Premox, kork och sen ett nöjt leende

Ibland går det inte så bra med flaskorna som öppnas. Först en flaska från Lafarge som var svagt korkdefekt och sedan en annan från Jean-Marc Morey som ramlat långt över kanten, alldeles för tidigt......den trista oxidationsdöden hade slagit till. Trist, men det verkar vara som om det kommer i sjok.

Efter dessa missar rycks korken ur en 2010 Pommard 1er Cru "Les Charmots", Fernand & Laurent Pillot. Nu är det bara att hålla tummarna.

En ren, fin och väldigt tilltalande bärdoft med hallon i fokus smyger på, uppblandad med en rejäl dos flintstensmineral. Här finns även animaliska drag och fina ekkryddor. Ung, men trevlig sniff.

I munnen pratar vi en mjuk, men samtidigt klar smak av söta skogshallon understödda av mogna körsbär. En fin ekkrydda, vissa drag apelsin och en fin mineralitet ger vinet ett lyft. Lägg sedan till schyssta syror och lätt greppiga tanniner och jag är liksom i mål. Gott nu, men det här vill jag återbesöka om ett antal år.

Mer Pommard - fast nu i flytande form

Med tanke på föregående inlägg känns valet av by naturligt, frågan är bara vad det ska bli för flaska? Efter lite fnulande får det bli den mest osäkra flaskan av dem alla, en 2009 Pommard 1er Cru "Les Platières", Domaine Prieur-Brunet. Inga utvikningar idag, utan rakt på vinet.

Det här doftar förvånansvärt floralt och lättfruktigt med solvarma hallon och i viss mån smultron. Här finns även en fond av rätt fina kryddor och apelsin som gör att doften blir riktigt intagande.

Munkänslan består av ung, lätt söt frukt som spetsas av lite viol och lakrits. Syran är bra, tanninerna är sådär härligt nedslipade, men ända motsträviga. Det här är riktigt gott och betydligt bättre än normalflaskan från producenten. Bra känsla mitt i veckan alltså.

En eftermiddag hos vingruppen

Den 18:e september hade Vingruppen sin årliga sortimentsprovning. Det innebar möjligheter att prova en rackarns massa viner och för min halvt amatörmässiga palett gäller det att sålla en hel del om jag inte ska gå in i adaptionsväggen.

Självklart så var jag på alla Bourgogner....eller allt, utom bubblorna. Sen var det både en djupare dykning i amerikansk Pinot och även klassisk Nebbiolo. Ja, och så lite ströprover här och där. Tillsammans blev det väl i runda slängar 70 viner som provades på egen hand och med olika provningskamrater. Det trevliga är väl att göra såna här tillställningar till något trevligt ur både den smakmässiga och den sociala aspekten. Båda delarna fick med beröm godkänt.

Och hur smakade det då?

Jag får väl krypa fram skrapsår på knäna, men av det jag testade så är jag förbaskat svag för Ridge Monte Bello, den här gången av årgång 2010. I övrigt var det mest Pinot-viner av det jag testade från USA och i genomsnitt fick jag en överdos av ek i den uppställningen.

Av mina gamla kamrater från Bourgogne kändes det som att kampanjen på 2008 Pommard 1er Cru Epenots, Maison Louis Jadot är något att fundera på. Ummppff, struktur och syra till ett pris som gör att det känns som att det är lätt att köpa en låda och tillåta sig att glömma bort den några år och sedan börja njuta.

Jag ska också ta och köpa hem en 2011 Pouilly Fuissé Les Clos, Domaine JA Ferret för att i lugn och ro bekanta mig med den på hemmaplan. Den gav liksom lite mersmak.

Sen fanns det såklart en massa annat bra, men den här gången var anteckningarna lite väl knapphändiga då fokus låg på att njuta och ha det trevligt.

Några viner komer däremot att dyka upp här på bloggen längre fram när flaskor öppnas på hemmaplan.

Snabbspottning hos Vingruppen

En hektisk tisdag ska jag hinna pressa in ett snabbt besök hos Vingruppen och försöka spotta mig igenom i alla fall några tiotal flaskor. Med provningsprotokoll á la trycksak och över 250 viner att välja bland hugger jag mig in bland övriga provare och börjar sörplandet och spottandet.

Min målsättning var att prova viner baserade på Chardonnay och Pinot Noir, samt botanisera bland riesling, Italien och göra några spontana nerdykningar där andan föll på.

Jag inledde med de röda och det ska ju inte mycket till för att jag ska vara nöjd när det dukas upp lite bättre Bourgogner. Dagens bästa röda var i min mun 2009 Clos de Lambrays Grand Cru, Domaine des Lambrays, ett riktigt elegant vin i vardande som man verkligen vill ha i källaren. 2006 Pommard 1er Cru Les Grand Epenots, Maison Louis Jadot gör inte heller någon besviken, men även här är det nog läge att vänta lite för att optimera njutningen.

Av de utrikiska konkurrenterna slank 2008 North Slope Pinot Noir, Walter Hansel ner utan motstånd. Ruskigt drickvänligt och alltid lika gott. Ett vin jag alltid har några exemplar av i källaren.Trevligt var också  2010 Shea Vineyard Pinot Noir, Bergström Winery. Jag skulle dock låta det få lite tid så eken sjunker in ännu mer. Får kanske ta rygg på FVs botanisering i Oregon framöver......vi får se.

På den vita sidan finns ett problem. Gillar man Chardonnay, vinerna är kylda med is och man har lite bråttom så får man inte uppleva vinerna från sin bästa sida. Lite tur hade jag dock och en perfekt tempererad 2007 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Chenevottes", Maison Louis Jadot fick jag riktigt njuta av. Bra frukt, fetma och fin mineral i kombination med rätt temperatur gjorde det till en vinnare. Sen fanns det ju andra godsaker från Maison Louis Jadot, ett par godsaker från Arnaud Ente och instegsvinet från Lucien Le Moine. Den senare har instegsviner som är ruskigt bra på både den vita och röda sidan och visar på vad producenten är kapabel till.

Övrig Chardonnay och övriga viner sprang jag lite förbi i ett lite väl högt tempo för att kunna ge dem rättvisa. Summa summarum är dock att jag är Bourgogne-nörd och njuter mest och bäst av vinerna därifrån. Jag kan åter konstatera att Vingruppen har en bra palett producenter som jag gärna dricker mer av, både till vardag och till fest. Nästa gång ska jag bara se till att ha mer tid på mig så jag verkligen hinner med det jag vill.

