2008 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Morgeot", Fernand & Laurent Pillot

Jag har tidigare konstaterat att de röda vinerna från Fernand & Laurent Pillot inte funkar för mig när de är unga, därtill är ekbehandlingen lite väl generös. Under ett par dagar har jag provat ett vitt exemplar från det härliga året 2008, och nedan kan du läsa vad jag tycker om det. Vinet som föll offer för korkskruven var en 2008 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Morgeot", Fernand & Laurent Pillot.

En klart kraftig doft av kryddor, arrak, mineral och rök. Här finns också citron, honung och en lätt ton av fudge. Det går att peta och plocka bland dofterna, men det intressanta och mest påtagliga är att doften är allt annat än blyg, snarare lite av en kryddig käftsmäll.

Smakmässigt går doften igen i smaken. Det är kraftigt av kryddor, stenflinta, rök och beska. Det lindras något av en smörig och honungsaktig fetma, och kontrasteras en del av en rejält citrondriven syra.

Och hur funkar det då? I min smak ger eken för närvarande för stort avtryck och det känns inte direkt harmoniskt, snarare spretigt, bångstyrigt och fortsatt ungt. Det kommer säkert att sätta sig, men jag anar att det för egen del inte kommer att bli en favorit. Smörfettet kommer nog att få för stor plats när eken i övrigt lugnat sig.....näää, det här är inte min grej, så är det bara.

Stora, feta mängder ek

Titt som tätt kommer jag på mig själv om hur mycket smaken har ändrats över åren, och tydligast är det när det gäller inställningen till ekbehandling. Fel vin på fel dag kan bli till en total clash, medan det  kan slinka ner hyfsat en annan dag......de där andra dagarna har dock blivit färre och färre.

Dagens post bygger på en dag när eken var för svår, och ska jag vara ärlig spelade kanske dagen mindre roll än eken i sig.

Det vin vi pratar om är en 2008 Volnay, Fernand & Laurent Pillot.

Det börjar bra med hallon, mer hallon och en gnutta körsbär. Därtill en fin matta med fina kryddor och en rätt flintig mineralitet. En rätt skön näsa.

Det är dock i munnen det händer saker. Syran är märkbart hög, tanninerna är rätt greppiga och den rätt slanka frukten accentuerar syran med sina surkörsbär, vinbär och hallon. Så långt allt gott.

När vinet slunkit ner och eftersmaken ligger kvar är det tydligt att ekens beska tar överhanden. Det är liksom ingen idé att fortsätta. Det är inte min "cup of tea" helt enkelt, även om jag bakom ekens dimridå kan skönja ett slankt, rent och fint vin....men någon kom på att det döljer vi med stora, feta mängder ek.......eller var det kanske en av de andra dagarna. Tror inte det.

Premox, kork och sen ett nöjt leende

Ibland går det inte så bra med flaskorna som öppnas. Först en flaska från Lafarge som var svagt korkdefekt och sedan en annan från Jean-Marc Morey som ramlat långt över kanten, alldeles för tidigt......den trista oxidationsdöden hade slagit till. Trist, men det verkar vara som om det kommer i sjok.

Efter dessa missar rycks korken ur en 2010 Pommard 1er Cru "Les Charmots", Fernand & Laurent Pillot. Nu är det bara att hålla tummarna.

En ren, fin och väldigt tilltalande bärdoft med hallon i fokus smyger på, uppblandad med en rejäl dos flintstensmineral. Här finns även animaliska drag och fina ekkryddor. Ung, men trevlig sniff.

I munnen pratar vi en mjuk, men samtidigt klar smak av söta skogshallon understödda av mogna körsbär. En fin ekkrydda, vissa drag apelsin och en fin mineralitet ger vinet ett lyft. Lägg sedan till schyssta syror och lätt greppiga tanniner och jag är liksom i mål. Gott nu, men det här vill jag återbesöka om ett antal år.

2008 Pommard 1er Cru "Clos de Verger", Fernand & Laurent Pillot

En intressant by i Côte d'Or är Pommard. Det är väl ofta så att viner härifrån är kraftiga och fylliga med en bra dos tanniner och att de kräver lång lagring. Det är alltså viner som behöver lång tid på rygg för att uppvisa det Pommard verkligen kan uppvisa, men som ofta öppnas alldeles för tidigt och som gör att Pommard-magin uteblir. Intressant är det då kanske att det finns Pommard-viner som är tillgängliga redan i sin ungdom, men som då inte alltid kanske riktigt räknas till de mest bytypiska av viner.

