag 12 november 2012

Billigt och bra från Alain Gras


På fars dag gjorde döttrarna middag och till det fick det såklart bli ett par glas vin. Det som dukades fram var en trotjänare från "den gamle på berget", nämligen Alain Gras. En enkel village från hembyn från det senaste varma året i Bourgogne blir i flaskan 2009 Saint-Romain, Domaine Alain Gras.




En väldigt, väldigt fräsch doft med en ljus fruktfond som får en spets av citrus. Frukten är liksom inbäddad i en lite smörig och honungsmättad fetma och ger ett balanserat intryck. Som pricken över i finns en mineralitet som spänner från sten till tydlig metall och gör att leendet klistras fast hos mig.

I munnen är det å ena sidan lent och drickvänligt, även om syran balanserar upp. Å andra sidan tillförs sedan karaktär genom både en trevlig bakgrundsbeska som hänger kvar rätt länge och ett avslut som lämnar kvar en kamp mellan viss fruktsötma och sköna mineraler.....länge.

Ruskans bra för sin nivå och nästan snäppet bättre idag än senast. Kostar 15 Euro nere på plats.

söndag 11 november 2012

2007 Volnay 1er Cru "Les Mitans", Domaine Michel Lafarge


Av alla byar i Côte de Beaune finns det en som sticker ut ett snäpp när det gäller röda viner och då avser jag såklart Volnay. Härifrån kommer de mest florala och feminina av röda viner med elegans i både kropp och själ. Det saknas Grand Cru-klassade vingårdar i byn, men det finns däremot några handfulla Premier Cru-gårdar, närmare bestämt ett trettiotal. Dessa är belägna som ett band kring D973an och härifrån kan man hitta en hel del gottigt att botanisera bland.

Idag tittar jag lite närmare på den Premier Cru-klassade vingården "Les Mitans" som angränsar till Meursault. Vingården var fram till 2006 knappt 4 hektar, men är sen det året mer än dubbelt så stor då "En l'Ormeau" införlivades i vingården. Mitans betyder väl ungefär "mitt i sluttningen" och i sitt östexponerade sluttningsläge ligger vingården bra till med sin jordmån av kalk i olika former uppblandat med lera.

Producenter värda att nämna härifrån är väl mest De Montille och Lafarge, och just idag är det den senare som får visa upp vad vingården kan bjuda på. Vinet som dricks är en 2007 Volnay 1er Cru "Les Mitans", Domaine Michel Lafarge.




Här bjuds en lätt doft av viol och hallon som får samsas med en lätt touch av mintighet som flyter ovanpå. Till detta en fin fatbukett som ger grunden till lite lördagsgodis i form av choklad, fudge och kaffe. Sen finns där en blandad kryddpåse med finmalda kryddor och lite fin lakrits. Allt som allt en riktigt skön sniff.

Munkänslan är slank med fin syra och ett väldigt lätt tanninanslag. Frukten är lätt, sirlig och syrlig med ett visst drag åt sötma och en förlängning mot viol och lakrits. Avslutet får tankarna åt apelsinhållet innan det blir ett lätt beskt och avslutningsvis uttorkande mineralavslut.

Det är nåt speciellt med Lafarge, det är bara så gott och jag får liksom aldrig nog. Köpt på plats hos Lafarge för 44 Euro.

fredag 9 november 2012

När tajming är allt, eller 2002 Monthelie, Pierre Morey


För halvannat år sedan öppnade jag min näst sista flaska av 2002 Monthelie, Pierre Morey. Ett vin jag då slurpade i mig med behag. Det var drickvänligt helt enkelt.




För nån dag sedan öppnade jag så den sista flaskan och igenkänningsfaktorn var väldigt hög. Det var rätt mycket mognad, en del spår från eken och lite roliga kryddor. I munnen var det slankt och drickvänligt, ungefär som tidigare. Kolla här för mer detaljerade intryck.

Den här gången lämnar vi halva flaskan till nästa dag och då har det skett en fullkomlig metamorfos. Det som slår mig mest är känslan i munnen där det blivit lite glest och tamt rent fruktmässigt och sen också väldigt bråkigt och strävt. Det känns nästan som om någon med flit har ekbombat resterna, för nu är faten ett riktigt störande inslag och vinet är inte alls speciellt kul.

