Tryffelsvinet del 1 - Domaine Bonneau du Martray

Det är torsdag eftermiddag (10/10) och en imponerande samling buteljer står uppradade på vinkällaren Grappe. Dagens begivenhet är Tryffelsvinets provning av viner från Domaine Comte Georges de Vogüé och Domaine Bonneau du Martray. Båda på sina egna sätt lysande exempel på burgundisk vinmakning. Att båda två får tre stjärnor av tre möjliga hos Clive Coates säger en hel del om nivån.

Tittar vi lite närmare på Bonneau du Martray har vi att göra med den enda producent som endast tillverkar viner på Grand Cru-nivå och främst då vita. Med sina stora ägor i Corton-kullen och sitt sätt att skapa lysande vita viner kan man väl nästan säga att producenten definierar referensen för viner från Corton-Charlemagne.

Ännu en intressant iakttagelse är att den stora ägan på 9,5 hektar Corton-Charlemagne är en enda sammanhållen lott, något som är väldigt ovanligt i Bourgogne när det gäller så stora ägor. För att maximera potentialen i vinerna har man noga undersökt hela lotten rent geologiskt och funnit att slutprodukten mår bäst av att olika delar vinifieras på olika sätt, femton olika närmare bestämt, för de vita vinerna. I alla fall är det vad man bestämt sig för att göra.

Varje år håller man således koll på delarna separat och de plockas vid olika tidpunkter för att nå bästa möjliga slutprodukt och vinifieras sedan var för sig med en försiktig vinmakning där den pressade juicen får jäsa i ekfat, där en tredjedel är nya.

Nog ordat......drick!

1998, Corton Charlemagne Grand Cru
En näsa som bjuder på en fin mineralitet som blandar flintrök med skaldjursskal och bjuder på en del tropiska frukter och en sötma i form av honung. Här finns också en svag, men fin kryddighet med lite lakrisala inslag.

Smaken är len, med bra syra och en slank elegans som brottas lite mot fetma i form av tropiska frukter och honung. Kryddigheten återkommer i smaken och även lakritstonen, men det bestående intrycket är den långa eftersmaken med härlig mineralitet. Gott idag, men kan ligga kvar i källaren och gotta sig ytterligare.


2011, Corton Charlemagne Grand Cru
Skön doft av rök och toner som påminner om barndomens modellera. Här finns också sten, olika citrustoner och andra tropiska fruktkompisar.

I munnen är det en tydligt fet tropisk frukt blandad med honung. Här finns även en del kryddighet och en viss dragning åt karamell. Mineralerna är steniga och rökiga och helheten med tanke på ungdomen är riktigt bra, i synnerhet när vinet fått stå med luft. Det här vill man ha i källaren känner jag.

Summa summarum två fina exemplar av ett vin som har en rejäl lagringspotential och som visar sig från sin bästa sida efter en rejäl räcka år. Mina pengar läggs på den ystra ungdomen och sedan glömmer jag bort vinet läääänge.

Återkommer med vinerna från Comte Georges de Vogüé inom kort.

Stort tack till Tryffelsvinen

Njutningsdruckna flaskor

Jag har tjuvstartat 2013 med att dricka en del helt utan att ta anteckningar, bara att njuta liksom. Vissa flaskor kan jag bara inte släppa helt för vinden, utan måste bara rekommendera dem.

Först ut var två röda flaskor från ett par favoritproducenter. Båda vinerna är rätt ungfruktiga och även lite ekiga eller gröna och behöver tid på rygg, men vilka fröjder de kan ge om några år. Det första var 2009 Côte de Nuits Villages, Domaine Bachelet och det andra 2010 Morey-Saint-Denis, Domaine Dujac.
 

Vinet från Bachelet kämpade emot starkt i början, men efter lång luftning och lite kärlek öppnade det upp och bjöd på härlig drickglädje. Lite snabbare i starten var vinet från Dujac, men det visade på samma härliga utveckling med rejäl luftning. Kalasviner att ha hemma i källaren, minst sagt. Helt klart två producenter som kan sin sak och som ligger rätt i min mun.

På den vita sidan togs också ett rejält barnarov. Det var 2010 Corton-Charlemagne Grand Cru, Bonneau du Martray. Här fanns till en början en lite störande grapebeska som inte försvann förrän dag två, men när beskan släppte var det ett förbaskat gott vin, minst sagt. Ännu ett vin att vänta på för kommande höjdpunkter. Köprekommendation känns lite värre att utfärda än för de röda vinerna då det stämplar in strax under tusenlappen, men visst sjutton vill man ha sånt här i källaren.

