2008 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Morgeot", Fernand & Laurent Pillot

Jag har tidigare konstaterat att de röda vinerna från Fernand & Laurent Pillot inte funkar för mig när de är unga, därtill är ekbehandlingen lite väl generös. Under ett par dagar har jag provat ett vitt exemplar från det härliga året 2008, och nedan kan du läsa vad jag tycker om det. Vinet som föll offer för korkskruven var en 2008 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Morgeot", Fernand & Laurent Pillot.

En klart kraftig doft av kryddor, arrak, mineral och rök. Här finns också citron, honung och en lätt ton av fudge. Det går att peta och plocka bland dofterna, men det intressanta och mest påtagliga är att doften är allt annat än blyg, snarare lite av en kryddig käftsmäll.

Smakmässigt går doften igen i smaken. Det är kraftigt av kryddor, stenflinta, rök och beska. Det lindras något av en smörig och honungsaktig fetma, och kontrasteras en del av en rejält citrondriven syra.

Och hur funkar det då? I min smak ger eken för närvarande för stort avtryck och det känns inte direkt harmoniskt, snarare spretigt, bångstyrigt och fortsatt ungt. Det kommer säkert att sätta sig, men jag anar att det för egen del inte kommer att bli en favorit. Smörfettet kommer nog att få för stor plats när eken i övrigt lugnat sig.....näää, det här är inte min grej, så är det bara.

En röd Chassagne-Montrachet med dubbla ansikten

I helgen har jag smuttat lite på en flaska från "dricka upp"-lagret i klädkammaren. Den här gången en lite kul sak från Domaine Ramonet, nämligen en röd Premier Cru från Chassagne. Vinet var en 2010 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Boudriotte", Domaine Ramonet. Jag har tidigare bloggat om 2006an av samma vin och då skrev jag också en del om hur det hänger ihop med vingården.

Vinet då?

Jodå, det bjöd initialt på en rätt knuten doft som förde tankarna till de jordiga och animaliska viner som Bruno Clair producerar från Marsannay. Ingen elegans alls och egentligen inget som direkt lockade mig. I munnen var det lite bättre, även om det kändes väldigt oförlöst och lite kantigt. Det andra glaset visade på lite bättring, i synnerhet de sista sipparna.

Dag två pratar vi om ett helt annat vin med en rätt tät och koncentrerad fruktdoft som blandas med målarlåda. Mer nyanserat är känslan liksom hallon och körsbär, som via körsbärskärnor och marsipan, övergår i mer björnklister och målarlåda....allt i en djup och sammanhållen doftpelare. Här finns också tydliga fatspår av kaffe och kryddor, samt en tydlig flirt med höst och animalier. typ lite rått kött, multna löv och kompost. Sammantaget ett rätt trevligt sniffarvin,och ett avgrundsdjup från dag ett.

I smaken känns doftintrycken igen med tillägget att syran är hyfsat hög, tanninerna är snälla och att frukten så smått har börjat vika ner sig. Det är dock balanserat, lättdrucket och riktigt gott. Mest minnesvärt är ett väldigt långt, lakrisalt och fruktsött avslut som madrasserar gommen läääänge. Det blir bara bättre ju mer tid och luft som vinet får.

Ett vin med två helt olika ansikten och helt klart potential när det öppnar upp om några år.

Tack för den resan Vincent!

Att köpa vin och följa det från dess ungdom till dess att det dricks som bäst är en intressant liten resa, en resa som ser olika ut för alla och envar då vi har olika smakpreferenser och smakutveckling.

När smakresan kan kombineras med ett osedvanligt bra köp så blir känslan såklart ett snäpp bättre. Dagens vin är ett sådant och jag köpte ett antal flaskor av det för dryga 30 Euro och måste nog säga att det har varit ett kalasbra köp.

Att öppna den sista flaskan av typ 7-8 stycken som alla gett sköna smakupplevelser är lite speciellt och man hoppas ju på ett bra sista möte.

Dags att korka ur och smaka på 2005 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Chaumées", Domaine Vincent Girardin.

Tänk dig en kall lag av inkokta päron med en svag väldoftande kryddighet, lite nejlikor träder fram som mest markant.....och visst är de sötade med honung? Mmmm, troligen så. Här finns också svagt bokna äpplen, citron och lime, samt en skön stendammig mineraldusch.

I munnen är det ett vin som troligen är hyfsat på topp och kanske lätt vikit ner sig över kanten. Syran är vid god vigör, frukten är full av klang, men det finns ändå sköna toner av bokna äpplen, lakrits och arrak som tyder på mognad. Attans vad gott det är, och vilket avslut...eftersmaken ligger kvar länge, länge och torkar ut till den milda grad att man måste ta en klunk till. Visst finns där en liten beska, men den är bara ett extrainslag och stör inte på något sätt.

Tack för den resan Vincent!

Sigfried Pic presenterar Louis Jadot 2012

Lite småkylig och ruggig slinker jag in på Brasserie Bobonne den 2:a December. Av med rocken och snart finns ett glas vitt i handen........det är nämligen dags för årets upplaga av lunch á la Maison Louis Jadot, presenterat av Vinunic och Sigfried Pic.

Sigfried Pic

I välkomstglaset har jag fått ett glas Ladoix Le Clou D'Orge, Domaine Gagey. Här formligen osar det flintrökig mineralitet med en rand av citrus. Allt lätt inbakat i en smörig och kryddig fetma. Dofterna går definitivt igen i smaken.....och gillar du mineraler så har du här ett vin späckat med sådana som stämplar in på 199 kronor. Bra mineralbang för the bucks.

