Les Grèves från Maillard - en trotjänare som funkar

Ett vardagsvin att ha till mat och även som solitär....jag kollar skåpen och väljer ut en trotjänare som jag antar ska förgylla vardagen. Det blir en flaska 2008 Beaune 1er Cru "Les Grèves", Domaine Maillard Père & Fils. Det var inte länge sedan senast, men nu har det hänt saker, i synnerhet dag två....då jag njöt och noterade.

En svagt murrig rödfrukt toppad av mjuka, finmalda kryddor, choklad och kaffe, en släng apelsin och lite mineral. Svårare än så är det inte att skapa ett leende.

Munkänslan stavas slank, med bra syror, en frukt som börjat mogna, och små ,små flagor av lätt greppiga tanniner. Det som gör att jag verkligen gillar det här är det skönt lakrisala, kryddorna och mineralerna, ja, och känslan av apelsin, nästan blodapelsin.

Det här är otroligt lätt att tycka om och jag bara ler när jag vet att det finns en drös flaskor kvar.

Ärligt från Maillard

En av de producenter som jag drack mycket av när jag invigdes i Bourgogne som område är Domaine Maillard Père & Fils. Det var också där jag gjorde mitt första vingårdsbesök, så visst är jag lite partisk till producenten, men samtidigt är det en producent som har stövlarna i myllan och producerar ärliga viner, utan att sikta mot stjärnorna. Ärliga viner kan vi väl kalla det.

En av de viner som oftast funkar från producenten är Beaune-vinet "Les Grèves" och den här gången kollar jag status på årgång 2008. Vinet för dagen är alltså 2008 Beaune 1er Cru "Les Grèves",  Domaine Maillard Père & Fils.

Nosen bjuds på hallon och körsbär, men den sköna rostningen och kryddorna från faten lyser starkare. Det är en skön doft av finmalet kaffe av bättre sort, mörk choklad och en blandning av marsipan eller malda körsbärskärnor. En skön sniff i vardande.

Munkänslan är slank med en bra bibehållen frukt, en härlig syra och lugna, avmättade tanniner. Eken har i dagsläget trängt sig fram och visar sig rätt tydligt, och är lite på gränsen, men klarar sig med nöd och näppe. Känslan är att när eken integreras om nåt år och kryddorna får fritt spelrum så kommer det här visa sig vara ett förbaskat bra köp. Det snuddar redan där vid det sista glaset

Var det ärligt jag skrev?  :-)

Förkylningsvin

Jag befinner mig i vad jag hoppas på är slutet på en galet lång förkylningsperiod, där vinkonsumtionen varit väldigt låg, men suget har varit stort. Ett vin som ändå slank ner när det var rätt taskigt beställt med rödnäsan var en flaska 2008 Savigny-Les-Beaune, Domaine Maillard Père & Fils.

Det här är ett vin jag har köpt lådvis av genom åren och mestadels druckit ungt. Det är ett sånt där vin där ungfrukten många gånger är lite grand som en klar fjällbäck och drickbarheten gör att flaskorna snabbt tar slut.

Problemet blir att de flaskor som blir kvar aldrig riktigt brukar leva upp till ungdomens drickglädje, och då kändes det inte som någon större förlust att öppna en flaska, även om näsan strejkade lite. Att notera är att dessa noteringar är rätt grumlade av förkylningen, men de stämmer nog hyfsat i alla  fall.

Ett hopkok av frukt och kryddor med allt från körsbär, via körsbärskärnor och marsipan, till kaffe och choklad. Lite mognad ger sig också tillkänna med sous bois, lite jordigt, kompostiga drag och en antydan till lösningsmedel. Sen finns här trevliga spår av lakrits och mineral.

I munnen är det en rätt bra frukt som sakta börjar ge tecken på att vika ner sig. Syran däremot står stadigt i givakt och ger spår av årgången. Tanniner finns här i form av en rätt skön småpulvrighet.

Och hur funkar det då? Det är bättre ungt, men funkar rätt bra även idag. Känslan är dock att det kommer att falla isär om något år och jag ska nog rensa bland flaskorna till kommande vår- och sommarmiddagar.

När man blir positivt överraskad

För knappa 3 år sedan korkade jag senast upp en flaska 2008 Meursault, Domaine Maillard Père et Fils. Då var det lite obalanserat och kändes lite glest. Om det inte var tumme ner så var det i alla fall inget att skriva hem om.

Igår korkade jag upp nästa flaska och började le. Efter ett dygn i kylen kan jag väl kort sammanfatta det så här:

Doften ger en hel del äpplighet och av dessa så är det en del lätt bokna sådana. Addera lite arrak, muskot och kryddpeppar och mungiporna börjar rycka lite. När sedan citron, smör och lite flintig mineralitet kan läggas till doftbilden så börjar man ju nicka lite.

Att smaken sedan understödjer med en skön fetma bestående av smör och nötter som möter citron och bra syra så är jag rätt hemma. Helhetsintrycket är att numer har vinet en fin balans, en härlig kryddighet i smaken och ett snyggt, långt avslut med citrons lindas in av kryddor och mineraler.

Riktigt gott idag och en metamorfos från det jag upplevde för snart tre år sedan.......att det skulle gå ihop sig så bra hade jag aldrig kunnat gissa.....och JA, det skriker numer Meursault.

Bourgogne-fyrverkeri

Inbjudan till fredagens middag stämplades med devisen "Bonna-bourgogner och bättre buteljer". Själva idén var att visa upp lite av de bonnaviner eller producenter jag drack från början, när intresset för Bourgogne tog fart. Det skulle sedan kompletteras med bra flaskor från bra producenter, såna jag skulle vilja dricka oftare, om än kanske inte till vardags.

