Vinvandring i planeringsstadiet tillsammans med ett litet glas

Jag har under många, många år gillat friheten med att vandra i den storslagna natur som finns i Sverige och på andra håll i i världen. De senaste tio åren har vandringarna mer och mer kombinerats med mat och dryck, något som styrt kosan till områden som Toscana och Bourgogne.

I sommar har jag lyckats med att få med mig barnen på en kort sejour i de svenska fjällen och efter det är planen att ta en tripp till Jura och vandra i bergen där, och självklart ska det drickas vin och ätas mat.

Vandringsbok är beställd och just nu googlas en del innan bok och kartor kan spridas ut på bordet. Till googlandet tyckte jag att det passade med ett litet vin från "bergen" i Bourgogne, eller det kanske är lika bra att inse att det är mer av kullar. Valet föll på en flaska från mannen som i min bok kallas "den gamle på berget", nämligen Alain Gras.

Flaskan i sig är en 2010 Auxey-Duresses, Alain Gras, och det intressanta med denna är att rankorna som de skördade druvorna hängde på definieras som très vieilles vignes, något som verkligen stämmer i detta fall då rankorna är snäppet över hundra år.

......just ja, valet föll på den här flaskan då minnena om hur trevligt det är att småvandra i och kring Saint-Romain där Alain Gras huserar dök upp.

Gud så enkelt livet är ibland. Doften är å ena sidan enkel , härlig och ganska ren om man vänder den sidan till. Låter man näsan och analyscentra i hjärnan samsas ett tag blir anteckningarna lite annorlunda, då finns här tydliga hallon som backas upp av violer eller egentligen violpastiller. Till bär och blommor kan adderas både lite lakrits och ett riktigt knippe av kryddor, örter, choklad och kaffe......och mer kan säkert finnas.

Jag struntar dock i att dofta och analysera och bara ler, njuter och knattrar in "Trekking, Jura" och lite annat med tangentbordet.

Då stannar jag till lite, munkänslan skriker nämligen så påtagligt av klunkbarhet...det liksom bara rinner ner. Slank frukt, hög syra och lågt motstånd av tanniner ger en snabbdrucken upplevelse där glaset töms blixtfort.

Sen finns här en härlig örtbeska, kryddighet, stenmineral och lakrits som ligger kvar länge i munnen och som adderar det där lilla extra. Man känner också av att tanninerna faktiskt har kvar lite struktur när vätskan väl lämnat gommen.

Ett härligt, lättdrucket vardagsvin med tillräcklig komplexitet adderad, precis som jag vill ha det. Mer sånt helt enkelt.

En Saint-Romain på rätt spår

Det var några år sedan jag senast läppjade på en 2009 Saint-Romain, Alain Gras. Då var jag inte helnöjd och den största anledningen var nog att eken störde för mycket för min smak.

Nu hoppas jag att tiden har gjort sitt till och att upplevelsen blir något helt annat.

Med lite trolleri och trollera har eken utvecklats till en skön påse med härliga fatkryddor. Här finns inget störande, utan orientkryddor samsas med lite choklad, både ljus och mörk sådan. Lägg därtill en fin doft av skogshallon, violpastill och små tecken på en första mognad....den liksom lurar lite runt hörnet.

Det största intrycket av doften är dock upplevelsen av renhet. Doften är helt enkelt ren och fin utan störande moment. Detaljintrycken gör inga större väsen av sig, utan är lätta och bygger en fin sirlig helhet.

Renheten i doften går igen i smakintrycket. Hela bygget andas balans och fina detaljer. Syran är rätt tydlig, tanninerna ger en bra ryggrad (och känns på nåt sätt mer idag än för 3,5 år sedan), frukten är slank men allt annat än tunn....  och lägg sedan till den fina kryddigheten, lite apelsin, choklad, mineral och lakrits och vinet får mer än väl godkänt.

En riktigt bra utveckling som vänt en OK vin till något riktigt gott. Mer sånt!

Alain Gras - Visst sjutton kan gubben

Det kokades te och skulle samtalas, och såklart gled samtalet in på vin efter ett tag, närmare bestämt på hur olika ett vin kan smaka i olika glas.

Sagt blev gjort, och snart fanns några olika glas framme och det konstaterades såklart olikheter och vinnaren blev Riedels Montrachet.....kanske lite för att det skulle bli så ;-)

Nästa dag tog jag min en mer ordentlig titt, doft och provsmakning av vinet vi lekte med, en 2010 Meursault, Alain Gras.

Här bjussas på en relativt frisk, floral och guläpplig doft med tydliga drag av slanggurka insprängda. Lägg till kryddor i form av kryddpeppar och lagerblad och lite svartpeppar och mungiporna börjar vandra. När man sedan lägger till en smörighet, nästan med ett stråk arrak....och en härlig flintstensmineral....ja då är leendet på plats.

Munkänslan är len, slank och balanserad med bra syra och en fetma som bär med sig de fina kryddorna. Till doftintrycken kan adderas rostbröd och lemon curd.

Avslutet är kryddigt, mineralspäckat och citromstänkt och ligger kvar riktigt länge.

Ett riktigt prisvärt vin jag kan dricka betydligt oftare. Tummen upp för gubben Gras.

Ärligt och bra rött från Alain Gras

Nu har det blivit alldeles för mycket vin från andra håll än Bourgogne ett tag, så det är rättning mittåt och något typiskt, ärligt och bra rött vin ska tas fram. Jag fastnar för mannen från Saint-Romain som trollar fram härliga vita viner, men som såklart fuskar med lite rött. Det roligaste röda i den lilla portföljen kommer från över hundra år gamla rankor och det vin som valdes är 2009 Auxey-Duresses "Vieilles Vignes", Alain Gras.

