Meursault på bortaplan

På lördagskvällen var det middag och provning av gamla mot nya världen hemma hos vindrickarvännerna A och P. Provningen var helt blind och innehöll två flaskor vardera av Syrah, Chardonnay och Pinot Noir som ställdes mot varandra - gammalt mot nytt. För mig som mest dricker franskt och då i synnerhet Bourgogne är det alltid lika kul och utmanande att leka blindbock. Svårt och lärorikt, men nästan också alltid en fingervisning om var mina smakpreferenser ligger.

Ett av de vita vinerna kom från Bourgogne, närmare bestämt från producenten Latour-Giraud. Producenten är baserad i Meursault och har anor långt tillbaka genom de två släkterna. Det var dock först på 1950-talet som dagens domän blev till, då familjerna kopplades samman med något så enkelt som ett giftermål.

Domänen har sedan starten drivits av Pierre Latour och när han siktade in sig på ett lite lugnare liv tog sonen Jean-Pierre över, något som snart är 20 år sedan. Det var dock ungefär tio år tidigare som Jean-Pierre började arbeta på domänen och då började också den omvandling som utvecklat företaget till vad det är idag. Från att exempelvis ha sålt sin produktion i bulk buteljerar man numer nästan allt själva och parallellt med detta följer man med i den allt mer vanliga utvecklingen mot en vinproduktion där naturlighet och icke-inblandning är ledord.

Ägorna finns till stor del i Meursault och uppgår sammantaget till dryga 9 hektar. Av de Village-klassade lotter man äger så görs två viner. Ett från Les Narvaux och ett som är en "blend" av övriga vingårdar. Det senare vinet har fått namnet Cuvée Charles Maxime efter Jean-Pierres morfar och farfar. Det är detta vin av årgång 2006 som finns i kvällens glas nr 5. Vinet är alltså 2006 Meursault "Cuvée Charles Maxime", Domaine Latour-Giraud.

I mina anteckningar står att läsa:

Näsan bjuds på en fyllig doft av smörighet, honung, nötter och rostade fat. Bakom den feta fasaden finns även lite gula äpplen och något mått av citrus representerade, samt även lite rökiga mineralstråk.

Väl i munnen är upplevelsen av viskös smörighet påtaglig. Till det kan läggas en känsla av sötma som i min mun gärna skulle kunna få tonas ner. Som motpol finns en syra som ligger snäppet under medel och en hyfsad citrusfruktighet som försöker balansera upp det feta. Bäst av allt tycker jag dock är avslutet som rymmer en väldigt tydlig mineralitet, med möjlighet att tugga grus ett bra tag.

Summeringen blir ett gott vin som definitivt klarar av att stå emot stigande temperatur i sommarkvällen. Jag skulle dock vilja tona ner fetman ett snäpp för att vara helt nöjd. Flaskan är förresten köpt av värdparet på Viking Line för 218 kronor.