Nästa servering bjöd på tre vita av bättre kaliber. De vita brukar vara de jag fastnar mest för på dessa luncher, så jag var full av förväntan. I glasen hälldes följande:

Meursault 1er Cru "Les Genevrières", Domaine Louis Jadot

Chassagne Montrachet 1er Cru "Morgeot - Clos de la Chapelle", Domaine Duc de Magenta

Corton Charlemagne Grand Cru, Domaine Héritiers Louis Jadot

Till de vita

Här pratar vi om en trio viner som alla går hem hos mig, men av lite skilda anledningar. "Les Genevrières" är som vanligt väldigt tillgängligt och eksmörigt. Med en bra syra, sköna fatkryddor och bra mineralitet hittar det en skön balans. Här måste man dock gilla ekavtrycket som är rätt påtagligt.

"Clos de la Chapelle" är renare, mer transparent och klassiskt elegant. Det känns som att det bara är att dricka det, här och nu. Bygget innehåller nämligen allt man önskar i form av ren frukt, bra syra, mineraler och kryddor. 

Storebror "Corton Charlemagne" är ett helt annat djur. Den känns ursprungstypisk, ung och koncentrerad och talar rätt tydligt om att det ska lagras. Jag älskar den här sniffen med en mineral som blandar flintrök och modellera. Här blir det till att köpa på sig som vanligt.

Som ett litet mellanspel bjuds det på en 2010 Château des Jacques Moulin-á-Vent. Jag hade lite svårt att ta till mig detta efter att ha njutit av de vita, men det funkar och bjuder på en rätt tät frukt, bra syra och små fina tanniner. Avslutet ger en hög lakrisal beska och en skopa mineral. Helt OK!

Nästa uppsättning viner är en trio från Beaune, nämligen:

Beaune 1er Cru "Theurons", Domaine Gagey

Beaune 1er Cru "Clos des Couchereaux", Domaine Héritiers Louis Jadot

Beaune 1er Cru "Boucherottes", Domaine Héritiers Louis Jadot

Beaune är kanske inte mitt absoluta favoritområde, men man brukar ofta kunna få loss rätt bra viner härifrån,utan att plånboken glöder sönder. Likadant är det här. Vinerna stämplar in i spannet 339 - 365 kronor, något som definitivt måste anses som överkomligt för årgången.

"Theurons" är tranbärigt slank med bra syra, ren och fin frukt, samt små greppiga tanniner. Avslutet bjuder på bra kryddor, lakrits och mineral. en trevlig bekantskap

"Clos des Couchereaux" är sötfruktigare tack vare sitt söderläge och är liksom ett nummer större eller mer i alla delar. 

"Boucherottes" är mer jordigt och murrigt med en helt annan och mer krävande struktur än sina syskon. Kanske beror det på närheten till Pommard?

Summa summarum är det helt OK Beaune-viner jag definitivt kan tänka mig igen, men jag skulle ge dem ett gäng år i källaren för att blomma ut lite.

Slutklämmen på provningen är några bättre röda - Grand Cru - och dagen till ära ställdes följande linje upp:

Corton Pougets Grand Cru, Domaine Héritiers Louis Jadot

Echezeaux Grand Cru, Domaine Gagey

Clos Vougeot Grand Cru, Domaine Louis Jadot

Chambertin "Clos de Bèze" Grand Cru, Domaine Louis Jadot

Grand Cru

Corton Pougets är en trotjänare som kan klassas som en lättvikts-Grand Cru som verkligen vinner på lagring. Dagens exemplar bjussar på typiska lingontoner, men även lite mer sötfruktiga drag, lite lakrits och apelsin. Det är också lite "murrigt" på något sätt. I munnen har vi bra syra, tät frukt och greppiga tanniner.Helt enkelt tydligt strukturerat för lagring. (Jag testade några årgångar i en vertikal för ett tag sedan där lagringens inverkan blev tydlig. Återkommer om detta)

Echezeaux börjar lite tillknäppt, men i glaset öppnar det sakta upp och snart växer det fram en fin sniff med härliga kryddor och en mjuk, fin frukt. Munkänslan ger en fin balans mellan frukt, syra och tanniner och ett fint avslut med mineraler och kryddor. Ungt och oförlöst är betyget.

Clos Vougeot är lite polariserat. Det lockar med en skön sniff med söt, varm frukt, kryddor, fudge och mineraler, men kroppen kämpar lite emot och det behöver i min mun läggas ner och glömmas bort ett bra tag. Då kan nog bitarna byggas ihop och vi har nåt helt annat att leka med.

Dagens vin(n)are alla kategorier finns i provningens sista glas. Hos "Clos de Bèze" finns en än så länge lite blyg, utvecklingsbar doft, men i munnen är det härligt sötfruktigt med ljuvliga kryddor. Balansen sitter som i skolboken och efter ett tag slutar jag analysera och njuter bara av varje sipp. Det här är kalasgott.

Anka till Grand Cruerna

Guy Amiot.....rimmar på gott

1920 startade Arsène Amiot en verksamhet i Chassagne-Montrachet genom att köpa upp en plätt i Montrachet och även i ett antal premier cruer. Arsène var en av pionjärerna när det gäller att buteljera själv och förde detta arv vidare till sonen Pierre som tog över och utvidgade domänen.

Idag är det Thierry Amiot som står vid rodret och skapar viner från en uppsättning lägen som är svårt att slå.