Det slår en direkt att här har vi att göra med fint hanterade fat. Vi pratar kafferost, mörk choklad och allehanda kryddor......och känslan är alltså ek på ett riktigt positivt sätt, d.v.s. inget som skvallrar om någon ekplanksbeska. Vid sidan av detta är frukten rätt djup och koncentrerad  med hallon och körsbär i frontlinjen. Som förlängning får man sig till livs lite körsbärskärnor, svag kirsch och några stänk nagelborttagning. Och ja, lite steniga noteringar görs på sluttampen, Fint så.

En munkänsla som mestadels snackar klunkvänlighet. Det rinner ner liksom, trots tydligt koncentrerad hallonfrukt, milimeterstora och greppiga tanniner och en lätt raspig och kryddig ekighet. Alla delar håller sig dock inom ramarna och det blir skjuts ner i magen via en mun som knappt hinner kippa.

Antingen njuter man idag och är fullt nöjd eller så låter man delarna sjunka ihop och bilda en tydligare helhet och njuter av det. Valet är fritt, men oavsett så är det gott. Mer sånt.

2009 Meursault "Les Tillets", Alain Gras

Under några dagar följde jag nyligen 2009 Meursault "Les Tillets", Alain Gras för att se vart det vinet är på väg.....och det är på en bra väg.

Vägen inleds med en bra dusch av citron och slanggurka parat med en lätt floralitet.Strax följt av lemon curd, honung och en lätt vaxartad fetma. Sedan finns en ljuvlig bukett av kryddor där min näsa säger kryddpeppar, muskot och lagerblad. Såklart finns här även en riktigt flintrökig mineralitet.

I munnen är det ljuvligt. Det är en tydlig syra som bär fram citron och lime och som gör att vinet känns väldigt friskt. Vid sidan av detta finns en skön, smörig fetma som delvis lindar in syran och gör att vinet känns sådär härligt i balans. Bäst är ändå de kryddor och de mineraler som vaknar upp i slutet och ligger kvar som en lång svans tillsammans med ett lätt beskt citrusbett.

Han kan den där lille mannen. Tur att vinskåpen har kvar en hel del smått och gott från honom.......så jag kan följa honom på vägen.....

Bourgogne-fyrverkeri

Inbjudan till fredagens middag stämplades med devisen "Bonna-bourgogner och bättre buteljer". Själva idén var att visa upp lite av de bonnaviner eller producenter jag drack från början, när intresset för Bourgogne tog fart. Det skulle sedan kompletteras med bra flaskor från bra producenter, såna jag skulle vilja dricka oftare, om än kanske inte till vardags.

Resultatet blev en skön blandning viner med ett par flaskor som stack ut som både bättre och sämre, och sammantaget visade det hyfsat väl på bredden av Bourgogne.

En middag ska ju även innehålla mat och här var idén att servera bonnamat till bonnaflaskorna och lite mer elegans till de eleganta rätterna. Såklart var maten inspirerad av vinerna och av deras ursprung.....

.....återhämtad från fredagens batalj ska jag nu försöka återge smaker och intryck och förmedla dem....en liten utmaning då det var ett fyrverkeri och tiden vid spisen kombinerat med att jag mest ville njuta, gjorde att jag avstod från att ta några direkta anteckningar. Känslan av vinerna och maten sitter dock rätt bra i minnet så här kommer lite reflektioner.


Flight ett - Vita bonna-Bourgogner

2007 Saint Aubin 1er Cru "Les Murgers des Dents de Chien", Gerard Thomas
2010 Saint Romain, Alain Gras
2010 Rully 1er Cru "La Pucelle", Paul et Marie Jacqueson

Vinerna från Gerard Thomas tycker jag personligen lyckas stämpla in precis på rätt sida av eklinjalen. Det innebär dock att de har en ganska tydlig ekkaraktär, något man ska vara medveten om. I tidigare årgångar tyckte jag att ekbehandlingen överskuggade terroiren, men från runt 2007/2008 är det en lite mer varsam behandling. Det kan ha att göra med att döttrarna numer är de som bestämmer över vinmakandet. Ett trevligt vin med tydligt feta ektoner, men som balanseras upp av en tydlig touch av citrus. Enkelt och gott att ha till vardagsmiddagen.

Alain Gras bjuder på en helt annan historia. Mannen på kullen är en snäll liten farbror med begynnande flint och ett behagligt leende som i mitt tycke gör väldigt prisvärda viner. Här finns det inget som döljer och vinet ger således ett mer distinkt eller precist uttryck med en alldeles förtjusande flintstensmineralitet. Munkänslan är mer elegant och drickbar med alla beståndsdelar på rätt plats. Bättre vit Bourgogne för 15 Euro är svår att hitta.

Paul och Marie Jacqueson dök jag på för några år sedan och den första årgång jag provade var 2009. Det här är viner som kommer från det lite varmare Côte Chalonnaise och då får man kanske inte samma mineraliska struktur, men å andra sidan får man en tydligare floralitet. Precis så var känslan här. Det har en tydligare dragning åt tropiska frukter och lättare blommor, men även bra syra, lite kryddor och en touch mineraler.