Årets vingårdbesök - Maison Camille Giroud

Vissa  producentbesök ligger så nära att man egentligen inte behöver bilen, men när hjärnan snurrar på i köp-mode är det lika bra att rulla dit ändå. Dagens besök innebär en liten tur på ringleden i Beaune innan jag svänger av utåt mot järnvägsstationen och redan efter hundra meter tar höger och därefter snabbt vänster. Adressen är 3 Rue Pierre Joigneaux och huset eller lokalen vid adressen är rätt gråtrist och luggsliten på utsidan, men bokstäverna som går att läsa gör att jag vet att här görs det riktiga gottigheter oavsett vad den yttre fasaden säger. Maison Camille Giroud, mmm, namnet klingar gott.

Detalj från muren - lånad av Jockovino

Här pratar vi anor som hos så många andra producenter i Bourgogne. Namnet Maison Camille Giroud kommer sig av grundaren som redan 1865 startade verksamheten och namnet har sedan följt med över åren. Om vi hoppar över ett antal generationer och landar i den nuvarande verkligheten så drivs firman idag av David Croix, den unga trollkarlen till vinmakare som under ett antal år hyllats i vinpress, bloggar och annat. Läs mer vad andra har skrivit här och här och här.

Till sin hjälp har David bl.a. Laure de Temple, en kvinna som står för marknadsföring, externa kontakter och annat. Ett skydd för David som då hinner leka mer med sitt vin och skapa riktigt goda saker, om man nu gillar husstilen

Jag hade för dagen stämt möte med just Laure som vädjat om att skjuta på vårt möte en timme då hon fått ihop en större provning precis innan mig. Att döda en timme i Beaune tillhör ju inte världens sju stora problem, utan jag roade mig och dök sedan upp fylld av förväntan.

Lika bra att berätta det "up front", förväntningarna uppfylldes med råge. Delvis var det vinernas förtjänst, men framför allt ett stort tack till Laure. Vissa människor funkar man med liksom rent kemiskt och vi hade en sån där eftermiddag där allt bara var trevligt. Visst pratade vi mest vin och i synnerhet vinerna från Camille Giroud, men även en massa annat, bara för att det var så förbaskat trevligt.

Nåja, över till lite väsentligheter. Då det hade varit en större provning precis innan jag kom fanns det en räcka viner uppraddade och vi skulle i lugn och ro beta av dessa, men först dock den obligatoriska rundturen i vineriet och lite småprat för att bekanta oss.

Väl vid vinerna enades vi om att beta av de röda först, en ordning jag föredrar när jag provar Bourgogner då syran i de vita riskerar att störa intrycket av de röda. Här följer en blandad kompott noteringar. Ibland något litet kort och ibland lite mer då vi hela tiden fastnade vid vinerna på något sätt.

Barhäng á la Maison Camille Giroud

2010 Côte de Beaune Village
Druvorna till detta vin hämtas från Ladoix-Serrigny, en by som ligger på östra sidan av D974, strax norr om Aloxe-Corton. Samtliga druvor kommer från samma lott, nämligen "Les Chaillots", en vingård som vänder sig mot sydöst på de lägre sluttningarna i Ladoix. Vingården används förresten till både Pinot och Chardonnay, men i detta fall alltså Pinot.

Här slås man direkt av den rena 2010-frukten som får samsas med örter, kryddor och en touch lakrits. Helt klart en massa karaktär för ett region-klassat vin, Uppkäftigt och riktigt gott.

En iakttagelse är att druvorna till vinet är påverkade av millerandage och druvmaterialet kan förenklat sägas innehålla små och kärnfria druvor. Ingen risk för beska tanniner här inte,

2010 Volnay
Detta byvin är hämtat från vingården "Les Grand Champs" i Volnay. Vingården uppgår till nästan 7 hektar, varav 0,24 är klassad som 1er Cru.

Det här visar upp florala Volnay-drag kompletterat med en sötbärighet och en del ek som inte känns helt integrerad. Andelen ny ek är 20% och jag skulle låta vinet ligga för att det ska få ihop eken bättre. I övrigt ett trevligt vin.

2010 Gevrey-Chambertin
Inte mycket att orda om, utan ett snyggt bygge med koncentrerad frukt, viol, lakrits och söta bär. Precis i min smak och köpklockan klingar till.

2010 Marsannay Longerois
Det här är en vingård som ligger i racet att klassificeras högre, alltså till 1er Cru. Jag vet inte om det gäller både den övre och den nedre delen. I alla fall den nedre delen ger kraftiga eller robusta viner som behöver tid i källaren. Precis vad dagens exemplar visar på. Här bjuds på en avvikande doft från övriga röda, med tydlig rusticitet och animalism i form av kött och blod. Min första bekantskap med detta vin. Mer intressant än riktigt gott idag kanske.

2010 Maranges 1er Cru "Le Croix Moines"
Här pratar vi ett litet mer udda område med en, enligt burgundiska mått, kall terrior. Vingården ligger i Maranges och har endast två producenter, varav alltså Camille Giroud är den ena. Plätten är en av de högst liggande 1er Cruerna och är ni i närheten kan ni åka upp till toppen på "berget" och beundra utsikten. En klar dag ser man tydligt de riktiga bergen i öster härifrån.

Här hände det något under provningen. Det här vinet uppvisar en perfekt balans och lite mer komplexitet. Frukten är grymt delikat, söt, och avrundad med lite lakrits. Gott som sjutton. Det första vinet med total köpsignal.

2010 Savigny Les Beaune 1er Cru "Les Peuillets"
En stor vingård på över 16 hektar där den nedre och mer platta delen endast är Village-klassad. Högre upp pratar vi sandjord på en mark som tidigare troligen var fylld av träd. Sandigheten gör att jorden dräneras rejält och att druvorna mognar tidigare än på andra ställen.

Smaken känns igen från övriga viner med frukt, örter och laktrits. Det som sticker ut lite är att det är lite mer ummppf eller tryck i vinet kanske.

2010 Pommard 1er Cru "Clos de Vergers"
Tidigare använde man sig av Epenots när det gäller Pommard, men négociantens vardag är ju sådan att druvmaterial kommer och går och nu gäller alltså "Clos de Vergers". En annan vingårdslott och vin som försvunnit är trist nog Beaune 1er "Les Cent Vignes", ett vin jag förälskat mig i de senaste åren. Anledningen till detta är helt enkelt att ägaren till vingården har dött och avtalet inte förlängs i den nya, rådande situationen.

Det här kändes lite svårbedömt. Fin frukt med sötma och en bra örtighet och kryddighet, men trots sin ungdom känns det på något sätt slutet, när man liksom väntar sig öppna spjäll. Det känns dock som en snäll Pommard med sitt enklare tanningrepp som inte riktigt ger känslan av ung och rustik Pommard.

