Kupevärmare

Det finns absolut mest viner från Bourgogne i min källare, men självklart har det smugit sig in lite annat smått och gott som då och då pockar på uppmärksamheten. I ett hörn finns det ett gäng flaskor som man lätt känner igen på det stora E som finns på folien över korken. Det är en samling viner signerade Larry McKenna på Escarpment, lite Kiwi-vin alltså.

Igår ville jag ha något värmande, utan att ge mig på riktig alkoholvärme och då kan ett vin från Escarpment vara en bra kompromiss. Vinet som valdes var en 2006 Kupe, Escarpment.

Varmare bär än vad jag är van med som sig bör, med körsbär som fanbärare och en släng blåbär och plommon vid sidan av. Bären kompletteras med ett stänk skog i form av tallbarr och rätt tydliga drag av begynnande undervegetation. Till detta finns en diffus kryddighet och några stänk målarlåda.

En rejäl kryddighet som backar upp den kirschiga och lät varma frukten ger en väldigt trevlig smakbild. Lägg därtill lite apelsin och en fin och lätt beska och munnen börjar smacka. Att sedan syran fortfarande är rätt ung och tanninerna finns där, även om de slipats ner rejält, gör att drickglädjen är på topp. Svårt att tro att vinet blir mycket bättre än så här. Jag har någon flaska till så jag följer väl med under något år och ser vad som händer. Oavsett så är det ett riktigt mumsigt vin.

Snabbspottning hos Vingruppen

En hektisk tisdag ska jag hinna pressa in ett snabbt besök hos Vingruppen och försöka spotta mig igenom i alla fall några tiotal flaskor. Med provningsprotokoll á la trycksak och över 250 viner att välja bland hugger jag mig in bland övriga provare och börjar sörplandet och spottandet.

Min målsättning var att prova viner baserade på Chardonnay och Pinot Noir, samt botanisera bland riesling, Italien och göra några spontana nerdykningar där andan föll på.

Jag inledde med de röda och det ska ju inte mycket till för att jag ska vara nöjd när det dukas upp lite bättre Bourgogner. Dagens bästa röda var i min mun 2009 Clos de Lambrays Grand Cru, Domaine des Lambrays, ett riktigt elegant vin i vardande som man verkligen vill ha i källaren. 2006 Pommard 1er Cru Les Grand Epenots, Maison Louis Jadot gör inte heller någon besviken, men även här är det nog läge att vänta lite för att optimera njutningen.

Av de utrikiska konkurrenterna slank 2008 North Slope Pinot Noir, Walter Hansel ner utan motstånd. Ruskigt drickvänligt och alltid lika gott. Ett vin jag alltid har några exemplar av i källaren.Trevligt var också  2010 Shea Vineyard Pinot Noir, Bergström Winery. Jag skulle dock låta det få lite tid så eken sjunker in ännu mer. Får kanske ta rygg på FVs botanisering i Oregon framöver......vi får se.

På den vita sidan finns ett problem. Gillar man Chardonnay, vinerna är kylda med is och man har lite bråttom så får man inte uppleva vinerna från sin bästa sida. Lite tur hade jag dock och en perfekt tempererad 2007 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Chenevottes", Maison Louis Jadot fick jag riktigt njuta av. Bra frukt, fetma och fin mineral i kombination med rätt temperatur gjorde det till en vinnare. Sen fanns det ju andra godsaker från Maison Louis Jadot, ett par godsaker från Arnaud Ente och instegsvinet från Lucien Le Moine. Den senare har instegsviner som är ruskigt bra på både den vita och röda sidan och visar på vad producenten är kapabel till.

Övrig Chardonnay och övriga viner sprang jag lite förbi i ett lite väl högt tempo för att kunna ge dem rättvisa. Summa summarum är dock att jag är Bourgogne-nörd och njuter mest och bäst av vinerna därifrån. Jag kan åter konstatera att Vingruppen har en bra palett producenter som jag gärna dricker mer av, både till vardag och till fest. Nästa gång ska jag bara se till att ha mer tid på mig så jag verkligen hinner med det jag vill.

