Semesterns första flaskor

En sväng till ostdisken, en sväng till charken och en snabb lov till brödet. Ungefär så, och fredagens plockmiddag var förberedd. Visst fick några saker känna av spis eller ugn, men det får väl nästan sägas vara på marginalen. Semester alltså, eller slutjobbat för fem veckor framåt. Mums!

För att få en bra start på vinsommaren hade jag bjudit in C och J med barn och vi fick precis den start en semester ska ha.

J är en Champagneälskare av format så till naturchipsen fick vi oss till livs en 2004 Comtes de Champagne, Taittinger. Ungt, lite oförlöst, men ack så gott. Det här vill man bara ha mer av över åren.

Det egentliga målet med kvällen, rent vinmässigt, var annars att provsmaka lite bättre vit Bourgogne. Här var målet ren njutning och inga som helst anteckningar togs under kvällen.

Först ut var 2011 Puligny-Montrachet 1er Cru "Clos de la Mouchère", Domaine Henri Boillot. Det kommer en egen post med detta vin då det ställdes tillbaka i kylen när vi upptäckte att nästa vin slog åttor runt det och vann en fallseger.

Det vinet var en 2005 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Chaumées", Domaine Vincent Girardin. Här pratar vi ett vin med vackert gyllengul skrud, där mognaden i form av bokna äpplen svagt har börjat visa sig, men där huvudintrycket var ett väldigt elegant och balanserat vin. Tokbra drickläge och definitivt ett av årets bästa viner hittills.

När vi nu hade ställt undan det första vinet tog vi istället och hällde upp en 2009 Meursault 1er Cru "Les Genevrières", Maison Louis Jadot. Ungt, men smörigt, bytypiskt och väldigt tillgängligt. Det är skitgott det här också. Rätt nöjd med att det finns en drös flaskor i källaren, av både 2009 och 2010. Här kommer det att kunna njutas många år framöver,

På en försynt fråga om det kunde vara dags för lite rött var det inte ens idé att vänta på svaret, utan bara att korka upp en flaska som kanske skulle kunna visa upp sig från en trevlig sida. Flaskan var en 2005 Vosne-Romanée, Domaine Robert Arnoux.

Ett vin med ett sniffregister man vill ha varje dag. Fina kryddor, bra frukt, lite lakrits och början till mognad. I munnen upplevs det initialt som om stoppningen är lite tunn eller slank, men med tid bygger det ihop sig och blir riktigt trevligt. Behållningen är annars en underbart lång eftersmak med lakrits och mineral som dansar runt i munnen väldigt länge.

En bra start på semstern, helt klart

En kväll bland stjärnorna - Rousseau, Esmonin, Anne Gros, Mommesin, de Voguë, m.fl.

Blankis på Norrviken på dagen, följt av grillning och bastu. Kan det bli bättre?

Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!

Söndagskvällen var nämligen avsatt till att träna lite på referenser när det gäller några av Bourgognes bästa rödvinsbyar eller så kan man ju välja att se det som ett umgänge med trevliga människor och samtidigt dricka gott. Upplägget var ganska enkelt, fyra byar, tre viner per by och genomgående bra kvalitet. Byarna var Gevrey-Chambertin, Chambolle-Musigny, Morey-St-Denis och Vosne-Romanée.

Provningen delades in i två flighter med par om tre viner och allt skedde halvblint. Nedan kommer bara några få anteckningar av två anledningar. Jag mest bara njöt och så är jag inte så bra när det serveras många viner samtidigt. Jag gillar egentligen mer att bekanta mig med ett vin över en eller ett par kvällar. Nog om det, nu över till vinerna.

Flight 1 - Serie 1 - Chambolle Musigny
2004 Domaine Ponsot, Chambolle-Musigny "Cuvée de Cigales"
2005 Ghislane Barthod, Chambolle-Musigny 1er Cru "Les Cras"
1996 Comte de Vogue, Chambolle-Musigny 1er Cru

Det började lite illa direkt med en skadad flaska där rotfrukter, buljong och ostbågar drog ner mungiporna. Det blev ett hopp uppåt i mungiporna för såväl glas två och tre med fina näsor och bra smaker i elegant stil, men inget som möttes av direkt jubel. Jag skulle dock gärna återkomma till Barthod om en räcka år då den var min favorit i denna serie.


