Moget från Morey-St-Denis

Ovanför byn Morey-St-Denis ligger bl.a. vingården Les Chaffots, en vingård som i sin övre del är klassad som Premier Cru och i sin nedre som Grand Cru. Här är då namnet Clos-St-Denis. Les Chaffots är stenig och det är kalksten som syns mest överallt. Tidigare odlades här mest vita druvor, men numer är det rött som är i fokus. Från dessa röda druvor hämtades materialet till dagens vin från Hubert Lignier. För lite kul info om producenten se här.

Dagens vin är 1994 Morey-St-Denis 1er Cru "Les Chaffots", Hubert Lignier.

En exemplariskt fin mognadsdoft med lätt uttorkad frukt och gammalt lösningsmedel, som blandas med fuktig höstjord, kål och lätt ruttnande purjolökar. Här finns också kryddor och mineraler. En hyfsat typisk doft för oss som gillar mogen Bourgogne, men kanske inte alls för andra.

I munnen möts man av ett fint moget vin som fortfarande håller ihop rätt väl. Syran är frisk, kroppen är slank med en mogen frukt som börjat sitt sönderfall. Tanninerna märks först inte alls, men helt plötsligt känner man att det ändå snörper till lite i munnen.

Det man trots allt mest lägger märker till är att vinet har blivit lätt uttorkat, murrigt och jordigt, men ändå inte glidit isär. Och lakrits förstås. Det bjussar på en tydlig lakrisal ton som driver med länge och lämnar över till citrusbeska, mineraler och tanniner som slutligen skapar avslutets uttorkande känsla.

Snabbspottning hos Vingruppen

En hektisk tisdag ska jag hinna pressa in ett snabbt besök hos Vingruppen och försöka spotta mig igenom i alla fall några tiotal flaskor. Med provningsprotokoll á la trycksak och över 250 viner att välja bland hugger jag mig in bland övriga provare och börjar sörplandet och spottandet.

Min målsättning var att prova viner baserade på Chardonnay och Pinot Noir, samt botanisera bland riesling, Italien och göra några spontana nerdykningar där andan föll på.

Jag inledde med de röda och det ska ju inte mycket till för att jag ska vara nöjd när det dukas upp lite bättre Bourgogner. Dagens bästa röda var i min mun 2009 Clos de Lambrays Grand Cru, Domaine des Lambrays, ett riktigt elegant vin i vardande som man verkligen vill ha i källaren. 2006 Pommard 1er Cru Les Grand Epenots, Maison Louis Jadot gör inte heller någon besviken, men även här är det nog läge att vänta lite för att optimera njutningen.

Av de utrikiska konkurrenterna slank 2008 North Slope Pinot Noir, Walter Hansel ner utan motstånd. Ruskigt drickvänligt och alltid lika gott. Ett vin jag alltid har några exemplar av i källaren.Trevligt var också  2010 Shea Vineyard Pinot Noir, Bergström Winery. Jag skulle dock låta det få lite tid så eken sjunker in ännu mer. Får kanske ta rygg på FVs botanisering i Oregon framöver......vi får se.

På den vita sidan finns ett problem. Gillar man Chardonnay, vinerna är kylda med is och man har lite bråttom så får man inte uppleva vinerna från sin bästa sida. Lite tur hade jag dock och en perfekt tempererad 2007 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Chenevottes", Maison Louis Jadot fick jag riktigt njuta av. Bra frukt, fetma och fin mineral i kombination med rätt temperatur gjorde det till en vinnare. Sen fanns det ju andra godsaker från Maison Louis Jadot, ett par godsaker från Arnaud Ente och instegsvinet från Lucien Le Moine. Den senare har instegsviner som är ruskigt bra på både den vita och röda sidan och visar på vad producenten är kapabel till.

Övrig Chardonnay och övriga viner sprang jag lite förbi i ett lite väl högt tempo för att kunna ge dem rättvisa. Summa summarum är dock att jag är Bourgogne-nörd och njuter mest och bäst av vinerna därifrån. Jag kan åter konstatera att Vingruppen har en bra palett producenter som jag gärna dricker mer av, både till vardag och till fest. Nästa gång ska jag bara se till att ha mer tid på mig så jag verkligen hinner med det jag vill.

Sniffa likt tjuren Ferdinand till Dujac och Rousseau

Vintern slår till oss på käften riktigt rejält och dagen på stan blir inte alls de sköna timmar vi hade önskat. För att råda lite bot på det så slinker vi in för ett par glas på Eriks vinbar och drömmer oss bort till våren igen.