Resultatet blev en skön blandning viner med ett par flaskor som stack ut som både bättre och sämre, och sammantaget visade det hyfsat väl på bredden av Bourgogne.

En middag ska ju även innehålla mat och här var idén att servera bonnamat till bonnaflaskorna och lite mer elegans till de eleganta rätterna. Såklart var maten inspirerad av vinerna och av deras ursprung.....

.....återhämtad från fredagens batalj ska jag nu försöka återge smaker och intryck och förmedla dem....en liten utmaning då det var ett fyrverkeri och tiden vid spisen kombinerat med att jag mest ville njuta, gjorde att jag avstod från att ta några direkta anteckningar. Känslan av vinerna och maten sitter dock rätt bra i minnet så här kommer lite reflektioner.


Flight ett - Vita bonna-Bourgogner

2007 Saint Aubin 1er Cru "Les Murgers des Dents de Chien", Gerard Thomas
2010 Saint Romain, Alain Gras
2010 Rully 1er Cru "La Pucelle", Paul et Marie Jacqueson

Vinerna från Gerard Thomas tycker jag personligen lyckas stämpla in precis på rätt sida av eklinjalen. Det innebär dock att de har en ganska tydlig ekkaraktär, något man ska vara medveten om. I tidigare årgångar tyckte jag att ekbehandlingen överskuggade terroiren, men från runt 2007/2008 är det en lite mer varsam behandling. Det kan ha att göra med att döttrarna numer är de som bestämmer över vinmakandet. Ett trevligt vin med tydligt feta ektoner, men som balanseras upp av en tydlig touch av citrus. Enkelt och gott att ha till vardagsmiddagen.

Alain Gras bjuder på en helt annan historia. Mannen på kullen är en snäll liten farbror med begynnande flint och ett behagligt leende som i mitt tycke gör väldigt prisvärda viner. Här finns det inget som döljer och vinet ger således ett mer distinkt eller precist uttryck med en alldeles förtjusande flintstensmineralitet. Munkänslan är mer elegant och drickbar med alla beståndsdelar på rätt plats. Bättre vit Bourgogne för 15 Euro är svår att hitta.

Paul och Marie Jacqueson dök jag på för några år sedan och den första årgång jag provade var 2009. Det här är viner som kommer från det lite varmare Côte Chalonnaise och då får man kanske inte samma mineraliska struktur, men å andra sidan får man en tydligare floralitet. Precis så var känslan här. Det har en tydligare dragning åt tropiska frukter och lättare blommor, men även bra syra, lite kryddor och en touch mineraler.

För min del var det ingen diskussion om att Alain Gras vann den här matchen. Det är också hans viner jag med säkerhet kommer att fortsätta att köpa. Han gör en vingårdsbetecknad Meursault, "Les Tillets", som väl är värd att testa och även ett rött från Auxey-Duresses med rankor som är en bit över 100 år gamla som också är riktigt trevligt.

Till vinerna serverades en enkel bondsallad med örtstekta krutonger, sidfläsk och trattkantareller. Väldigt likt de sallader du kan få i en liten byrestaurang i Bourgogne. Och ja, det funkade bra med vinerna.


Flight två - Bättre vita buteljer

Här råkade vi ut för kvällens enda olycka avseende korkdjävulen. Ytterst trist att det skulle drabba en 2002 Meursault, Coche-Dury.

Bara att hitta en ersättare och efter lite plockande föll valet på Fontaine-Gagnard. Vinerna blev nu följande:

2007 Meursault "Les Meix Chavaux", Roulot
2005 Meursault, Comtes Lafon
2010 Batard-Montrachet, Fontaine-Gagnard

Det här var en rolig flight där producenterna inte behöver någon närmare presentation. Roulot bjöd på i mitt tycke en producenttypisk finess, stramhet och elegans med florala övertoner. Det är välbalanserat med en svag, men tydlig Meursaultitet. Väldigt fint sammansatt.

Comtes Lafon kändes initialt lite udda med en väldigt tydlig doft av torkade skaldjursskal, men med tiden och i synnerhet till maten, så växte det ut i kostymen och alla delar föll på plats. Åter ett elegant vin från en av mina favoritproducenter.

Det är dock lite svårt att strö superlativer kring dessa viner när man landar med näsan i det tredje glaset. Redan i doften förstår man att det här är ett annat djur och det späs på när det kommer in i munnen. Här finns allsköns frukter och kryddor och när man sammanfattar intrycken blir det perfekt balans med en tydlig komplexitet i både doft och smak. Här göms det beståndsdelar i skikt efter skikt, men ändå står dörren på vid gavel....och då kan det inte vara annat än Grand Cru. Lysande! Att Fontaine-Gagnard vann den här flighten råder det liksom inget tvivel om.

Maten därtill var en len soppa på jordärtskocka,serverad med pilgrimsmussla, baconströssel och finhackad gräslök. Här satt skaldjurstonerna från Comtes Lafon som en schmäck. Tänk vilket lyft ett vin kan få när det gifter sig med mat.


Flight tre - Röda bonna-Bourgogner

2006 Aloxe-Corton "Les Grandes Lollières", Maillard Père & Fils
2005 Beaune 1er Cru "Clos du Roy", Prieur-Brunet
2008 Gevrey-Chambertin "Vieilles Vignes", Humbert Frères

Här landade vi nog in i den mest trista flighten, men visst fanns det lite intressant att notera. Maillard inledde och bjöd på en skön smeksamhet med ett vin som just nu bjuder på sig själv i en len och lakrisal skrud, men där syra och små tanniner fortfarande ger bra ryggrad. Maillard tillhör i mitt tycke de bättre "bönderna" och "Les Grandes Lollières" är det vin jag brukar gilla bäst från firman, men sen finns även Beaune "Les Grèves" och Savigny-Les-Beaune som brukar leverera. I synnerhet det senare brukar definiera burgundisk klunkbarhet i sin ungdom.