2010 Charmes-Chambertin
Här kommer definitivt dagens sniff. Jag är väldigt svag för när exklusiva fat behandlas så att vinet får en doft av lyxig pralinbutik och så är fallet här. Tänk dig den finaste kaffepralin med kaffe och choklad i olika lager. En lysande ung sniff, men också ett vin som bara måste få vila, och det länge. Potential finns det i alla fall.

1997 Volnay 1er Cru "Les Carelles"
När Maison Camille Giroud togs över av David Croix och hans finansiärer så ingick en källare fylld med allsköns gamla flaskor. Man tar löpande och lyfter upp några av dessa och saluför dem eller har dem som referens. Idag gällde alltså en mogen Volnay från tiden långt före David Croix. Ett vin som aldrig tidigare har varit till salu.

Ett trevligt vin som börjar visa på mognadstoner, men som är förvånansvärt intakt. Det känns som att mognadsresan bara har börjat och att det finns struktur för många år till. Kul, men i en annan husstil som inte är lika tilltalande som dagens.

Gamla flaskor från källaren, NSG 1999

Så var det då dags att byta färg och ta sig an de vita vinerna. Jag har vad jag kommer ihåg aldrig druckit ett vitt vin från Camille Giroud så det gör det extra intressant.

2010 Bourgogne Blanc
En väldigt floral doft som kryddas med i första hand citrus. Får mig lite i tankarna söderut mot Côte Chalonnasie med sin blommighet. Som bersåvin, om man gillar stilen, är det riktigt trevligt. Bra för sin nivå, men kanske inte ett vin jag vill ha många flakor av.

2010 Meursault
Väldigt Meursault-typiska drag rakt över men även här en liten tendens till blommighet. Det som sticker ut är att syran snarare pekar mot 2009 än 2010. Det är nämligen väldigt avrundat och balanserat. Sen finns där en väldigt trevlig mineralitet. Gott, men inget som sticker ut och plingar i köpklockan.

2010 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Vergers"
Floralt, rökigt och i övrigt lätt och balanserat. Lever inte riktigt upp till önskad nivå tycker jag.


Så långt känns det som att de vita vinerna är väldigt blommiga eller florala och det är inte rikigt vad jag letar efter i min vita Bourgogne. Sedan verkar det som om druvorna nästan har fått gå för länge i sin mognad, syran är nämligen inte alls i paritet med andra vita 2010or jag har provat. Visst, de funkar, men jag skulle dricka dem unga.


2010 Cortton-Charlemagne
Vi skulle avsluta provningen med lite klass och här pratar vi tydligt ett snäpp bättre vin med mer komplexitet. Det är fett, mättat och formligen dryper av mineraler, men även här skönjs en viss blommighet. Är du en mineral-sucker som jag kan man dock inte annat än älska mineralavslutet i munnen. Det pågår hur länge som helst och lyfter vinet till nästa nivå.

Så var det då dags att fylla en låda med lite blandat och det jag mest av allt ville ha var helt klart vinet från Maranges. Laure hade tidigt talat om att det inte fanns några flaskor kvar och vinet var redan struket ur prislistan. Hur det nu kom sig så hade vi en sån trevlig provning tillsammans så när det var dags att plocka ihop min låda så erbjöd hon mig ändå några flaskor. Lysande för mig, tråkigare för någon annan kund.


Jag fyllde på med följande förresten

2010 Bourgogne Blanc - 16,00 Euro
2010 Gevrey-Chambertin - 29.80 Euro
2010 Maranges 1er Cru "Le Croix Moines" - 22,50 Euro
2010 Savigny Les Beaune 1er Cru "Les Peuillets" - 26,00 Euro


Alla flaskor fanns inte etiketterade så Laure erbjöd sig att leverera lådan till mitt hotell nästa dag när de var klara. En av alla de små gester som tillsammans gjorde besöket till årets bästa. Inlevelsen, intresset att berätta och kunskapen, tillsammans med människan Laure de Temple gör att jag definitivt måste rekommendera ett besök här. Gillar man sedan husstilen, och då menar jag den röda sidan, så är ju 2010 ett lysande år.

Rått kött, blod och järn

Vissa viner är förbaskat kul att bekanta sig med, i synnerhet när man inte alls förväntar sig något speciellt. För egen del har ett par riktigt häftiga upplevelser varit tillsammans med flaskor från Pommard, men det har varit med lite äldre buteljer. Idag korkar vi upp en hyfsat ung Pommard för att se vad det är för djur, och för att lite ta tempen på vad månde bliva. Det som hälls upp i glasen är 2007 Pommard "La Chanière", Domaine Maillard Père & Fils.

Det är rätt häftigt när leendet sprids av en doft som domineras av en rejäl dos charkuteributik. Tänk dig styckdelar, pölar och stänk av blod som ligger direkt på bänkarna av rostfritt stål. Toppa detta med järn, jord och ett allmänt drag av ruttnad och vi närmar oss helheten. Bakom allt detta finns en röd frukt, kaffe och lite mörk choklad. Sammantaget en rätt maskulin doft som säkert någon oinvigd mer skulle vilja kalla stank. 

I munnen blir det såklart en helt annan upplevelse med betydligt mer bär i form av körsbär och hallon, och smakar man riktigt noga kan man hitta en liten sötma i bären. Det som sticker ut mest är dock en rätt rejäl beska som inte har integrerats med frukten, utan tar lite väl stor plats. Smakerna av örter, lakrits och mörk choklad blir då lite svåra att fånga och tanken far mer till blodgrape och stjälkiga örter.

Ett vin med en sjuhelsikes karaktär som tycks ha tillräckligt med syra, frukt och snörpiga tanniner för att kunna bygga ihop sig till något kul med tiden, även om det aldrig kommer att bli något stort av det. Databasen uppdateras med texten "Vag god stör ej".

Mogen Pommard från Gaunoux

Att köpa Pommard med några år på nacken lite på chans är sällan något problem. Normala viner från byn åldras nämligen med behag och bra viner kan bli riktigt härliga med ålder. Idag rycktes korken ur en flaska Pommard från 1995 och producenten var för mig helt obekant och oprovad. Producenten till dagens vin är Domaine Michel Gaunoux, en till synes stabil producent som i det tysta verkar ha gjort bra vin från bl.a. Pommard sedan 1885. Övrigt i portföljen är lite Beaune och Corton.

Namnet bakom domänen är Michel, en man som drev firman från 1957 till sin död 1984. I det läget var sonen, Alexandre, för ung för att ta över, så änkan Madame Gaunoux drev firman vidare i ett antal år innan Alexandre tog över 1990. Här är arvet starkt och vinerna som tillverkas är klassiska och traditionella för Pommard, d.v.s. koncentrerade, strukturerade och sprungna ur lerig jord.

