2010 Savigny-Les-Beaune 1er Cru "Les Peuillets", Maison Camille Giroud

I Savigny-Les-Beaune eller helt enkelt Savigny produceras en hyfsad mängd vin. Ett normalår pratar vi om i runda slängar 1,7 - 1,8 miljoner buteljer. Av dessa är ca 85% rött vin. Det finns inga Grand Cruer i byn, men väl några handfulla mängder 1er Cruer, närmare bestämt 22 stycken. Av dessa har jag för den här dagen valt att bekanta mig med "Les Peuillets", en vingård (16,17 ha) som ligger åt Beaune-hållet och som består av både 1er Cru- och Village-mark.

Enligt Jasper Morris ska namnet syfta på ungt trä och i likhet med "Les Jarrons" som ligger i samma sluttning så indikerar namnen att det tidigare har växt träd på platsen. Nåväl, nu handlar det om vinstockar som breder ut sig och som i huvudsak bär Pinot-druvor. Det finns några få producenter som gör Chardonnay, men det tillhör undantagen och jag hittar bara Carré-Courbin, Bruno Colin och Dublère på den vita sidan.

När det gäller rött kan nämnas att Pavelot, Guyon och Vincernt Girardin gör vin härifrån, likväl som producenten till dagens flaska, Camille Giroud. Bara att ploppa....och testa 2010 Savigny-Les-Beaune 1er Cru "Les Peuillets", Maison Camille Giroud.

För snart tre år sedan närmade jag mig senast det här vinet och rätt mycket är sig likt, även om den slanka, men ändå söta frukten inte är lika tydlig. Doften är kanske mindre insmickrande och delarna sticker inte ut på samma sätt längre, i alla fall inte i ungdomlig bångstyrighet. Men visst finns här en fin frukt av hallon och bigarråer, ackompanjerad av allsköns kryddor, lakrits, lite baconfett och tydliga spår av kafferost och mörk choklad.

En svag touch av rotselleri, lite torkade fruktdrag och en liten sniff av konstnärslya....och vips är det lite klart med skillnaden mot senast.

Smakmässigt rinner det inte lika fort längre, utan åldern har satt sin prägel och vinet stannar till mer i munnen. Det börjar med en slank känsla uppbyggd av en bra syra, men snart tätnar det, frukten är inte lika lätt, det lakrisala inslaget blir påtagligt och tillsammans med de pyttesmå tanninerna som biter emot lite lätt så blir karaktären lite mer mogen med en lite mer komplex profil. Vinet är på väg mot en annan anhalt och känslan är att det här kan bli riktigt kul för ett vin från Savigny-Les-Beaune.

Nån flaska kvar. Ska bli kul att följa.....men det är gott redan nu, i alla fall när det fått sin dos av luft.

Förkylningsvin

Jag befinner mig i vad jag hoppas på är slutet på en galet lång förkylningsperiod, där vinkonsumtionen varit väldigt låg, men suget har varit stort. Ett vin som ändå slank ner när det var rätt taskigt beställt med rödnäsan var en flaska 2008 Savigny-Les-Beaune, Domaine Maillard Père & Fils.

Det här är ett vin jag har köpt lådvis av genom åren och mestadels druckit ungt. Det är ett sånt där vin där ungfrukten många gånger är lite grand som en klar fjällbäck och drickbarheten gör att flaskorna snabbt tar slut.

Problemet blir att de flaskor som blir kvar aldrig riktigt brukar leva upp till ungdomens drickglädje, och då kändes det inte som någon större förlust att öppna en flaska, även om näsan strejkade lite. Att notera är att dessa noteringar är rätt grumlade av förkylningen, men de stämmer nog hyfsat i alla  fall.

Ett hopkok av frukt och kryddor med allt från körsbär, via körsbärskärnor och marsipan, till kaffe och choklad. Lite mognad ger sig också tillkänna med sous bois, lite jordigt, kompostiga drag och en antydan till lösningsmedel. Sen finns här trevliga spår av lakrits och mineral.

