Mer från källaren anno 2005 - Nu Pommard

När det gäller Pommard är det två vingårdsområden som sticker ut från övriga. Det är Les Rugiens och Les Épenots. Det är väl till och med så att en del tycker att vingårdarna Les Rugiens Bas och Clos des Epenaux borde befordras till Grand Cru-nivån. För en uttömmande beskrivning av Clos des Epenaux och lite annat gottis hänvisas till Jockovino.

En av storägarna i Les Épenots är Domaine de Courcel som äger knappt fem hektar i Grand Clos des Epenots. Utöver detta äger man bl.a. en hektar i Les Rugiens och summerar vi ihop allt ägande landar vi på knappt nio hektar.

Det som skiljer ut denna domän från många andra är att här är man inte aktiv i att driva domänen, utan det har sedan 1996 lagts ut på på Yves Confuron. Intressant att notera är att dagens ägare som är Gilles de Courcel även anlitar Yves bror Jean Jacques Confuron att sköta vinmakandet på Domaine Chanson, en firma han driver åt Champagnehuset Bollingers ägare.

Under ett par dagar ska vi testa vad Domaine des Courcel kan göra av sina druvor från Grand Clos des Epenots. Det är i och för sig nästan ett barnarov att ge sig på en flaska Pommard redan i sexårsåldern, men man vill ju liksom ändå kolla hur status är och med en del luft brukar det ju kunna hända saker. Slutsnackat, i glaset har vi 2005 Pommard 1er Cru "Grand Clos des Epenots", Domaine des Courcel.

Det är extremt tydligt vad den primära doftpelaren bjuder på, det är målarlåda, målarlåda, målarlåda och lite, lite  mandelmassa. Med lite uppsnurrning får jag fram en mörk fruktpalett där körsbärsfrukten är tydligast och den uppför sig nästan lite spritigt. På kryddkontot fångar jag upp en aning vanilj, några svårbestämda örter och ett par pepparkvarnsdrag. Slutligen finns ett litet animaliskt drag som drar åt det råa hållet.

Dag ett var målarlådan nästan allenarådande, så utvecklingen över knappt ett dygn är riktigt, riktigt bra. Pommard-koncentrationen uppbackad av ett lågt uttag och en sen skörd är tydlig.

Inskjutsad i munnen är det väldigt mörkfruktigt med en mandelmassesötma. Bären känns som om de får representation från alla mörka och söta bär, såsom körsbär, björnbär och blåbär. När jag hämtat mig från fruktkoncentrationen fångar jag in strukturen med en matta av små tanniner som ger en härlig strävhet. Kombinerat med en livlig syra är det riktigt drickvänligt. Att slutet lämnar kvar ett tipplass mineral gör inte saken sämre. Sa jag förresten att det finns anis, örter och annat gottigt på köpet?

Häftigt att dricka idag, men jag tror att nästa flaska ska ha minst fem eller hellre upp till tio år innan den öppnas. Det är en ruskig skillnad på det här och en riktigt mogen Pommard, även om det här säkert gör nästan vem som helst riktigt nöjd.