Lite kuriosa är att denna firma tillsammans med Ampeau inte erbjuder provning av viner från fat eller egentligen heller från flaska om vinet inte har landat på marknaden. Det innebär likt Ampeau att det går att få tag på lite äldre flaskor från domänen. Dagens flaska är en 1995 Pommard 1er Cru "Les Grands Epenots", Domaine Michel Gaunoux.

Doften är påtagligt mogen med oxidativa drag som svagt drar åt sherry. Här finns annars körsbär och plommon och det klassiska draget av Pommardisk jordighet. Kryddat ovanpå detta finns lite brända toner av knäck eller socker och ett drag av ruttenhet eller sous bois som andas mognad. Ja, och såklart lite målarlåda.

Smaken är jordig med mogna körsbär och plommon, samt ett drag av lakrits. Tanninerna är nerslipade, men det finns ändå ett snörpigt grepp som drar tag i läppar, kinder och gom. Härligt. Syran lever kvar utan att slå volter och ger ett vin som är i en drickfas där det lämnat sin peak enligt min smak och går mot mer fullständig mognad. Hade jag fler flaskor skulle jag nog ge dem en handfull år till och se vad som hänt då.

Ett halvkul moget vin som liksom medellevererar. Gott, men inte mer än så.

2008 Pommard 1er Cru "Clos de Verger", Fernand & Laurent Pillot

En intressant by i Côte d'Or är Pommard. Det är väl ofta så att viner härifrån är kraftiga och fylliga med en bra dos tanniner och att de kräver lång lagring. Det är alltså viner som behöver lång tid på rygg för att uppvisa det Pommard verkligen kan uppvisa, men som ofta öppnas alldeles för tidigt och som gör att Pommard-magin uteblir. Intressant är det då kanske att det finns Pommard-viner som är tillgängliga redan i sin ungdom, men som då inte alltid kanske riktigt räknas till de mest bytypiska av viner.

Sen finns det viner som nästan kan kallas byatypiska i sin eleganta och lätta tillgänglighet. Ett sådant vin kan exempelvis komma från en vingård utmed ån, nämligen från Clos de Verger. Till saken med denna vingård hör att det finns åsikter som gör gällande att den inte borde ha någon 1er Cru-klassificering alls, trots att delar av den har det och andra delar inte.

Nåväl en producent som finns tillgänglig här hemma och som gör vin från denna vingård är Fernand & Laurent Pillot.

Idag dricker vi 2008 Pommard 1er Cru "Clos de Verger", Fernand & Laurent Pillot.

Här pratar vi en lätt floral, sirlig doft av de finaste röda bär man kan tänka sig. Då pratar vi smultron och jordgubbar. Till det en väldigt fint hanterad ek med sandelträ och orientkryddor som första bekantskap, men där kaffe och choklad också pockar på uppmärksamhet. En liten målarlåda kombinerad med mint och eukalyptus har faktiskt också smugit sig in från hörnet. En kul doft helt klart. Pommardkänsla? Nope.

En härlig söt jordgubbs- och hallonfrukt med lite apelsinzest är de frukter som ger sig direkt tillkänna i munnen. Här finns också en uppsjö av olika små smaker. Det är ett drag av vanilj, några små örter, känslan av tobak, och defiintivt ett nymalet kaffepulver och lite kakao. Sa jag viol och sötlakrits?

Tanninerna är små, men ger ett svagt lite grepp. Syran är ung och bär upp vinet kalasbra. Den avslutande lilla örtigheten, beskan och mineraldraget skapar till sist ett bra leende.

Gott är det definitivt och väldigt drickbart idag, men inte är det ett vin jag blint skulle placera i Pommard. No way!

1999 Pommard 1er Cru "Les Pézerolles", Francois Parent

När Jacques Parent beslutade sig för att det fick vara nog med arbete i vingård och källare fanns det tre barn att lämna över till. Sonen hade i det läget kärat ner sig och tog sin beskärda del med sig och bildade eget med Anne-Francoise Gros. Döttrarna däremot tog på 90-talet över stafettpinnen och säkrar numer att familjen Parents namn lever vidare på vinetiketter år från år.

Arbetsfördelningen mellan systrarna är att Anne svarar för det tillverkande trollspöt medan Catherine står för det mer kommersiella. Det druvmaterial som Anne har att leka med kommer från 10 hektar egen vingårdsmark där basen såklart är i Pommard, men med lite andra fina komplement. För att få till en produktionsbulk gör firman även lika mycket négociant-vin som eget. Detta är dock på basnivå.

Dagens flaska är från början av systrarnas styre och det som dricks är 1999 Pommard 1er Cru "Les Pézerolles", Francois Parent.

Den första sniffen ur nyöppnad flaska känns underligt nog rätt ekbombad och tvär när man tänker på åldern. Jag låter då glaset vara rätt länge och vid återkomst lägger sig lugnet hos mig igen. Sniffen har kvar en gnutta ek, men fram har kommit en koncentrerad frukt (ungefär som hos Michel Gros, fast utan osmos-fusk) med drag av mognad och vissa puffar målarlåda. Till detta finns en animalisk doft som drar mot ruttnad och som kan tyckas oangenäm om man inte varit med om den förr. Där finns även även drag av läder och jord. En bonnadoft på sitt sätt.

I munnen finns en frukt som forfarande lever och som understödjs av bra syra och tanniner som ger viss strävhet. Smakmässigt är det körsbär i form av mörka bär och kärnor som spelar förstafiolen. Som understöd finns mer syrliga bär som lingon och tranbär som i förlängningen blir till en lätt grapeaktig beska. Med luft och värme tillkommer en liten fruktsötma, de syrliga bären hamnar i baksätet och tanninerna snörpar till rätt rejält.

Ett kul, men inte på något sätt stort vin, som håller många år än. Något som resterna från en två dagar gammal flaska i kylskåp borgar för.

1999 Pommard, Domaine Aleth Giradin

I Pommard finns det en handfull producenter som sticker ut lite från mängden. De som sticker ut mest är såklart de Courcel och Comte Armand, men här finns också bl.a. en liten fin domän som drivs av en kvinna och namnet på denna är Domaine Aleth Girardin.

I slutet av 70-talet började Aleth att arbeta med föräldrarna på vingården och fortsatte med det i ett tiotal år innan hon tog paus och var hemma med barnen. I mitten av 90-talet var det dock full fart igen och det är det än idag. Under denna period gifte hon sig förresten och firman tog då namnet Domaine Aleth Le Royer-Girardin, men namnet är nu endast Domaine Aleth Girardin då hon och mannen gått skilda vägar.