För någon månad sedan öppnade jag en obloggad 2008 "La Maltroie" från producenten och tyckte att den var på tok för besk för min smak, men skam den som ger sig. Det är bara att ge sig på det igen och knäcka nästa läge....som i detta fall innebär en 2008 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Vergers", Domaine Guy Amiot et Fils.

Nosen bjuds på en fet ton fylld av smör, lite popcorn, arrak, äpple (moget som går mot boknad) som bryts av med en skön mineralitet och såklart citrus.

Munnen fångar in en bra syra och ett i övrigt elegant och balanserat anslag där fetma och syra väver ihop varandra och smeker in frukten i sitt samspel....beskan i slutet ligger på gränsen, men mineraliteten fångar upp mig och tar in mig på rätt spår igen. Det känns som att här kan vi bli riktiga kompisar när nästa flaska fått några år till i viloläge.

En väldig skillnad mot "La Maltroie" på flera plan, men i synnerhet var beskan i detta vin betydligt bättre integrerad. Får nog testa nästa läge snart.

Att dricka i rätt fas, just nu Jean-Marc Morey

Hur ofta är det inte man öppnar en flaska och njuter av att den är på topp, för att i nästa tankesekvens inse att man varit för snabbt på flaskorna igen. Det man har framför sig är de sista dropparna......som vanligt.

Det finns såklart olika sätt att komma runt problemet, tålamod, noggrannhet och disciplin eller mängdinköp är två varianter. En kombination av dem är kanske det bästa och när priserna inte drar iväg åt Blåkulla är det den vägen jag försöker gå. Att köpa sex eller tolv flaskor av ett vin gör att man kan vara med på mognadsresan på ett helt annat sätt och om man inte är och fingrar i syltburken så kan glädjen av att dricka på topp ske lite oftare.

Dagens vin köpte jag en låda av och hälften har gått åt under åren. Med den flaska som beskrivs nedan kommer jag att ha sex flaskor att dricka när det ligger í den fas jag gillar bäst. Ett ganska bra utfall, helt klart.

Dagens vin är en 2005 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Clos-Saint-Jean", Domaine Jean-Marc Morey.

Här bjuds på en hel del mogna körsbär, plommon och katrinplommon och en del torkade bär. Frukten börjar precis falla lite, lite isär av mognad och upplevs betydligt mer uttorkad dag två. Lite marsipan, björnklister och en svag touch lösningsmedel ackompanjerar. Ovanpå allt svävar en skön pust av lakrisala dofter, uppblandade med lite mineral. Det är en skön sniff, där det är hugget som stucket vilken dag som är bäst, men skillnaden är rätt tydlig avseende fruktintrycket.

I munnen håller det ihop väl dag ett, men sjunker en del dag två. När det gäller syran finns inget att anmärka, tanninerna är som minimala flagor som knappt ger något motstånd. Det är frukten som gör att det håller ihop dag ett men sakta börjar kantra dag två, och som gör att vinet bör drickas de närmaste åren. Gillar man mognad finns här en härligt uttorkande och lakrisal känsla som torkar ut munnen länge, länge. Till den bjuds en viss touch av alkoholvärme som drar åt kirsch, på ett trevligt sätt. Inte alls oävet, och jag vet numer vad jag kan bjuda på till höstens första grytor.

Citrusspritt signerat Vincent Girardin

Vincent Girardin är en producent som genom åren bjudit mig på bra vinupplevelser. Sällan att jag har rynkat på näsan åt något av hans vita som är, eller numer var, hans huvudfåra, efter det att ryggen fått honom att sälja hans livsverk. Till lite lågtempad lax ryckte jag med goda förhoppningar fram en 2007 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Morgeot", Domaine Vincent Girardin....och höll tummarna.

En lätt smörighet blandad med finsk citronlakrits, så känns inledningen. Sen far det ut åt sidan i lite tropiska toner som blandas upp med lite vanilj och kokos....ja, ta mig tusan....jag grunnar på det där med kokos som rätt udda, men får ett uns gång på gång. Såklart bjussas det även på en lite rökig mineralitet och med det såkänns doftbilden rätt komplett och riktigt fin.

Munnen är ett helt annat djur med en livlig syra som tillsammans med ett osedvanligt tydligt citrusdriv gör att det nästan spritter som av pressad citron. Riktigt markant citron och även en del lime, så är man citrusfreak är det lätt att gilla det här.

Vidare en medelfyllig känsla med lite smörig fetma, en touch mineral, den där lakritsen igen och ett visst mått grapebeska. Smaker som blandar och ger innan citron och mineral ligger kvar i munnen och gör att tungan far runt som en visp. Kul och gott att dricka idag och blir säkert riktigt bra när citrusdrivet lugnar sig två snäpp.

.....och ja, det gick bra till maten.....

Nästa vita 2009a till rakning

Nästa flaska till rakning bland de vita 2009orna får bli en 2009 Chassagne-Montrachet, Domaine Bernard Moreau. 2008an av detta vin är klart bra och 2009an har visat bra form tidigare. Nu var det två år sedan det senaste besöket och med tanke på att det finns några flaskor till är det hög tid att korka ur.

Doften ger en frukt som både pratar gula äpplen och lite mer tropiska inslag. En viss fräschör i form av slanggurka finns också här. Fetma finns här med, lite smörigt och oljigt som går över i lösningsmedel och nästan ett alkoholstick. Kryddorna med muskot i förgrunden parat med en flintstensrökig mineral  lovar mer.