Har du nån flaska i gömmorna så slurpa i dig direkt, utan att spara över natten, är mitt lilla råd.

tisdag 6 november 2012

Ibland skiter det sig

Jaha, en bra dag tokvänder på en femöring och inte till det bättre. Först öppnar vi en flaska från Bernard Dugat-Py och här sjunger vi korkens lov så det står härliga till. När det sedan är dags att blogga ifatt lite, har jag på något &%#""§ sätt lyckats tappa bort eller radera ett par noteringar. Jag tyckte det hade varit lite kul med en Ramonet följt av Bachelet-Ramonet när jag nu hade en Fredags-Bacehelet....eller hur?

Nåja, jag startar om med nya tag och öppnar en flaska från Pierre Morey och återkommer med den vad det lider. Ingen korkskada i alla fall.

Nu blir allt bara bättre :-) ......och gott är det.

måndag 5 november 2012

Bachelet på Rolfs kök

En fredagskväll på Rolfs kök slutar nästan alltid med att jag tuggar i mig någon av klassikerna och i alla fall dricker något kul rött ur deras vinlista. Sa jag Bourgogne eller det kanske är självklart? Visst smuttades det på såväl Champagne, Bordeaux och norra Rhône, men huvudnumret för min del var definitivt kvällens Pinot Noir.

Efter en massa fnulande och funderande landade jag i att det, precis som senast på Rolfs Kök, fick bli en flaska från den lilla, men ytterst kompetenta firman, Denis Bachelet. Vinet var en 2009 Gevrey-Chambertin Vieilles Vignes, Domaine Denis Bachelet.




Här togs inga noteringar alls, utan den fick helt och fullt bara avnjutas till maten och med sällskapet. Låt oss säga såhär, det var inte bara jag som uppskattade just det här vinet.

Ska jag ändå ange någon slags smaknotering är det en Gevrey som intialt pendlar lite i gränslandet mellan den rusticitet som byn kan erbjuda och den andra mer eleganta inriktningen, men det faller snart definitivt över åt det eleganta hållet. Fruktsötman från årgången är tydlig, och den tillsammans med en underbar Pinot-krydda, gör vinet till ett lysande exempel på ett byvin.

Sen sitter ju alla strukturella detaljer på plats, så det finns liksom inget att klaga på. Det enda jag egentligen känner är att när ett byvin levererar på den här nivån vill man prova lite mer komplexa saker. För lite komplexitet är det enda som saknas för att ett sånt här vin ska bli helt lysande. Noterar att jag definitivt ska shoppa loss lite på Bachelet.

Ett lysande vin och en lysande kväll, och oxkinden var precis så god som den ska vara.

söndag 4 november 2012

Rustikt till höstens vilda


Det är fantastiskt att på vägen hem kunna stoppa till på någon av flera bra köttbutiker och köpa på sig något gott. I veckan stannade jag till på Percys och då det är viltsäsong blev i alla fall ett val ganska enkelt, i synnerhet som köttbiten bara låg där ensam och i behov av att någon tog hand om den.

I kassen hem följde det alltså med bl.a. en rejäl bit älgentrecote, en bit som bryntes och gjorde färdig på låg värme i ugnen. Till köttet en gräddig kantarellsås och en rejäl dos råraka. Rejäl och god mat som jag ville ha ett rustikt och rejält vin till.

I kylen fanns en redan öppnad flaska av 2006 Santenay 1er Cru "Maladière", Domaine Prieur-Brunet, ett vin som definitivt borde funka. Det är väl lite så med den här producenten att vinerna nästan alltid är goda och rustikt burgundiska, men att de saknar elegans och finess. Mat och/eller vardagsviner kanske. Definitivt inte sniffvin framför brasan.


Annorlunda och rätt trevlig etikett

Nåväl vinet funkade bra till både kocken och maten och smakade ungefär som följer:

En doft som tar tanken till en mer rejäl eller robust Pinot Noir, med hallon och körsbär som fruktkomponent och en rätt bred rustik knippe dofter med jord, läder och animalier som far omkring. Faten levererar ovanpå allt annat lite trä, kaffe och choklad. Trevligt utan att liksom lova mer.

I munnen pratar vi samma känsla som i nosen, rustikt, rejält och gott. Syran sjunger ganska bra, tanninerna ger ett lätt kvardröjande bett och frukten sitter ihop rätt snyggt. Här pratar vi inte elegans på något sätt, men i sin stil är det definitivt ett vin att gilla. Ibland vill jag ha sånt här och då är det bra att det finns prisvärda alternativ till de mer kända drakarna. Lite synd att det inte finns några flaskor kvar, hade annars varit kul att se vad tid hade kunnat uträtta.

onsdag 31 oktober 2012

2004 Échézeaux från DRC och annat godis

Kamrat M har nyligen fyllt 50 och min present blev ganska självklar efter lite funderingar. Är man 50 har man skaffat sig det man behöver och M gillar upplevelser och i synnerhet upplevelser där givaren av gåvan är med på spektaklet. Sagt och gjort, det knåpades ihop en liten lätt åttarätters meny med tillhörande viner och presenten var klar. Sen var det bara till att leverera när nu datumet för bjudningen inföll.