Arbetet på firman försöker ta hänsyn till miljön och nivån på detta är deras variant av lutte raisonnée. När sedan miljön har fått sitt och druvorna har plockats så sker sortering och sedan en avstjälkning till 90%, innan det är dags att ta steget tillbaka och låta resten av processen i huvudsak sköta sig själv. Typ!

Detta process används för druvor som växer på totalt 7 hektar mark, vingårdsmark som är fördelad mellan Beaune och Pommard. Stjärnorna i paletten är definitivt deras 1er Cruer från Pommard med Les Epenots, Les Rugiens och Les Charmots i spetsen. Idag blir det dock en vanlig Village-cuvée från byn som får sätta korken till. Vinet är 1999 Pommard, Domaine Aleth Le Royer-Girardin.

Nagellack och lim och en tät rödfrukt. Det är den snabbspolade varianten av doftintrycket. Med lite mer sniffande finns dofter i spektrat marsipan till björnklister, lite fin choklad, romdränkta russin och jord. På det hela taget en hyfsat trevlig doft, om än kanske lite anonym.

Smakmässigt får jag inte ihop det. Det finns en spritighet som sticker ut och förtar det mesta av intrycken. I övrigt är det å ena sidan lite åt det syltiga hållet och å andra sidan lite åt jordig rusticitet.....Nääää, den här gången visar sig definitivt inte Bourgogne anno 1999 från sin bästa sida och sambons Njaaa sammanfattar det rätt väl.

En kväll vigd åt Jacques Lardière - Maison Louis Jadot

Måndagskväll och trött efter en lång och tuff dag på jobbet vänder jag på skutan 180 grader och träder in i smakpalatset Esperanto för en kväll i huvudsak signerad Jacques Lardière. Visst fanns co-pilots i form av Sayan Isaksson och VinUnicare, men kvällen tillhörde definitivt herr vinmakare med stort V och kvällens begivenheter är ett av stoppen på den avskedsturné som Jacques just nu genomför.

Temat för kvällen var väl en blandning av att visa vad som skapats för viner under Jacques 42 år långa styre på Maison Louis Jadot, men också ett sätt att leka med olika årgångar av olika karaktär för att visa att här pratar vi terroir, inget annat. Lekfullheten innebar en kul blandning av årgångar, där de stora åren fick ge plats åt mer intressanta, lite svårare och mer utbildande årgångar.

Som sig bör delades provningen upp i ett antal fligther och till respektive flight serverades en liten och läcker matbit som liksom fulländade upplevelserna.

Först ut kom tre vita rackare:

2006 Beaune 1er Cru "Grèves Le Clos Blanc"
2003 Meursault 1er Cru Perrières
1998 Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Combottes"

Här blåste jag liksom förbi det första glaset, fick en käftsmäll av dignitet av det andra och njöt i fulla drag av det tredje. Intressant med så olika personligheter i glasen och med möjlighet att verkligen jämföra. För min del var det aldrig något snack om var mina sparingar skulle landa om jag fick välja. "Les Combottes" bjöd på en stilren elegans som jag faller pladask för. Här fanns len citrus, honungsaktig sötma och en mineralsvans á la tre volter i pik. Kalas!


Upp ett snäpp på kvalitetsstegen och delvis in i Grand Cru-mark serverades följande:

1997 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Grandes Ruchottes"
2003 Batard-Montrachet Grand Cru
1978 Corton-Charlemagne Grand Cru

Jaha, så hamnade jag där igen. Fast i första glaset. En skön doftpalett med mognadstoner och en härlig fet kropp med tilltalande balans, elegans och mineralitet. Jag lovar, jag kan dricka det här på måndagar ett långt tag. Det sista glaset med Corton-Charlemagne vann sedan en Oscar för kvällens doft och höll ut relativt länge innan det dog ut en bit in på den sista flighten. Gott!

2003orna från båda flighterna då? Goda, intressanta och kul att prova, men de ligger inte riktigt i mitt smakregister med sin mognad och oxidativa drag.

På den röda sidan bjöds först:

2006 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Clos Saint-Jacques"
2003 Beaune 1er Cru "Clos des Ursules" 
2001 Latricières-Chambertin Grand Cru
2000 Moulin-à-Vent Clos des Rochegrès

En kort sammanfattning av flighten är en inledning med en ruskigt fin sniff, därefter en anabolstinn 03:a, följt av ett lite svårt och svårbedömt vin för lagring och ett avslut med mungiporna uppåt. "Clos Saint-Jacques" bjöd på kvällens enda fjärilslätta och florala Pinot-bygge. En ljuvlig näsa och ett trevligt sällskap att hålla i hand när de kraftigare vinerna bjöd upp till dans. Kul också med en Moulin-a-Vent bland alla hermeliner och riktigt kul att se att så många uppskattade den.

Återigen svårt med 03:an. För mycket av allt och för Bourgogne-atypiskt för mig, helt klart.


Avslutet gott, allting gott:

1997 Pommard 1er Cru "Epenots"
1983 Chapelle-Chambertin Grand Cru
1976 Corton-Pougets Grand Cru (Magnum)

Som sig bör så avslutades det starkt. Först ut en ruskigt maffig Pommard som är helgjuten idag med sin svettiga sadel, ruttnande grönsaker och allehanda andra gottigheter. Det här VILL jag ha mer av och gärna dricka även om fem till tio år.

Avslutet bjöd kvällens gamling på och här stämplar vi in 36 år i prästbetyget. Ingen hade kunnat ana det med den livlighet, kraft och pondus som vinet bjöd på innan det sakta slängde av sig plagg för plagg och avslöjade att det visst kunde visa upp en elegant sida också. Läckert! Smakprovet ur den andra magnumflaskan höll inte alls samma mått, men vad kan man begära efter 36 år?

Sammanfattningsvis en kväll med riktigt bra mat, härliga viner och trevligt sällskap. En bra start på veckan, helt klart. Stort tack till Claes och Catharina på VinUnic.

Maison Louis Jadot - Jubileumsårgången 2009

Med årgång 2009 firade Maison Louis Jadot 150 år som vinproducent och resan under dessa 150 år är ganska remarkabel. Allt kanske kan sägas ha börjat med den vingårdslott i Clos de Ursules i Beaune som familjen köpte 1826 och som Louis hade som start för företaget. Över åren har sedan både de egna ägorna ökat åskilligt, samtidigt som en rejäl negociant-verksamhet har etablerats och numer produceras någonstans i spannet 150-160 olika viner årligen, från Chablis i norr till Beaujolais i söder.

