Värme, balans och syra

Lite mat, lite vin och en del gäster. Temat var värme, balans och syra, något som syftade på årgångarna 2009, 2010 och 2008. Utöver detta ett inledande bubbel, ett avslutande italiensk pärlvin, vin i maten och ett vitt för att runda av allt.

Inga anteckningar......bara trevligt.

Vin i maten - korkdefekt

Enkelt och somrigt rosébubbel

Värme - vitt

Värme - rött

Balans - vitt

Balans - rött

Syra - Vitt

Syra - rött

Pärlande rött till desserten

Vitt till efterdyningarna

Samtliga viner föll sällskapet i smaken, men Lamy, Heresztyn och Jadot stack ut på olika sätt. Lamy med sin härliga mineralitet delade sällskapet i två läger där jag höll det som absolut bästa vita. På den röda sidan vann  Heresztyn hos de flesta för drickbarhet just nu, men Jadot på sikt. Min röst föll på Jadot och en ny laddning av vinet beställdes idag.


Roligast var nog ändå Brachetton som passade perfekt till färska jordgubbar med sabayonne smaksatt med samma vin. Enkelt, men väldigt kul.

Ett par korta reflektioner från helgen

Förutom att söndagen har erbjudit underbar skridskoåkning i solskenet på Norrviken så har det runnit ner en del vin i helgen. Lördagen innebar Riesling-provning tillsammans med lite vänner från Munskänkarna och jag kan bara erkänna att jag har en förbaskad massa att lära på det området. Till maten efter provningen serverades däremot lite Pinot-Noir av årgång 2009. Sambon drack också Pinot på hemmaplan, även det av årgång 2009 och känslan och reflektionerna efter att precis har druckit upp det sista av hemmaplansvinet är följande:

Fjolårets fulaste etikett, nämligen den på bas-Bourgognen från Domaine Sylvain Pataille levererar fortfarande en fin, söt frukt med en direkt drickbarhet. Ja vinet alltså, inte etiketten :-). Bra Bazooka för billig peng och resterande flaskor hänger farligt löst. Kolla här för mer info.

Den andra reflektionen är att den underbara drickbarhet som kännetecknar Camille Giroud har fått en liten, men dock törn av årgången, i deras Gevrey-Chambertin från 2009. Inte så att det är nåt fel på vinet, inte alls så, men det har fått en kyss av årgången och jag personligen gillar tidigare årgångar bättre. Ett av favoritvinerna från Giroud är annars Beaune 1er Cru "Les Cent Vignes" och jag har liksom väntat in det och undrar nu om någon redan har provat?

Bas-Bourgogner från 2009 - Pataille vs. Confuron

Ikväll står slaget om uppskattning från mina och gästernas smaklökar mellan två duktiga producenter. Båda hålls väldigt högt i sin egen respektive by och har även skapat rykten långt utanför dessa.

I den ena ringhörnan i en färgmässigt blekröd och totalt transparent dress har vi Domaine Sylvain Pataille och i den andra, med en betydligt mer tät och mörkröd färg,  finner vi Domaine Jean-Jacques Confuron. Även denna dress är transparent, men med ett nästan blåstickigt inslag så är transparensen inte alls lika tydlig.

Må bäste man vinna!

I näsan ger Pataille en doft som fruktmässigt går från körsbär till hallon och som motpol har en fantatiskt fin Pinot-krydda av de rostade faten. Det följs av lite tobak, en svag touch av ruttenhet, lite volatila drag och en sväng grus. En bra sniff helt enkelt.

Confuron uppträder helt annorlunda med rena knallpulversalvan eller nytänd tändsticka som första doftintryck, följt av ett par drag av pepparkvarnen och rätt stora mängder fet modellera. Inte direkt en Pinot-start, men med lufttillförsel träder det fram tydliga körsbär, tallskog och sous bois. Nu känns druvan igen desto mer.

Väl i munnen är Pataille tydligt ung och syrlig med inslag av allt från lingon till surkörsbär. Avslutet ger en fin citrusbeska och en antydan till lakritssötma innan mineralerna och tanninerna snörper till munnen lite. Så enkelt att dricka och tycka om.

Confuron å sin sida bjuder också på syrliga bär, dock generellt åt det mörkare hållet. Sedan finns det ett tydligt kärvare drag av örter och beska i det här vinet. En beska som sträcker sig från mittpartiet och hela vägen ut i en lite avklingande svans. Här finns dock likheter med det förra vinet då avslutet uppvisar lakrits och vissa mineraler. Lakritsen är dock inte lika söt, utan ligger i linje med beskan. Lite skitigare, lite mer krävande, men också ett trevligt vin att dricka.

Summa summarum vinner Pataille definitivt i grenen klunkbarhet, men dricker man vinerna till en coq au vin blir kampen väldigt jämn och båda funkar bra i det sammanhanget. Båda vinerna är sådana som det gärna får finnas ett flertal av i källaren för de förgyller definitivt de flesta dagar.

Pataille 175:- vid köp av 6-pack från Tryffelsvinet. Confuron 15,90 Euro från N+M Weine.

Lättdrucket med potential från Sylvain Pataille

Precis söder om Dijon ligger byn Chenôve, en pluttig liten sak som sväljs upp av utkanterna av Dijon och självaste Marsannay. Tillsammans med Couchey ingår Chenôve i det som definieras som AOC Marsannay eller Marsannay-La-Côte. En liten detalj är att denna AOC egentligen inte tillhör själva hjärtat av Bourgogne då gränsen för Côte-de-Nuits går vid Fixin......nåja det är en parentes.

Och vad är det då med Chenôve? Jo här huserar en av Bourgognes utpekade "rising stars", nämligen Sylvain Pataille. Alltså ytterlilgare en i raden av yngre vinmakare som börjar göra sig ett rejält namn. Sylvain började sin bana som konsulterande önolog och tog steget  till att bli sin "egen" runt millenieskiftet. Då startade han med en hektar mark som under åren har vuxit till i runda slängar 10 hektar. Om jag har fattat det rätt ligger alla dessa hektar inom Marsannay och härifrån produceras dryga dussinet olika viner.

Som typ alla utpekade "förmågor" har Sylvain anammat den naturliga vägen, d.v.s. här sker minsta möjliga intervention och inriktningen är ekologisk.

Det vin som idag finns tillgängligt här på hemmaplan är hans bas-Bourgogne som tillhandahålls i sexpack från Tryffelsvinet. Vinet görs på druvor från 35 år gamla stockar från vingården Les Chamforeys.

Det här är första gången jag provar något från Domain Sylvain Pataille och vinet är 2009 Bourgogne Rouge.

Från första lilla sniff märks att det är ett fint hantverk. Det bjuds på en doftpalett med körsbär som drar lite åt det sura hållet och som kämpar mot ett snyggt behandlad ek. Det som tilltalar mig ordentligt är den Pinot-krydda som binder samman frukten och eken. Sniffvänligt, trots sin ungdom.

Smaken bjuder på samma komponenter som doften med lite mineralitet som ytterligare inslag. Sen finns såklart unga pigga syror och lite lätt nypande tanniner. Ett vin som det är väldigt lätt att tycka om, men jag tänker nog låta övriga fem flaskor få vila ett tag så att den ungdomliga, lite syrliga, uppkäftigheten mattas lite. I det läget är det nog ett kalasvin för sina 175 spänn.

Det enda jag egentligen har att invända mot vinet är den anskrämliga, blåbärsblålila etiketten som tyvärr inte görs rättvisa på bilden. Det känns lite som någon som etiketterade sitt maskrosvin på 70-talet eller nåt.