Först ut vid ankomst av M + L bjöds på ett knippe smörsteka brödbitar med anklever, fikonmarmelad och flingsalt. Till det en 1996 Champagne Brut Assemblage, Maison Bruno Paillard. En bra start med hyfsad mogen skumpa som jag dock tycker saknade lite livgivande mousse. En rätt bra start på det stora hela i alla fall.

Väl till bords serverades lenrimmade pilgrimsmusslor med en lime- och schalottenkryddad mascarponekräm, serverad på smörstekta små brödrundlar. Till det en 2006 Chablis "Les Clos" Grand Cru, Domaine Pinson. Kvällens fullträff alla kategorier. Ett väldigt gott och elegant vin som tillsammans med maten satt perfekt. Kul när det blir tyst runt bordet av en fullträff.

Därefter en soppa på Karl-Johansvamp med 2009 Meursault 1er Cru "les Genevrières", Maison Louis Jadot. Ett i mitt tycke ljuvligt vin som vi nu har tömt ett gäng flaskor av på hemmaplan, men matchningen till soppan kanske inte nådde upp till föregående servering. Kul i alla fall att gästerna "so far" gav alla viner toppbetyg.

Därefter en liten chansning med Merguez, serverade med grädd- och buljongkokta canellinibönor och en koncentrerad buljong. Som vin fick vi 2006 Ornellaia, Tenuta dell'Ornellaia. Nu körde vi lite i diket eller mer än så kanske. Vinet var alldeles för ungt, fruktigt och uppkäftigt för att funka. Det gick väl någorlunda till maten, men som solitär var det inte poppis hos någon. Det enda vinet, förutom dessertvinet, som överlevde med en slatt till morgondagen. Då var det väl ett snäpp bättre, men jag rör inte nån ytterligare flaska på tio år tror jag.

Är det Bourgogner med i spelet är det lätt att det slinker in en Boeuf Bourguignon och så även denna gång. Den här gången extremt rent gjord och serverad fri från allt annat än kött, och givetvis kokt med en bätter flaska burgundisk Pinot Noir. Som tillbehör lite lök som gullat till sig i smör och farinsocker. Det funkade kalasbra till kvällens solklara vinnarvin, nämligen en 2004 Échézeaux Grand Cru, Domaine de la Romanée Conti. Kul att bjuda på och verkligen kul att de uppskattade det och märkte hur vinet utvecklades och förändrades över tiden. Riktigt, riktigt gott med lager på lager av olika frukt- och kryddkombinationer. Lite floralt och dansant inledningsvis med ett svagt motstånd i tanninerna, för att mot slutet drivas mot en mer silkig sötfrukt som samsas med indisk kryddbazaar. Stort!




Samma vin fick följa med över en klick Epoisses med tillhörande bröd innan vi högg in på en äppelkaka med knaprigt täcke och lite vaniljglass. Till det en skvätt 1971 Moulin Touchais, Moulin Touchais. Det funkade inte alls lika bra som väntat till desserten och även som solitär kändes det inte alls som om det kom upp i önskad nivå. Dagen efter var det dock som en sötfruktig smekning och alldeles ljuvligt.

Som avslutning blev det sedan lite kaffe och praliner från Neuhaus, nämligen Caprice & Tentation.

Summa summarum en väldigt lyckad kväll där målet att bjuda på riktigt bra vin i kombination med bra mat helt klart uppfylldes. När sällskapet skulle rangordna vinerna var överensstämmelsen rätt stor och landade i ungefär följande:

  • Échézeaux
  • Meursault 1er Cru "les Genevrieres
  • Chablis "Les Clos"
  • Champagne Brut Assemblage
  • Moulin Touchais
  • Ornellaia

Förstaplatsen var väldigt ohotad, medan andraplatsen var jämnare. Vinet från Chablis vann matkombon och det från Meursault vann solitärkampen. Skumpan hamnade i ett ingenmansland på fjärde plats och kampen om sistaplatsen var hård. Jag tar definitivt på mig missen med Ornellaia, på tok för ungt för allas smak, däremot trodde jag nog mer på Moulin Touchais. Man lär sig något nytt varje gång.

måndag 29 oktober 2012

50 shades of french classics

Ingen har väl kunnat undgå hysterin kring E L James 50 shades-trilogi under hösten. Tantsnusk som genererar enorma intäkter till författarinnan och där det finns lika många åsikter som läsare avseende böckernas kvalitet. Min sambo arbetar med böcker, så trilogin har lästs och min slutsats är att den egentligen inte behöver läsas, men att en bok ändå kan vara "kul"....bara för att.