Trots den enorma mängden viner är filosofin att inte etablera något husstil á la Jadot, utan att hela tiden låta terroir få genomslag och det lyckas man definitivt med, i synnerhet i domänvinerna där man har kontroll på allt från ranka till flaska.

En annan intressant sak man kanske glömmer bort när man pratar om hur Bourgogne lyft sig som region under de senaste 20 åren är att det inte bara gäller små producenter som många vurmar för, utan det gäller även de stora drakarna som såsom Jadot och Drouhin. Man kan således vara hyfsat trygg att det är bra vin som levereras för nivån om man köper något av dessa och resten är liksom upp till de personliga smakpreferenserna.

Över till dagens evenemang som sammanfaller med VinUnics lansering av årgång 2009 från Maison Louis Jadot och mer specifikt besöket av Siegfried Pic som är ny exportchef på företaget.

Provningen delades upp i ett antal flighter och mina tankar eller noteringar följer ordningen som vinerna hälldes upp, men kanske inte exakt flight-indelat.

Beaujolais

De första glasen kom från Beaujolais och var riktigt fruktiga och varma små rackare. Av dessa är det inget snack om att "Champ de Cour" går vinnande ur striden med sin mörka frukt, faten, örterna, ja hela paketet liksom. Helt klart ett vin att ha hemma och dricka redan nu, men också ett objekt för källaren.

• Beaujolais Villages "Combe aux Jacques"
• Moulin-A-Vent "Champ de Cour" Château des Jacques

Vita 1er Cruer

Det serverades tre vita 1er Cruer och oron för eventuell låg 2009-syra glömdes snabbt bort, i synnerhet i glasen från Puligny. Här var dock alla tre glasen riktigt trevliga, men jag skulle kunna tänka mig att Puligny-vinerna funkar bättre om ett antal år, medan vinet från Meursault var ytterst drickvänligt redan idag. Det hade redan nu en ruskigt tilltalande balans mellan syran, fetman och frukten. Riktigt elegant och förföriskt. Med lite distans till provningen är det detta vin som jag köper först och det trots att jag blev av med mina halvdruckna/spottade vita glas alldeles för tidigt. Det gällde att vara vaken lärde jag mig.

• Meursault 1er Cru "Les Genevrières"
• Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Referts"
• Puligny-Montrachet 1er Cru "Clos de la Garenne"

Vita Grand Cruer

I högt tempo hälldes sedan upp två vita Grand Cruer, där vi tog nästa steg upp på kvalitetsstegen. Det blir en annan komplexitet, samt oljighet och fetma som gör viner på den här nivån svåra att slå. Valet här är svårt att göra, men ser man till priset är det inget snack då vinner Corton-Charlemagne alla dagar i veckan med sin gula frukt, lena citrus, oljiga mineralspetsade fetma och ett avslut som ger viss grapeaktig beska och en lång mineralsvans. Frågan är nog bara hur bra det blir om några år.

 

• Corton-Charlemagne Grand Cru
• Chevalier-Montrachet Grand Cru "Les Demoiselles"

 
Rött från Côte de Beaune

Den första röda uppställningen från Côte d'Or innehöll tre 1er Cruer och en Grand Cru från Côte de Beaune. Fyra bra viner, men där jag personligen var lite svårflirtad för dagen bland allt annat gottigt. Min summering blev överlag lite unga och rustikt kantiga. Fast det är klart Corton-Pouget stack ut lite med sin drickbarhet och sina trevliga julkryddor.

• Beaune 1er Cru "Les Boucherottes"
• Beaune 1er Cru "Les Theurons"
• Pommard 1er Cru "Les Epenots"
• Corton-Pouget Grand Cru

Rött från Côte de Nuits

Nu börjar vi snacka på riktigt. En 1er Cru och sex Grand Cruer från Côte de Nuits. Jag njöt mig igenom hela uppställningen och det var väl endast Clos Vougeot som jag inte riktigt kom överens med. Det är två viner jag definitivt vill komma tillbaka till på hemmaplan och det är först Lavaux St Jacques för sin potential i förhållande till priset. Här pratar vi väldigt tät och koncentrerad frukt, men samtidigt en slank elegans där silkigheten med sin kamrat sötlakrits redan har börjat arbeta i bakgrunden och fint samsas med Pinot-kryddorna. Men, som sagt, en del vila på det.....

Dagens röda i form av drickbarhet är det andra vin i denna uppsättning jag skulle vilja gå tillbaka till och det är Bonnes Mares. Mina anteckningar blev lite knapphändiga här och kan summeras till skitgod, ren, lätt och elegant. Det behöver inte vara svårare än så. Förresten, jag skulle nog gärna titta tillbaka på alla vinerna, men man kan ju inte få allt.

• Gevrey-Chambertin 1er Cru "Lavaux St Jacques"
• Chapelle Chambertine Grand Cru
• Echezeaux Grand Cru
• Clos Vougeot Grand Cru
• Bonnes Mares Grand Cru
• Chambertin Clos de Beze Grand Cru

Summa summarum en imponerande uppsättning viner där mina slantar nog landar på "Les Genevrières", "Lavaux St Jacques" och Corton Charlemagne. Stort tack till Claes och Catharina på VinUnic för en kalastrevlig tillställning.

2007 Pommard 1er Cru "Clos Des Boucherottes"

En i raden av duktiga producenter under toppskiktet i Bourgogne är Domaine Coste-Caumartin. Domänen finns belägen i Pommard och har så gjort sedan 1793. Ägandet och vinmakandet har sedan dess gått i arv och från 1988 har Jérôme Sordet tagit över rodret och producerar en samling rustika röda viner från i huvudsak Pommard och även en del vitt från Saint-Romain. De vita ägorna härstammar från släktens ägande av Château de Saint-Romain.

Ser vi till fokuset på ägorna är nästan sju hektar hemmahörande på hemmaplan i Pommard och bland dessa räknas Clos Des Boucherottes som stjärnan bland domänens vingårdar. Både Jasper Morris och Clive Coates tycks eniga om att Clos Des Boucherottes är ett riktigt bra vin och då är det väl bara att kolla vad den egna smaken säger.

I glaset återfinns alltså 2007 Pommard 1er Cru "Clos Des Boucherottes", Domaine Coste-Caumartin. Vinet är från en s.k. monopole och det är alltså endast Coste-Caumartin som äger och producerar vin från vingården.

Doften tyder på ungdomligt tryck i gaspedalen med koncentrerad frukt av körsbär och vinbär. Faten bjussar på kaffe och choklad och lite finare kryddor från den orientaliska delen av skåpet, men mest tänker jag på värme och att det nästan känns som ett kirschigt alkoholtryck i doften.