För min del var det ingen diskussion om att Alain Gras vann den här matchen. Det är också hans viner jag med säkerhet kommer att fortsätta att köpa. Han gör en vingårdsbetecknad Meursault, "Les Tillets", som väl är värd att testa och även ett rött från Auxey-Duresses med rankor som är en bit över 100 år gamla som också är riktigt trevligt.

Till vinerna serverades en enkel bondsallad med örtstekta krutonger, sidfläsk och trattkantareller. Väldigt likt de sallader du kan få i en liten byrestaurang i Bourgogne. Och ja, det funkade bra med vinerna.


Flight två - Bättre vita buteljer

Här råkade vi ut för kvällens enda olycka avseende korkdjävulen. Ytterst trist att det skulle drabba en 2002 Meursault, Coche-Dury.

Bara att hitta en ersättare och efter lite plockande föll valet på Fontaine-Gagnard. Vinerna blev nu följande:

2007 Meursault "Les Meix Chavaux", Roulot
2005 Meursault, Comtes Lafon
2010 Batard-Montrachet, Fontaine-Gagnard

Det här var en rolig flight där producenterna inte behöver någon närmare presentation. Roulot bjöd på i mitt tycke en producenttypisk finess, stramhet och elegans med florala övertoner. Det är välbalanserat med en svag, men tydlig Meursaultitet. Väldigt fint sammansatt.

Comtes Lafon kändes initialt lite udda med en väldigt tydlig doft av torkade skaldjursskal, men med tiden och i synnerhet till maten, så växte det ut i kostymen och alla delar föll på plats. Åter ett elegant vin från en av mina favoritproducenter.

Det är dock lite svårt att strö superlativer kring dessa viner när man landar med näsan i det tredje glaset. Redan i doften förstår man att det här är ett annat djur och det späs på när det kommer in i munnen. Här finns allsköns frukter och kryddor och när man sammanfattar intrycken blir det perfekt balans med en tydlig komplexitet i både doft och smak. Här göms det beståndsdelar i skikt efter skikt, men ändå står dörren på vid gavel....och då kan det inte vara annat än Grand Cru. Lysande! Att Fontaine-Gagnard vann den här flighten råder det liksom inget tvivel om.

Maten därtill var en len soppa på jordärtskocka,serverad med pilgrimsmussla, baconströssel och finhackad gräslök. Här satt skaldjurstonerna från Comtes Lafon som en schmäck. Tänk vilket lyft ett vin kan få när det gifter sig med mat.


Flight tre - Röda bonna-Bourgogner

2006 Aloxe-Corton "Les Grandes Lollières", Maillard Père & Fils
2005 Beaune 1er Cru "Clos du Roy", Prieur-Brunet
2008 Gevrey-Chambertin "Vieilles Vignes", Humbert Frères

Här landade vi nog in i den mest trista flighten, men visst fanns det lite intressant att notera. Maillard inledde och bjöd på en skön smeksamhet med ett vin som just nu bjuder på sig själv i en len och lakrisal skrud, men där syra och små tanniner fortfarande ger bra ryggrad. Maillard tillhör i mitt tycke de bättre "bönderna" och "Les Grandes Lollières" är det vin jag brukar gilla bäst från firman, men sen finns även Beaune "Les Grèves" och Savigny-Les-Beaune som brukar leverera. I synnerhet det senare brukar definiera burgundisk klunkbarhet i sin ungdom.

Prieur-Brunet är en producent som jag inte köper av längre. De levererar helt enkelt inte tillräckligt bra för mina nuvarande smaklökar. Det visades även av dagens vin som var lite spretigt och kanske stjälkigt trots den fina årgången. Snabbt över till nästa.

Katjang! Här blev det lite för mycket av det goda. Ekat så det förslår och inte alls vad jag hade förväntat mig. Det är nog så att man ska köpa den här producenten bara varmare år, för ibland levereras det riktigt rejält. Nu lämnar vi det därhän.

Till vinerna serverades en klassisk Bouef med karamelliserad schalottenlök. Bonnigt värre, och med en skiva bröd till så var matchningen till vinerna hemma.


Flight fyra - Bättre röda buteljer

2009 Vosne-Romanée "Vieilles Vignes", Cecile Tremblay
2011 Vosne-Romanée 1er Cru "Les Beaux Monts", Dujac
2010 Échézeaux, DRC

Det första vinet var ett av de jag verkligen ville bjuda på, mest för att de flesta inte provat viner från Cecile Tremblay. Lite kuriosa är att hon är "grand niece" till Henri Jayer och sitter på en räcka bra vingårdar. Hon började 2003 med 3 ha och kommer inom snar framtid att "fått hem" resten och sitter då på 6 ha. Vinet då? Väldigt enkelt att gilla med tydlig Vosnisk prägel (i synnerhet om man vet som finns i glaset). Det är snyggt gjort och väldigt välbalanserat. Kommentarerna kring vinet var att det var lite kort, men vad blir inte det ställt mot en DRC.

Kvällens mest underliga vin var nog Dujac som jag först upplevde väldigt anonymt och som därefter ändrade karaktär ett par vändor innan det liksom föll ur ramarna. När det upplevdes som bäst var det dock väldigt drickbart och slank ner utan minsta motstånd. Gott, men lämnade en del frågetecken.

Sen smällde det till rejält när näsan landade i DRCs Échézeaux. Vilket sjuhelsikes fyrverkeri av dofter. Hela julens kryddbukett och de där apelsinerna med kryddnejlikor. Det är svårt att hitta en bättre doftupplevelse. För mig är det utan tvekan kvällens doft med ett djup och ett spektrum som andas klass. Smaken är en skönhet den med, men det är doften jag bär med mig. Det här är klass!