I munnen känns det som att syran har börjat dämpa sig och inte till 100% håller upp mot kroppens fetma. Frukten är dock fin och det citronstänkta avslutet med sin härliga kryddor och sin stenighet gör det ändå mumsigt. Bara att hoppas att syran inte mattas för fort här. Får bli återtitt rätt snart, helt klart

Nu kommer avkastningen......

För 2,5 år sedan korkade jag upp min senaste flaska 2005 Chassagne-Montrachet "Vieilles Vignes", Domaine Bernard Moreau och det är väl dags att göra en lite utvecklingskontroll. Nån gång ska väl 2005orna på lägre nivå börja drickas.

Satan i gatan vilken kraft. En tät doft av körsbär och hallon, faktiskt riktigt förvånansvärt ungt. Här finns också stråk av bl.a. marsipan, kaffe och choklad, både mörk och ljus. Efter ett tag kommer lite alkoholvärmande tryck och lösningsmedel....som liksom med eftertryck visar på kraften idag. Dag två adderas lite sous bois och kompost.....trevligt. Just ja,en mängd kryddor och örter, samt en lite stickig mineralitet fick man visst på köpet.

I munnen är det fortsatt en tät och sammanhållen frukt, bra syra och skönt snörpiga tanniner. En riktigt bra balans och ännu ett barnarov (nästan) med en rejäl utvecklingspotential. Det här vinet tar sig helt klart rätt väg....och om en handfull år är det nog på topp.

Efter tre dagar i kylen känner man att det blir ännu bättre, mer lakrisalt och lite silkigt och fortfarande med en skön balans.

Semesterns första flaskor

En sväng till ostdisken, en sväng till charken och en snabb lov till brödet. Ungefär så, och fredagens plockmiddag var förberedd. Visst fick några saker känna av spis eller ugn, men det får väl nästan sägas vara på marginalen. Semester alltså, eller slutjobbat för fem veckor framåt. Mums!

För att få en bra start på vinsommaren hade jag bjudit in C och J med barn och vi fick precis den start en semester ska ha.

J är en Champagneälskare av format så till naturchipsen fick vi oss till livs en 2004 Comtes de Champagne, Taittinger. Ungt, lite oförlöst, men ack så gott. Det här vill man bara ha mer av över åren.

Det egentliga målet med kvällen, rent vinmässigt, var annars att provsmaka lite bättre vit Bourgogne. Här var målet ren njutning och inga som helst anteckningar togs under kvällen.

Först ut var 2011 Puligny-Montrachet 1er Cru "Clos de la Mouchère", Domaine Henri Boillot. Det kommer en egen post med detta vin då det ställdes tillbaka i kylen när vi upptäckte att nästa vin slog åttor runt det och vann en fallseger.

Det vinet var en 2005 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Chaumées", Domaine Vincent Girardin. Här pratar vi ett vin med vackert gyllengul skrud, där mognaden i form av bokna äpplen svagt har börjat visa sig, men där huvudintrycket var ett väldigt elegant och balanserat vin. Tokbra drickläge och definitivt ett av årets bästa viner hittills.

När vi nu hade ställt undan det första vinet tog vi istället och hällde upp en 2009 Meursault 1er Cru "Les Genevrières", Maison Louis Jadot. Ungt, men smörigt, bytypiskt och väldigt tillgängligt. Det är skitgott det här också. Rätt nöjd med att det finns en drös flaskor i källaren, av både 2009 och 2010. Här kommer det att kunna njutas många år framöver,

På en försynt fråga om det kunde vara dags för lite rött var det inte ens idé att vänta på svaret, utan bara att korka upp en flaska som kanske skulle kunna visa upp sig från en trevlig sida. Flaskan var en 2005 Vosne-Romanée, Domaine Robert Arnoux.

Ett vin med ett sniffregister man vill ha varje dag. Fina kryddor, bra frukt, lite lakrits och början till mognad. I munnen upplevs det initialt som om stoppningen är lite tunn eller slank, men med tid bygger det ihop sig och blir riktigt trevligt. Behållningen är annars en underbart lång eftersmak med lakrits och mineral som dansar runt i munnen väldigt länge.

En bra start på semstern, helt klart

Ny 2005a med bättre resultat

Efter tröttheten i vinet från Prieur-Brunet senast grävde jag bland 2005orna och plockade fram en annan rackare. Under två dagar följde jag en 2005 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Clos Saint-Jean", Domaine Jean-Marc Morey.

I näsan bjuds en djup och koncentrerad doft av främst hallon och körsbär som toppas av körsbärskärnor och marsipan. Kryddpåsen består av diverse örter med klart mintiga drag som dras ut i ett doftspår mot lite lösningsmedel. Till kryddorna adderas även fina fat som visar på god choklad och kaffe.

Smaken och strukturen är relativt ung med bra drag i frukten, väl bibehållen syra och ett drag av tanniner som ger ett svagt, men trevligt motstånd. Avslutet och eftersmaken är tydligt lakrisal och det finns tecken på att tanninpulvret håller på att övergå i en sammetsmatta med en skön mineralsvans. Här kan också kännas att det finns lite ålder i vinet, men bara en aning.

Känslan är att ett par, tre år till i ryggläge kommer att förvandla vinet till en ljuvlig smekning, men gott är det redan nu....helt klart. Definitivt en bättre 2005a denna gång.

Bara så himla gott

De senaste dagarna har det slunkit ner ett par riktigt bra flaskor, helt utan att ta anteckningar. Det har helt enkelt givits tid att bara njuta, något som väl är huvudsyftet med vindrickandet.