I munnen är det en rätt bra frukt som sakta börjar ge tecken på att vika ner sig. Syran däremot står stadigt i givakt och ger spår av årgången. Tanniner finns här i form av en rätt skön småpulvrighet.

Och hur funkar det då? Det är bättre ungt, men funkar rätt bra även idag. Känslan är dock att det kommer att falla isär om något år och jag ska nog rensa bland flaskorna till kommande vår- och sommarmiddagar.

Fars dag förgylls med vin från Emmanuel Rouget

Dricker du Bourgogne antar jag att du har koll på Henri Jayer. Det finns väl ingen enskild person med mer inflytande över burgundisk vinmakning än han. Den person som länge arbetade tillsammans med honom är svärsonen Emmanuel Rouget. Denne har fört arvet vidare och han tillverkar viner väl värt att slänga sina sparade slantar på. Kan man komma över viner på lägre nivå är det ofta ett bra prisvärde och idag testar vi domänens 2009 Savigny-Les-Beaune, Domaine Emmanuel Rouget. Inköpt via flaskposten.eu för 408 kronor.

Nyöppnad är doften påtagligt tillknäppt och reduktiv. Det bättrar sig dag två, men det är dag tre det händer. Både i doft och smak. Noterna är från dag tre.

En rätt funky, jordig och körsbärstät doft, med även körsbärskärnor, när glaset står still. Med luft frigörs allsköns kryddor, apelsinskal och lätta stråk av lösningsmedel. En intagande doft.

Fast det är i munnen det händer saker på riktigt. En bra syra, uppbackad av en matta med rätt nedslipade tanniner och en tät, koncentrerad frukt, som uppvisar både drag av sötma och tendenser till sammet. Till detta en svag lakrisal beska som löper genom hela vinets kropp, en skön kryddighet och en lätt dusch av mineraler.

Det här är gott, och det är onekligen förbaskat bra för sin appellation. Bara att buga för vinmakaren.

2008 Savigny-Les-Beaune Vieilles Vignes, Domaine de Bellene

För drygt två år sedan öppnade jag senast dagens vin och det känns definitivt som att en återtitt är på plats. På två år kan det ju hända en hel del. Det vin jag korkat upp är 2008 Savigny-Les-Beaune Vieilles Vignes, Domaine de Bellene.

Såklart har det hänt en del och det tydligaste tecknet är att den riktigt ungdomliga bråkigheten sedan senast är borta eller i alla fall ordentligt nedtonad. Röken är ersatt av ett ekavtryck som bjuder på rostade toner och blandade orientkryddor. Frukten är körsbärig och vinbärig och till det läggs små drag av vanilj och en del stenig mineral. Doften känns sammantaget mer hel och tilltalande, lite som om vinet har börjar bygga ihop sig lite.

I munnen är det syrliga bär parat med en rejält hög syra som spelar förstafiolen. En trevlig kryddighet följer och övergår i en rätt tydlig beska innan mineralerna och en viss citruston slår till i slutklämmen. Tanninerna är små och har rundats av en del och munintrycket klassar jag som OK, men inte mer.

Jag hoppas dock att beskan integreras inom några år för då känns det som om vinet blir ett bra matvin. 

Från fjällbäck i ekgömma till vardagsgott på tre dygn

Våren 2011 provade jag ett vin som hade en så lysande frukt att jag fick tankar på fjällbäck eller ett skinande ljus. Det var anmärkningsvärt på sitt sätt. Problemet var att frukten doldes rätt rejält av den behandling den fått av ek.

Vinet, då som nu, var 2008 Savigny-Les-Beaune 1er Cru "Les Narbantons", Domaine Mongeard-Mugneret. Ett vin som på plats kostade 19 Euro och självklart fick några flaskor följa med hem. Frågan nu är om det har hänt något.