Maten härtill var ankbröst som skulle matcha faten i DRC och rubbades med allsköns julkryddor. Till det serverades gräddkokta bönor och en kraftigt koncentrerad rödvinsreduktion. Förutom att bönorna var lite sönderkokta så funkade maten kalasbra till.

Här fick vi också inspel av en bonusflaska medhavd av Per, en 2002 Mazy-Chambertin, Armand Rousseau. Flaskan kändes mer mogen är sin årgång och bjöd på ett härligt balanserat och drickbart vin.

Till efterspel och reflektion serverades lite ostar och när jag sedan summerade karaffer och flaskor insåg jag att av de bättre vinerna så fanns det slattar kvar av Roulot, Tremblay och Dujac.....det säger nog en del om preferenserna runt bordet.

Bra Meursault-valuta för pengarna

Jag är inne i årets vita och nyttiga månad, vilket innebär att bloggposterna just nu är några gamla pappersark som ligger och skräpar. Ge det nio dagar och paletten får sitt lystmäte igen och noteringarna blir lite mer live.

För sisådär en och en halv månad sedan var det läge att korka upp en lätt smörig Chardonnay och då var en återtitt på 2010 Meursault "Les Tillets", Domaine Alain Gras på plats.

För att göra det enkelt för mig kan doften beskrivas som en klassisk Meursault-näsa med dragning åt det eleganta hållet. Här vill man dyka ner i glaset och och se om elegansen är på riktigt. Vi pratar liksom 25 Euro för flaskan. OK, inköpt på plats, men ändå.

Vad gör man om man bara vill prova? Jo, har man inte vit månad, då provar man......

Oj, här satt visst alla delar fastskruvade på rätt plats. För priset är det svårt att hitta mer Meursault-valuta. Det enda som stör är en beska som ligger och slirar lite. Låt oss hoppas att den integreras ett snäpp, för då har vi att göra med ett lysande prisvärde från den gamle på berget.

En bortglömd slatt

Jag hade lite glömt bort en slatt vitt i en flaska i kylen och hällde upp den till dagens matprogram från Bourgogne. Vinet hade stått där i fyra dagar så jag var inte säker på hur det skulle bete sig, men med en bra ungdom borde hålla det i form.

Vinet är förresten en 2010 Saint-Romain Blanc, Alain Gras. Ett vin jag provade senast för ett knappt år sedan.

Doften skvallrar om att vinet är vid god vigör, med en viss fet och honungssöt komponent och en blommig och citrusdriven motpol. Här finns även lite kryddor och ett svagt lakrisalt drag. Inget som stör trots de fyra dagarna.

Mineralerna påminner om hav och det är drag av skaldjur vi pratar om.

Smakmässigt är det i ett gränsland mellan läskande och elegant, var man då befinner sig? Det har en klunkbarhet som gör att nivån i glaset snabbt sjunker, samtidigt som det känns som om vinet har byggt ihop sig fint och levererar bra balans som börjar viska elegans...fast först måste faten integreras lite till enligt min smak. Betydligt bättre nu dag fyra än när flaskan öppnades. Att det sedan ligger kvar ett stråk av mineral, beska och svag lakrits under lång tid gör att jag skålar fint till tv-programmets avslutningsmiddag.

Känns som att det här kan bli riktigt fint om nåt år.

Ett slag för den gamle på berget

Det finns en del viner eller producenter som liksom blir till stapelvara och alltid finns tillgängliga i min källare, eller numer garderoben och vinlagringsskåpen. En sådan producent är Alain Gras. Den mannen lyckas ju att, på den vita sidan i alla fall, skapa riktigt goda och prisvärda viner år från år.

Det öppnas nog i runda slängar en handfull flaskor av Alain Gras i hemmet varje år och det är likadant varje gång. Man blir glad och nöjd, utan att det på något sätt är stort. Bra balans, friska syror, tydlig men snygg ek och skopvis med mineraler brukar vara receptet på hans vita viner och visst stämmer det även den här gången.

2009 Saint-Romain, Alain Gras går definitivt hem hos mig och tänker man på att det kostade 15 Euro på plats så kan man bara småle. Eller nääää....inte bara småle, det är förbaskat gott faktiskt.

Ungt från gamla rankor

Det är lite speciellt med rankor som helt enkelt är skitgamla. I Auxey-Duresses finns det rankor som är över hundra år gamla och som hanteras av Saint-Romains store son, nämligen Alain Gras. Från dessa gamla rankor görs det årligen runt 6.000 flaskor av ett vin som då och då landar ner i min källare.

Det vinet är den här gången 2009 Auxey-Duresses, Alain Gras. Låt oss se vad status är i dagsläget.

Doften är fruktigt varm med en svag antydan till alkoholvärme. Frukten är mestadels kirschiga körsbär, men också solvarma hallon. Det känns som om sommaren har fångats i bären och att den har följt med ner i flaskan. Kanske ett första tecken på att vi snart närmar oss ljusare tider?

Ovanpå frukten vilar slöjor av fina kryddor och det är finmalt kaffe, lyxig choklad och allsköns finmalda julkryddor. Väldigt sniffvänligt och passande inför högtiden.

I munnen är det i huvudsak läskande med en lätt syrlig och somrig frukt. Kryddorna bygger på smakbilden och gör den till en njutning. Strukturmässigt är syran levande, tanninerna finkorniga och uttorkande tillsammans med en avslutande mineraldusch.