En annorlunda provning - lite som ett Kinder-ägg

Så var det då dags för vinprovning på hemmaplan med gänget från Munskänkarna. Det brukar vara kul, intressant och lärorikt och självklart blint. Nu hade turen kommit till undertecknad att välja tema och efter en hel del fnulande löste det sig riktigt bra.

Med inspiration från bloggen "Brooklynguy's Wine and Food Blog" och hans återkommande inlägg "You be the Sommelier" blev temat att utifrån en presenterad maträtt gissa vilken typ av vin som skulle serveras och efter det även prova vinerna blint och att gissa igen. Som belöning fick man sedan även en maträtt att prova vinet till, för att bedöma matchningen. Lite som ett Kinder-ägg, tre överraskningar i en.

Först ut för att sätta an tonen var gårdagens bloggade vin, 53:an från Meursault....och JA, vi kom i stämning direkt. Efter det var det fyra rätter och sex viner och av rent praktiska skäl hann jag inte ta några noteringar då köket tog en rätt stor del av tiden. Nedan följer dock upplägget och en del funderingar på vägen.


Förrätt ett - Ceviche - Tärnad hällefilé (blåkveit) marinerades i stora mängder lime tillsammans med chili, vitlök och koriander. Det balanserades upp med lite salt och socker. Till servering blandades detta med blancherad grön sparris.

Gissningarna? Det gick rätt fort för deltagarna att enas om att det borde komma en Riesling i glasen. Ingen mer specificering än så. Väl avsmakat landade sedan de flesta gissingarna på en Mosel-Riesling.

Facit: 2010 Rausch Kabinett, Zilliken. Fungerade utmärkt och sötman i vinet rundade av både den rejäla syran och det lilla chilibettet. En ganska enkel kombination att gissa sig till och en matchning som verkligen fungerar i realiteten. Mer om vinet....kolla här.


Förrätt två - Soppa på Karl-Johan - Förberedd dagen innan blev det så dags för en soppa på Karl-Johan. Då jag blev ombedd att skicka receptet till deltagarna återskapade jag det och det följer nedan. Små portioner för 8 personer.

• Blötlägg kanske 60 gram Karl-Johan och låt den bli lite mjuk. Pressa ur vätskan och lägg åt sidan.
• Smörfräs ett par finhackade schalottenlökar och en finhackad klyfta vitlök i smör (dumt att snåla). Löken ska mjukna och inte brynas.
• Tillsätt svampen och låt det gotta ihop sig några (5-10) minuter på medelvärme.
• Häll över ett par deciliter vitt vin och en halvliter grädde.
• Koka upp och låt puttra någon minut och smaka av med salt, vitpeppar och svampfond.
• Mixa soppan slät med en stavmixer och passera genom något passade, Sil är lite väl finmaskigt. Sen tillbaka med soppan i kastrullen.
• För att balansera upp beskan tillsatte jag sedan lite gele (krusbär) och ett par matskedar sherry.
• Slutligen tunnades soppan ut med lite mjölk till rätt konsistens

Och just ja, till soppan serverades varsin brödstång (levain) som stektes i smör och olivolja och kryddades med salt och örter.

Gissningarna? Här var jag mest i köket, men gissningarna jag fångade upp var Pinot Noir och Gamay på den röda sidan och Chardonnay och Sauvignon Blanc på den vita. Det fanns säkert fler och till en sådan soppa kan man ju välja lite och lyckas rätt bra.

När vinet hade serverats hade merparten till slut landat i Chardonnay och även i Bourgogne.

Facit: 2006 Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Folatières", Domaine Hubert Chavy. Ett väldigt lent och balanserat vin som är i ett väldigt bra drickläge. Den lite feta lenheten tyckte jag tog bort det lilla av beskhet som fanns i soppan, men vinet kanske skulle vunnit på att bjuda på lite mer syra för att stå upp mot soppans fetma. Dock, återigen en bra matchning i sin helhet med soppa bröd och vin. Brödet tillförde en lite annan textur som nästan behövdes mot fetman....kanske det räddade upp den lite låga syran? Mer om vinet....kolla här.