I munnen känns ekens delar igen och det är varv på varv av rök, kaffe och choklad som samsas med rödfrukten och en svag ton av bittermandel. Mest tänker jag nog dock på tanninsnörpet som drar ihop munnen rätt rejält och som nästan gör att jag glömmer att det faktiskt finns en syra att balansera upp det med.

Totalt sett finns nog allt här, men om man då har mina preferenser som är lite mer mot det eleganta hållet så lär det här ligga halvt bortglömt i minst fem år, säkerligen betydligt längre,  innan det ens är tanke på något återbesök.

Julstök och en Pommard från Jadot

Skinkan är i ugnen sedan många timmar, ingniden med en mortlad blandning av kryddpeppar, kryddnejlikor, rosmarin och lagerblad. Ugnen står på 85 och termometern på 48 grader så väntan på julens första skinkmacka är lång i vårt hem. Den som väntar......ja, du vet.

Det härliga med julen är bl.a. alla härliga dofter som sprids i hemmet, många dofter för tankarna på i synnerhet Pinot-viner, men associationerna vandrar även åt andra håll. Kul att få tänka lite tvärtom, att känna kryddan och gissa eller minnas vinet eller druvan.

Igår och idag har vi till juldofter och julstök läppjat på bl.a. en flaska Pommard som finns tillgänglig på BS för 309:-, nämligen en 2007 Pommard 1er Cru "Epenots", Louis Jadot.

Direkt från källaren, Pop n Pour vid 12 grader, bjöds vi igår på en mättad och kirschig körsbärsdoft med vissa anslag av sous-bois. Sådan är i alla fall doften som kommer ur det stillastående glaset. Snurra, snurra och helt plötsligt exploderar det med dofter. Frukten drar nu mer åt jordgubb och trädgården blir närvarande med varma sommarrabatter med blandade blommor. Ovanpå detta finns även en rätt härlig och murrig doft av tobak, lite kött och en ganska mogen kompost. Köket representeras den här gången av en god lakrits och mineralerna är lite smygande i bakgrunden.

I munnen har körsbärsfrukten fått sällskap av tydliga hallon och lite jordgubbar. Återigen finns här lakrits och den är rätt söt och för tanken till söt lakritsfudge, men köksträdgården har även bjudit upp med en viss örtighet.

För att vara en så ung Pommard och från året 2007 känns det som om syran redan börjat klinga av från toppen, tanninerna har tagit semester och sötman har tagit ett stort kliv och blir rätt dominant....både jag och sambon tycker att vinet är hyfsat OK, men inte mer än så.....lite sötsmetsvarning.

Dagen efter, nästan direkt taget ur kylen är det en annan sak, då håller det bättre ihop och är riktigt tillgängligt, men det känns där och då mer som ett hyfsat enkelt Beaune-vin. Pommard-vibbarna saknas båda dagarna och jag känner mig rätt tveksam till vinet. Annat var det för tre veckor sedan då jag åter drack Louis Jadots Morey-St-Denis från 1997. Den var fortfarande klockren.

En Pommard på rätt väg, signerad Vincent Dancer

På vägen hem gjorde jag en fredagsklassiker och passerade förbi Percys kött för att inhandla lite gott inför helgen. Enligt plan inköptes en rejäl lammstek till på söndag då fars dag ska firas bl.a. genom att min och sambons mödrar ska utfordras....och jag väl landar i en bunt nya strumpor eller nåt annat klassiskt.

Åter till verkligheten och Percys. Lite ensamt placerade bland alla andra stora bitar kött såg jag några små bitar lammentrecôte som fick följa med och utgöra basen till fredagens middag. Efter en liten biltur hem och lite plockande i köket fick köttet snart sällskap av röda paprikor och blomkål på köksbänken. Paprikorna rostades snart söta och blomkålen stektes knaprig i smör och olja, och slutligen fick lammet några ögonblick i pannan. Väl klart skulle detta serverades med ett Café de Paris-smör och en trevlig flaska Pinot.

Efter lite sökande i vindatabasen hade jag äntligen kommit fram till vad vi skulle ha och valet föll på ett av de senare inköp jag har gjort, nämligen en Pommard som borde börja uppvisa i alla fall begynnande mognad. Tanken var att dricka något med i alla fall lite kraft till lammet och samtidigt få koll på om jag borde köpa på mig mer av vinet.

Vinet jag valde var en 1999 Pommard 1er Cru "Les Pézerolles", Domaine Vincent Dancer. Det funkade kalasbra till maten och minst lika bra efteråt när det fått extra skjuts av lite luft. Les Pézerolles är förresten en vingård på 5.92 hektar som ligger precis ovanför Les Petits Epenots. Namnet är till skillnad från de flesta namn som har direkta kopplingar till vingården (sten, plats, natur eller liknande) baserat på namnet på en gammal familj från Pommard.

Tillverkaren av vinet är vinmakaren Vincent Dancer som sedan 1996 har byggt upp en fin domän med bas i Chassagne-Montrachet och då primärt med vitt vin. Det röda står dock inte så långt efter och det ska väl kvällens smakprov utvisa hoppas jag.

Doften baseras fortfarande, trots åldern, på en rejäl och tät körsbärsfrukt med viss kirschighet. Dragen av ungdomen finns alltså kvar, men ett stort steg in i medelåldern har tagits. Det accentueras än mer när vinet landar i gommen och man riktigt känner kampen mellan ungdom och åldrande. Visst finns det kvar ett bygge med trevlig syra och nätta tanniner, men övergången till silkighet, lakrits, kryddor och sötma är påtaglig, och om några år kommer nog nästa nivå av mognad att uppnås.

Trevligt att dricka idag, men jag köper nog på mig några flaskor för att prova om fem respektive tio år eller nåt. Priset är 35 Euro och leverantör är Weinstock (La Bourgogne).

Mer från källaren anno 2005 - Nu Pommard

När det gäller Pommard är det två vingårdsområden som sticker ut från övriga. Det är Les Rugiens och Les Épenots. Det är väl till och med så att en del tycker att vingårdarna Les Rugiens Bas och Clos des Epenaux borde befordras till Grand Cru-nivån. För en uttömmande beskrivning av Clos des Epenaux och lite annat gottis hänvisas till Jockovino.

En av storägarna i Les Épenots är Domaine de Courcel som äger knappt fem hektar i Grand Clos des Epenots. Utöver detta äger man bl.a. en hektar i Les Rugiens och summerar vi ihop allt ägande landar vi på knappt nio hektar.