Flight 1 - Serie 2 - Morey-St-Denis
2002 Armand Rousseau, Clos de la Roche Grand Cru
2004 Mommesin, Clos de Tart Grand Cru
1985 Leflaive, Clos de la Roche Grand Cru

En sniff och en sipp på glas fyra och lyckan är med igen. Frukten, eken, kryddorna, sandelträt, allt är där i doftbilden och det visas upp elegans med fulla segel. Smaken är ännu bättre med en härlig elegans i frukt och smöriga kryddor. Måhända är mittpartiet liiiiite svagt, men eftersmaken är lång och har en fantastisk mineralitet. Ett lysande vin som dricks bra redan nu.

Svårt att komma efter som Mommesin fick göra, men även här är det drickglädje på topp. Likheterna ligger i elegansen i balansen mellan frukt och fat, men där detta vin har lite mer "drag" och även bjuder på en härlig lakrits och örtbeska innan mineralerna tar över.

Leflaive bjuder sedan på ett moget vin i starten av utförsbacken. Kul med rejäl mognad, men vinet fick stå i skuggan av sina bykamrater. Favoriten denna gång? Rousseau, inget snack liksom.


Flight 2 - Serie 1 - Gevrey-Chambertin
2005 Patrice Rion Charmes-Chambertin Grand Cru
2005 Sylvie Esmonin Gevrey-Chambertin Vieilles Vignes
2005 Sylvie Esmonin Gevrey-Chambertin 1er Cru "Clos St Jacques"

Efter en lätt bensträckare och sex nypåfyllda glas inleder glas sju med en klockren sniff av hallon, smultron, gammeldags Nickel, lakrits och smöriga kryddor. Vem vill inte smaka då? I munnen har vi att göra med ett vin i ypperligt drickläge med fina ljusa bär, viss lakritssötma och en fin silkighet. Till det en munsmackande mineralsvans och jag är skitnöjd. Att sedan priserna på Rions viner är överkomliga glädjer definitivt en normal dödlig.

Glas åtta och nio är båda rätt kantstötta av nya ekfat. Det tillsammans med ungdomlig uppkäftighet där integrationen inte är klar gör att vinerna inte visar sin bästa sida idag. Bakom fasaden på glas nio kan man dock ana något riktigt, riktigt gott i vardande, men det kräver sin väntan.

Här var segraren nästan lika klar som i förra omgången och Patrice Rion vinner på uppstuds.


Flight 2 - Serie 2 - Vosne-Romanée
2002 Vicomte Liger-Belair, Vosne-Romanée "Clos du Chateau"
1998 Robert Arnoux, Vosne-Romanée 1er Cru "Les Chaumes"
2003 Anne Gros, Richebourg Grand Cru

Här har vi att göra med två fina glas, nämligen glas tio och elva. Både dricks bra nu, men glas tio känns som om det kommer att blomma ut än mer inom viss framtid. Värre är det med det haussade vinet i glas nummer tolv. Här kommer en klassiskt atypisk 2003a med all kraft och muskler som årgången kan ge. Det är ju till viss del gömt i Grand Cru-skrud, men det tilltalar mig liksom inte.

Summering
Svårt det här med att plocka rätt by. Gevrey-Chambertin var enklast följt av Vosne-Romanée, i synnerhet som jag kände igen Arnoux, men sen hade jag vänt bort mig. Kanske lurades jag av hur sensuell Clos de la Roche från Rousseau kändes. Vad vet jag, men en erfarenhet rikare är jag i alla fall.

Utöver det är det lite som vanligt att 2003 blir för mycket, samt att för tydlig eller inte integrerad ek kan störa undan vinernas underliggande kvaliteter. Överlag dock gott som sjutton, inget snack om annat.