Det här är skitgott och dricks väldigt bra just nu. Det finns en oro att eken kommer att ta över snart så antingen dricker man nu eller så är det viloläge.

Billigt och bra från Alain Gras

På fars dag gjorde döttrarna middag och till det fick det såklart bli ett par glas vin. Det som dukades fram var en trotjänare från "den gamle på berget", nämligen Alain Gras. En enkel village från hembyn från det senaste varma året i Bourgogne blir i flaskan 2009 Saint-Romain, Domaine Alain Gras.

En väldigt, väldigt fräsch doft med en ljus fruktfond som får en spets av citrus. Frukten är liksom inbäddad i en lite smörig och honungsmättad fetma och ger ett balanserat intryck. Som pricken över i finns en mineralitet som spänner från sten till tydlig metall och gör att leendet klistras fast hos mig.

I munnen är det å ena sidan lent och drickvänligt, även om syran balanserar upp. Å andra sidan tillförs sedan karaktär genom både en trevlig bakgrundsbeska som hänger kvar rätt länge och ett avslut som lämnar kvar en kamp mellan viss fruktsötma och sköna mineraler.....länge.

Ruskans bra för sin nivå och nästan snäppet bättre idag än senast. Kostar 15 Euro nere på plats.

2010 Saint-Romain, Domaine Alain Gras

Det är alltid lite extra kul att dricka de viner man tidigare har provat tillsammans med en producent. Sen är det ju så att när man provar en massa viner under kort tid hos olika producenter och butiker är det lite svårt att riktigt bedöma dem, så är det i alla fall för min del. Personligen föredrar jag när man dricker hela flaskan på hemmaplan, ibland över flera dagar för att se hur vinet beter sig över tiden.

På provningen hos Alain Gras var jag nöjd med samtliga viner så det ska bli kul att göra en återtitt på hur jag egentligen gillar 2010 Saint-Romain, Domaine Alain Gras, när jag riktigt får umgås med vinet. Senast var jag nöjd och tyckte det var enkelt och rätt elegant.

Fin start på sniffen med avrundad citrus och lite blommor, fetma med honung. Därtill olja och tropiska frukter, men framför allt en väldigt tilltalande mineralitet som puffar fram strand och skaldjur, och det är nästan så att det drar lätt åt gummi. Även en tydlig touch av rök.

I munnen råder inledningsvis en skön balans mellan syra, frukt och fetma, där vinet känns lagom fylligt och avslutet lätt grapebeskt och mineralstänkt. Detta rubbas något lite med stegrad temperatur då båda sötma och beska slår igenom för mycket.

Ett förbaskat drickvänligt vin som snabbt fösvinner ur glaset. Inte stort, bara gott....men var lite aktsam med att låta vinet bli för varmt för då faller det lite ur ramen.

Kan en kryddoft vara spritsig?

En snabb återtitt på ännu en flaska som kom med i vårlasset. Denna gång är det från mannen på berget, nämligen herr Alain Gras. Flaskan är 2010 Auxey-Duresses, Domaine Alain Gras.

En väldigt uppfriskande doftupplevelse där delarna liksom hänger ihop, fastän de ändå inte riktigt hunnit landa i varandra. Här pratar vi ganska lätta bär med hallon och i viss mån körsbär som samsas med en rätt tydlig viol. Om en kryddoft kan vara spritsig är det precis vad den här doften är. Det är laktrits, en smeksam kryddpeppar, muskotnöt och lite nykrossad kardemumma som samsas med en blandning av örter. Riktigt trevligt.

Smaken är trevlig den också, även om den nog behöver lite tid innan den lever upp till doften. Hallonen, violen och lakritsen, samt blandningen av kryddpeppar och muskot har följt med in i munnen. Syran är ungdomligt frisk, tanninerna är unga och mikroskopiska, men ändå med ett visst mått av snörp, och snörpet får till slut sällskap av lite beska som har lite lätt gröna toner, men även inslag av grape och lakrisal, innan det rundas av med en lätt grusig mineralitet.

Ett extremt lättdrucket vin med hög klunkbarhet som är riktigt, riktigt prisvärt, precis som övriga viner från mäster Alain Gras. Intrycket från besöket på domänen står sig dock, vinet behöver vila ett tag för att utveckla potentialen.

Vingårdsbesök - Alain Gras, Saint-Romain

Fredagskvällens nästan tropiska hetta hade blåst och regnat bort och från mitt frukostbord såg jag ut över ett grådaskigt och inte särskilt inbjudande Beaune. Kanske inte den start jag hade beställt för mina inledande vinäventyr, men med regnkläder och vandringskängor på så satte jag mig i bilen med sikte på Saint-Romain. Från Beaune innebär det att ta sikte mot sydväst, närmare bestämt Auxey-Duresses, för att sedan följa skyltarna västerut mot Saint-Romain.

Saint-Romain är ett liten pittoresk by (ca: 250 invånare) i kantonen Nolay, lite utslängd för sig självt i en utstickare från den huvudsakliga, långsträckta sluttning som ugör självaste Côte d'Or. Byn som sådan är egentligen uppdelad i två delar. En nedre del, Saint-Romain-le-Bas, där allting händer, d.v.s. där kyrkan och den enda restaurangen finns, ja tillika hotellet såklart. Det är också här jag parkerar bilen som första stopp och slänger på mig en liten ryggsäck för att riktigt insupa Bourgogne till fots.