En god start på vinåret, helt klart.

Skolboksprovning - vit Bourgogne

I söndags, mitt när värmen stekte Stockholm som mest, packade jag ihop mig och tog tåget in till stan och hade en trevlig eftermiddag/kväll i Vasastan. Temat för dagen var vit Bourgogne, med både helblinda och halvblinda serveringar. Kvällen delades in i tre flighter där man skulle kunna ge dem följande rubriker.

• Att sätta ramarna
• Grand Cru-områden
• En handfull Meursault

Över till provningarna och några lätta noteringar. Den första flighten var förresten helblind.


Flight 1 - Att sätta ramarna

Glas 1 - En väldigt klar och blek färg med väldigt blandade dofter. Här fanns lite päron, ylle, citrus och skaldjur. Smaken var torr med en påtaglig syra, tongivande citrus, lite fänkål och mineral åt skaldjurshållet. Känslan var att det var en tunnskalsdruva likt Aligoté men ändå med drag av Chenin Blanc, men där andra även hade andra förslag. Klurigt

Glas 2 - Definitivt en bra, men ändå enklare Pinot Noir, vad den nu skulle ha att göra på en vitvinsprovning. Jag hade först tanken att den skulle kunna vara från ett vitvinsområde typ Chassagne, men doft och smak drog snarare åt Gevrey. Hmmmm.

Glas 3 - Tydligt en elegant Chardonnay av lite yngre snitt. Svagt gyllengul med bra fräschör, lite honung, en del citrus och en rökig, men tillbakadragen mineralitet. I munnen återfinns doftbilden med tillskott av en lätt fet textur och ett stenaktigt mineralavslut. Ett vin för vilken vardag som helst. Gott!

Glas 4 - Nu kom lite mer mognad i form av en gyllengul vätska där mognadens doftplym gav sig tillkänna. Här fanns bl.a. mogna äpplen, citrus, koncentrerade tropiska frukter och mineral. Syran och citrusen var rejält livlig och slogs mot de mer mogna smakerna som landade i ett stenigt avslut med en lätt, lätt beska och en  uttorkande känsla. Chardonnay eller inte. Svårt att placera faktiskt.

Glas 5 - Nästa vin stiger ännu en mognadsgrad med en rejält gyllene färg. Vackert helt enkelt. I grunden samma attribut som föregående glas, men ändå så annorlunda. Återigen en riktigt pigg syra som spelar mot den mogna frukten. Kul också att hitta örter och arrak, men toppen var kanske den rökiga mineralsvansen med rejäl citrus. Chardonnay, jovars.

Kul första flight där alla viner faktiskt har en mening i sammanhanget eller vad sägs om följande facit:

Glas 1 - 2009 Gwäss, Chanton. Ett vin gjort på Gouais Blanc, en druva som faktiskt fanns i Bourgogne till typ sen medeltid. Vinet är med som den ena föräldern till Chardonnay och just detta vin produceras i en volym på ungefär 1500 flaskor årligen i Wallis, Schweiz.

Glas 2 - 2006 Bourgogne Cuvée de Noble Souche, Domaine Denis Mortet. Bra generisk Bourgogne och är givetvis med för att visa upp den andra föräldern till Chardonnay, nämligen Pinot Noir.

Glas 3 - 2006 Bourgogne Blanc, Domaine Denis Mortet. Bra exemplar på generisk vit Bourgogne. Endast med för att påvisa vad det kan bli av avkomman.

Glas 4 - 2000 Morey Saint Denis 1er Cru "Clos des Monts Luisants", Domaine Ponsot. Här pratar vi alltså inte Chardonnay, utan den huvudsakliga andradruvan i Bourgogne, nämligen Aligoté. Kul med just detta vin är att det är det enda 1er Cru-läge varifrån man producerar Aligoté.

Glas 5 - 1995 Nuits-Saint-Georges ”La Perrière” Blanc, Domaine Henri Gouges. Här blir det ännu roligare för nu har vi att göra med ett vin på s.k. Pinot Gouges, d.v.s. ett vin på druvor från i grunden vanlig Pinot-Noir som har muterat och blivit vit. För mer detaljer (annan årgång) se här.

Sammanfattningsvis en härlig provkarta och genomgång av en del av det som gör det så kul med Bourgogne och dess viner, i det här fallet vita. Kul också att prova vinet på Gouais Blanc. Skulle gärna testa det till lite skaldjur någon gång. Sedan är ju Mortet den han är, så ska man ha basviner från någon i källaren är han definitivt en kandidat.