Några som hade Zilliken kvar i glasen tyckte att den matchade soppan ännu bättre än det avsedda vinet. Så kan det gå som glad amatör :-)


Huvudrätt ett - Anka med råraka och rödvinsreduktion - Några skivor ankbröst, en liten råraka, ett par gröna sparrisar och en rödvinsreduktion som tack och lov gjorts dagen innan.

Gissningarna? Här var det liksom inget snack egentligen. Kanske lite väl uppenbart att en Bourgogne-älskare skulle välja Pinot Noir. Men vad säger egentligen druvan om vart vinet, eller i det här fallet vinerna, kommer ifrån?

När vinerna fanns i glasen gick diskussionerna rätt livliga runt bordet och gissningarna gick åt flera håll, men ofta landade man ganska rätt. När jag tipsade om att inget vin var från Europa föll bitarna på plats och länderna spikades. Snyggt.

Facit: 2006 Escarpment Pinot Noir och 2006 Russian River Valley Pinot Noir (Cuvée Alyce), Walter Hansel.

Båda vinerna funkade kalasbra till maten och inledningsvis var det lite svårt att skilja ut kvalitetsskillnaden. De kom rakt från källaren på 12 grader. Med luft och några grader kändes det rätt tydligt vart det barkade hän. Escarpment tycktes vika ner sig lite och Hansel bara växte. Till slut var det inget snack om vilket vin som tog hem flest röster. Mer om vinerna....kolla här och här.


Huvudrätt två - Lammkorv med gräddkokta bönor och glacerad lök - Sista rätten för kvällen var min egen favorit. Det var en stekt lammkorv, en korv min sambo köper via en arbetskamrat, vars son gör italienska korvar på kvällarna som extraknäck. Korven serverades med cannellini-bönor kokta i buljong och grädde och till det pärllök och vitlök som förvällts och därefter glacerats i smör och honung innan de fick snabbt fick puttra i en kraftig kalvbuljong innan uppläggning.

Gissningarna? Nu var det väldigt mycket stök i köket och stämningen vid bordet hade hoppat upp ett par nivåer. Att då fånga upp gissningarna var lite svårt, men det chansades nog mest brett på den här maträtten. Här hörde jag gamla världen och nya världen och även både rött och vitt...rosé? Själv hade jag tankarna på lite rustik och bonnig matlagning från Franrike eller Italien, men som såklart kunnat landa på helt andra håll.

Med vinerna i glasen och efter lite sniffande, smakande och diskussioner så prickades i alla fall glas två till en italiensk Nebba. Gott nog. Glas ett placerades lite bredare i mestadels södra Frankrike.

Facit: 2006 Gigondas "Valbelle", Chateau de Saint Cosme och 2003 Barolo, Massolino. Efter tidigare lena och slanka viner så var det då dags för motståndsrörelsen att visa vad den kan bjuda på, ja tanniner alltså. Två rejäla matviner som i min smak fungerade kalas till maten då de gräddkokta bönorna tog ner dem på jorden och gjorde det till riktigt lyckade matchningar. Som solitärer, när jag kunde andas ut efter allt köksbestyr, var de lite för "tuggiga" för min smak. Jag har dock ett gäng Valbelle i källaren och om jag nu glömmer dem i några år så kan de nog landa riktigt bra. Mer om vinerna....kolla här och här.

Summa summarum ett väldigt roligt tema, men där arrangören får rikta in sig på att få allt att fungera och fördela tiden mellan kök och matbord. Tur då att det kan serveras bonusviner både före och efter :-)

En annat slags Pinot

Hej vad det går, ja då menar jag drickandet av andra sorters viner än Bourgogner. Det närmaste jag har landat "home base" på några dagar är en flaska från ett djupt hörn av min egen källare, nämligen en flaska från Kiwi-land, närmare bestämt från firman Escarpment. Jag köpte på mig ett par blandade lådor för några år sedan och nu börjar det nog bli dags att skörda tror jag.

Det vin vi plockade ur samlingen var en 2006 Moana, Escarpment.