Det första var 2008 Chassagne-Montrachet. "La Romanée", Domaine Fontaine-Gagnard. Ett ljuvligt vin med ren citrus och smörig fetma i en skön balans. Mer sånt kommer det att bli, inget snack om saken.

Nästa vin är från det erkänt knöliga 2011, där det har visat sig att i alla fall Henri Boillot har lyckats riktigt bra. Hans 2011 Meursault, Henri Boillot är ett lysande exempel på en Meursault där fokus är den rena frukten snarare än den smöriga och nötiga fetman. Ostoppbart när man väl börja att klunka.

Två favoritproducenter där det definitivt blir påfyllning i mina vinlagringsskåp. När de väl är installerade och klara. Leverans sker imorgon.....mer om det senare.

En kväll med fokus på vitt

Så var det då dags för säsongens första vinkväll med det gamla munskänkargänget. Då jag och T som arrangerar den här gången inte direkt har en massa tid över just nu, blir det ett enkelt tema för kvällen. Blandad vit Bourgogne direkt ur källaren, nåja med en liten twist kanske.

Efter lite roséskumpa och tilltugg häller jag upp fem glas och fråga nummer ett är vad vinerna har gemensamt. Det tar inte så lång tid innan Chardonnay  blir ett av svaren, och även Frankrike dyker upp fort. Så långt är det rätt lätt att enas, så då höjer vi väl ribban ett snäpp och ber dem plocka ut det vin som inte passar in.

Nu är det inte lika lätt, men vet man svaret och känner touchen av hav, skaldjursmineral och citrus i doften, samt en fin syra och en ren, slank kropp som tillskott till dofterna....ja då hamnar man till slut i Chablis, och visst plockades glas fyra till slut ut som en Chablis även av de övriga. Vinet var en 2004 Chablis 1er Cru "Côte de Léchet", La Chablisienne. Av kvällens samtliga viner var detta det som fanns kvar längst i glasen och flaskan. Det är ett ypperligt matvin, men som solitär är det inte alls samma sak. Pröva det dock till krabba och leendet sträcker sig från öra till öra, i alla fall på mig.

Fyra glas kvar och då kommer uppgiften att rangordna vinerna i klasserna från Bourgogne till Grand Cru. Att plocka ut den enkla Bourgognen gick enkelt, det är helt enkelt så mycket enklare än övriga viner. Visst finns där en fin floralitet och enkla Meursault-markörer, men det är lite tunt och platt i jämförelse. Som bersåvin för 85 spänn är det dock alldeles ypperligt. Vinet är en 2009 Bourgogne Blanc "Cuvée des Ormes", Sylvain Dussort.

Nästa vin som plockades ut var toppvinet, nämligen en 2008 Corton-Charlemagne Grand Cru, Vincent Girardin. Här har vi mer av allt och jag älskar att sniffa på den härliga mineraliteten och också att klunka i mig av ett vin i skön harmoni med hög syra och stramhet som möts upp av lite fet oljighet. Gott som sjutton, men resterande flaskor ska få vila för här känns det som att vi är på uppåtgående. Kvällens bästa vin enligt min bok.

Sen blev det lite svårare och jag hade själv inte kunnat plocka ut rätt rangordning och vara säker. Det första vinet var en 2007 Saint-Aubin 1er Cru "Les Murgers des Dents de Chien", Domaine Gerard Thomas. Här pratar vi tidig mognad med bokna äpplen som redan har smugit sig fram. Till det en palett med bl.a. arrak, bittermandel, smör, honung, citrus och lite kryddor. I munnen är det rätt trevligt med en ganska distinkt syra som möts upp av en smörig fetma och som rundas av med de bokna äpplena. Gott, utan att jag slår volter.

Det sista vinet i flighten var en 2008 Chassagne-Montrachet, Domaine Bernard Moreau et Fils. Här bjuds på en rätt rökig mineral, nästan kantad av gummi och även en svag doft av gul frukt, med citrus i spetsen. Väl i munnen får vi ett vin i bra balans med fin syra, viss fetma, god citrus och en skönt uttorkande mineralitet. Jag gillar den här stilen och producenten, helt klart.

Så långt gick allt bra och gissningarna landade rätt, utan för mycket ledtrådar. Värre blev det när jag hällde upp ett referensvin som skulle placeras rätt i rangordningen vi etablerat. Vinet var en 2008 Bourgogne Chardonnay, Arnaud Ente. Med sin precision, renhet och tillhörande mineralitet så placerades som minst en 1er Cru. Snacka om bra betyg för ett instegsvin.....och visst är det bra. Riktigt, riktigt bra för sin nivå.

Bland övriga viner som öppnades fanns ytterligare en Bourgogne, nu en röd rackare. Det som bjöds var en 2010 Volnay, Maison Camille Giroud. Här hade anteckningsblocket lagts ner för länge sedan, men det levererade riktigt bra och minst ett snäpp bättre än förra flaskan.....undrar om den kanske hade någon mindre defekt, för det här var riktigt gott.

Återtitt hos Jean-Marc Morey

Helt plötsligt fanns det visst tid att sörpla i sig lite vin och det har blivit en del blandad kompott. Ett vin jag aldrig druckit förr fick tummen upp, trots att det på typiskt vitt Rhône-manér hade glömt bort syran någonstans. Vinet var 2007 Deusyls de La Pèira, La Pèira och jag dricker gärna likartade viner igen, men inte för ofta.