Dag ett så återupprepades den första upplevelsen till viss del, även om frukten inte var lika knivskarp. Jag ondgjorde mig en del över eken och stoppade in flaskan i kylen.

Dag två har frukten mattats och eken är inte riktigt lika tydlig. Upplevelsen denna dag kan nog sammanfattas som rätt trist och förväntningarna är inte så stora.

Dag tre har eken rundats av och det är mer en blandning av kaffe, kakao och kryddor som dansar upp från kupan. Samtidigt har ett drag av lösningsmedel eller målarlåda krupit fram och gett ett litet stick. Slutligen finns ett jordigt och animaliskt drag som gör att sniffen numer känns rätt spännande.

Munkänslan är en tydligt syrlig frukt och så finns det tryck i syran. Tanninerna är små och svagt greppiga och snörper väldigt trevligt. Till detta finns lite lakrisala och mineraliska drag som gör det till en trevlig upplevelse så här i sista glaset. Möjligen är det så att den fint, syrliga frukten är lite i det slankaste slaget och avslutet lite kort för att det ska bli något mer av det här, men som det är just nu är det definitivt värt pengen.

Goda droppar Jadot direkt från BS

På provningen av viner anno 2010 från Louis Jadot i höstas stod några vita viner ut och det var liksom aldrig snack om att de skulle landa i källaren. Först ut var Meursault 1er Cru "Les Genevrières", Domaine Louis Jadot som bara är så bra och som kommer att ge många trevliga stunder i glaset.

Nu är det dock dags för nästa lilla vin att provas på hemmaplan och turen är då kommen till Savigny-Lès-Beaune 1er Cru "Clos de Guettes", Domaine Gagey (BS 239:-). Ett lite enklare alternativ, men som jag på provningen upplevde som ett klockrent köp för priset.

Härligt....en riktigt trevlig sniff med en i huvudsak gul fruktkomponent där citron, äpple och melon blandas. För att mumsa till frukten lägger vi till en sötma och fetma bestående av honung, lite arrak, lite mer citron i form av lemon curd, samt fett i form av smör.

Ovanpå detta läggs sedan en rökig eller flintig mineralitet och det är denna beståndsdel som definitivt ligger kvar längst i näsan och utmärker eller tydligast definierar doftbilden.

Ur glas i mun pratar vi i huvudsak citrus och syra mot fetma och mineralitet. En rätt slank inledning bäddas nämligen rätt snabbt in av en oljig och fet kropp som i förlängningen följs av mineraler som ligger kvar riktigt länge. Trevligt nog ligger vissa drag av citrus och fetma kvar och gör att avslutet blir riktigt gott och riktigt, riktigt långt.

Helt klart gott med ett bra prisvärde.

2009 Savigny-Les-Beaune 1er Cru "Les Hauts Jarrons", Benjamin Leroux

I somras provade vi ett vitt vin från Benjamin Leroux och var supernöjda med det bygget. Efter ännu en resa till Köpenhamn och Otto Suensson fyllde jag på med Leroux och nu är det dags att se vad som händer när han leker med rött under egen etikett. Kolla här för lite Leroux-intro och noter om ett bra vitt.

Dagens vin är 2009 Savigny-Les-Beaune 1er Cru "Les Hauts Jarrons", Benjamin Leroux. Vinet kommer således från den övre delen av vingården "Jarrons", en vingård som till stora delar kallas "La Dominode", medan den övre delen har sitt enda namn, "Les Hauts Jarrons".

Vingården tillhör de bättre i Savigny och härifrån görs både rött och vitt av duglig kaliber.

En rätt otydlig och diffus doft som liksom förmörkas av eken som sticker ut rätt rejält. Det är allt från en rätt nyhyvlad träighet, till kaffe, choklad och små spår av kola. När man vant sig kommer dock körsbären fram och även lite lätt florala drag. Doften bjuder också på en begynnande murrighet med jord, läder och annat åt det animaliska hållet.