Det här är färgmässigt definitivt betydligt tätare än mina vardags-Bourgogner och har en sniff som avviker en del från det jag är van vid, framför allt är det en fylligare helhet med tydliga animaliska drag, rätt tät frukt och i min näsa en väldigt tydlig pinjeskog som den doftar under den varma säsongen. Sen finns här vissa drag av mint och målarlåda. Inga fel på sniffen alls faktiskt.

I munnen är det ett väldigt lent vin, utan några som helst tanniner kvar. Syran bär fortfarande fram en levande frukt som även tillåter drag av lakrits, örter och tallbarr att kika fram. Viss mognad med drag åt jord och kött kan man också känna av och mot slutet finns ett svagt drag av askfat och en viss beska som bara känns trevlig.

Trevligt och gott och kul som lite omväxling till övrig Pinot.

Pinot Noir från Grekland - Kan det funka?

Jag provade och köpte en del trevliga viner på Kreta tidigare i somras och som ett sista spontaninköp, lite på chans, plockade jag åt mig en flaska Pinot Noir. Flaskan kommer från Alpha Estate, en firma som ligger belägen i Regionen Makedonien i Norra Grekland, närmare bestämt i området Amyndeon och dess högplatå.

Odlingarna här ligger på mellan dryga 600 och dryga 700 meter över havet och tillhör Greklands svalaste områden för vinodling. Här på högplatån har Alpha Estate sin vingårdsmark och producerar viner från ett flertal inhemska druvor och även från mer internationellt kända sådana. Ett av vinerna som produceras görs på Pinot Noir och det är den juicen som finns i glasen idag.

Vill du veta mer om producenten ska du kolla här. För mer om grekiska viner läs de trevliga blogginläggen på Wine Virtuosity eller så tar du tjuren vid hornen och kollar här.

Över till vinet som är 2007 Alpha Estate Pinot Noir. Det här blir min debut när det gäller Grekisk Pinot Noir, så jag är lite extra nyfiken.

Det första doftintrycket är en combo av hallon och körsbär, men här finns också katrinplommon och en fin fatbehandling med en god doft av mörk choklad. Det som slår mig är att efter ett tag så känns doften lite tunn, nästan vattnig, men annars är den ganska trevlig. Inget sniffvin dock.

I munnen finns en rätt fräsch rödfrukt, uppbackad av en fullgod dos syra och små, miniatyrer till tanniner. I grund och botten ett trevligt vin, men samma sak som i doften så håller inte frukten emot tillräckligt och vinet upplevs lite för tunt. Det är dock lättdrucket, och om man bara dricker det, utan att hålla på och "prova" det, så är det definitivt ett trevligt vin att dricka. Det tappade dock väldigt mycket med höjd temperatur så karaffen fick stå i kylen så att drickvänligheten behölls.

Summa summarum så funkar det definitivt att dricka och jag är faktiskt positivt överraskad av mitt spontanköp. Det kostade 15 Euro och når nog fram till att det nästan kan anses prisvärt, i alla fall är det nära. Kul!

Kalifornien bjuder på Lynmar, Calera och Hansel

Två gånger mödrar på besök. Då är det dags för rustik mat som ska få samsas med lite vin från Kalifornien. Bland annat måste ju Calera 2008 testas efter en hel del positiva notiser på nätet.

På spisen står en kastrull med soppa på Karl Johan och bredvid puttrar en gryta med Coq au vin, gjord på vitt vin dagen till ära. Innan vi börjar frossa på maten smakar vi på dagens vita som är Lynmar Russian River Chardonnay, 2006.

Här bjuds på äpplen och päron med en rätt fet dos smör. Tankarna går nästan till en ugnsbakad kaka med smör och socker som har karamelliserats på frukten. Till detta kommer en tydlig vanilj från eken och mera undertoner i form av rök och citrus. I munnen återkommer frukten, fast det som slår igenom starkt är en överdos av smör som gör att citrustonerna och mineralerna i mitt tycke har lite svårt att hitta igenom den kompakta smörigheten.

Det här är definitivt för mycket för mig. Tack och lov funkar det rätt bra till soppan.

Dags för fågeln som har puttrat länge med allsköns kryddning och en hoper med svamp, smålök och morotsbitar. Till grytan blir det två kaliforniska Pinoter, nämligen Calera 2008 och Hansel, North Slope, 2006.