I 50 Shades anda (nåja 50 viner i alla fall) arrangerade Roberson Wine en provning i tisdags dit jag hade lyckats slinka in. Tack till Roberson Wine som erbjöd provningen som plåster på såren för en beställning de inte kunde leverera.

Jag körde igenom vinerna i ett ruskigt högt tempo då jag var på språng och gjorde inte annat än snabba små anteckningar. Jag tog det marginellt lugnare när jag landade vid Bourgogne-borden, men inte ens där blev det nåt riktigt stopp.

Hur var då vinerna, dessa 50 shades av Frankrike? Det var väl lite blandad kompott med en del viner som stack ut. Jag gillade definitivt 2009 La Clarte de Haut Brion och näsan hos 2008 Hermitage, Domaine Marc Sorrel, men det var ine många gånger jag riktigt hoppade till.

När det gällde de Bourgogner man valt ut var väl uppställningen rätt OK, men inte mycket mer. Mineraliteten hos 2008 Puligny-Montrachet 1er Cru "Folatières" Domaine Chavy-Chouet bar jag dock med mig under kvällen.

Sammantaget är känslan när jag tittar på anteckningar och sedan på priserna, att här gäller det att vara extremt noga. Köper man 12-pack av vissa viner funkar det, men annars är det rätt många viner som är allt för dyra. Sen har de ju ett bra och kul urval, så det kan vara idé att gå ihop några stycken och dela på några lådor kanske, om man nu inte vill ha 12 av varje.

Lärdomen den här gången var i alla fall att tagga ner på tempot ett par snäpp.....

torsdag 25 oktober 2012

Kolla av 2009 och Chavy-Chouet


Dags för en liten temperaturkoll på hur årgång 2009 av Chavy-Chouet står sig. Det är lite olika status på producenterna i källaren nämligen. En del har en lite vikande syra och det vore ju synd på så rara droppar att de faller ur ramen.

Först ut till rakning är 2009 Puligny Montrachet "Les Enseignères", Domaine Chavy-Chouet.





Doften är mjukt smörfet med lätt kryddiga anslag och lite lätta gulfrukter, och som motpol kommer sen en rätt skönt syrlig citrus som skickar stänk som tränger igenom fetman. Mineraliteten i bakgrunden är stenig och rökig. Tillsammans en doftprofil som är lätt att gilla, men kanske med en viss önskan om ännu mer citrus som spjälkat fettet i än högre grad.

Smaken är tydligt citrusdriven med fetma och mineral som bygger ihop det ganska snyggt. Så här dag två har även vissa toner av bokna äpplen börjat ge sig tillkänna. Det är faktiskt på gränsen till lite platt redan och syran har lite svårt att lysa, och sen är kanske eken ett snäpp för tydlig. Det är väldigt nära, men håller inte ihop som de tidigare årgångar jag provat. Inte heller finns det struktur för någon framtida klang- och jubelföreställning, men det är gott och för 240 kronor på rea från Theis när det begav sig så är det helt klart värt pengen. Undrar just om flaskorna direkt från Bourgogne uppvisar samma stil. Test sker i närtid

onsdag 24 oktober 2012

En kul liten blädderbok

För dig som har druckit viner från någon med efternamnet Gros, finns det numer en blädderbok publicerad som tydligt förklarar hur den släkten hänger ihop, i alla fall i senare led. På köpet kan man läsa "allt" om monopolvinet Clos des Réas. Ett snabbt och trevligt sätt att lära sig lite om en domän, vingård och lite annat.

Kolla här.

söndag 21 oktober 2012

Funderingar från favoritfåtöljen


I min hyfsat snäva vinvärld där mina amatörglasögon sätts på med jämna mellanrum har jag fått för mig att det är dags att prova mig runt lite bland andra saker än hemmaplanens Bourgogne. Torsdagen och fredagen bjöd på ett koncentrat av detta och nu snurrar hjärnan motsols för fullt tryck.

I torsdags kväll satt jag med några vinvänner och provade vita viner från Tyskland och Österrike. Provningen är en del i ett semiprivat försök att i regi av Munskänkarna i Sollentuna/Barkarby köra en kurs på tvåbetygsnivå. Ett perfekt sätt för mig att bredda mig lite. Det som spottades var Sylvaner, Grüner Veltliner och Riesling. Jag erkänner, jag gillar Riesling och både köper och dricker en del. Kan tänka mig att utöka den delen av drickandet framöver.