Smaken följer doftprofilen som hand i handske. Till det kan läggas en bra syra, ett tanningrepp som biter tag lite och en värme i frukten. Avslutet bjuder även på lite trevlig grusighet. Det här kan nog bli helt OK när eken har integrerats, men idag är det för mycket ek med dess beska som stör för min smak.

Jag börjar mer och mer undra om jag sakta börjar utveckla en ekfobi.

Maison Louis Jadot, årgång 2010

I tisdags (2:a oktober) var det samling till lunch och provsmakning på Bistro Bobonne. Bakom kalaset stod Siegfried Pic från Maison Louis Jadot och importören Vinunic. Det som skulle smakas på var den redan nu nästan legendariska årgång 2010 och efter lite inledande bubbel och småprat gav vi oss så på vinerna ledsagade av Sigfried och ibland sufflerade av Claes Lindkvist från Vinunic.

Vinerna serverades som tre vita och tre röda flighter där två av de vita flighterna endast innehöll ett vin.

Några av dagens vita

Flight 1

Savigny-Lès-Beaune 1er Cru "Clos de Guettes", Domaine Gagey - 239:-

Först ut för att sätta ribban serverades en enklare 1er Cru från Savigny-Lès-Beaune. Redan här slogs jag av hur snygga de vita vinerna var. Här fanns fin frukt, viss fetma för skön textur, härliga mineraler och bra syra. Sammantaget ett rent och elegant vin som definitivt slog an tonen och som definitivt kommer att landa i källaren. Priset på 239:- gäller konsumentledet, med eventuella påslag för privatimport. Exakt hur det blir beror på hur vinet kommer att lanseras.

Siegfried berättade förresten här att när det gäller skördeuttaget för 2010 så var mängden hyfsat normal för vita viner, men lågt för de röda. Det totalt sett låga uttaget fortsätter nedåt årgång 2011 och 2012. Håll tummarna för 2013.


Flight 2

Den andra flighten tillika förrättsvinerna består av 1er Cru-viner från de tre stora vitvinsbyarna och meningen var helt enkelt att ställa viner från dessa mot varandra.

Förätt till de tre vita

Meursault 1er Cru "Les Genevrières", Domaine Louis Jadot - 529:-

Här känner man igen sig från storasystern från 2009. Vinet är mjukt rökigt, lent, lite fett i känslan och doftar elegans. I munnen bjuds en underbar mineralitet och ett perfekt drickbart och elegant vin. Återigen plingar köpklockan. Här måste jag bara fylla på så storasyster får kompisar i källaren.


Chassagne-Montrachet 1er Cru "Morgeot - Clos de la Chapelle - Monopole", Domaine Duc de Magenta - 459:-

Trions anonyma näsa, något som överraskade mig. Det jag fångade upp var en len, svag frukt och en rätt återhållen mineralitet. Väl i munnen förbyttes allt till en ungdomlig uppkäftighet. Här fanns kryddighet, frukt och mineral och ett rätt snyggt avslut med citrus, beska och mineral. I mitt tycke ändock flightens svagaste kort. Framförallt förbryllad över hur svag mineralen var i doften.


Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Referts", Domaine Louis Jadot - 469:-

Syradrivet vin för lagring med en rökig mineralitet som touchar metall. Kul att dricka nu med sin ungdomliga citrus, men mest är det potential som känns.


Flight 3

Sista vita flighten består återigen av endast ett vin, men vi pratar Grand Cru nu och Corton-Charlemagne. Den lott från vilken detta vin hämtas firar nästa år 100 år inom företaget. Lotten är den högst belägna av tre lotter inom samma vingård. De två övriga ger rött vin och buteljeras under etiketterna Corton-Pougets och Corton.