Först ut det lite ljusare glaset med Calera. Här får man en syrlig rödfrukt med sura körsbär, lingon och kanske är det lite blodgrape....nån slags citrusbeska är det i alla fall. På det kommer lite animalisk ruttnad och en typisk varm tallsluttning med kottar och barr som värms på marken. Ibland undrar jag hur skallen skapar bilderna?

Samma bär återkommer i munnen med en tydlig syra. Är det blodgrapen on top? Även tallen känns igen och i slutklämmen får man hyfsat vedartade örter och andra kryddor....och lite tanniner finns det visst också. Inte riktigt i mitt smakregister, men det går hem till maten.

Nästa glas är lite mörkare och här far fantasin iväg. Bilden blir lite av en hårt packad grusväg där doften av en soluppvärmd väg blandas av lite gummi som har stekts av solen. På en mjölkpall står en korg med bacon, lite blandade bär och någon form av pepprig mynta. Nåja, dofterna finns där för mig i alla fall, oavsett hur man nu väljer att skapa sina bilder.

Smaken ger de blandade bären och en bukett av kryddor, med inslag av sådant som vanilj, kanel och lakrits. Lägg på en dos syra, en skopa dammiga tanniner, lakrits och en lite alkoholhetta och pusslet är lagt.

En summering av intrycken är att Lynmar inte riktigt funkar för mig. Här blir det helt klart för mycket ek. Calera ger mig lite för mycket sura bär och citrus för att riktigt passa min smak, men Hansel levererar nästan mitt i prick. I min bok vinner Hansel både som solitär och till maten, medan de två andra funkade bra till maten, men hade det svårare helt för sig själva. Samma analys av ges av sambon, men det hade jag ju kunnat gissa redan innan.

Lammstek, Perrot-Minot och Escarpment

Igår öppnades en flaska Bourgogne Vieilles Vignes 2008, från Perrot-Minot. Det var rejäl sniffarglädje för att vara en bas-Pinot och drickvänligheten var väl OK. Här fanns en hel del bär, om än kanske lite grumliga. Det var jordgubbar, körsbär och lingon, som snart övergick i något som liknade nyponsoppa. Efter lite tid med bl.a. påverkan av kompisen syre så lossnade nya aromer. Det var allt från menthol, stjärnanis och nejlika till lite smårutten purjolök.

I munnen fanns sedan en rätt bra syra, och en örtig, stjälkig beska med inslag av lingonen.

En dags utveckling var dock inte positivt för vinet. Det blev tydliga markörer av lingon och surkörsbär i både doft och smak. Inget att gosa med längre alltså, utan lite av "surt sa räven".

När dagens middag preparerades var det således ett enkelt beslut att komplettera med en till flaska och valet föll på en av Nya Zeelands Pinot-hjältar, nämligen Larry McKenna och en flaska Escarpment, 2006.

Det vinet är en helt annan sak, med en betydligt större koncentration i allt från färg, till doft och smak. Här bjuds en tydlig rökighet med animaliska inslag. Kan det vara en basturökt skinka på besök? Bakom detta följer en koncentrerad doft av mörka bär, lite anis och duschar av tallskog och unkenhet. Det är väldigt Pinot-typiskt och rent av Burgundiskt i stilen.

När det till slut landar i gommen fångar jag upp en ren Pinot-frukt och en härlig silkighet, med inslag av små, små tanniner. Slutet bjuder sedan på sköna drag av salmiak och örtig beska som ligger kvar en stund.

Det är inget snack om vilket vin som tar hem det här. Escarpment rockar och slår åttor runt den här flaskan från Perrot-Minot. Det gäller både för sig själv och till maten, även om glaset Perrot-Minot kom närmare när det fick samsas med lammet. Att vinet även hade en lägre prislapp gör ju inte saken sämre.

En intressant iakttagelse är att nästan alla viner jag har druckit från Escarpment har haft nåt slags problem som nyinköpta, men att allt har fallit på plats efter ett år eller två. Mmmmm, och just nu är det här bara så gott.