Till lunch i fredags var det Toscansk provning av viner från Mazzei. Utförlig och insatt beskrivning finns här. Summeringen för egen del är att de yngre vinerna med mer direkt drickbarhet och tydligare elegans är att föredra. De äldre vinerna var lite mer påverkade av ekkyssen, men visst funkade de med, även om min smakradar inte landar lika tydligt där. På min egen Italien-lista finns en djupdykning i Piemonte, nu gäller det bara att få tummen ur och lite hjälp på vägen.

I fredags kväll kom så elddopet. En mer kuriosalik provning med en halvblind inledning där vin skulle paras med maträtt. Vinerna var röda och från vänster till höger var det Kroatien, Malta, Ryssland och Kina som var representerade. Om vi säger så här. Det var inga sniffarviner. Sen säger vi så här. Det var inga viner att dricka heller, men förbaskat roligt att prova. I synnerhet när det gällde det ryska vinet som var ett sött vin gjort på Cabernet Sauvignon. I min värld var det inte en siffra rätt. Bäst i sällskapet var faktiskt det kinesiska, även om det just denna gång kanske inte säger så mycket. Har jag behov av vin från dessa länder? Nope, det har jag inte, även om i alla fall Malta och Kroatien kan leverera saker som definitivt duger.


Kuriosaviner

Med smaklökarna i hyfsat behåll och den senaste ekplankan från Bourgogne i färskt minne gav jag mig så på en öppnad flaska vitt på hemmaplan, nämligen 2009 Chorey-Les-Beaune, Domaine Maillard Père et Fils. Där och då insåg jag att smakpreferensen har flyttat på sig en del under de senaste två åren. Vinet är helt OK, men kombinationen 2009-syra och lite övertydliga ektoner gör att jag inser att jag har lämnat det här bakom mig.




Jag har inga problem med ek egentligen, men när eken bara blir ek och tanken landar i nyhyvlad ekplanka, då är det för mycket. Sakta men säkert kommer alltså en del gamla trotjänare att bytas ut och ersättas med nytt i källaren. Inget konstigt med det....och "I did see it coming".

.....och vart kommer jag att landa då? Rent, elegant och drickbart redan i ungdomen för att utvecklas mot komplexitet....nåt åt det hållet. Kanske så att man får dricka Dujac, DRC och Rousseau för att känna sig säker ;-). Synd bara att plånboken är en parameter.

Nåväl, bara ner i källaren och plocka upp nåt som känns säkert.......

fredag 19 oktober 2012

Min första flaska från Laroze de Drouhin


Som många andra producenter i Bourgogne har Domaine Drouhin-Laroze lagt sig till med en négociant-verksamhet vid sidan av hanteringen av sina egna viner. Ansvarig för domänens viner är idag Philippe Drouhin. Hans driftiga dotter Caroline som sköter marknadssidan, startade ovanpå detta en négociant-verksamhet 2008. Hon köper helt enkelt in druvor och så vinifieras de på samma sätt som domänens.

Det innebär traditionell hantering med låga uttag och några lite moderna inslag som nytt sorteringsbord och liknande. När druvorna är färdiggullade och musten urkramad blir det 18 månader på fat. För dagens vin som är på Village-nivå innebär det att ett år gamla fat används. Resultatet blir koncentrerade viner som sägs vara rustika och svårflirtade som unga. Det här är alltså viner som byggs för källaren. Inte egentligen "my cup of tea" alltså, men man måste ju prova. Vinet är en 2009 Gevrey-Chambertin "Les Grandes Rayes", Laroze de Drouhin. Köpt på Theis Vine för en knapp femhundring.




Näsan är rätt trevlig med en rätt höstmurrig doft av körsbärsfrukt, jordighet, läderskärp och små stråk av målarpenseln. Hösten visar sig också i undervegetation, kompletterad med lite animaliska toner, nästan lite åt ruttnad. Sen har vi en lätt undanskymd kryddpåse som lurar i vassen och tydliga spår av ek i form av kafferost och bara fat liksom.

Väl i munnen pratar vi körsbär, viol och tydliga spår av lakrits. Rätt mycket ek i form av en rejäl beska och lite kaffe. Alldeles för rustikt och eksjukt för min del. Här behövs precis som förvarnat en rejäl ryggperiod för att neutralisera eken. Bygget har som tur är, syra, tanniner och frukt så det finns alla möjligheter att få ihop det. Inte alls min stil i nuläget då det har alldeles för mycket avtryck av eken. Tror nog inte många uppskattar detta idag, och är du lite ekfobisk så vik hädan.

måndag 15 oktober 2012

När ett moget vin är det man vill ha......