För att balansera upp otroheten mot lilla Bourgogne fick det bli en återtitt på ett vin jag följt under rätt många år nu. Det var ruskans gott i ungdomen och har sedan varit lite inne i en knuten fas, så nu undrar vän av ordning hur det står till med 2005 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Clos-St-Jean", Domaine Jean Marc Morey.

Här pratar vi ett vin som har mognat på sig en del sedan sist. Frukten är tät av körsbär och plommon, med ett understöd av målarlådans finare dofter och drag av mintighet, nästan som tandkräm. Här finns också animaliska drag av kött och blod. Ett vin som doftmässigt lagt på sig några mognadskilon sedan sist, helt klart.

Munkänslan är yngre och mer driven åt körsbär och välbehållen syra. Visst har körsbären fått lite spritighet och en del sötbittra toner, men mestadels känns det ungt och friskt. Tanninerna har mjuknat ett snäpp, men fortfarande finns där små sandkornsstora korn som ger ett fint motstånd.

Totalt sett ett väldigt trevligt vin som vid det sista glaset börjar bjuda på en känsla av silkighet och lakritssötma. Här är det tydligt att det finns potential till ett par ytterligare snäpp.

Söndagsmums från Bernard Moreau

Några dagar på vift och nu åter på plats i hemmet. Lite på halvchans plockar jag upp en flaska att följa ett par dagar, lite för att liksom kolla drickbarheten på den lille rackaren. Den här gången blev det en 2008 Chassagne-Montrachet Vieilles Vignes, Domaine Bernard Moreau et Fils.

Doften bjuder på hallon och körsbär, toppat med vissa lätta drag av apelsin. Till det en lätt pepprig kryddighet med både vitpeppar och kryddpeppar. här finns också kafferost och choklad, samt små, små tendenser till sous bois och målarlåda om man sniffar noga. Men det är ändå den pigga och unga frukten som i huvudsak definierar doften.

I munnen är det mer syrliga bär som dominerar. Direkt vid den första anslaget känns det som att det kommer från lingon och tranbär, för att sedan efterhand mer övergå till sura körsbär. En pigg fruktighet på min ära. Faten bjussar på lite trevlig kryddighet, delvis som i doften och på köpet har nu även viss lakrits tillkommit. Här finns även örter och en rätt stenig mineralitet.

Tanninerna bjuder på lite motstånd och tillsammans med den pigga frukten och en hög syra är det väldigt trevligt att dricka här och nu. Mums. Alldeles lysande för att ha kostat 19 Euro.

Julrim - eller kanske Joyeux Noël från Noel

Granen klädd

Med klappar under

Stress och jäkt?

Nej lugna stunder

Skinkan smakad

Därtill must

Sältan lockar 

Vinets lust

Källaren bjuder

Ett, två, tre

Valet föll

På Ramonet

Doften härlig

Färgen lyster

Smaken skenar

Jag blir yster

Tänk om tomten 

I sin vagn

Haver klappar

Från Chassagne

Det blir lycka 

Ja riktigt kul

Önskar alla

Goder Jul

I kväll njuts 2006 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Morgeot", Domaine Ramonet utan några som helst anteckningar. På ren svenska är det skitgott med en härlig elegans och i ett perfekt drickläge vad gäller mina smaklökar.

God jul på er

Riktigt gott från Fontaine-Gagnard

Inspirerad av Barolistas salivframkallande hyllningar till Fontaine-Gagnard gör att jag själv måste korka upp en av alla dessa vita Premier Cruer även här på hemmaplan. Kolla in på Fontaine-Gagnards hemsida vilka härliga ägor de har, samtidigt som själva den interaktiva kartan är lite lärande på köpet.

Medan du klickar på viner och vingårdar, dricker jag.......2008 Chassagne-Montrachet 1er Cru "La Grande Montagne", Domaine Fontaine-Gagnard.

Skön sniff! En väldigt stark doft av fetma, uppbyggt av smör, honung och lemon curd. Här finns också en ljus, ljus frukt och nypressad citrus, samt en fetmainlindad mineralitet.

Smaken är även den fylld av feta, smöriga och nötiga toner som bryts igenom av en rejäl dos sprittande citrus. Själva citrusen är väldigt påtaglig och bär vinet in i ett långt och utdraget av avslut med en superskön och grusig mineralitet som blandas upp av lite honungssötma. Skitgott är den enkla summeringen. En randanmärkning är kanske att sötman blir lite i överkant när temperaturen stiger i glaset.....men då är ju vinet typ slut, så varför tjata om det?

Chassagne-Montrachet från Etienne Sauzet

Chassagne-Montrachet är för mig i huvudsak vitvinsland, men det är något som i realiteten faktiskt inte stämmer. Det är nämligen så att huvuddelen av all mark i byn används till rött vin. Ser man dock på Grand Cru-nivå är allt vitt och på 1er Cru-nivå är knappt 80% vitt. På lägre nivåer ökar dock andelen rött radikalt, men det är självklart ändå det vita vinet som gjort byn känd. I synnerhet gäller det vingården Le Montrachet som knöts till namnet Chassagne 1879. Enligt många skapas världens förnämsta vita viner med druvmaterial från just denna vingård, så tro sjutton att det vita vinet får fokus. Lägg därtill Bâtard-Montrachet, Criots-Bâtard-Montrachet och en räcka fantastiska 1er Cru-vingårdar och vitvinsinriktningen blir ganska självklar.