Corton-Charlemagne, Domaine des Héritiers Louis Jadot - 895:-

I doften är det en typisk Corton-mineral inbäddad i en fet frukt. Väl i munnen finns liksom allt. Det bjuder på elegans och komplexitet i samma paket, samtidigt som det är kraftigt och intensivt. Det jag gillade mest var nog avslutets lätta bett och den underbart steniga mineraliteten som hängde kvar riktigt länge. Ett vin som med ålder kommer att bli enastående. Återigen vill jag köpa och lite grand var det nog så att de vita överlag passade mig riktigt bra idag.

Några av dagens röda

Flight 4

Så var det då dags för lite rött och den första flighten visar upp Côte de Beaune, närmare bestämt Beaune och Corton. Flightens gemensamma nämnare är nog definitivt lagring och potential. Här märks ek och ungdom och det är tydligt att det behövs ett antal år innan vi är framme vid ren njutning. Det vore kul att ha ett par flaskor av varje för att se hur de beter sig om en räcka år, för det var lite så diskussionen gick, att här fanns potential och troligen det största röda prisvärdet. Trots det är det här kanske inte riktigt 100% min stil, men ge det lagring och jag lär nog ändra mig.


Beaune 1er Cru "Boucherottes", Domaine des Héritiers Louis Jadot - 265:-
Beaune 1er Cru "Clos des Couchereaux", Domaine des Héritiers Louis Jadot  - 265:-
Corton-Pougets Grand Cru, Domaine des Héritiers Louis Jadot  - 525:-

Ankbröst till de röda

Flight 5

Gevrey-Chambertin 1er Cru "Poissenots", Domaine Louis Jadot - 495:-

Lite bytypiskt murrig och jordig, kombinerat med tät frukt och en touch av målarlåda. Här finns helt enkelt en kombination av byns klassiska kraft och en potential till silkighet. Idag är det dock mest frukt som slåss mot ek...vi pratar både vanilj och beska....men i botten är det bra balans och struktur och redan nu ett skönt avslut. Gott, men det blir inga hyllningar.


Echezeaux Grand Cru, Domaine Gagey - 945:-

Av denna Grand Cru görs endast tre fat och från denna vingård finns ju som bekant både fågel och fisk då vingården är så stor. Idag hittar vi dagens härligaste och mest tillgänliga vin i detta glas enligt min mening. Här finns lätta och friska, röda bär och en rent lysande Pinot-krydda. Ändå är vinet koncentrerat och trots ungdomen börjar små stråk av animala toner skönjas. Ett riktigt sniffarvin. Det funkar såklart också i munnen, men där är eken än så länge lite väl framträdande i min smak. Den röda frukten, violerna, lakritsen och den lätta beskan, samt mineralerna överväger dock. Det är helt enkelt skitgott. Det röda vin jag nog helst skulle lägga pengar på.


Flight 6

Charmes-Chambertin Grand Cru, Louis Jadot - 995:-
Chapelle-Chambertin Grand Cru, Louis Jadot - 1185:-
Chambertin-Clos de Bèze Grand Cru, Domaine Louis Jadot - 1595:-

Och så landar vi i en majestätisk trio från Gevrey. Det liksom märks att vi har tagit oss upp en nivå och numer dansar bland de lite större drakarna. I det första glaset har vi charm, men faktiskt faller vinet lite platt mot sina grannar, även om det såklart är ett bra vin.

Chapelle är tillsammans Echezeaux det mest tillgängliga röda i min mun och här bjuds på en härlig indisk bazaar av Pinot-kryddor tillsammans med kaffe och choklad och ändå känns det så oförlöst och återhållet, även fruktmässigt. I munnen är det lätt ekigt och kryddat med ett långt mineralavslut. Förbaskat gott att dricka redan idag, men såklart ett barnarov.

Clos de Bèze är ett helt annat djur. Här pratar vi kraft, komplexitet, struktur, men ändå en balans mellan delarna. Här krävs långlagring helt klart, men den sötfruktiga, julkryddiga och mineralstinna känslan lovar bara så gott. Kan nog bli makalöst med många år i källaren.

