Resultatet blev en skön blandning viner med ett par flaskor som stack ut som både bättre och sämre, och sammantaget visade det hyfsat väl på bredden av Bourgogne.
En middag ska ju även innehålla mat och här var idén att servera bonnamat till bonnaflaskorna och lite mer elegans till de eleganta rätterna. Såklart var maten inspirerad av vinerna och av deras ursprung.....
.....återhämtad från fredagens batalj ska jag nu försöka återge smaker och intryck och förmedla dem....en liten utmaning då det var ett fyrverkeri och tiden vid spisen kombinerat med att jag mest ville njuta, gjorde att jag avstod från att ta några direkta anteckningar. Känslan av vinerna och maten sitter dock rätt bra i minnet så här kommer lite reflektioner.
Flight ett - Vita bonna-Bourgogner
2007 Saint Aubin 1er Cru "Les Murgers des Dents de Chien", Gerard Thomas
2010 Saint Romain, Alain Gras
2010 Rully 1er Cru "La Pucelle", Paul et Marie Jacqueson
Vinerna från Gerard Thomas tycker jag personligen lyckas stämpla in precis på rätt sida av eklinjalen. Det innebär dock att de har en ganska tydlig ekkaraktär, något man ska vara medveten om. I tidigare årgångar tyckte jag att ekbehandlingen överskuggade terroiren, men från runt 2007/2008 är det en lite mer varsam behandling. Det kan ha att göra med att döttrarna numer är de som bestämmer över vinmakandet. Ett trevligt vin med tydligt feta ektoner, men som balanseras upp av en tydlig touch av citrus. Enkelt och gott att ha till vardagsmiddagen.
Alain Gras bjuder på en helt annan historia. Mannen på kullen är en snäll liten farbror med begynnande flint och ett behagligt leende som i mitt tycke gör väldigt prisvärda viner. Här finns det inget som döljer och vinet ger således ett mer distinkt eller precist uttryck med en alldeles förtjusande flintstensmineralitet. Munkänslan är mer elegant och drickbar med alla beståndsdelar på rätt plats. Bättre vit Bourgogne för 15 Euro är svår att hitta.
Paul och Marie Jacqueson dök jag på för några år sedan och den första årgång jag provade var 2009. Det här är viner som kommer från det lite varmare Côte Chalonnaise och då får man kanske inte samma mineraliska struktur, men å andra sidan får man en tydligare floralitet. Precis så var känslan här. Det har en tydligare dragning åt tropiska frukter och lättare blommor, men även bra syra, lite kryddor och en touch mineraler.
För min del var det ingen diskussion om att Alain Gras vann den här matchen. Det är också hans viner jag med säkerhet kommer att fortsätta att köpa. Han gör en vingårdsbetecknad Meursault, "Les Tillets", som väl är värd att testa och även ett rött från Auxey-Duresses med rankor som är en bit över 100 år gamla som också är riktigt trevligt.
Till vinerna serverades en enkel bondsallad med örtstekta krutonger, sidfläsk och trattkantareller. Väldigt likt de sallader du kan få i en liten byrestaurang i Bourgogne. Och ja, det funkade bra med vinerna.
Flight två - Bättre vita buteljer
Här råkade vi ut för kvällens enda olycka avseende korkdjävulen. Ytterst trist att det skulle drabba en 2002 Meursault, Coche-Dury.
Bara att hitta en ersättare och efter lite plockande föll valet på Fontaine-Gagnard. Vinerna blev nu följande:
2007 Meursault "Les Meix Chavaux", Roulot
2005 Meursault, Comtes Lafon
2010 Batard-Montrachet, Fontaine-Gagnard
Det här var en rolig flight där producenterna inte behöver någon närmare presentation. Roulot bjöd på i mitt tycke en producenttypisk finess, stramhet och elegans med florala övertoner. Det är välbalanserat med en svag, men tydlig Meursaultitet. Väldigt fint sammansatt.
Comtes Lafon kändes initialt lite udda med en väldigt tydlig doft av torkade skaldjursskal, men med tiden och i synnerhet till maten, så växte det ut i kostymen och alla delar föll på plats. Åter ett elegant vin från en av mina favoritproducenter.
Det är dock lite svårt att strö superlativer kring dessa viner när man landar med näsan i det tredje glaset. Redan i doften förstår man att det här är ett annat djur och det späs på när det kommer in i munnen. Här finns allsköns frukter och kryddor och när man sammanfattar intrycken blir det perfekt balans med en tydlig komplexitet i både doft och smak. Här göms det beståndsdelar i skikt efter skikt, men ändå står dörren på vid gavel....och då kan det inte vara annat än Grand Cru. Lysande! Att Fontaine-Gagnard vann den här flighten råder det liksom inget tvivel om.