.....och man inte vill vänta på det som ligger i källaren eller lägga ner en massa pengar, då kan det vara idé att kolla lite på några tyska sajter efter färdigmogna flaskor. Självklart får man vad man betalar för, men det går definitivt att få tag på mogen dricka som inte skäms för sig, till en vettig penning.

Mitt roligaste köp på den fronten är nog 1999 Bourgogne Rouge från Michel Gros för en hundralapp, men jag har köpt på mig en del del annat av helt OK kvalitet. Idag är det dags att ge sig på ytterligare en av dessa flaskor, nämligen en 1999 Vosne-Romanée, Domaine Alain Hudelot-Noellat.




En typisk mognadssniff av trevlig, men inte märkvärdig karaktär. Doften är i första hand läderartad och animalisk, i andra hand med influenser av trägården i form av höstlöv, jordhög och kompost och i sista hand en frukt som känns uttorkad och får samsas med lite drag av kryddor och målarlåda. Trevligt, men utan att sticka ut.

I munnen har vi att göra med en struktur där det finns kvar en helt OK syra, ett visst mått av tanniner som håller kvar ett litet, litet grepp och en rätt trött frukt som lämnat över i mer mogna och torkade toner. Här pratar vi annars körsbär, mogna plommon, animalier och lakrits och en diffus men rätt OK kryddighet. Helt klart ett vin som lyser upp en höstkväll med lite enklare mognadsglädje. Man fick ungefär vad man betalade för och i detta fall 29,50 Euro hos Böhme Weinhandel.

onsdag 10 oktober 2012

Chassagne-Montrachet från Etienne Sauzet


Chassagne-Montrachet är för mig i huvudsak vitvinsland, men det är något som i realiteten faktiskt inte stämmer. Det är nämligen så att huvuddelen av all mark i byn används till rött vin. Ser man dock på Grand Cru-nivå är allt vitt och på 1er Cru-nivå är knappt 80% vitt. På lägre nivåer ökar dock andelen rött radikalt, men det är självklart ändå det vita vinet som gjort byn känd. I synnerhet gäller det vingården Le Montrachet som knöts till namnet Chassagne 1879. Enligt många skapas världens förnämsta vita viner med druvmaterial från just denna vingård, så tro sjutton att det vita vinet får fokus. Lägg därtill Bâtard-Montrachet, Criots-Bâtard-Montrachet och en räcka fantastiska 1er Cru-vingårdar och vitvinsinriktningen blir ganska självklar.

Intressant är att olika lägen i Chassagne passar sig olika bra för Pinot Noir respektive Chardonnay, men att utvecklingen tydligt går mot att byta ut Pinot Noir mot Chardonnay och anledningen är ganska enkel. De vita vinerna säljs för betydligt högre priser.

En av mina favoriter när det gäller vitt vin är Etienne Sauzet. Från den firman kommer det en räcka viner från grannbyn Puligny-Montrachet, men sen finns det en liten del druvor (0,48 ha) från Chassagne-Montrachet som vinifieras till ett fint byvin. Idag korkas det upp en sådan flaska, nämligen 2008 Chassagne-Montrachet, Domaine Etienne Sauzet.




Tydligt citrusdrivet i form av citron, med svaga vita och gula frukter som fond. Allt hålls ihop av ett smörfett anslag som gör att tanken på lemon curd får lite fart. Mineraliteten är rökig och virvlar mest omkring i bakgrunden. Totalt sett en väldigt fräsch och tilltalande doft med vissa inslag som adderar till komplexitet.

Smakmässigt är det samma fruktbild och smörfetman finns här med, numer ackompanjerad av kompisen nötter. Tydligast är ändå den pigga och sköna syra som följer med igenom hela vinet, från första smak till hela avslutet. Annars är avslutet fint med en bra beska, rejäla stråk av citron och en mjuk, stenig mineralitet, samt vissa smått kryddiga inslag.

Det här är väldigt, väldigt drickvänligt och klunkbart, parat med elegans och balans. Försvinnande gott!

måndag 8 oktober 2012

Louis Latour - Partisk i bedömningen?


Jag plockade upp dagens flaska på en flygplats där utbudet av Bourgogner var väldigt litet. Producenten, Maison Louis Latour, hör inte till de jag brukar köpa då jag hittills inte stött på något vin från dem som riktigt har hållit vad det borde för sin nivå. Kanske att man får en lite extra kritisk inställning när man då dricker ett vin från en sådan producent ....hmmm....försöker vara opartisk och ger mig på 2007 Chassagne-Montrachet, Maison Louis Latour.