De sista slattarna

Sammanfattningsvis är känslan av vinerna lite olika. Jag är helt såld på flera av de vita och kommer definitivt att fylla källaren med ett antal flaskor. Bland de röda vore det kul att känna vad Côte de Beaune-vinerna ger om säg 10 år och i övrigt skulle jag nog lägga mina röda pengar på Echezeaux. Den funkade liksom perfekt för mig, men såklart vore ett par flakor Clos de Bèze inte heller fel. Svårt läge när det finns så mycket gott och en plånbok på andra ändan. Slutklämmen är väl i alla fall att Louis Jadot definitivt funkar avseende årgång 2010.

Årets vingårdbesök - Maison Camille Giroud

Vissa  producentbesök ligger så nära att man egentligen inte behöver bilen, men när hjärnan snurrar på i köp-mode är det lika bra att rulla dit ändå. Dagens besök innebär en liten tur på ringleden i Beaune innan jag svänger av utåt mot järnvägsstationen och redan efter hundra meter tar höger och därefter snabbt vänster. Adressen är 3 Rue Pierre Joigneaux och huset eller lokalen vid adressen är rätt gråtrist och luggsliten på utsidan, men bokstäverna som går att läsa gör att jag vet att här görs det riktiga gottigheter oavsett vad den yttre fasaden säger. Maison Camille Giroud, mmm, namnet klingar gott.

Detalj från muren - lånad av Jockovino

Här pratar vi anor som hos så många andra producenter i Bourgogne. Namnet Maison Camille Giroud kommer sig av grundaren som redan 1865 startade verksamheten och namnet har sedan följt med över åren. Om vi hoppar över ett antal generationer och landar i den nuvarande verkligheten så drivs firman idag av David Croix, den unga trollkarlen till vinmakare som under ett antal år hyllats i vinpress, bloggar och annat. Läs mer vad andra har skrivit här och här och här.

Till sin hjälp har David bl.a. Laure de Temple, en kvinna som står för marknadsföring, externa kontakter och annat. Ett skydd för David som då hinner leka mer med sitt vin och skapa riktigt goda saker, om man nu gillar husstilen

Jag hade för dagen stämt möte med just Laure som vädjat om att skjuta på vårt möte en timme då hon fått ihop en större provning precis innan mig. Att döda en timme i Beaune tillhör ju inte världens sju stora problem, utan jag roade mig och dök sedan upp fylld av förväntan.

Lika bra att berätta det "up front", förväntningarna uppfylldes med råge. Delvis var det vinernas förtjänst, men framför allt ett stort tack till Laure. Vissa människor funkar man med liksom rent kemiskt och vi hade en sån där eftermiddag där allt bara var trevligt. Visst pratade vi mest vin och i synnerhet vinerna från Camille Giroud, men även en massa annat, bara för att det var så förbaskat trevligt.

Nåja, över till lite väsentligheter. Då det hade varit en större provning precis innan jag kom fanns det en räcka viner uppraddade och vi skulle i lugn och ro beta av dessa, men först dock den obligatoriska rundturen i vineriet och lite småprat för att bekanta oss.

Väl vid vinerna enades vi om att beta av de röda först, en ordning jag föredrar när jag provar Bourgogner då syran i de vita riskerar att störa intrycket av de röda. Här följer en blandad kompott noteringar. Ibland något litet kort och ibland lite mer då vi hela tiden fastnade vid vinerna på något sätt.

Barhäng á la Maison Camille Giroud

2010 Côte de Beaune Village
Druvorna till detta vin hämtas från Ladoix-Serrigny, en by som ligger på östra sidan av D974, strax norr om Aloxe-Corton. Samtliga druvor kommer från samma lott, nämligen "Les Chaillots", en vingård som vänder sig mot sydöst på de lägre sluttningarna i Ladoix. Vingården används förresten till både Pinot och Chardonnay, men i detta fall alltså Pinot.