I glasen fanns ett vitt och ett rött, nämligen 2009 Morey-Saint-Denis 1er Cru "Monts Luisants", Domaine Dujac och 2006 Mazy-Chambertin Grand Cru, Domaine Armand Rousseau. Glasen dracks utan att vi tog anteckningar, så följande är från minnet.

Det vita bjuder på nykrossad sten, ljus frukt och en del citrus. Till detta en helt ok syra och ett mineraldrivet slut som blir näst intill metalliskt efter ett tag. Ett vin jag väldigt gärna återkommer till under andra former.

Det röda har en näsa som gör en lycklig. Jag vill bara sniffa och sniffa. Lätta röda bär, florala toner och finmalda, överlyxiga kryddor. Satan i gatan vilken härlig sniff. Tyvärr är vinet fortfarande ungt och ekkärvt i munnen och vi har inte tid att låta vinet få den luft det behöver. Snifflycka och drickpotential blir summeringen.

Bra sätt att lura bort vintern lite oavsett.

En Méo-Camuzet i all hast

Det är bråda dagar just nu och vi har ännu inte landat i december. Vad månde bliva?

Som kompis till en kycklingsgryta och en massa efter maten-stökerier öppnar vi upp en flaska 2006 Morey-Saint-Denis, Domaine Méo-Camuzet och utan att bekymra mig om att lägga ner så mycket tid på läsande eller anteckningar kan ändå följande noter levereras.

Näsan bjuds på mörka bär med körsbär i frontlinjen, men också mer syrliga bär som tranbär. Från köksskåpet hämtar vi örter, lakrits och choklad, samt en del sötaktiga kryddor. Slutigen toppas detta med vissa flyktiga slingor från målarlådan och när sista glaset hälls upp rullar en klassisk sous bois fram och skapar leenden.

I munnen handlar det smakmässigt i huvudsak om bären, örterna, kryddorna och lakritsen, med tillägg av en avslutande mineralitet. strukturmässigt känns det som att syran har övertag över tanninerna och för ett riktigt bra betyg skulle jag både vilja hitta en bättre balans där och en lite mer integrerad ek. För en stökig torsdagskväll funkar det dock riktigt bra och det vinner sannerligen på att få luft, så resterande flaskor får vila sig i form i ett källarhörn. Det blir nog riktigt bra det här ska ni se.

En Morey-St-Denis från Léchenaut

I Nuits-St-Georges arbetar bröderna Philippe och Vincent Léchenaut tillsammans, sida vid sida, och delar på de mesta av sysslorna så båda får delaktighet i hela processen i vinmakandet. De började sin gemensamma bana då fadern, Fernand, lämnade jordelivet 1986 och lämnade efter sig 2,5 hektar vingårdsmark.

Tillsammans med Philippes ägor och lite annat som har införskaffats efterhand har vi landat i en domän som förfogar över cirka 10 hektar vingårdsmark. Merparten av vingårdarna är klassade som Village eller Bourgogne, men på toppen finns 0,8 hektar mark klassad som 1er Cru och 0,08 hektar klassade som Grand Cru. Den lilla topplotten finns i Clos de la Roche och 1er Cru-marken är utspridd över tre lotter i Chambolle-Musigny, Morey-St-Denis och Nuits-St-Georges.

Filosofin bakom vinmakandet är att låta naturen sköta det mesta och arbetet är väl näst intill organiskt. Värt att notera är annars att man använder sig av delvis hela klasar, där andelen på upp till 50% beror på årgång och vingård.

Hur stor andelen är i dagens vin vet jag inte, men låt oss prova och se hur en 2007 Morey-St-Denis, Domaine Léchenaut smakar.

En rätt rejäl dos mörk frukt spetsad med rostade toner av ek hamnar som första intryck i näsan. Snart tillkommer viss jordighet, sous bois, lite gammal blast av purjolök och en del rök och stenkross. En behaglig onsdagssniff, helt klart.

Smakmässigt möts man av ett vin som fort fyller ut hela munnen med smak, men redan en bit in på mittpartiet och sedan hela vägen ut i avslutet så tunnas vinet ut. Smakmässigt är vinet helt OK med god frukt, begynnande Pinot-sötma och  silkighet, samt även en del örter, kryddor och mineraler. Problemet är att glesheten gör att det liksom inte håller ihop som jag vill.

Visst är det OK och för knappa 18 Euro från Böhme ska jag inte klaga, men å andra sidan kommer jag inte att beställa fler heller.