Prieur-Brunet är en producent som jag inte köper av längre. De levererar helt enkelt inte tillräckligt bra för mina nuvarande smaklökar. Det visades även av dagens vin som var lite spretigt och kanske stjälkigt trots den fina årgången. Snabbt över till nästa.

Katjang! Här blev det lite för mycket av det goda. Ekat så det förslår och inte alls vad jag hade förväntat mig. Det är nog så att man ska köpa den här producenten bara varmare år, för ibland levereras det riktigt rejält. Nu lämnar vi det därhän.

Till vinerna serverades en klassisk Bouef med karamelliserad schalottenlök. Bonnigt värre, och med en skiva bröd till så var matchningen till vinerna hemma.


Flight fyra - Bättre röda buteljer

2009 Vosne-Romanée "Vieilles Vignes", Cecile Tremblay
2011 Vosne-Romanée 1er Cru "Les Beaux Monts", Dujac
2010 Échézeaux, DRC

Det första vinet var ett av de jag verkligen ville bjuda på, mest för att de flesta inte provat viner från Cecile Tremblay. Lite kuriosa är att hon är "grand niece" till Henri Jayer och sitter på en räcka bra vingårdar. Hon började 2003 med 3 ha och kommer inom snar framtid att "fått hem" resten och sitter då på 6 ha. Vinet då? Väldigt enkelt att gilla med tydlig Vosnisk prägel (i synnerhet om man vet som finns i glaset). Det är snyggt gjort och väldigt välbalanserat. Kommentarerna kring vinet var att det var lite kort, men vad blir inte det ställt mot en DRC.

Kvällens mest underliga vin var nog Dujac som jag först upplevde väldigt anonymt och som därefter ändrade karaktär ett par vändor innan det liksom föll ur ramarna. När det upplevdes som bäst var det dock väldigt drickbart och slank ner utan minsta motstånd. Gott, men lämnade en del frågetecken.

Sen smällde det till rejält när näsan landade i DRCs Échézeaux. Vilket sjuhelsikes fyrverkeri av dofter. Hela julens kryddbukett och de där apelsinerna med kryddnejlikor. Det är svårt att hitta en bättre doftupplevelse. För mig är det utan tvekan kvällens doft med ett djup och ett spektrum som andas klass. Smaken är en skönhet den med, men det är doften jag bär med mig. Det här är klass!

Maten härtill var ankbröst som skulle matcha faten i DRC och rubbades med allsköns julkryddor. Till det serverades gräddkokta bönor och en kraftigt koncentrerad rödvinsreduktion. Förutom att bönorna var lite sönderkokta så funkade maten kalasbra till.

Här fick vi också inspel av en bonusflaska medhavd av Per, en 2002 Mazy-Chambertin, Armand Rousseau. Flaskan kändes mer mogen är sin årgång och bjöd på ett härligt balanserat och drickbart vin.

Till efterspel och reflektion serverades lite ostar och när jag sedan summerade karaffer och flaskor insåg jag att av de bättre vinerna så fanns det slattar kvar av Roulot, Tremblay och Dujac.....det säger nog en del om preferenserna runt bordet.

Från tjut till njut....eller nåt

Sådär, då har semesterslappandet övergått till mer normala hjulspår och det känns som om det är dags att klämma ur sig några anteckningar som ligger och skräpar. Först ut en gammal trotjänare från Domaine Maillard Père et Fils. Det är en domän som inte gör några stora viner, men delar av produktionen kan i rätt årgångar vara riktigt lyckade. I mitt tycke har deras "Les Grandes Lollières" varit det vin som levererat bäst kittlingar åt smaklökar och gom genom åren och nu är det dags att ge sig hän åt årgång 2008. Klämmer vi ihop beståndsdelarna defineras vinet till 2008 Aloxe-Corton 1er Cru "Les Grandes Lollières", Domaine Maillard Père et Fils.

Vinet hälls upp två dagar i rad och däremellan uppfostras det i korkad flaska i kylskåpet. Vid öppnandet tittar en rätt syrlig doft fram, men när jag kletar ner anteckningarna dag två så har detta gett vika och det sista glaset andra dagen bjussar på en rätt tung doft av hallon och körsbär med stick av körsbärskärnor, marsipan och lösningsmedel. Det finns även en murrighet eller jordighet parad med ett stänk animalier eller en touch av buljong. Slutligen finns det ett rejält lakrisalt inslag som ger mig föraningar och ett litet leende...så in i munnen med vinet.

Smaken är tung i frukten med ett sjuhelsikes lakritsdriv. Syran dansar åttor runt frukten och tanninerna har fövandlats till en avslipad slowfox. Avslutet är så långt, lakrisalt och mineralmättat att leendet sitter som en schmäck i ansiktet. Sen finns där alla spår som troligen kommer att leda till en sammetsskrud för vinet.

Det här är den bästa utveckling av en öppnad flaska mellan två dagar som jag nog har upplevt i år. Syrligt, tillknäppt och lite av en besvikelse dag ett, ger efter en metamorfos ett helt nytt vin dag två. Från tjut till njut....eller nåt.

Det här vinet och Les Grèves från samma producent lyckas nästan alltid leverera, oavsett år. Aldrig stort, men alltid bra och riktigt prisvärt. Skitnöjd!

