Cloudy Bay till kocken

Som matlagningskompis drack vi idag ett litet referensvin långt från upptrampade stigar i Bourgogne. Ursprunget är nämligen Nya Zealand, närmare bestämt Marlborough. Producenten är en bekanting från systembolaget, Cloudy Bay, och vinet är 2007 Chardonnay, Cloudy Bay. Mer om vinet finns att läsa här.

Här pratar vi en rätt varmfruktig doftådra med lite florala tropiker som sticker ut mot mina invanda mönster. Här finns persika och kanske lite nektarin, samt också små puffar av något som liknar banan och definitivt melon. Mer igenkännande dofter är gult äpple och en lemon curd-aktig citrus, toppad med en dos honungssötma. Mineralspåret är stenaktigt rökigt och gör att totalbilden brottas mellan nya och gamla världen på något sätt.

Smaken är initialt lätt honungsaktigt sötad i sitt citrusdriv och fina syra, där mineralerna är tydligt instämplade. I mellanpartiet kommer dock en beska som är mer än den normala graepbeskan jag är van vid och den ligger kvar och balanserar på gränsen till störande, och det är nog en smaksak om man anser att den stör eller kan klassas som ett rätt trevligt karaktärsdrag. Avslutet torkar sedan ut munnen med en blandning av limejuice och mineral och lämnar kvar en god och trevlig eftersmak.

Ett rätt så gott vardagsvin som slinker ner fort och lätt och hade jag kunnat trolla bort beskan hade det definitvt funnits flera av samma sort i källaren.

Vilodag, Walter Hansel och Amiot-Servelle

Är det skönt eller är det skönt med sommarlata dagar, när dagarna liksom flyter bort och skeendet är lite otydligt och simmigt. Lite grand som vissa viner kanske....

....för att matcha sinnesstämningen fångade jag upp en liten kalifornier från källaren i form av en 2006 Walter Hansel Chardonnay, Cahill Lane Vineyard. Den dracks för sig själv i solgasset och till lite olivoljestekt levainbröd med mjällig gravlax, och funkade definitivt i båda situationerna.

....fast nu sprang jag visst i förväg. Över till noterna.

Med näsan nedgrävd i kupan fångade jag ett trallande tropikerna med frukter utan namn, men också lite vanligheter i form av aprikoser, gula äpplen, fikon och melon. Till det bjöds det på en hel del smör och toast och skopvis av vått grus. Ganska trevligt, men för min Bourgogne-snok känns det lite som en överdos av fet koncentration.

Smakmässigt snackar vi fyllighet med frukt och fett, men också ett lätt citrusbett och en sjungande mineralsvans. Det är dock precis att det hänger ihop då syrorna nästan har börjat sin semester. Visst är det ett gott vin, men mina smakpreferenser ligger åt betydligt mindre ek, så jag känner mig lite trist neutral till detta.

----------------------- * -----------------------

Lite senare så öppnades en flaska rött som sig bör en kväll då grillen får påhälsning av lite kött och haloumi. Vinet kommer från den lilla firman Amiot-Servelle som har sitt säte i Chambolle-Musigny. Det drivs numer av Christian, sonen till Pierre Amiot och Elisabeth Servelle, därav namnet Domaine Amiot-Servelle. För kalenderbitaren bytte firman namnet från Servelle-Tachot till nuvarande namn inför årgång 1990.

Christian har sedan han tog över drivit en domän på ungefär 7 hektar. Vissa vingårdar har förlorats under resan och andra har adderats. Förra året ska han ha återfått ett par Grand Cru-gårdar och äger då en rätt trevlig samling med vingårdar som Charmes-Chambertin och Les Amoureuses i spetsen. Förutom en liten fjuttlott Chardonnay-stockar i Gilly som ger ett vitt vin som provades här, så görs enbart röda viner.

Det vin som dracks idag var deras instegs-Bourgogne, 2007 Bourgogne Rouge, Domaine Amiot-Servelle. Druvorna till vinet kommer från tre vingårdlotter nedanför N74 i Chambolle-Musigny, nämligen Les Plans de Gilbert, Les Pelsons och Les Rues.