Mer från Morey-Saint-Denis, nu med stor återköpsstämpel

Vi fortsätter att dricka vin från ännu en producent baserad i Morey-Saint-Denis. Den här gången rör det sig om en producent som funnits i byn i runda slängar ett sekel. Idag drivs domänen av Virgile som började jobba med sin pappa Maurice i början av 90-talet och därefter tog över hela ansvaret lagom till millenieskiftet. I och med detta kunde sedan Maurice ett par år senare dra sig tillbaka till sin korkek och njuta av pensioneringens ledighet

Både ni och jag känner vid det här laget till vad som brukade hända när nuvarande generation tog över en domän och samma visa är det här, fast kanske i än större skala. Redan 1992 när Virgile började sin bana på domänen så hände det omvälvande saker. Det var nämligen första gången som man själva buteljerade någon del av skörden och sålde den direkt. Efter hand fortsatte man och efter något år gick allt den vägen till marknaden.

Ovanpå detta har steg för steg tagits i att driva domänen mot att så naturligt som möjligt få fram bästa möjliga druvmaterial och när detta material sedan ska hanteras så ska inblandningen vara så liten som möjligt. Vinet ska liksom få "göra sig själv".

Den domän vi har att göra med är Domaine Lignier Michelot. Med sin bas i Morey-Saint-Denis hanterar man 8-9 hektar vingårdsmark som finns fördelade mellan Chambolle-Musigny, Gevrey-Chambertin och Morey-Saint-Denis. I samtliga byar har man Village-klassade druvor och i hembyn finns även en del 1er Cruer och som krona på verket en del i Clos de la Roche.

Dagens vin kommer från hembyn och är en cuvée gjord från gamla fina stockar. Vinet är 2007 Morey-Saint-Denis "Vieilles Vignes", Domaine Lignier Michelot.

Här formligen öser vi på med sommarens bär i form av jordgubbar och hallon. Till det en väldigt väldoftande ek i form av kafferost. Ovanpå detta finns det en kombination av sous bois, gröna örter, lakrits och malda orientkryddor. Doften tar liksom vid där middagen avslutas, nämligen med lite dragning åt Indien. Totalt sett en väldigt elegant och inbjudande doft.

När jag sedan fyller munnen med vin slås jag av den sköna drickbarheten. Det finns en väldigt god, söt rödfrukt som fyller ut kroppen och som tillsammans med smöriga kryddor och sötlakrits skapar ett vin helt i min smak. I övrigt kan väl sägas att syramässigt finns det definitivt liv i vinet, men tanninmässigt har vi landat i något som nästan kan sägas vara obefintligt. Kan man kalla något för fylligt och ändå elegant är nog detta ett bra ett exempel på det.

Totalt sett skulle jag vilja betygsätta detta som att det står sig väldigt, väldigt väl för både sin appellation och sitt pris. Här kommer jag definitvt att köpa upp fler flaskor. Inköpt hos N+M Weine för 20,80 Euro.

2008 Morey-St-Denis från Dujac - Jag borde ha väntat

Dörren till hemmet öppnas upp och en man ropar glatt "Rosalind, Jag är hemma nu" i bestämd riktning mot köket. I korsdraget som skapas när dörren öppnas, möts dofter av två olika världar. Det är dofter av hemtagna nybakade kakor som gifter sig med örter, vin och annat från köket.

En scen som mycket väl kan ha tillhört vardagen hos familjen Seysses, där Louis bar med sig kakor hem från sitt företag i kakbranschen och möttes av dofter från sin stora passion i livet, nämligen mat och vin.

Vad händer om man växer upp i en sådan familj och omgivning, jo antingen tar man väl direkt avstånd eller så blir man extremt positivt påverkad. För sonen Jacques gällde det senare och förutom att hjälpa pappa Louis med kakorna var han tvungen att ta språnget från att bara njuta i hemmet. Jacques nöjde sig nämligen inte med att dricka vad andra framställt, utan inledde 1967 en karriär inom vinnäringen.

Basen i hans firma blev uppköpet av Domaine Marcel Graillet i Morey St.Denis (1967). Arealen var bara 4,5 hektar, men vingådslägena var riktigt bra. Genom ytterligare uppköp av mestadels prima mark har domänen expanderat och är nu ungefär 3 gånger ursprunglig storlek.

Lite kuriosa är att när Jacques namngav sin domän så gjorde han det enligt följande; Domaine du Jacques -> Dujac.

För närvarande pågår generationsväxling och sonen Jeremy tar över mer och mer tillsammans med frun Diana och brodern Alec. Samtidigt som detta sker så ökar kvalitetsmedvetandet ytterligare från en redan hög nivå. Vi kan med säkerhet känna trygghet i att den kommande generationen kommer att skapa lika fina viner som hittills.