Utkanten av Saint-Romain-le-Bas

Klockan är runt 08:00 när jag börjar vandra, så det enda liv jag ser under den första timmen är nog ett antal skällande hundar och brödbilen som har börjat sin runda. I övrigt är det stenhus, välskötta trädgårdsland och diverse utslängda verksamheter, i huvudsak med koppling till vin, såsom vinmakare och tunnbindare. Den trevligaste delen av vandringen är nog ändå när jag kommer upp till den övre delen av byn, nämligen Saint-Romain-le-Haut. Här är det om möjligt ännu lugnare och framförallt vackrare. Vissa utsiktpunkter och landmärken är riktigt trevliga och vid klart väder kan man faktiskt se riktigt långt vid den utpekade utsiktspunkten.

Utsikt vid gamla slottet - Saint-Romain-le-Haut

När klockan har passerat 10:00 vandrar jag ner till bilen igen och kör upp den till Saint-Romain-le-Haut, det är nämligen här som Alain Gras har sitt tillhåll. Då jag anländer strax före utsatt tid, sista biten ledsagad av familjens hund, blir jag välkomnad av en Alain till synes på gott humör. Han var visst rätt klen delar av förra året om jag förstått det rätt, så det kändes kul att han åter ser ut att vara bra i farten.

Egen vingård precis vid tomtgränsen

Strax efter mig anländer en grupp med fem franska personer och här börjar jag inse att provning och samtal kommer att bli en utmaning. Min franska är halvknagglig och funkar bra i en ren dialog, starkt understödd med engelska, med Alain, men när det blir gruppövning så går det lite väl fort och jag får bara till en summarisk bild.

En rätt stor del av provningen gick åt att prata burgundisk skåpmat, nämligen appellationssystem och terroir och då sniffade jag mest på mina viner. När vi däremot kom över på Saint-Romain och Alain's viner och vingårdar spetsade jag dock öronen lite mer och uppfattade att jordarna i Saint-Romain är krävande med en hel del kalksten, där rankorna får sträva djupt ner med rötterna för att säkra tillgång till vatten. Från dessa jordar producerar Alain både ett vitt och ett rött vin, båda på Village-nivå då det inte finns vare sig Grand eller 1er Cruer i byn. Det röda vinet står normalt för runt 15.000 flaskor och det vita för mer än dubbla det antalet, men 2010 var skörden mindre med följden att mycket redan hade gått åt till befintliga kunder och det innebar att vi endast fick prova det vita. Först ut på plan var alltså 2010 Saint-Romain blanc.

Jord i Saint-Romain

Härligt att äntligen få sniffa och smaka på lite vin och detta första intryck ger en doft med en tydlig och frisk citrus parad med en knallpulverliknande mineral. Mer som understöd finns honung och smör. Huvudintrycket kan nog beskrivas så enkelt som fräscht, där man lätt dras till att vilja smaka. Väl i munnen får man sedan ett kvitto på doften. Det är fräscht och syrafriskt i en slank och elegant upplevelse med ett väldigt gott mineralavslut. Ska jag tro något så mår det nog bra av att vila till sig lite och få den skarpaste syran lite avrundad.

Innan det var dags att prova lite Meursault diskuterades kinesernas allt större intresse av såväl viner, firmor som mark i Bourgogne och man kan väl lugnt säga att bilden inte var odelat positiv bland fransmännen. Jag sniffade snabbt in i nästa glas som var från firmans Meursault, nämligen 2010 Meursault "Les Tillets", alltså från en namngiven lieu-dit.

Alain Gras

Det här vinet hade en mjukare och mer avrundad doftbild där frukten, företrädesvis i form av citrus balanserades upp av Meursault-drag i form av sötaktig fetma och viss mineral. Smakmässigt är det samma sak, med en tydligare rondör där honung, nötter och smör skvallrar om vilken by vi har att göra med. Avslutet är lugnare och mineralerna är inte alls knallpulverstickiga som hos föregående vin och ligger kvar riktigt länge.

Samtalet gled nu in på vem som tar över efter Alain och hoppet verkar stå till Alains lilla son som springer runt och hjälper till på gården. Han är dock bara barnet än, så det finns ingen säker framtid utstakad. Samtidigt är ju familjens framtid tryggad enligt Alain då vingårdsmark är värd en rackarns massa pengar, men önskan är såklart att vinmakandet lever vidare inom familjen.

Nu över till dagens enda röda då all Saint-Romain Rouge var slut. Det roliga med detta vin är att det görs på druvor från ytterst gamla vinrankor. Rankorna är numer drygt ett sekel gamla.....rätt häftigt faktiskt. För att markera detta ordentligt har Alain valt att lägga till "Très Vieilles Vignes" på etiketten och vi provar då 2010 Auxey-Duresses "Très Vieilles Vignes".

Inget snack om vilket vin som vinner dagens doftpris. Här finns en fin parfym med läckra fatkryddor och en delikat, söt trädgårdsfrukt. Ett rent, fint och balanserat samspel som ger en fin sniff redan i unga år. Kul är även tillskottet av tydliga örtkryddor (burgundisk garrigue?) och en lätt aniston. I munnen slås jag av en ungdomlig uppkäftighet i syra och även tanniner, även om nu dessa är små. Den friska frukten, touchen av ek och uppkäftigheten gör att jag gärna låter det här lugna ner sig innan jag testar igen, men visst finns här grunden till ett bra bygge. Gott!