Sen finns det viner som nästan kan kallas byatypiska i sin eleganta och lätta tillgänglighet. Ett sådant vin kan exempelvis komma från en vingård utmed ån, nämligen från Clos de Verger. Till saken med denna vingård hör att det finns åsikter som gör gällande att den inte borde ha någon 1er Cru-klassificering alls, trots att delar av den har det och andra delar inte.

Nåväl en producent som finns tillgänglig här hemma och som gör vin från denna vingård är Fernand & Laurent Pillot.

Idag dricker vi 2008 Pommard 1er Cru "Clos de Verger", Fernand & Laurent Pillot.

Här pratar vi en lätt floral, sirlig doft av de finaste röda bär man kan tänka sig. Då pratar vi smultron och jordgubbar. Till det en väldigt fint hanterad ek med sandelträ och orientkryddor som första bekantskap, men där kaffe och choklad också pockar på uppmärksamhet. En liten målarlåda kombinerad med mint och eukalyptus har faktiskt också smugit sig in från hörnet. En kul doft helt klart. Pommardkänsla? Nope.

En härlig söt jordgubbs- och hallonfrukt med lite apelsinzest är de frukter som ger sig direkt tillkänna i munnen. Här finns också en uppsjö av olika små smaker. Det är ett drag av vanilj, några små örter, känslan av tobak, och defiintivt ett nymalet kaffepulver och lite kakao. Sa jag viol och sötlakrits?

Tanninerna är små, men ger ett svagt lite grepp. Syran är ung och bär upp vinet kalasbra. Den avslutande lilla örtigheten, beskan och mineraldraget skapar till sist ett bra leende.

Gott är det definitivt och väldigt drickbart idag, men inte är det ett vin jag blint skulle placera i Pommard. No way!

En nysläppt och lätt Pommard perfekt för en fredag

Efter en slatt av gårdagens vita från Alain Gras är hela orgeln av smakkörtlar uppställda i givakt och vill ha mer. Beslutet blir ganska enkelt. Det finns ett gäng nyhämtade viner som inte ens har hamnat i källaren och vad kan vara bättre än lite nya, lätta smaker en fredagskväll?

Marssläppet innehöll ju en del gottigt och hemma hos oss landade bl.a. en del flaskor från Fernand et Laurent Pillot. Återigen ett efternamn att hålla koll på då det finns flera Pillots som gör vin. Bäst viner gör kusinerna Laurent och Jean-Marc som  arbetar i varsin domän som båda baseras på en delning av deras fäders domän, Domaine Jean et Fernand Pillot. Sedan finns det en viss Paul Pillot som också är kusin till ovan nämnda producenter. Hans viner är inte alls lika omskrivna och inte heller några jag har druckit. Värt att notera är vidare att alla dessa i grund och botten är vitvinsproducenter med bas i Chassagne-Montrachet. Här sticker dock Fernand et Laurent Pillot ut lite då Laurent även har en hel del ägor i Volnay och Pommard efter sitt giftermål med sin fru Marie-Anne.

Det vin vi öppnade idag är såklart från Fernand et Laurent Pillot och det är deras 1er Cru från Clos de Verger i Pommard. Årgången är 2008. Att notera avseende Clos de Verger är att det ger ett väldigt lätt vin för att vara från Pommard. De som är snälla kan kalla det för en feminin Pommard, medan andra kanske tycker att det är för lätt för en 1er cru från byn. Oavsett åsikt så är det helt klart ett lätt vin för området.

Dags att sniffa.

Fredagsmys rakt in i näsan. Här bjuds fina röda bär och det är jordgubbar som samsas med hallon. Sen ger sig Pommard tillkänna med drag av animalier och även viss jordighet. Ovanpå det kommer också ett litet knippe örter, lite skogsunknad och en rätt markerad doft av peppar.

Väl i munnen känns de röda bären igen, men med ett tillskott av röda vinbär. Det blir tillsammans en tydlig frukt som samsas med pigga och unga syror som efterhand ger efter till ett litet kärvt tanninknippe och en behaglig kryddighet. Vinet hänger också med riktigt bra i eftersmaken och lämnar efter sig en liten skön känsla av alkoholvärme som bara är positiv.

Kanske inte riktigt det man vill ha av en Pommard, men om man tänker bort det och bara njuter så funkar det riktigt bra en fredagskväll. De andra Pommard-vinerna läggs dock ner i källaren för att vänta in lite mognad. Summeringen blir ett helt OK vin för priset, men jag springer inte och köper fler.