Extranummer
En gammal flaska i åldersspannet 90-120 år med texten Mosca(t).....troligtvis en ovanlig Madeira Moscatel. Flaskan kommer direkt från en ypperlig privatsamling från Madeira och har aldrig funnits på marknaden. Upplevelsen då?

Visst drack vi riktigt bra Bourgogne under kvällen, men ta mig sjutton om inte allt förbleknade när extranumret serverades. Här fanns inte plats för några som helst noteringar, utan det enda som gällde var att befinna sig i nuet och njuta av de få droppar som fanns. En riktigt, riktigt stor upplevelse. Tack L + L för en härlig avslutning på söndagen.

Middag med Girardin, Chavy, Giroud, Arnoux

Lördagsmiddagen är inplanerad sedan länge och tanken denna gång är att bjuda vinvännerna A + D på goda Bourgogner som matchas med mat direkt avpassad för vinerna.

Först ut var en tallrik med en hög höstsvamp som täcktes av en len jordärtsskockssoppa med garnityr av superfinhackad gräslök och nygjorda chips på jordärtsskocka. Till detta serverades 2005 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Chaumees", Domaine Vincent Girardin. Kombinationen fungerade utmärkt med det riktigt eleganta vinet och den lena soppan.

Noteringar om vinet dagen efter:

Satan i gatan vilken kombination av flintrök och citrus som näsan bjuds på. Läckert och rent är min första tanke. Sen föds aromstråk efter aromstråk som ackompanjerar renheten. Det är friska äpplen, svaga toner av smör och nya mineralpuffar som sträcker sig från renaste metall till nykrossad sten. Ruskigt sniffvänligt på min ära.

Smaken når nästan samma nivå som doften med en härlig balans av syra, smör och mineraler. Showens gigant är enkelt att kora i det här vinet, det är mineralerna i eftersmaken som bäddar in munnen i en evighet och efter halva evigheten slår undan benen på ett avklingande citrusbett. Kalas!

Minnet från gårdagen säger mig att den bästa klunken var den sista, när vinet landat i rumstemperatur och sugit åt sig en hyfsad dos luft. Det här var dagens vin igår och är dagens vin idag.

Nästa rätt var snabbfrästa pilgrimsmusslor med brynt smör och hackade, brynta hasselnötter. Till det serverades även lite knaperstekt sidfläsk. Parhäst denna gång var 2005 Meursault "Les Casse-Tètes", Domaine Hubert Chavy. Åter en lyckad kombination där smör och nötter gifte sig bra med Meursault-markörerna. Hade jag fått göra om rätten hade jag nog tagit bort sidfläsket och spetsat smöret med lite syra.

Noteringar om vinet dagen efter:

Här har vi att göra med en betydligt mer anonym doft. En inledande disktrasa luftas snabbt bort och kvar finns en mängd svaga dofter som tillsammans bygger upp en fin palett. Här trängs citrus med skaldjur, melon med rök, sten med äpple och allt lindas in tunn, tunn fetma.

I munnen är Meursault mer framträdande, även om vi har att göra med ett exemplar där eken inte alls får spela huvudrollen. Här är det snarare citrus och mineraler som är huvudnumret, även om hasselnötter och smör har sin plats i ett svagt upplyst hörn. Återigen ett gott vin, men i jämförelse med sin vita kombatant så når man inte riktigt fram. Vidare visade vinet en ännu bättre sida till maten, så matchningen till musslorna var nog rätt ändå.

Till kvällens röda viner serverades ankbröst på en bädd av gräddkokta Cannellini-bönor. Till det lite knaperstekta trattkantareller och en rödvinsreduktion. Att dricka till hälldes det upp en ungt och ett halvmoget vin i form av 2009 Volnay, Domaine Camille Giroud och 2005 Vosne-Romanée, Domaine Robert Arnoux (Pascal Lachaux). Anka och Pinot Noir är liksom aldrig fel.

Här fungerade båda vinerna bra, med ett par extra plus för vinet från Arnoux då den extra kraften och tyngden mötte upp rödvinsreduktionen riktigt, riktigt bra.