Det som skiljer ut denna domän från många andra är att här är man inte aktiv i att driva domänen, utan det har sedan 1996 lagts ut på på Yves Confuron. Intressant att notera är att dagens ägare som är Gilles de Courcel även anlitar Yves bror Jean Jacques Confuron att sköta vinmakandet på Domaine Chanson, en firma han driver åt Champagnehuset Bollingers ägare.

Under ett par dagar ska vi testa vad Domaine des Courcel kan göra av sina druvor från Grand Clos des Epenots. Det är i och för sig nästan ett barnarov att ge sig på en flaska Pommard redan i sexårsåldern, men man vill ju liksom ändå kolla hur status är och med en del luft brukar det ju kunna hända saker. Slutsnackat, i glaset har vi 2005 Pommard 1er Cru "Grand Clos des Epenots", Domaine des Courcel.

Det är extremt tydligt vad den primära doftpelaren bjuder på, det är målarlåda, målarlåda, målarlåda och lite, lite  mandelmassa. Med lite uppsnurrning får jag fram en mörk fruktpalett där körsbärsfrukten är tydligast och den uppför sig nästan lite spritigt. På kryddkontot fångar jag upp en aning vanilj, några svårbestämda örter och ett par pepparkvarnsdrag. Slutligen finns ett litet animaliskt drag som drar åt det råa hållet.

Dag ett var målarlådan nästan allenarådande, så utvecklingen över knappt ett dygn är riktigt, riktigt bra. Pommard-koncentrationen uppbackad av ett lågt uttag och en sen skörd är tydlig.

Inskjutsad i munnen är det väldigt mörkfruktigt med en mandelmassesötma. Bären känns som om de får representation från alla mörka och söta bär, såsom körsbär, björnbär och blåbär. När jag hämtat mig från fruktkoncentrationen fångar jag in strukturen med en matta av små tanniner som ger en härlig strävhet. Kombinerat med en livlig syra är det riktigt drickvänligt. Att slutet lämnar kvar ett tipplass mineral gör inte saken sämre. Sa jag förresten att det finns anis, örter och annat gottigt på köpet?

Häftigt att dricka idag, men jag tror att nästa flaska ska ha minst fem eller hellre upp till tio år innan den öppnas. Det är en ruskig skillnad på det här och en riktigt mogen Pommard, även om det här säkert gör nästan vem som helst riktigt nöjd.

Ibland klickar det liksom inte

Redan mot slutet av medeltiden, runt 1350, slår en familj ner bopålarna i Bourgogne. Där har de residerat sedan dess och självklart sysslat med en mängd olika saker, men den historia som intresserar mig mest inleddes på 1830-talet då en man vid namn Bernard började släktens bana inom vinnäringen.

Bernard hette Bichot i efternamn och genom att avla söner och passera kunskap och ansvar genom generationsleden har domänen Bichot överlevt till dags dato. Idag är det den sjätte generationen som bär ansvaret och det görs av Albert Bichot.

Det intressanta med Bichot är kanske mest att man är en i Bourgogne-mått riktigt stor producent med ungefär 100 egna hektar och ytterligare 50 hektar som vinifieras. Det här görs inom ramen för en familjeägd verksamhet och än så länge lite i skymundan av de andra stora domänerna/negocianterna.

Mer om anledningen till detta och vart man kommer ifrån och är på väg kan du hitta på Burgundy-Report och hos producenten. Själv är jag mest sugen på att ta mig en sipp eller två av dagens vin som är en 2007 Pommard, Maison Albert Bichot.

En rätt trevlig doft med skogshallon mot en svag fond med andra bär som jordgubbar och körsbär. Här finns också lite peppar och örter, samt en lätt rostkänsla från faten.

I munnen återkommer hallon och körsbär och vissa drag av smörkola och annat från faten. Syra finns och tanniner likaså, men från mittpartiet och framåt så upplever jag att frukten inte bär och det blir lite väl tunt. Det liksom försvinner ut i intigheten och lämnar endast kvar lite smågrus som påminnelse. Inget som slår an några strängar hos mig alltså. Ett jaha-vin....om man nu kan definiera viner som sådana.

En nysläppt och lätt Pommard perfekt för en fredag

Efter en slatt av gårdagens vita från Alain Gras är hela orgeln av smakkörtlar uppställda i givakt och vill ha mer. Beslutet blir ganska enkelt. Det finns ett gäng nyhämtade viner som inte ens har hamnat i källaren och vad kan vara bättre än lite nya, lätta smaker en fredagskväll?

Marssläppet innehöll ju en del gottigt och hemma hos oss landade bl.a. en del flaskor från Fernand et Laurent Pillot. Återigen ett efternamn att hålla koll på då det finns flera Pillots som gör vin. Bäst viner gör kusinerna Laurent och Jean-Marc som  arbetar i varsin domän som båda baseras på en delning av deras fäders domän, Domaine Jean et Fernand Pillot. Sedan finns det en viss Paul Pillot som också är kusin till ovan nämnda producenter. Hans viner är inte alls lika omskrivna och inte heller några jag har druckit. Värt att notera är vidare att alla dessa i grund och botten är vitvinsproducenter med bas i Chassagne-Montrachet. Här sticker dock Fernand et Laurent Pillot ut lite då Laurent även har en hel del ägor i Volnay och Pommard efter sitt giftermål med sin fru Marie-Anne.

Det vin vi öppnade idag är såklart från Fernand et Laurent Pillot och det är deras 1er Cru från Clos de Verger i Pommard. Årgången är 2008. Att notera avseende Clos de Verger är att det ger ett väldigt lätt vin för att vara från Pommard. De som är snälla kan kalla det för en feminin Pommard, medan andra kanske tycker att det är för lätt för en 1er cru från byn. Oavsett åsikt så är det helt klart ett lätt vin för området.

Dags att sniffa.

Fredagsmys rakt in i näsan. Här bjuds fina röda bär och det är jordgubbar som samsas med hallon. Sen ger sig Pommard tillkänna med drag av animalier och även viss jordighet. Ovanpå det kommer också ett litet knippe örter, lite skogsunknad och en rätt markerad doft av peppar.

Väl i munnen känns de röda bären igen, men med ett tillskott av röda vinbär. Det blir tillsammans en tydlig frukt som samsas med pigga och unga syror som efterhand ger efter till ett litet kärvt tanninknippe och en behaglig kryddighet. Vinet hänger också med riktigt bra i eftersmaken och lämnar efter sig en liten skön känsla av alkoholvärme som bara är positiv.

Kanske inte riktigt det man vill ha av en Pommard, men om man tänker bort det och bara njuter så funkar det riktigt bra en fredagskväll. De andra Pommard-vinerna läggs dock ner i källaren för att vänta in lite mognad. Summeringen blir ett helt OK vin för priset, men jag springer inte och köper fler.