Till salu

Efter lite avslutande prat och artigheter, samt ett ursäktande från alla fransmän, inklusive Alain, att provningen kördes på franska, så var det dags att bunkra upp lite. Här pratar vi bra och välgjorda viner till riktigt bra prisvärde, eller vad sägs om följande priser:

• 2010 Saint Romain, 15 Euro
• 2101 Meursault "Les Tillets", 25 Euro
• 2010 Auxey-Duresses "TVV", 18 Euro

Med en tolva under armen var det nu bara att gasa vidare och fortsätta äventyren. Härifrån blir det egentligen bara bättre och bättre när det gäller utbyte och diskussioner, så grupprovning och på franska får inte så högt betyg i min bok. Kanske dags att sätta igång med lite franskastudier.

Alain Gras - Nu rundar jag av årgång 2009

Alain Gras gör två röda viner. Det ena är det till viss del omtalade vinet från Auxey-Duresses. Omtalat för att rankorna är över 100 år gamla. Det andra vinet kommer från Saint-Romain. I Saint-Romain härskar lera och kalksten och rankorna som växer i marken är hyfsat jämnt föredelade mellan Pinot Noir och Chardonnay, med viss övervikt för den senare druvan.

Rankorna till kvällens vin bär druvor av Pinot Noir och de är i runda tal 35 år gamla. När druvorna har plockats så avstjälkas rubbet innan Alain trollar lite i sin vinanläggning. När vinifieringen är klar får juicen vila ett år på ekfat, där ungefär var sjätte fat är nytt. När vinet har tappats på flaska så lyder texten på etiketten: 2009 Saint-Romain, Alain Gras.

Här har vi en doft som till en början beslöjas av en trevligt kryddad ek, men eken hindrar övriga intryck ganska mycket. Visst finns där en rödfrukt med hallon och lite körsbär, men sen är det svårt att plocka ut mycket mer. Med väntan släpps dock frukten fram och upp dyker också en fin doft av gröna tallbarr och ekens kryddbukett blir mer elegant.

Väl i munnen får vi en härligt orientkryddad och drickbar Pinot-saft att leka med. Den har en mjuk frukt med hallon och körsbär som huvudingredienser, men också en lite syrligare spets av lingon och kanske lite citrus. Syrligheten behövs för att skapa något slags motstånd och karaktär i drycken. Tanninerna har nämligen åkt på semester och avslutet försvinner lite väl fort. Visst finns där en del mineralitet, men den sköljs nästan bort i den enkla drickbarheten.

Enkelt, gott och lika drickbart som en lager i sommarsol, men inget som ger några större bestående intryck. Jag gav 27 Euro och det är på gränsen.

Forsatta prov av Alain Gras årgång 2009

Efter gårdagens goda flaska Meursault kändes det rätt naturligt att fortsätta på den inslagna vägen och öppna ännu en flaska från just den byn. Den här gången står Alain Gras för dropparna och det är den tredje flaskan av hans 2009or som öppnas under sommaren. Hittills har utfallet varit bra.

De ungefär 3000 flaskor Meursault som Alain buteljerar varje år kommer från den riktigt bra vingården Les Tillets. Det är en av de Village-klassade gårdar som sticker ut lite extra och som tidigare benämndes som en deuxième cru. För mer information om detta se här och i övrigt så rekommenderas att använda sökfunktionen för att se vad jag tidigare skrivit om Alain Gras.

I glaset finns idag en tunt gyllenskimrande 2009 Meursault "Les Tillets", Alain Gras. Doften bjuder på en del fin och fräsch frukt i form av citrus, honungsmelon och kusin slanggurka. Som motpol en del rostade fat och dammiga småstenar och i ett försök att tränga sig in i helheten gluttar lite honung fram.

Om vinet har en lätt trevlig doft så är det i munnen det händer. Det är en slank och silkig vätska som liksom samlar på sig kropp i form av citrus och syra under vägen och fyller ut munnen med detta, innan det klingar av lite smörigt och lämnar över till en svans som är sprängfylld med de härligaste mineraler man kan tänka sig. Snacka om att lämna kvar ett grustag i munnen.

Gott...mmm....prisvärt...mmmm.

Alain Gras - rött från hundraåriga rankor

Vitvinskungen av Saint-Romain är en titel som med all säkerhet tillfaller en viss Alain Gras. Att hans vita viner är strålande kan jag och en del andra här i bloggosfären skriva under på, men frågan jag har ställt mig är hur hans röda viner håller måttet? Jag har aldrig tidigare testat dem och måste säga att jag har varit väldigt nyfiken ett längre tag nu.

Lika bra att direkt ge sig på det omtalade röda vinet från Auxey-Duresses. Det är omtalat av den enkla anledningen att rankorna är drygt hundra år gamla och av det jag har läst och hört är omdömena positiva. Vi öppnar alltså en flaska Auxey-Duresses, Alain Gras från den lysande årgången 2009 och dricker den både som solitär och till grillad, yoghurtmarinerad (indiska kryddor) kyckling kompletterad med råstekt blomkål kryddad med blandade senapsfrön.

Först tjuvtar vi ett litet glas som små barn i en godisbutik och med det som facit häller jag upp vinet i karaff. Här behövs nämligen luft för att locka fram det som göms i den unga kroppen.....och vad hittar vi då?

Jo, definitivt ett fruktspektrum som spänner från klaraste hallon till mörkare körsbär som även slår an en ton av danskt marsipangodis. Här finns även fina fat med en svårbestämbar kryddighet och runt hörnet (var man nu hittar det i ett glas) skönjer jag även lite köttighet.