Noteringar om vinerna dagen efter:

Det blev inget kvar av vinet från Giroud, men ut minnet kan noteras att det som vanligt med vinerna från producenten uppvisas en trevlig och elegant lättdruckenhet. Jag gillar verkligen kombinationen av fina röda bär (jorgubbar, hallon och tranbär) och den tilltalade kryddighet som gör att jag balanserar mellan indien och julafton. Gott och värt sina pengar.

Jag är lite nöjd att det finns en slatt Arnoux kvar, för doftspelet så här dagen efter är riktigt trevligt. Vi börjar med lite målarlåda som jag inte upplevde igår, men när den luftas bort är det en härlig blandning av bär i form av körsbär och hallon som blandas upp med örter och kryddor där mynta och peppar sticker fram mest. Skogen är också närvarande i form av gröna tallbarr och också i form av behandlat trä och slutligen är den gamla vännen grönsaksruttnad med på ett hörn.

Smakmässigt landar vi i mörka bär, silkig sötlaktrits och en bomb av kryddor. Med en bra syra och en levande tanninstruktur är det väldigt trevligt att dricka nu, men kommer att bli ännu bättre. Som bäst var det till maten då det växte till att upplevas ett nummer större än vad det är som solitär.

Vinerna är inköpta hos Autrement-Bourgogne och systembolaget enligt nedan.

Girardin 35 Euro, Autrement-Bourgogne (Nu 44 Euro)
Chavy 32 Euro, Autrement-Bourgogne
Giroud, 259 SEK, SB
Arnoux 49 Euro, Autrement-Bourgogne

Pascal Lachaux när han inte är som bäst

Ibland när man beställer vin slinker det ner en bonusflaska eller två och de brukar ofta vara saker man inte provat och snabbt kastar sig över. Idag tänkte vi öppna en sådan som istället har fått ligga några år i källaren.

Jag har inga stora förhoppningar avseende vinet, även om det är en Grand Cru från en producent jag normalt sett gillar. Producenten är Pascal Lachaux på Domaine Robert Arnoux. Pascal kan ibland göra trolleritricks med sitt enklaste druvmaterial, men vid lite efterforskningar om dagens vin som är en 2001 Clos de Vougeot Grand Cru, Domaine Robert Arnoux, så är det inte direkt några "Hallelujah". Det får bli till att testa själv helt enkelt och bilda sig en egen uppfattning.

Anledningen till dagens val av vin är diskussionen om vissa vingårdars värdighet att vara Grand Cru. En diskussion som tog fart i och med att Pommard ska göra sin ansökan (se gårdagens inlägg). Det pratas alltid om Clos de Vougeot i sådana diskussioner nämligen.

Vill du förresten läsa om ett par andra viner signerade Pascal Lachaux så kolla här och här.......nu över till dagens vin.

Här är det inget snack om att vi pratar ett bättre vin med viss mognad. Det konstateras redan vid de första små sniffarna vid dekantering. Väl i glaset kan man plocka ur en hög av dofter där inledningen bjuder på smörstekta och milda indiska kryddor, samt små stråk av anis. Sen paraderar den klassiska lövhögen, den fuktiga jorden och lädret förbi innan vi landar i den mer animaliska delen som sjunger ut stänk av kött och blod....och sen finns det såklart en rätt torkad rödfrukt som dock sitter lite på läktaren.

Det här vill man ju definitivt smaka på och när vinet smuttas och klunkas så står det klart att vi pratar en del mognad. Frukten är helt klart körsbär som ligger i spektrat mellan "spetsad" marsipangodis och inledande uttorkning. Till en början känns det som att frukten bär vissa spår av kärnbitterhet, något som försvinner under kvällen. Det finns dock hela tiden kvar en viss antydan till beska, kanske mer i form av svagt besk lakrits. I övrigt kännetecknas smaken av örtighet, ett antal skopor jord och såklart viss mineralitet.

När det gäller struktur är tanninerna fortfarande med och ger karaktär. De är små, många och visar upp sig som en sträv liten matta. Vad gäller syran så finns den kvar, men det är tydligt att den börjar mattas av och den lär ta evig semester om några år.