Noteringarna kommer från dag två, då det kändes som mest schysst mot vinet som upplevdes lite slutet dag ett.

Det som riktigt slår emot en i doften är en rejäl käftsmäll av viol. Bakom denna mur finns sedan syrliga bär med lingon i spetsen. Kryddmässigt finns det både ett knippe örter och lite Pinot-kryddor även om de kanske är lite diffusa.

Smakmäsigt dominerar lingon och tranbär som bärs fram av en rejäl syra. Till bären kan läggas violer och lakrits innan det går över i en vedartad eller grön örtighet. Den går hyfsat väl hand i hand med tanninerna innan allt avrundas i en beska och mineraler som torkar ut munnen.

Det här funkar som en enklare Bourgogne, men det har inget som gör att sensorer, antenner eller annat slår till. Helt enkelt ett hyfsat dugligt vin att dricka och glömma bort. Tror nog att jag och Maison Louis Latour ska hålla oss från varandra ett tag.

Om jag var partisk? Tror inte det.

lördag 6 oktober 2012

Maison Louis Jadot, årgång 2010


I tisdags (2:a oktober) var det samling till lunch och provsmakning på Bistro Bobonne. Bakom kalaset stod Siegfried Pic från Maison Louis Jadot och importören Vinunic. Det som skulle smakas på var den redan nu nästan legendariska årgång 2010 och efter lite inledande bubbel och småprat gav vi oss så på vinerna ledsagade av Sigfried och ibland sufflerade av Claes Lindkvist från Vinunic.

Vinerna serverades som tre vita och tre röda flighter där två av de vita flighterna endast innehöll ett vin.


Några av dagens vita


Flight 1

Savigny-Lès-Beaune 1er Cru "Clos de Guettes", Domaine Gagey - 239:-

Först ut för att sätta ribban serverades en enklare 1er Cru från Savigny-Lès-Beaune. Redan här slogs jag av hur snygga de vita vinerna var. Här fanns fin frukt, viss fetma för skön textur, härliga mineraler och bra syra. Sammantaget ett rent och elegant vin som definitivt slog an tonen och som definitivt kommer att landa i källaren. Priset på 239:- gäller konsumentledet, med eventuella påslag för privatimport. Exakt hur det blir beror på hur vinet kommer att lanseras.

Siegfried berättade förresten här att när det gäller skördeuttaget för 2010 så var mängden hyfsat normal för vita viner, men lågt för de röda. Det totalt sett låga uttaget fortsätter nedåt årgång 2011 och 2012. Håll tummarna för 2013.


Flight 2

Den andra flighten tillika förrättsvinerna består av 1er Cru-viner från de tre stora vitvinsbyarna och meningen var helt enkelt att ställa viner från dessa mot varandra.


Förätt till de tre vita


Meursault 1er Cru "Les Genevrières", Domaine Louis Jadot - 529:-

Här känner man igen sig från storasystern från 2009. Vinet är mjukt rökigt, lent, lite fett i känslan och doftar elegans. I munnen bjuds en underbar mineralitet och ett perfekt drickbart och elegant vin. Återigen plingar köpklockan. Här måste jag bara fylla på så storasyster får kompisar i källaren.


Chassagne-Montrachet 1er Cru "Morgeot - Clos de la Chapelle - Monopole", Domaine Duc de Magenta - 459:-

Trions anonyma näsa, något som överraskade mig. Det jag fångade upp var en len, svag frukt och en rätt återhållen mineralitet. Väl i munnen förbyttes allt till en ungdomlig uppkäftighet. Här fanns kryddighet, frukt och mineral och ett rätt snyggt avslut med citrus, beska och mineral. I mitt tycke ändock flightens svagaste kort. Framförallt förbryllad över hur svag mineralen var i doften.


Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Referts", Domaine Louis Jadot - 469:-

Syradrivet vin för lagring med en rökig mineralitet som touchar metall. Kul att dricka nu med sin ungdomliga citrus, men mest är det potential som känns.


Flight 3

Sista vita flighten består återigen av endast ett vin, men vi pratar Grand Cru nu och Corton-Charlemagne. Den lott från vilken detta vin hämtas firar nästa år 100 år inom företaget. Lotten är den högst belägna av tre lotter inom samma vingård. De två övriga ger rött vin och buteljeras under etiketterna Corton-Pougets och Corton.