Röd Chorey från Maillard

Domaine Maillard har funnits med som producent under hyfsat lång tid av mitt Bourgogne-drickande. Det jag har lärt mig över åren är att de vita vinerna kan jag typ hoppa över för de har en ekton som inte riktigt ligger i min smak längre. När det gäller de röda så finns det två lägen som hos många andra rödvinsproducenter i Bourgogne (och andra ställen såklart), antingen dricker man vinerna unga på frukten eller så väntar man. Värst är om man hamnar lite mitt i, då kan ekbeskan ha krypit fram från hörnen och tagit över med pukor och trumpeter.

Jag har under ett och ett halvt år druckit några flaskor av 2009 Chorey-Les-Beaune, Domaine Maillard Père et Fils, den röda alltså, och hittills har de levererat en sötfruktig, lättdrucken och smaskens upplevelse, men nu var det ett tag sedan jag testade vinet senast. Bara att korka upp och testa alltså och rentav blogga vinet för en gångs skull.

I doften finns samma fina, söta bärfrukt som tidigare och till det en fin kryddighet. Det som dock har hänt är att det stora ekmonstret har vaknat ur sin sömn. Beskhetsvarning utfärdas i doftintrycket och försiktigt låter jag vätskan landa i munnen.

Trevlig söt frukt, fina kryddor, pomerans och nejlika som minner om juletider. Bra syra, ett svagt grepp i tanninerna......så långt allting gott. Sen har vi eken där. Den har nått ett litet steg för långt nu, och det är bara att inse att inga fler flaskor bör öppnas än på några år.

Det är precis som det ska vara. Dricka gott på frukten och sedan invänta nästa fas i vinets liv.

Funderingar från favoritfåtöljen

I min hyfsat snäva vinvärld där mina amatörglasögon sätts på med jämna mellanrum har jag fått för mig att det är dags att prova mig runt lite bland andra saker än hemmaplanens Bourgogne. Torsdagen och fredagen bjöd på ett koncentrat av detta och nu snurrar hjärnan motsols för fullt tryck.

I torsdags kväll satt jag med några vinvänner och provade vita viner från Tyskland och Österrike. Provningen är en del i ett semiprivat försök att i regi av Munskänkarna i Sollentuna/Barkarby köra en kurs på tvåbetygsnivå. Ett perfekt sätt för mig att bredda mig lite. Det som spottades var Sylvaner, Grüner Veltliner och Riesling. Jag erkänner, jag gillar Riesling och både köper och dricker en del. Kan tänka mig att utöka den delen av drickandet framöver.

Till lunch i fredags var det Toscansk provning av viner från Mazzei. Utförlig och insatt beskrivning finns här. Summeringen för egen del är att de yngre vinerna med mer direkt drickbarhet och tydligare elegans är att föredra. De äldre vinerna var lite mer påverkade av ekkyssen, men visst funkade de med, även om min smakradar inte landar lika tydligt där. På min egen Italien-lista finns en djupdykning i Piemonte, nu gäller det bara att få tummen ur och lite hjälp på vägen.

I fredags kväll kom så elddopet. En mer kuriosalik provning med en halvblind inledning där vin skulle paras med maträtt. Vinerna var röda och från vänster till höger var det Kroatien, Malta, Ryssland och Kina som var representerade. Om vi säger så här. Det var inga sniffarviner. Sen säger vi så här. Det var inga viner att dricka heller, men förbaskat roligt att prova. I synnerhet när det gällde det ryska vinet som var ett sött vin gjort på Cabernet Sauvignon. I min värld var det inte en siffra rätt. Bäst i sällskapet var faktiskt det kinesiska, även om det just denna gång kanske inte säger så mycket. Har jag behov av vin från dessa länder? Nope, det har jag inte, även om i alla fall Malta och Kroatien kan leverera saker som definitivt duger.

Kuriosaviner

Med smaklökarna i hyfsat behåll och den senaste ekplankan från Bourgogne i färskt minne gav jag mig så på en öppnad flaska vitt på hemmaplan, nämligen 2009 Chorey-Les-Beaune, Domaine Maillard Père et Fils. Där och då insåg jag att smakpreferensen har flyttat på sig en del under de senaste två åren. Vinet är helt OK, men kombinationen 2009-syra och lite övertydliga ektoner gör att jag inser att jag har lämnat det här bakom mig.

Jag har inga problem med ek egentligen, men när eken bara blir ek och tanken landar i nyhyvlad ekplanka, då är det för mycket. Sakta men säkert kommer alltså en del gamla trotjänare att bytas ut och ersättas med nytt i källaren. Inget konstigt med det....och "I did see it coming".

.....och vart kommer jag att landa då? Rent, elegant och drickbart redan i ungdomen för att utvecklas mot komplexitet....nåt åt det hållet. Kanske så att man får dricka Dujac, DRC och Rousseau för att känna sig säker ;-). Synd bara att plånboken är en parameter.

Nåväl, bara ner i källaren och plocka upp nåt som känns säkert.......

Tillbaka till källaren

Oj, som vi har saknat detta.....en hederlig Bourgogne som sprider glädje åt gom och själ. Idag drogs korken ur en flaska 2006 Aloxe-Corton 1er Cru "Les Grandes Lollières", Domaine Maillard Père & Fils. I mitt tycke brukar just detta vin vara det som har mest "själ" av domänens viner. Deras Savigny-Les-Beaune och Beaune "Les Grèves" står mer för lättdruckenhet och i viss mån elegans, men "Les Grandes Lollières" brukar få sinnena att lite svaja till. Låt oss se var vi befinner oss idag.

