Pascal Lachaux när han inte är som bäst

Ibland när man beställer vin slinker det ner en bonusflaska eller två och de brukar ofta vara saker man inte provat och snabbt kastar sig över. Idag tänkte vi öppna en sådan som istället har fått ligga några år i källaren.

Jag har inga stora förhoppningar avseende vinet, även om det är en Grand Cru från en producent jag normalt sett gillar. Producenten är Pascal Lachaux på Domaine Robert Arnoux. Pascal kan ibland göra trolleritricks med sitt enklaste druvmaterial, men vid lite efterforskningar om dagens vin som är en 2001 Clos de Vougeot Grand Cru, Domaine Robert Arnoux, så är det inte direkt några "Hallelujah". Det får bli till att testa själv helt enkelt och bilda sig en egen uppfattning.

Anledningen till dagens val av vin är diskussionen om vissa vingårdars värdighet att vara Grand Cru. En diskussion som tog fart i och med att Pommard ska göra sin ansökan (se gårdagens inlägg). Det pratas alltid om Clos de Vougeot i sådana diskussioner nämligen.

Vill du förresten läsa om ett par andra viner signerade Pascal Lachaux så kolla här och här.......nu över till dagens vin.

Här är det inget snack om att vi pratar ett bättre vin med viss mognad. Det konstateras redan vid de första små sniffarna vid dekantering. Väl i glaset kan man plocka ur en hög av dofter där inledningen bjuder på smörstekta och milda indiska kryddor, samt små stråk av anis. Sen paraderar den klassiska lövhögen, den fuktiga jorden och lädret förbi innan vi landar i den mer animaliska delen som sjunger ut stänk av kött och blod....och sen finns det såklart en rätt torkad rödfrukt som dock sitter lite på läktaren.

Det här vill man ju definitivt smaka på och när vinet smuttas och klunkas så står det klart att vi pratar en del mognad. Frukten är helt klart körsbär som ligger i spektrat mellan "spetsad" marsipangodis och inledande uttorkning. Till en början känns det som att frukten bär vissa spår av kärnbitterhet, något som försvinner under kvällen. Det finns dock hela tiden kvar en viss antydan till beska, kanske mer i form av svagt besk lakrits. I övrigt kännetecknas smaken av örtighet, ett antal skopor jord och såklart viss mineralitet.

När det gäller struktur är tanninerna fortfarande med och ger karaktär. De är små, många och visar upp sig som en sträv liten matta. Vad gäller syran så finns den kvar, men det är tydligt att den börjar mattas av och den lär ta evig semester om några år.

Sammanfattningsvis är det helt klart ett bra vin, men inte sjutton ger det en bejublad Grand Cru-känsla. Därtill är vinet lite för glest och ger inte den komplexitet man önskar. Jag är trots allt nöjd att det dracks nu då det inte känns som om det kommer bli bättre.