Sammanfattningsvis är det helt klart ett bra vin, men inte sjutton ger det en bejublad Grand Cru-känsla. Därtill är vinet lite för glest och ger inte den komplexitet man önskar. Jag är trots allt nöjd att det dracks nu då det inte känns som om det kommer bli bättre.

Källarprov av årgång 2005

Det finns så mycket åsikter om årgångar hit och årgångar dit och hur bra eller dåliga de är. I mitt tycke är årgångsvariation lite av charmen med vin och är det bara en bra producent bakom vinet blir det oftast ett bra vin. Sen finns det ju årgångar som är mer lagringsdugliga än andra, så är det bara. Ett sådant år i Bourgogne är 2005 och jag känner att det börjar bli dags att, sakta men säkert, ta tempen på flaskorna i källaren från det året.

Varför då inte börja med en favoritproducent och något så enkelt som ett Village-klassat vin. Valet faller på en Vosne-Romanée från Domaine Robert Arnoux och årgången är självklart 2005. På etiketten finns även vinmakare Pascal Lachaux's namn, något som borgar för att det faller mig i smaken. Lite kort om producenten har jag tidigare skrivit om här.

Innan vi provar vinet fräser vi lite styckad kyckling tillsammans med morot, lök och taggsvamp och kryddar det med salt, svartpeppar, lite fond och en skvätt Aligoté, modell större. Det får sedan puttra ihop sig och läggs upp på tallrikar tllsammans med hederlig, köpt pommes. Aligoté finns kvar till i morgon så här finns nog utrymme för lite roligheter.

Dags att hugga in och se hur vinet mår idag.

Det första som slår an hos mig i doftintrycken är elegans. Här finns en silkig blandning av lakritstoner, mint eller menthol, och en svag ton av ekrostning. På andra planhalvan återfinns en skopa körsbär och en och annan dito av röda skogsbär.

Elegansen är ännu tydligare i munnen. Här finns en behaglig syra och kvardröjande tanniner som samsas väldigt väl med vinets frukt och lakritssötma. Det tydligaste intrycket är ändå hur silkigt vinet redan är och hur bra det är för att vara ett Village-klassat vin.

Visst går det att ta ett eller ett par snäpp upp på skalan, men redan på den här nivån presenterar sig Bourgogne från sin bästa sida. Dubbla tummar upp, ingen snack om saken. Det gäller både till maten och som solitär.

Just ja, det var ju ett utlåtande om hur årgången mår jag var inne på......och med detta första källarprov på länge så måste jag säga att det verkar stå bra till. Att det sedan finns potential för mer gör ju inte saken sämre.

Pascal Lachaux gör förbaskat god Pinot-saft

Vissa producenter ligger mig självklart närmare om hjärtat än andra. En sådan producent är Pascal Lachaux på Domaine Robert Arnoux. Pascal tillhör den skara av utbildade gossar som har fallit för dottern till en god vinmakare och helt och hållet sadlat om sin karriär för att föra vinmakartraditionen vidare inom familjen.

En annan sak som Pascal har haft gemensamt med många yngre förmågor är att se till att lägga om arbetet i både vingården och vineriet rätt rejält. Det har inneburit allt från färre klasar per ranka och således ett lägre skördeuttag, till en mer genomtänkt vinifiering. Resultatet har inte behövt vänta på sig, utan numer är vinerna alltid av bra kvalitet med en tydlig inriktning mot elegans. Det gäller allt från basvinet till domänens toppar.

Ikväll dricker vi basvinet som i Pascals tappning kallas för "Bourgogne - Pinot Fin". Utan att gå in på några som helt detaljer om vinet är det Pinositet i näsan och en extremt lättdrucken elegans som gör att flaskan som vanligt töms alldeles för fort. Frågan är om den enklaste Bourgogne-saften blir så mycket bättre än så här.

Visst, man kan leta efter mer sniffvärde, silkigare elegans och en hel del annat, men det är bara onödigt. Omdömet är helt enkelt, direkt tillgänglig Pinot-juice som slinker ner snabbare än snabbt......och ja, jag köper det igen.