I grund och botten handlar det här vinet om kaffe och choklad från ekfaten, rejäla körsbär åt det kirschiga hållet och en hyfsat stor dos sötlakrits. Sen finns det viss drag av sous bois som skvallrar om att några år har gått, men det är detaljer.

Smakmässigt är vi inne i en fas där syror och tanniner fortfarande ger rejäl struktur och stadga och där frukten forfarande lyser kirschigt klar. Det som håller på att ske är att sötlakritsen får ett större grepp och att en viss sammetslen silkighet börjar infinna sig. Det är så rackarns gott redan idag, men det här lovar så mycket mer och ett par år till borde vara lagom tills nästa återbesök. 


Så skönt att få njuta lite igen......mmmmm

Rått kött, blod och järn

Vissa viner är förbaskat kul att bekanta sig med, i synnerhet när man inte alls förväntar sig något speciellt. För egen del har ett par riktigt häftiga upplevelser varit tillsammans med flaskor från Pommard, men det har varit med lite äldre buteljer. Idag korkar vi upp en hyfsat ung Pommard för att se vad det är för djur, och för att lite ta tempen på vad månde bliva. Det som hälls upp i glasen är 2007 Pommard "La Chanière", Domaine Maillard Père & Fils.

Det är rätt häftigt när leendet sprids av en doft som domineras av en rejäl dos charkuteributik. Tänk dig styckdelar, pölar och stänk av blod som ligger direkt på bänkarna av rostfritt stål. Toppa detta med järn, jord och ett allmänt drag av ruttnad och vi närmar oss helheten. Bakom allt detta finns en röd frukt, kaffe och lite mörk choklad. Sammantaget en rätt maskulin doft som säkert någon oinvigd mer skulle vilja kalla stank. 

I munnen blir det såklart en helt annan upplevelse med betydligt mer bär i form av körsbär och hallon, och smakar man riktigt noga kan man hitta en liten sötma i bären. Det som sticker ut mest är dock en rätt rejäl beska som inte har integrerats med frukten, utan tar lite väl stor plats. Smakerna av örter, lakrits och mörk choklad blir då lite svåra att fånga och tanken far mer till blodgrape och stjälkiga örter.

Ett vin med en sjuhelsikes karaktär som tycks ha tillräckligt med syra, frukt och snörpiga tanniner för att kunna bygga ihop sig till något kul med tiden, även om det aldrig kommer att bli något stort av det. Databasen uppdateras med texten "Vag god stör ej".

Tjänaren är död, länge leve tjänaren

Ett av de viner som jag under många år haft bulkvis av hemma är Savigny-Les-Beaune fråm Domaine Maillard. Den årgång vi bokstavligen har klunkat i oss under något år har varit 2006. Ett vin som för mig har varit enkel burgundisk drickbarhet definierad. I lådan återstod nu senast två flaskor och jag tänkte visa upp drickbarheten för några personer och då hade det hänt. Mognadsspöket hade slagit till. För vissa viner med ungdomlig fräschör och drickbarhet vill man inte att det ska hända, utan att det där härliga och ytterst drickbara vinflödet bara ska bestå.

Då övriga personer inte druckit vinet tidigare hade de ingen referens och kunde inte riktigt förstå varför jag blev lite "tjurskallig". Nåväl, vinet är fortsatt helt OK, men ett annat vin och den sista flaskan åker nog ner i strupen som en avlöning.....eller så glömmer jag medvetet bort den.

Vilken tur då att det finns en annan årgång som numer slåss om uppmärksamheten och vill vara det nya rättesnöret för enkel burgundisk drickbarhet. Samma vin, men årgång 2008 tar tacksamt över stafettpinnen och den lilla fadäsen med mognaden av årgång 2006 är redan bortglömd. Nu ska jag glädja mig åt detta ett par år innan jag gissar att årgång 2010 får ta över.

Tjänaren 2006 är död, länge leve tjänaren 2008. Har du möjlighet att testa så gör det.

Igår Croix, idag Maillard - "Les Grèves" alltså

Bara för att jämförelsen jag gjorde med Maillards variant av Les Grèves ska vara fullt ut korrekt öppnade vi en flaska dagen efter vi drack exemplaret från Croix, och den preliminära slusatsen jag hade då stämmer i alla fall för mig. Sambon är inte fullt ut lika övertygad. Låt oss kolla närmare på 2008 Beaune 1er Cru "Les Grèves", Domaine Maillard.

Skillnaden i färg är tydlig. Dagens flaska är blekare och mer transparent är gårdagens. När det kommer tll näsan har vi nu att göra med en kryddighet som är en blandning av Pinot-krydda, lakrits och köttbuljong. Sedan är det ljusa röda bär som hallon, jordgubbar och körsbär som ger sig tillkänna och till sist en släng undervegetation och mineraler.

Smakmässigt är det söta och till viss del syrliga bär som blandas med lakrits i ett silkigt format. Gott! I bakgrunden finns en beska som sakta klingar av och lämnar plats för fin liten mineralsvans.

Maillard är som minnet sa, ett väldigt lättdrucket vin som definitivt har släktskap med sin kusin från Croix, men som känns renare, enklare och slankare. Visst finns en påtaglig syra och ett par skopnävar med väldigt lätta tanniner, men det enda motstånd som egentligen finns är en svag beska. I övrigt är de ett
"slinka ner fort som attan"-vin.

Jag föredrar att dricka Maillard idag, medan sambon röstar knappt för Croix. På sikt är inget självklart. Hyfsat jämnt skägg alltså, men vi är överens om att båda vinerna levererar enligt förväntan.