Och hur doftade och smakade det då?

Jodå, det bjöds på rätt mycket kraft och koncentration, inte direkt Chambollskt, men rätt fint ändå. I näsan fanns körsbär (åt det kirschiga hållet), hallon och rostade fat, lite lakrits, svagt doftande nagellack och en pinot-krydda som kom krypande efter lite syresättning.

I munnen var det väldigt mycket körsbär som tillsammans med vinets pigga syror och en mängd hyfsat avrundade tanniner gav en väldigt trevlig munupplevelse. Slutklämmen gav samma sak som i doften, nämligen en aning pinot-krydda, men också lite beska och mineraler.

Ett rätt enkelt vin som gav ett trevligt ungdomligt motstånd och som även gav ett riktigt bra prisvärde då det köptes in på rea för 120 DKK.

Kalifornien bjuder på Lynmar, Calera och Hansel

Två gånger mödrar på besök. Då är det dags för rustik mat som ska få samsas med lite vin från Kalifornien. Bland annat måste ju Calera 2008 testas efter en hel del positiva notiser på nätet.

På spisen står en kastrull med soppa på Karl Johan och bredvid puttrar en gryta med Coq au vin, gjord på vitt vin dagen till ära. Innan vi börjar frossa på maten smakar vi på dagens vita som är Lynmar Russian River Chardonnay, 2006.

Här bjuds på äpplen och päron med en rätt fet dos smör. Tankarna går nästan till en ugnsbakad kaka med smör och socker som har karamelliserats på frukten. Till detta kommer en tydlig vanilj från eken och mera undertoner i form av rök och citrus. I munnen återkommer frukten, fast det som slår igenom starkt är en överdos av smör som gör att citrustonerna och mineralerna i mitt tycke har lite svårt att hitta igenom den kompakta smörigheten.

Det här är definitivt för mycket för mig. Tack och lov funkar det rätt bra till soppan.

Dags för fågeln som har puttrat länge med allsköns kryddning och en hoper med svamp, smålök och morotsbitar. Till grytan blir det två kaliforniska Pinoter, nämligen Calera 2008 och Hansel, North Slope, 2006.

Först ut det lite ljusare glaset med Calera. Här får man en syrlig rödfrukt med sura körsbär, lingon och kanske är det lite blodgrape....nån slags citrusbeska är det i alla fall. På det kommer lite animalisk ruttnad och en typisk varm tallsluttning med kottar och barr som värms på marken. Ibland undrar jag hur skallen skapar bilderna?

Samma bär återkommer i munnen med en tydlig syra. Är det blodgrapen on top? Även tallen känns igen och i slutklämmen får man hyfsat vedartade örter och andra kryddor....och lite tanniner finns det visst också. Inte riktigt i mitt smakregister, men det går hem till maten.

Nästa glas är lite mörkare och här far fantasin iväg. Bilden blir lite av en hårt packad grusväg där doften av en soluppvärmd väg blandas av lite gummi som har stekts av solen. På en mjölkpall står en korg med bacon, lite blandade bär och någon form av pepprig mynta. Nåja, dofterna finns där för mig i alla fall, oavsett hur man nu väljer att skapa sina bilder.

Smaken ger de blandade bären och en bukett av kryddor, med inslag av sådant som vanilj, kanel och lakrits. Lägg på en dos syra, en skopa dammiga tanniner, lakrits och en lite alkoholhetta och pusslet är lagt.

En summering av intrycken är att Lynmar inte riktigt funkar för mig. Här blir det helt klart för mycket ek. Calera ger mig lite för mycket sura bär och citrus för att riktigt passa min smak, men Hansel levererar nästan mitt i prick. I min bok vinner Hansel både som solitär och till maten, medan de två andra funkade bra till maten, men hade det svårare helt för sig själva. Samma analys av ges av sambon, men det hade jag ju kunnat gissa redan innan.