Maten därtill var en len soppa på jordärtskocka,serverad med pilgrimsmussla, baconströssel och finhackad gräslök. Här satt skaldjurstonerna från Comtes Lafon som en schmäck. Tänk vilket lyft ett vin kan få när det gifter sig med mat.
Flight tre - Röda bonna-Bourgogner
2006 Aloxe-Corton "Les Grandes Lollières", Maillard Père & Fils
2005 Beaune 1er Cru "Clos du Roy", Prieur-Brunet
2008 Gevrey-Chambertin "Vieilles Vignes", Humbert Frères
Här landade vi nog in i den mest trista flighten, men visst fanns det lite intressant att notera. Maillard inledde och bjöd på en skön smeksamhet med ett vin som just nu bjuder på sig själv i en len och lakrisal skrud, men där syra och små tanniner fortfarande ger bra ryggrad. Maillard tillhör i mitt tycke de bättre "bönderna" och "Les Grandes Lollières" är det vin jag brukar gilla bäst från firman, men sen finns även Beaune "Les Grèves" och Savigny-Les-Beaune som brukar leverera. I synnerhet det senare brukar definiera burgundisk klunkbarhet i sin ungdom.
Prieur-Brunet är en producent som jag inte köper av längre. De levererar helt enkelt inte tillräckligt bra för mina nuvarande smaklökar. Det visades även av dagens vin som var lite spretigt och kanske stjälkigt trots den fina årgången. Snabbt över till nästa.
Katjang! Här blev det lite för mycket av det goda. Ekat så det förslår och inte alls vad jag hade förväntat mig. Det är nog så att man ska köpa den här producenten bara varmare år, för ibland levereras det riktigt rejält. Nu lämnar vi det därhän.
Till vinerna serverades en klassisk Bouef med karamelliserad schalottenlök. Bonnigt värre, och med en skiva bröd till så var matchningen till vinerna hemma.
Flight fyra - Bättre röda buteljer
2009 Vosne-Romanée "Vieilles Vignes", Cecile Tremblay
2011 Vosne-Romanée 1er Cru "Les Beaux Monts", Dujac
2010 Échézeaux, DRC
Det första vinet var ett av de jag verkligen ville bjuda på, mest för att de flesta inte provat viner från Cecile Tremblay. Lite kuriosa är att hon är "grand niece" till Henri Jayer och sitter på en räcka bra vingårdar. Hon började 2003 med 3 ha och kommer inom snar framtid att "fått hem" resten och sitter då på 6 ha. Vinet då? Väldigt enkelt att gilla med tydlig Vosnisk prägel (i synnerhet om man vet som finns i glaset). Det är snyggt gjort och väldigt välbalanserat. Kommentarerna kring vinet var att det var lite kort, men vad blir inte det ställt mot en DRC.
Kvällens mest underliga vin var nog Dujac som jag först upplevde väldigt anonymt och som därefter ändrade karaktär ett par vändor innan det liksom föll ur ramarna. När det upplevdes som bäst var det dock väldigt drickbart och slank ner utan minsta motstånd. Gott, men lämnade en del frågetecken.
Sen smällde det till rejält när näsan landade i DRCs Échézeaux. Vilket sjuhelsikes fyrverkeri av dofter. Hela julens kryddbukett och de där apelsinerna med kryddnejlikor. Det är svårt att hitta en bättre doftupplevelse. För mig är det utan tvekan kvällens doft med ett djup och ett spektrum som andas klass. Smaken är en skönhet den med, men det är doften jag bär med mig. Det här är klass!
Maten härtill var ankbröst som skulle matcha faten i DRC och rubbades med allsköns julkryddor. Till det serverades gräddkokta bönor och en kraftigt koncentrerad rödvinsreduktion. Förutom att bönorna var lite sönderkokta så funkade maten kalasbra till.
Här fick vi också inspel av en bonusflaska medhavd av Per, en 2002 Mazy-Chambertin, Armand Rousseau. Flaskan kändes mer mogen är sin årgång och bjöd på ett härligt balanserat och drickbart vin.
Till efterspel och reflektion serverades lite ostar och när jag sedan summerade karaffer och flaskor insåg jag att av de bättre vinerna så fanns det slattar kvar av Roulot, Tremblay och Dujac.....det säger nog en del om preferenserna runt bordet.