Boeuf Bourguignon med klockrent sällskap

Ibland blir tillagningen av en klassiker av någon anledning lite annorlunda och så var fallet i lördags när huvudnumret för kvällen skulle bli en Boeuf Bourguignon. Jag brukar låta olika typer av rotsaker få koka med i någon timme för att ge smak och sedan tillsätta de klassiska attributen lök och svamp. Den här gången hade jag lök, en hyfsad kålrot som börjat tappa stunsen och ett gäng morötter som fick dansa med smör i pannan och bilda bas med köttet.

Skillnaden mot vanligt var att jag passerade rotsakerna och återanvände dem som en slags redning och det var ett riktigt Boeuf-lyft. Kanske inte enligt skolboken, men det blev helt rätt i alla fall.

Till grytan serverades två av våra trotjänare till viner, båda av årgång 2008. Vinerna var Aloxe-Corton 1er Cru ”Les Grandes Lollières”, Domaine Maillard Pere et fils och Beaune 1er Cru "Les Cent Vignes", Domaine Camille Giroud.

Jag tog inga som helst anteckningar och jag tänker inte heller försöka återge något annat än att samspelet mellan båda vinerna och maten var klockrent. Ärliga och välgjorda viner med samma ursprung som maten och till det ett väldigt trevligt sällskap som även uppskattar såväl mat som vin. I ett sånt läge är det väldigt svårt att gå fel och betyg och prisvärdet på vinerna blir riktigt, riktigt högt.

Nu när hösten är så vacker och tiden inne i hus och hem tar allt större plats vill jag på det här sättet bara rekommendera att du gör en rejäl höstgryta och njuter av lite röd Bourgogne till den, och bjud gärna hem någon du tycker om. Klockrent!!

....och så var de bara elva

Det är alltid något speciellt att med kirurgisk precision göra ett snitt i en Burgundisk vinlåda och blottlägga det översta lagret av tolv flaskor vin. Där ligger de skavhals och anar inte att snart ska en i buteljskaran ryckas från de övriga, och vad värre är, bli både stympad, utdragsamputerad och tömd på sina vätskor.

Just idag är det stapelvaran Savigny-Les-Beaune från en av våra "husleverantörer", Domaine Maillard Père et Fils, som gäller. En trotjänare som brukar leverera väldigt bra drickvärde och oftast slinker ner som vore det saft. Efter rätt många flaskor från Maillard har jag landat i att det finns tre viner som passar mig, i alla fall de flesta år. Dessa är följande:

• Savigny-Les-Beaune
• Beaune 1er Cru "Les Grèves"
• Aloxe-Corton 1er Cru ”Les Lollières”

Sedan har Chorey-Les-Beaune också visat bra takter de senaste gångerna så den landar väl snart på listan. Idel rött, samt enkelt, ärligt och Bourgogne.

Maillards källare oktober 2010

Tillbaka till lådan då....och till flaskan som fått sätta livet till. Det är en 2008 Savigny-Les-Beaune, Domaine Maillard Père et Fils.

Här behövs inga analyser. Det doftar ren Bourgogne-juice med röda bär och kryddiga fat. Smaken eller kanske ännu mer drickbarheten är påfallande. Det här rinner ner utan att man hinner blinka. Ganska enkelt, men väldigt balanserat och lättdrucket. Priset på 17 Euro kan nog ingen klaga över.......

........och kvar ligger elva till och anar ingenting. Känns bra!

2008 Beaune 1er Cru "Les Grèves" - Bara gott

Igår var det lite firande med god middag, och den sista flaskan som öppnades på sluttampen var en 2008a av Maillards Beaune 1er Cru "Les Grèves". Min första ordentliga bekantskap med den årgången av vinet.

Doftintrycket var initialt lite ungdomligt diffust och anonymt, men vinet öppnade efterhand upp sig och visade upp fina kryddor och fat tillsammans med en frukt som jag fick till skogshallon, jordgubbar och även kanske lite spår av körsbär. Förutom det fanns vissa små drag av undervegetation och lite grusiga mineraler.

Det är i munnen det däremot händer saker. Här finns all den Pinositet jag önskar mig. Basen är en silkig och söt blandning av kryddor och mjuka, röda bär. Kärnan med syra och tanniner skapar en snygg kropp och tanninerna hänger med i svansen där det klirrar till av lite gruskorn.

Intrycken är måhända lite halvt påverkade av kvällens övriga viner, men vinet slog exempelvis undan benen på resterna av Camille Girouds Gevrey-Chambertin. Bara att buga och bocka för Maillards röda ännu en gång. I synnerhet som flaskan betingar 32 Euro. Dubbla tummar upp.

Semester, sommarlov och ännu en 2009a som övertygar

Med kropp och själ fyllda av Idas sommarvisa inför fem veckors ledighet tog vi igår en kort promenad till svärmor för sommarmiddag med påföljande bad för de hågade.

Till en riktigt god, gräddig kyckling serverades bl.a. en 2009 Chorey-Les-Beaune från Domaine Maillard Père & Fils. Här gjordes inga noteringar, men i minnet finns ett vin som överraskade ruskigt positivt.

Rara droppar och badande kroppar

Det man ska ha i bakhuvudet är att vi har att göra med ett Village-vin från en lite enklare by, så mina förväntningar var faktiskt inte så höga.

Tji fick jag i positiv bemärkelse. Här kom som ett trollspö en rödfrukt och pinotkrydda av riktigt fint slag ur kupan. Hallon, vinbär och lite körsbär i en ljuvlig kompott. Dansandes runt frukten flög doftpåsar med olika innehåll såsom tallbarr, örter och finmalda kryddor från österlandet. Sniffvänligheten var kalasbra.