Munnen ger samma hallon och körsbär som i näsan. Kryddigheten har svaga, svaga spår av sötma och tar mig annars till en bazar i Delhi. Det mest tilltalande är dock strukturen med bra syra och trevliga tanniner, och är man lite snäll så hittar man början till en viss silkighet.

Det sammantagna intrycket känns lite ungt och oförlöst och inte alls så tillgängligt som de andra 2009or som har slunkit ner på senare tid. Jag låter övriga flaskor ligga minst ett år för här finns betydligt mer runt hörnet i form av potential.....ett vin i vardande helt enkelt.

Det som jag däremot inte kan förstå och finna är den extra dimension av koncentration som de 100-åriga stockarna borde visa upp, nåja vinet funkar och i synnerhet till de orientaliska kryddorna i maten.

Lite annat från Alain Gras som har testats under året finns här och här,

Och hur lyckades då Alain Gras med årgång 2009?

Om du inte har upptäckt Alain Gras än är det ett tips att testa en flaska eller två av honom om du kommer över dem. Det brukar nämligen vara riktigt bra viner till överkomliga priser. De viner som han producerar är följande:

• Saint Romain Blanc                                  36.000 flaskor per år
• Auxey-Duresses Blanc "Les Crais"             2.500 flaskor per år
• Meursault "Les Tillets"                                3.000 flaskor per år
• Saint Romain Rouge                                 15.000 flaskor per år
• Auxey-Duresses Rouge "Vieilles Vignes"     6.000 flaskor per år

Mest känd är Alain för sina vita viner som jag med glädje druckit många av under åren, men han gör som du ser även en dos rött och det från Auxey-Duresses ska vara riktigt, riktigt bra enligt flera källor. Jag har kommit över hela paletten av hans viner från 2009, förutom Auxey-Duresses Blanc och det ska bli intressant att se vad den gode Alain har trollat fram med årgång 2009.

Vill du läsa mer om producenten så kolla tidigare inlägg eller deras hemsida.

Såja, dags att dricka och dagens vin är 2009 Saint Romain Blanc, Domaine Alain Gras.                                

Tjoho, här har gubben mineral varit och svingat med sitt lilla spö. En rent metallisk mineralitet som virvlar och gifter sig med de spår som eken har lämnat kvar. Släng dit riktigt rena citrusfrukter och aningens melon och man bara vill ha in det i munnen......och där hamnar det fortare än kvickt.

Lent med viss fetma och samtidigt friskt och fräscht med en medelmåttig syra. Det blir till en hejdundrande drickbarhet som lämnar kvar lite grus och järnfilsspån på vägen ner i svalget. Återstående flaskor kommer inte att överleva länge för det här är väldigt bra för att vara Village-nivå från Saint-Romain. Skitgott helt enkelt.

Jag återkommer med övriga viner från Alain Gras under året.....undrar just hur länge jag kan hålla mig?

Meursault från Alain Gras, nästan i sista stunden

Vissa byar eller producenter ligger en, av olika anledningar, närmare hjärtat än andra. I fallet Alain Gras från Saint-Romain så gäller det både byn och producenten. Byn ligger på kullarna, eller bergen om man är väldigt, väldigt, väldigt snäll, som ligger typ Väst Nord Väst om Meursault och Auxey-Duresses. Den lilla byn (243 invånare 2006) är liksom en sån som får en att längta tillbaka av bara synen. Att det sedan finns riktigt kompetenta vinmakare där gör ju inte saken sämre. Här har exempelvis Madame Lalou Bize-Leroy sin domän D'Auvenay så kompetens finns det helt klart.

En annan producent som huserar här är alltså Alain Gras, en man som inledde sitt vinmakande 1979 och som troligtvis är den man som mest aktivt har placerat Saint-Romain på kartan hos folk som gillar vin. Domänen producerar röda och vita viner från både Saint-Romain och Auxey-Duresses, och sedan görs det runt 3000 flaskor från Meursault varje år, vitt såklart. Druvorna till det vinet kommer från den Village-klassade vingården Les Tillets.

Kvällens vin är sista flaskan av Alain Gras som plockas ur källaren och jag noterade direkt att nya inköp ska ske. De vita viner jag har provat från både Saint-Romain och Meursault har nämligen fallit mig riktigt väl i smaken och har även legat på en riktigt bra prisnivå. Kvällens flaska är en Meursault, Les Tillets, 2005 och dricks till en rätt där smörstekt vitling är huvudnumret.

Doften kommer tät ur kupan och slänger stora sjok av sommarvått grus mot mig. Det är nästan lite bedövande och det dröjer ett tag innan jag fångar upp den matta av gul frukt som faktiskt finns. Väl inne i doftcentrum kryper det fram något som liknar karamelliserad citron och slutligen smörkola parat med lite oxiderade toner.

Smaken är initialt klar och frisk, med svag citrus och gula frukter som blandas upp av en ek som inte stör det minsta. Sedan kommer dock ett mellanparti som är lite, lite platt då syrorna är ganska förbrukade, men avslutet är förtjusande med härlig beska och en massa mineral. Smaken ligger kvar nästan hur länge som helst och jag märker tydligt hur jag söker efter mer och mer i munnen och det svarar upp ruskigt länge.

Grymt mycket vin för pengarna om man tänker på att vinet kostade nån tia över tvåhundringen när det inköptes. Det kan inte bli annat än köprekommendation för det här. Själv ska jag definitivt köpa på mig de vita från 2009.