Intressant är att olika lägen i Chassagne passar sig olika bra för Pinot Noir respektive Chardonnay, men att utvecklingen tydligt går mot att byta ut Pinot Noir mot Chardonnay och anledningen är ganska enkel. De vita vinerna säljs för betydligt högre priser.

En av mina favoriter när det gäller vitt vin är Etienne Sauzet. Från den firman kommer det en räcka viner från grannbyn Puligny-Montrachet, men sen finns det en liten del druvor (0,48 ha) från Chassagne-Montrachet som vinifieras till ett fint byvin. Idag korkas det upp en sådan flaska, nämligen 2008 Chassagne-Montrachet, Domaine Etienne Sauzet.

Tydligt citrusdrivet i form av citron, med svaga vita och gula frukter som fond. Allt hålls ihop av ett smörfett anslag som gör att tanken på lemon curd får lite fart. Mineraliteten är rökig och virvlar mest omkring i bakgrunden. Totalt sett en väldigt fräsch och tilltalande doft med vissa inslag som adderar till komplexitet.

Smakmässigt är det samma fruktbild och smörfetman finns här med, numer ackompanjerad av kompisen nötter. Tydligast är ändå den pigga och sköna syra som följer med igenom hela vinet, från första smak till hela avslutet. Annars är avslutet fint med en bra beska, rejäla stråk av citron och en mjuk, stenig mineralitet, samt vissa smått kryddiga inslag.

Det här är väldigt, väldigt drickvänligt och klunkbart, parat med elegans och balans. Försvinnande gott!

Louis Latour - Partisk i bedömningen?

Jag plockade upp dagens flaska på en flygplats där utbudet av Bourgogner var väldigt litet. Producenten, Maison Louis Latour, hör inte till de jag brukar köpa då jag hittills inte stött på något vin från dem som riktigt har hållit vad det borde för sin nivå. Kanske att man får en lite extra kritisk inställning när man då dricker ett vin från en sådan producent ....hmmm....försöker vara opartisk och ger mig på 2007 Chassagne-Montrachet, Maison Louis Latour.

Noteringarna kommer från dag två, då det kändes som mest schysst mot vinet som upplevdes lite slutet dag ett.

Det som riktigt slår emot en i doften är en rejäl käftsmäll av viol. Bakom denna mur finns sedan syrliga bär med lingon i spetsen. Kryddmässigt finns det både ett knippe örter och lite Pinot-kryddor även om de kanske är lite diffusa.

Smakmäsigt dominerar lingon och tranbär som bärs fram av en rejäl syra. Till bären kan läggas violer och lakrits innan det går över i en vedartad eller grön örtighet. Den går hyfsat väl hand i hand med tanninerna innan allt avrundas i en beska och mineraler som torkar ut munnen.

Det här funkar som en enklare Bourgogne, men det har inget som gör att sensorer, antenner eller annat slår till. Helt enkelt ett hyfsat dugligt vin att dricka och glömma bort. Tror nog att jag och Maison Louis Latour ska hålla oss från varandra ett tag.

Om jag var partisk? Tror inte det.

Maison Louis Jadot, årgång 2010

I tisdags (2:a oktober) var det samling till lunch och provsmakning på Bistro Bobonne. Bakom kalaset stod Siegfried Pic från Maison Louis Jadot och importören Vinunic. Det som skulle smakas på var den redan nu nästan legendariska årgång 2010 och efter lite inledande bubbel och småprat gav vi oss så på vinerna ledsagade av Sigfried och ibland sufflerade av Claes Lindkvist från Vinunic.

Vinerna serverades som tre vita och tre röda flighter där två av de vita flighterna endast innehöll ett vin.

Några av dagens vita

Flight 1

Savigny-Lès-Beaune 1er Cru "Clos de Guettes", Domaine Gagey - 239:-

Först ut för att sätta ribban serverades en enklare 1er Cru från Savigny-Lès-Beaune. Redan här slogs jag av hur snygga de vita vinerna var. Här fanns fin frukt, viss fetma för skön textur, härliga mineraler och bra syra. Sammantaget ett rent och elegant vin som definitivt slog an tonen och som definitivt kommer att landa i källaren. Priset på 239:- gäller konsumentledet, med eventuella påslag för privatimport. Exakt hur det blir beror på hur vinet kommer att lanseras.

Siegfried berättade förresten här att när det gäller skördeuttaget för 2010 så var mängden hyfsat normal för vita viner, men lågt för de röda. Det totalt sett låga uttaget fortsätter nedåt årgång 2011 och 2012. Håll tummarna för 2013.


Flight 2

Den andra flighten tillika förrättsvinerna består av 1er Cru-viner från de tre stora vitvinsbyarna och meningen var helt enkelt att ställa viner från dessa mot varandra.

Förätt till de tre vita

Meursault 1er Cru "Les Genevrières", Domaine Louis Jadot - 529:-

Här känner man igen sig från storasystern från 2009. Vinet är mjukt rökigt, lent, lite fett i känslan och doftar elegans. I munnen bjuds en underbar mineralitet och ett perfekt drickbart och elegant vin. Återigen plingar köpklockan. Här måste jag bara fylla på så storasyster får kompisar i källaren.


Chassagne-Montrachet 1er Cru "Morgeot - Clos de la Chapelle - Monopole", Domaine Duc de Magenta - 459:-

Trions anonyma näsa, något som överraskade mig. Det jag fångade upp var en len, svag frukt och en rätt återhållen mineralitet. Väl i munnen förbyttes allt till en ungdomlig uppkäftighet. Här fanns kryddighet, frukt och mineral och ett rätt snyggt avslut med citrus, beska och mineral. I mitt tycke ändock flightens svagaste kort. Framförallt förbryllad över hur svag mineralen var i doften.


Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Referts", Domaine Louis Jadot - 469:-

Syradrivet vin för lagring med en rökig mineralitet som touchar metall. Kul att dricka nu med sin ungdomliga citrus, men mest är det potential som känns.


Flight 3

Sista vita flighten består återigen av endast ett vin, men vi pratar Grand Cru nu och Corton-Charlemagne. Den lott från vilken detta vin hämtas firar nästa år 100 år inom företaget. Lotten är den högst belägna av tre lotter inom samma vingård. De två övriga ger rött vin och buteljeras under etiketterna Corton-Pougets och Corton.


Corton-Charlemagne, Domaine des Héritiers Louis Jadot - 895:-

I doften är det en typisk Corton-mineral inbäddad i en fet frukt. Väl i munnen finns liksom allt. Det bjuder på elegans och komplexitet i samma paket, samtidigt som det är kraftigt och intensivt. Det jag gillade mest var nog avslutets lätta bett och den underbart steniga mineraliteten som hängde kvar riktigt länge. Ett vin som med ålder kommer att bli enastående. Återigen vill jag köpa och lite grand var det nog så att de vita överlag passade mig riktigt bra idag.

Några av dagens röda

Flight 4

Så var det då dags för lite rött och den första flighten visar upp Côte de Beaune, närmare bestämt Beaune och Corton. Flightens gemensamma nämnare är nog definitivt lagring och potential. Här märks ek och ungdom och det är tydligt att det behövs ett antal år innan vi är framme vid ren njutning. Det vore kul att ha ett par flaskor av varje för att se hur de beter sig om en räcka år, för det var lite så diskussionen gick, att här fanns potential och troligen det största röda prisvärdet. Trots det är det här kanske inte riktigt 100% min stil, men ge det lagring och jag lär nog ändra mig.


Beaune 1er Cru "Boucherottes", Domaine des Héritiers Louis Jadot - 265:-
Beaune 1er Cru "Clos des Couchereaux", Domaine des Héritiers Louis Jadot  - 265:-
Corton-Pougets Grand Cru, Domaine des Héritiers Louis Jadot  - 525:-

Ankbröst till de röda

Flight 5

Gevrey-Chambertin 1er Cru "Poissenots", Domaine Louis Jadot - 495:-

Lite bytypiskt murrig och jordig, kombinerat med tät frukt och en touch av målarlåda. Här finns helt enkelt en kombination av byns klassiska kraft och en potential till silkighet. Idag är det dock mest frukt som slåss mot ek...vi pratar både vanilj och beska....men i botten är det bra balans och struktur och redan nu ett skönt avslut. Gott, men det blir inga hyllningar.


Echezeaux Grand Cru, Domaine Gagey - 945:-

Av denna Grand Cru görs endast tre fat och från denna vingård finns ju som bekant både fågel och fisk då vingården är så stor. Idag hittar vi dagens härligaste och mest tillgänliga vin i detta glas enligt min mening. Här finns lätta och friska, röda bär och en rent lysande Pinot-krydda. Ändå är vinet koncentrerat och trots ungdomen börjar små stråk av animala toner skönjas. Ett riktigt sniffarvin. Det funkar såklart också i munnen, men där är eken än så länge lite väl framträdande i min smak. Den röda frukten, violerna, lakritsen och den lätta beskan, samt mineralerna överväger dock. Det är helt enkelt skitgott. Det röda vin jag nog helst skulle lägga pengar på.


Flight 6

Charmes-Chambertin Grand Cru, Louis Jadot - 995:-
Chapelle-Chambertin Grand Cru, Louis Jadot - 1185:-
Chambertin-Clos de Bèze Grand Cru, Domaine Louis Jadot - 1595:-

Och så landar vi i en majestätisk trio från Gevrey. Det liksom märks att vi har tagit oss upp en nivå och numer dansar bland de lite större drakarna. I det första glaset har vi charm, men faktiskt faller vinet lite platt mot sina grannar, även om det såklart är ett bra vin.

Chapelle är tillsammans Echezeaux det mest tillgängliga röda i min mun och här bjuds på en härlig indisk bazaar av Pinot-kryddor tillsammans med kaffe och choklad och ändå känns det så oförlöst och återhållet, även fruktmässigt. I munnen är det lätt ekigt och kryddat med ett långt mineralavslut. Förbaskat gott att dricka redan idag, men såklart ett barnarov.

Clos de Bèze är ett helt annat djur. Här pratar vi kraft, komplexitet, struktur, men ändå en balans mellan delarna. Här krävs långlagring helt klart, men den sötfruktiga, julkryddiga och mineralstinna känslan lovar bara så gott. Kan nog bli makalöst med många år i källaren.

De sista slattarna

Sammanfattningsvis är känslan av vinerna lite olika. Jag är helt såld på flera av de vita och kommer definitivt att fylla källaren med ett antal flaskor. Bland de röda vore det kul att känna vad Côte de Beaune-vinerna ger om säg 10 år och i övrigt skulle jag nog lägga mina röda pengar på Echezeaux. Den funkade liksom perfekt för mig, men såklart vore ett par flakor Clos de Bèze inte heller fel. Svårt läge när det finns så mycket gott och en plånbok på andra ändan. Slutklämmen är väl i alla fall att Louis Jadot definitivt funkar avseende årgång 2010.