Inte blev det direkt sämre när dropparna virvlades runt i munnen. Här fanns lite av en annan mix av frukt med mer av svarta vinbär och körsbär och sedan en förvånansvärt silkig och härlig textur med alla små och önskade Pinot-markörer. Allt balanserat av små finmaskiga tanniner och en perfekt avvägd syra .

Ett ruskigt bra hantverk för i sammanhanget modesta 16 Euro. Prisvärdesmässigt undrar jag om jag inte drack årets bästa "Bang for the buck" igår.

........och då har semestern ändå bara börjat.

Lättdrucket sommarvin från Chorey-Lès-Beaune

Efter en traditionsenlig midsommar med bl.a. sill och grill känns det skönt att i lugn och ro ta sig ett par glas väldigt lättdrucket vin och veta att det är en vecka kvar innan semestern inleds. Valet av vin blev idag ett vitt kommunvin från Chorey-Lès-Beaune och den lilla firman Domaine Maillard Père & Fils.

Chorey-Lès-Beaune förresten, det är lite av en udda fågel bland byarna i Côte d'Or då den ligger på "fel" sida om RN74, d.v.s. på den platta och lågt liggande slättmarken. Marken som blev klassificerad som egen AOC först 1974 räknas inte till de bättre områdena, vilket tydligt märks genom att det här saknas vingårdar klassade högre än Village-nivån. Oavsett detta så finns det faktiskt en del helt OK vin härifrån och det brukar vara bra prissatt i förhållande till sina mer namnkunniga bygrannar.

Anledningen till att det går att göra bra vin härifrån är att det finns ett vattenflöde i form av Rhoin som förr i tiden förde med sig kalksten, sand och annat som över tiden har skapat goda förutsättningar för vinodling.

En av de få producenter som gör vitt vin från byn är Domaine Maillard Père & Fils och det är ett vin från dem som dricks idag, nämligen en 2008 Chorey-Lès-Beaune Blanc.

En rätt enkel och fräsch doft möter en i glaset. Här dominerar en lätt och ren doft av gul frukt med äpple och citrus som huvudfrukter. Tillsammans med lätta toner av rostad ek och en svag, svag touch av smörkola skapas ett rätt trevligt doftintryck.

Doftintrycken återkommer i munnen och med hjälp av en rejäl dos syra skapas ett fräscht, om än rätt enkelt vin. Det fungerar väldigt bra att bara att dricka som det är och mår ganska bra av att hållas rätt svalt. Kvaliteten håller inte upp vinet när temperaturen i glaset stiger. Som bersåvin är det dock perfekt och för 16 Euro sitter det som en schmäck.

Sparrismiddag med Champagne och Bourgogne

Nu har det äntligen börjat knaka i sparrisbädden och skotten växer i en rasande takt. Det brukar kunna innebära en del trevliga middagar och en sådan hade vi igår. Vännerna M & L kom över med delar av barnaskaran och en låda ostron. Med ett sådant inspel blev det naturligt med lite Champagne eller ganska mycket faktiskt. Vi såg till att öppna tre flaskor från firma Georges Maizières som drivs av Georges dotter Sylvie. Det lite roliga med Champagnerna var att det var tre druvrena flaskor från respektive Champagnedruva.

Trevliga viner alla tre med Pinot Noiren som hyfsat gemensam favorit. Inga viner som skapade applådåskor men de funkade som sammanhållande tema för kvällen, tillsammans med sparrisen. Det dricks som vanligt alldeles för lite Champagne i vårt hem. Bättring anbefalles, för gott är det definitivt.

När kvällen fortsatte och ostron och sparrissoppa hade lagt grunden i magarna var det dags att öppna lite rött. Champagne och lammytterfile är ju som bekant inte en klockren matchning. Först ut var en flaska Gevrey-Chambertin Tradition från Alain Burguet, med årgången 2006. Ett riktigt trevligt vin med klassiska Gevrey-markörer av frukt och kryddor. Till det även en trevlig silkighet som alltid får mina mungipor uppåt. Det enda som saknades var kanske lite uuuumpf, meaning att mellanpartiet var lite av det lite glesare slaget. Sammantaget dock ett gott vin och helt OK för att vara Village-nivå. Jag återkommer med ett fylligare inägg om Burguet en annan gång, för det finns en del gottigt att prova från den domänen.

Därefter önskades något rött som skulle vara riktigt lättdrucket och fruktigt, så det blev en lite enklare flaska från Domaine Maillard Père & Fils, nämligen en Savigny-Les-Beaune 2006. Det vinet drack jag senast för inte mer än ett par månader sedan och detaljer om det finns här. Kvällens intryck stämmer väldigt bra överens med de noteringarna och det som är slående är den extrema drickbarheten. Swoooosh säger det i glaset. Enkelt och gott.....och ett klockrent prisvärde (16 Euro).

......och det knakar vidare nere hos sparrisen.

Ett band, en huvudperson i en bok och en by i Côte d'Or

Ledtråd 1 - En skotsk grupp från Edinburgh lystrar till namnet.
Ledtråd 2 - Huvudpersonen i Albert Camus roman Främlingen bär namnet.
Ledtråd 3 - Det är namnet på den by som producerar mest vitt vin i hela Côte de Beaune.

Jag tänkte under någon vecka dricka mig igenom ett antal olika flaskor från denna by och samtidigt försöka belysa några olika fakta om byn och dess viner, odlare och annat. Fast främst tänkte jag nog se hur väl olika producenter lyckas med att fånga den klassiska "bystilen".