Corton-Charlemagne, Domaine des Héritiers Louis Jadot - 895:-

I doften är det en typisk Corton-mineral inbäddad i en fet frukt. Väl i munnen finns liksom allt. Det bjuder på elegans och komplexitet i samma paket, samtidigt som det är kraftigt och intensivt. Det jag gillade mest var nog avslutets lätta bett och den underbart steniga mineraliteten som hängde kvar riktigt länge. Ett vin som med ålder kommer att bli enastående. Återigen vill jag köpa och lite grand var det nog så att de vita överlag passade mig riktigt bra idag.


Några av dagens röda


Flight 4

Så var det då dags för lite rött och den första flighten visar upp Côte de Beaune, närmare bestämt Beaune och Corton. Flightens gemensamma nämnare är nog definitivt lagring och potential. Här märks ek och ungdom och det är tydligt att det behövs ett antal år innan vi är framme vid ren njutning. Det vore kul att ha ett par flaskor av varje för att se hur de beter sig om en räcka år, för det var lite så diskussionen gick, att här fanns potential och troligen det största röda prisvärdet. Trots det är det här kanske inte riktigt 100% min stil, men ge det lagring och jag lär nog ändra mig.


Beaune 1er Cru "Boucherottes", Domaine des Héritiers Louis Jadot - 265:-
Beaune 1er Cru "Clos des Couchereaux", Domaine des Héritiers Louis Jadot  - 265:-
Corton-Pougets Grand Cru, Domaine des Héritiers Louis Jadot  - 525:-


Ankbröst till de röda


Flight 5

Gevrey-Chambertin 1er Cru "Poissenots", Domaine Louis Jadot - 495:-

Lite bytypiskt murrig och jordig, kombinerat med tät frukt och en touch av målarlåda. Här finns helt enkelt en kombination av byns klassiska kraft och en potential till silkighet. Idag är det dock mest frukt som slåss mot ek...vi pratar både vanilj och beska....men i botten är det bra balans och struktur och redan nu ett skönt avslut. Gott, men det blir inga hyllningar.


Echezeaux Grand Cru, Domaine Gagey - 945:-

Av denna Grand Cru görs endast tre fat och från denna vingård finns ju som bekant både fågel och fisk då vingården är så stor. Idag hittar vi dagens härligaste och mest tillgänliga vin i detta glas enligt min mening. Här finns lätta och friska, röda bär och en rent lysande Pinot-krydda. Ändå är vinet koncentrerat och trots ungdomen börjar små stråk av animala toner skönjas. Ett riktigt sniffarvin. Det funkar såklart också i munnen, men där är eken än så länge lite väl framträdande i min smak. Den röda frukten, violerna, lakritsen och den lätta beskan, samt mineralerna överväger dock. Det är helt enkelt skitgott. Det röda vin jag nog helst skulle lägga pengar på.


Flight 6

Charmes-Chambertin Grand Cru, Louis Jadot - 995:-
Chapelle-Chambertin Grand Cru, Louis Jadot - 1185:-
Chambertin-Clos de Bèze Grand Cru, Domaine Louis Jadot - 1595:-

Och så landar vi i en majestätisk trio från Gevrey. Det liksom märks att vi har tagit oss upp en nivå och numer dansar bland de lite större drakarna. I det första glaset har vi charm, men faktiskt faller vinet lite platt mot sina grannar, även om det såklart är ett bra vin.

Chapelle är tillsammans Echezeaux det mest tillgängliga röda i min mun och här bjuds på en härlig indisk bazaar av Pinot-kryddor tillsammans med kaffe och choklad och ändå känns det så oförlöst och återhållet, även fruktmässigt. I munnen är det lätt ekigt och kryddat med ett långt mineralavslut. Förbaskat gott att dricka redan idag, men såklart ett barnarov.

Clos de Bèze är ett helt annat djur. Här pratar vi kraft, komplexitet, struktur, men ändå en balans mellan delarna. Här krävs långlagring helt klart, men den sötfruktiga, julkryddiga och mineralstinna känslan lovar bara så gott. Kan nog bli makalöst med många år i källaren.

De sista slattarna


Sammanfattningsvis är känslan av vinerna lite olika. Jag är helt såld på flera av de vita och kommer definitivt att fylla källaren med ett antal flaskor. Bland de röda vore det kul att känna vad Côte de Beaune-vinerna ger om säg 10 år och i övrigt skulle jag nog lägga mina röda pengar på Echezeaux. Den funkade liksom perfekt för mig, men såklart vore ett par flakor Clos de Bèze inte heller fel. Svårt läge när det finns så mycket gott och en plånbok på andra ändan. Slutklämmen är väl i alla fall att Louis Jadot definitivt funkar avseende årgång 2010.