Att dricka 1er Cru-Aligoté hör ju inte till vanligheterna och var definitivt kul, men kanske inte den smakmässigt största upplevelsen. Det saknades en knorr eller komplexitet som skulle fått det att lyfta tycker jag. Pricken över i var dock ”La Perrière” och jag är väldigt glad över att det serverades. Totalt sett en lysande flight tagen ur skolboken och så var det ju lite gott också :-)


Flight 2 - Grand Cru-områden

Här serverades fyra viner med mognad från byarna Puligny-Montrachet, Chassagne-Montrachet och Aloxe-Corton. Dessa serverades halvblint och var följande:

• 1996 Puligny-Montrachet 1er Cru "Clos de la Mouchere", Domaine Henri Boillot
• 2000 Chassagne-Montrachet, 1er Cru "Grandes Ruchottes", Chateau de la Maltroye
• 1986 Corton-Charlemagne Grand Cru, Bonneau du Martray
• 1988 Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Perrières", Domaine Etienne Sauzet

En väldigt trevlig flight med mogna viner där "Clos de la Mouchere" bara gled ner i sin fortfarande unga och fina elegans med balans mellan citrus, honung och rökig mineral. "Grandes Ruchottes" i sin tur kändes lite mer moget trots sin ungdom, men spänsten fanns kvar i syra och fin frukt i form av allt från päron till tropiker. Här var även fetman mer påtaglig och avslutet hade en bra mineralkvast.

Ett snäpp upp på stegen var Corton-Charlemagne, men jag var inte riktigt bekväm med känslan av bortrytis där honung, aprikos och annat vällde fram. Både doften och smaken var ändå häftigt expressiva med en massa olika och även udda inslag. Ett tag fick jag inte bort känslan av räkmacka ur skallen när dill puffade till gång på gång, men såklart var det frukten och den välbeverade syran som stack ut. Gott, men drick nu, tycker i alla .

Sist ut en favoritproducent med ett vin som givetvis också var moget men också hade en välbevarad syra att luta sig mot. Förutom en kaskad av frukt och kryddofter var det som slog mig mest att avslutet var så kritigt uttorkande.

En härlig flight med goda viner rakt över. Lite grand känns det som att det mycket är en smaksak vad man väljer och åsikterna rund bordet var definitivt delade.


Flight 3 - En handfull Meursault

Som sista flight presenterades fem viner från Meursault, även här med en del mognad.

• 1983 Meursault 1er Cru "Charmes", Maison Leroy 
• 1999 Meursault, Olivier Leflaive 
• 1996 Meursault 1er Cru "La Goutte d'Or", Bernard Milloy
• 1999 Meursault, Maison Leroy 
• 2002 Meursault 1er Cru "La Goutte d'Or", Domaine Comtes Lafon

Nu börjar vi prata vissa rejäla mognadstoner med bl.a. bokna äpplen och oxidationstendenser. "Charmes" som är ett Hospice de Beaune-vin hade tydlig mognad och var i mitt tycke mer intressant än riktigt gott.

Meursault från Leflaive var också moget men inte på samma nivå och kändes just därför nästan elegant när man provade de tre första i samlingen. Det var nog lite av en jämförelseluring för med koncentration på vinet så blev det lite mer ordinärt.

Bernard Milloy säger mig ingenting och troligen är det första och sista gången vi möts. Vinet kändes rätt bråkigt med oxideringstoner mot frisk syra, här fanns sötma men ändå upplevdes det som torrt, hmmm. Kul, men inte mer än så.

Nästa Leroy var trevligt för att det upplevdes så mycket yngre och piggare på alla sätt. Ett négociant-vin som definitivt funkar och som visade upp mer av lätt blommighet och citrus i jämförelse med sina kamrater. Måhända lite lättviktigt och anonymt, utan riktig komplexitet, men ändå riktigt gott. Gulpable!

Sist ut en Lafon och då bara vill man ju att det ska vara kalasgott. Här pratar vi elegans i nästan alla led, med fin balans mellan alla byggstenar. Sen fanns det ändå något som störde, en orenhet i doften som gjorde att vinet inte fick blomma fullt ut. Men i munnen var det definitivt en härligt balanserad Lafon. Riktigt bra avslutning när det väl landade i gommen. Mums!

Sammanfattningsvis nyttigt och lärorikt i flight ett och gott i övrigt. Att dricka då många mogna vita Bourgogner känns dock i överkant. Svårt att riktigt uppskatta dem fullt ut då de lite "tar ut varandra".

Att vi sedan avslutade kvällen med mat och därefter Maderia är en helt annan historia.