Vill du läsa mer om domänen finns det massor skrivet på exempelvis producentens hemsida, på Bugundy-Report och hos Bergmans Bourgogne.

Nu över till dagens vin som är en 2008 Morey-St-Denis, Domaine Dujac.

Här har vi en rejäl doftutveckling över kvällen som inleds med en enkel men fin Pinositet som byggs av en rödfrukt bestående av hallon och körsbär och som blandas med dofter från fatrostningen så att tankarna tar en till orienten. Med tid kommer nya aromer och snart släpps anis och örter fram, och när tid och luft verkligen fått verka så träder det fram söta toner som börjar lova silkighet i texturen. Sniffvänligt värre är vad det är.

Väl i munnen är det tydligt att vi har att göra med en ungdom. Det är en frisk rödfrukt som kämpar lite med en grön touch av besk örtighet. Frukten bärs fram av en bra dos syra och trycks sedan bort av beskan i sällskap med små avslipade, men ändå motsträviga tanniner.

Inledningvis känns det som om mittpartiet saknar lite koncentration, lite som om vinet inte har byggt ihop sig än. Under kvällens gång tillkommer drag av sötaktig kryddighet som jämnar ut lite av beskan och som med en brygga av kryddorna och sötlakrits får vinet att hålla ihop bättre från nos till svans, men det når ändå inte riktigt ända fram.

Slutsatsen är att vinet är ett snäpp för ungt än så länge för att riktigt visa sin potential. Ge det tid och beståndsdelarna kommer att bli ett riktigt bra vin. Det är kul att testa redan nu, men har du någon flaska skulle jag råda dig att vänta några år innan du drar korken.

Förresten, vinet är såklart skitgott redan nu. Allt annat är detaljer.

Morey-St-Denis från Domaine des Lambrays

Vingårdarna i Côte d'Or är i många fall lite av lapptäcken, med en räcka ägare som har en eller flera små delar eller parceller. Sen finns det ett antal undantag där det finns bara en ägare, så kallade monopoler. Riktigt kända sådana är Romanée-Conti och Clos de Tart, och ibland räknas även Clos des Lambrays in i mängden.

Sanningen när det gäller Clos des Lambrays är dock att Domaine des Lambrays inte äger allt, utan att några fjuttiga rader av vingården ägs av Domaine Taupenot-Merme.

Mer intressanta fakta om Clos des Lambrays är att vingården är riktigt stor, den mäter 8,67 hektar och har av den anledningen såklart delats upp i mindre namnsatta delar, nämligen:

• Meix Rentier, 1,1 hektar
• Les Larrets 5,7 hektar
• Les Bouchots 2 hektar

Les Larrets sträcker sig vidare utanför den muromgärde vingården, längre uppåt kullen och har här endast klassificeringen Village. Domaine des Lambrays äger även rankor här och också i den vingård som ligger intill, nämligen La Bidaude, som också är klassad som Village.

Druvorna till kvällens vin är hämtade just från de sistnämnda vingårdarna och man kan ju hoppas att ett byvin som har gjorts på druvor från rankor som ligger kloss i kloss med en Grand Cru-vingård borde kunna vara bra. Att det sedan finns röster som hävdar att de övre delarna av Clos des Lambrays ligger för högt på kullen och inte är av Grand Cru-status struntar jag i just nu.

Så vad har vi då i flaskan? Jo, en Morey-St-Denis 2008, från Domaine des Lambrays.

Jag drar ur korken och häller upp, och ett ljust, transparent vin hittar glaset med en första doft av rostat kaffe som samsas med en tydlig körsbärsfrukt når näsan. Med lite luft ökar bären i intensitet och flera bärkompisar med lingon i spetsen skjuter till. Med lite mänsklig hjälp på traven får jag till hela skogsgläntan med bär och en småunken skogstjärn. En fin sniff som kompletteras med lite örter och mineral. Det svaga sticket av nagelborttagningsmedel försvinner lika fort som jag fångar det. Det här är lovande.

Bären och skogen följer tydligt med in i munnen och ger en skön start, men så helt plötsligt drar någon ur proppen och hela mellanregistret försvinner. Alldeles paff fångar jag upp den lite örtbittriga eftersmaken och de fina tanninerna.

Nu var det kanske inte riktigt så dramatiskt, men lite var det som att sno godis från småbarn. Smaken håller inte riktigt vad doften utlovar helt enkelt. Fast nog dricker jag upp det utan knot och det funkar till kvällens lax. Inga bestående minnen dock.