Låt oss vänta med fakta till senare tillfällen och ge oss på det första vinet.

Det första doftintrycket från en lite för kall flaska är att här finns gula äpplen, citrus och ek. Punkt.

Med värme, luft och en dos välvilja kryper det sedan fram både hasselnötter och smör, samt även en sötma bestående av honung och något som liknar muscovadosocker.

I munnen känns äpplena, men främst citrusen igen avseende fruktkontot. Här finns också smöret och ekrosten och ett mineralrikt, citrus- och melonbeskt avslut. Syran är ganska tydlig och allt som allt funkar det rätt bra, även om det kanske är lite klent i mitten.

Hur ska det här sammanfattas då? Jag är ju långt ifrån expert, men det här känns som ett rätt svårplacerat vitt vin från Bourgogne av helt OK kvalitet, men inte mycket mer än så. Producenten är definitivt bättre på att hantera sina röda viner. Att ha lagt ut 30 Euro för just det här vinet är väl inte världens bästa köp helt enkelt.

Vinet då? Jo, det är en 2008 Meursault från Domaine Maillard Père et Fils.

Provning, slattar och middag

Fredagen bjöd på en fantastiskt god middag som hade sin utgångspunkt i en finfin hjortfilé och en drös Karl Johan-svamp plockade i höstas. Till det en nyanländ flaska från Domaine Heresztyn (se gårdagens inlägg).

Till kocken och lite, lite i rödvinsskyn blev det också ett helt nyinköpt vin från Domaine Boisset, nämligen deras 2009 Santenay 1er Cru La Comme. (Släpptes 1/4). Det dracks lätt dag ett och lämnade inga bestående eller bloggbara minnen. Såhär dag två undrar vi om det hänt något.....mer om det längre ned, för innan dess blev det spanska viner på bortaplan och en laxmiddag på hemmaplan.

De spanska vinerna avnjöts hos team A & D, där eftermiddagen blev alldeles förträfflig. Tänk er en bra Cava vid ankomsten och sedan en spansk buffé värdig en mindre kejsare. Det var lufttorkat från ko och gris, diverse ostar, korvar och en hel del annat. Tokmums helt enkelt. Till allt plockgodis serverades Rioja vs. Ribera del Duero, i formen av fyra glas Tempranillo.

Ur minnet, utan anteckningar är intrycken följande:

Glas 1. Ljusrött, enkelt och lättdrucket. Rätt diffusa, dammiga toner av röda bär, mest körsbär.

Glas 2. Mörkt rödblå färg. Kompakt kryddig doft med rejäl ek (kanske lite väl mycket bacon) och en massa annat som kom fram efter hand, såsom körsbär, plommon och kakao. Gott, men behövde definitivt mat.

Glas 3. Mörkt rödblå färg. En blandning av körsbär och gamla "dilliga" skaldjursskal. Lite glest, men ändå helt OK. Också i behov av mat.

Glas 4. Mörkt röd. En sjuherrans doftpelare med allsköns härliga dofter. Flaskan öppnades i torsdags och har sedan dess uppfostrats 8 timmar i karaff och övrig tid i flaskan. Ändå finns kalasmycket vitalitet kvar och här krävs definitivt mer lagring för att få ut potentialen. Funkade bäst som solitär, men skulle må bra av en rejäl dos fettmotstånd.

.....och vad drack vi då?

Glas 1. 2007, El Molino (6044), 75:-
Glas 2. 2005, Baigorri de Garage (96861), 385:-
Glas 3. 2007, El Pedrosal (2389), 87:-
Glas 4. 2004, Parcela El Nogal (94153), 595:-

Summa summarum är glas 2 och 4 är riktigt bra. Glas 2 är rätt så drickfärdigt, medan glas 4 är oförlöst och har en grym potential. Med mina Spanienreferenser får allt tas med en nypa salt, men sällskapet var rätt så överens.

Fram med mobilen. Slå 020-202020.....och vänta. Efter en mindre evighet dyker taxin upp och jag är försenad till hemmets laxmiddag. Som tur är hade de räknat med det, alternativt planerat fel, för jag är perfekt i tid. Till laxen finns färsk, nystekt sparris och en parmesankräm, samt ett vinglas med något jag känner igen väldigt väl.

Lite väl mycket ek, men ändå rätt OK är glaset med Chorey-Les-Beaune 2006 från Domaine Maillard. I jämförelse med andra provade årgångar är det dock inte riktigt prisvärt, trots priset på 16 Euro. Det här visar nog ganska tydligt på hur en helt OK domän som Maillard faktiskt inte lyckas leverera alla år, utan emellanåt så spretar det lite, även om det inte är dåligt på något sätt....eller är det så att smaken förändras?

Hur var det då vinerna som öppnades igår?

Boisset fortsätter att vara drickvänligt, men blir lite till en parentes bland alla vin som dricks idag. Visst finns här Bourgogne-markörerna, men är man en 1er Cru ska man vara en 1er Cru, och det levereras inte på den nivån. Priset (179 Kronor) avskräcker inte, men jag kan ändå inte rekommendera köp.

Dag två av vinet från Domaine Heresztyn är en helt annat historia, här börjar Gevrey-Chambertin göra sig riktigt tillkänna. Det har blivit mer till en finessrik, silkig, fruktig smekning efter ett dygns utveckling. Inget snack längre. Här ska det köpas fler, även om kvittot stämplat in på 325 kronor.

Nu ska jag slicka såren innan söndagens kalas, för gästerna som kommer vill garanterat ha vin till sitt kött. Det är tufft att leva ibland :-)