Här slås man direkt av den rena 2010-frukten som får samsas med örter, kryddor och en touch lakrits. Helt klart en massa karaktär för ett region-klassat vin, Uppkäftigt och riktigt gott.

En iakttagelse är att druvorna till vinet är påverkade av millerandage och druvmaterialet kan förenklat sägas innehålla små och kärnfria druvor. Ingen risk för beska tanniner här inte,

2010 Volnay
Detta byvin är hämtat från vingården "Les Grand Champs" i Volnay. Vingården uppgår till nästan 7 hektar, varav 0,24 är klassad som 1er Cru.

Det här visar upp florala Volnay-drag kompletterat med en sötbärighet och en del ek som inte känns helt integrerad. Andelen ny ek är 20% och jag skulle låta vinet ligga för att det ska få ihop eken bättre. I övrigt ett trevligt vin.

2010 Gevrey-Chambertin
Inte mycket att orda om, utan ett snyggt bygge med koncentrerad frukt, viol, lakrits och söta bär. Precis i min smak och köpklockan klingar till.

2010 Marsannay Longerois
Det här är en vingård som ligger i racet att klassificeras högre, alltså till 1er Cru. Jag vet inte om det gäller både den övre och den nedre delen. I alla fall den nedre delen ger kraftiga eller robusta viner som behöver tid i källaren. Precis vad dagens exemplar visar på. Här bjuds på en avvikande doft från övriga röda, med tydlig rusticitet och animalism i form av kött och blod. Min första bekantskap med detta vin. Mer intressant än riktigt gott idag kanske.

2010 Maranges 1er Cru "Le Croix Moines"
Här pratar vi ett litet mer udda område med en, enligt burgundiska mått, kall terrior. Vingården ligger i Maranges och har endast två producenter, varav alltså Camille Giroud är den ena. Plätten är en av de högst liggande 1er Cruerna och är ni i närheten kan ni åka upp till toppen på "berget" och beundra utsikten. En klar dag ser man tydligt de riktiga bergen i öster härifrån.

Här hände det något under provningen. Det här vinet uppvisar en perfekt balans och lite mer komplexitet. Frukten är grymt delikat, söt, och avrundad med lite lakrits. Gott som sjutton. Det första vinet med total köpsignal.

2010 Savigny Les Beaune 1er Cru "Les Peuillets"
En stor vingård på över 16 hektar där den nedre och mer platta delen endast är Village-klassad. Högre upp pratar vi sandjord på en mark som tidigare troligen var fylld av träd. Sandigheten gör att jorden dräneras rejält och att druvorna mognar tidigare än på andra ställen.

Smaken känns igen från övriga viner med frukt, örter och laktrits. Det som sticker ut lite är att det är lite mer ummppf eller tryck i vinet kanske.

2010 Pommard 1er Cru "Clos de Vergers"
Tidigare använde man sig av Epenots när det gäller Pommard, men négociantens vardag är ju sådan att druvmaterial kommer och går och nu gäller alltså "Clos de Vergers". En annan vingårdslott och vin som försvunnit är trist nog Beaune 1er "Les Cent Vignes", ett vin jag förälskat mig i de senaste åren. Anledningen till detta är helt enkelt att ägaren till vingården har dött och avtalet inte förlängs i den nya, rådande situationen.

Det här kändes lite svårbedömt. Fin frukt med sötma och en bra örtighet och kryddighet, men trots sin ungdom känns det på något sätt slutet, när man liksom väntar sig öppna spjäll. Det känns dock som en snäll Pommard med sitt enklare tanningrepp som inte riktigt ger känslan av ung och rustik Pommard.

2010 Charmes-Chambertin
Här kommer definitivt dagens sniff. Jag är väldigt svag för när exklusiva fat behandlas så att vinet får en doft av lyxig pralinbutik och så är fallet här. Tänk dig den finaste kaffepralin med kaffe och choklad i olika lager. En lysande ung sniff, men också ett vin som bara måste få vila, och det länge. Potential finns det i alla fall.

1997 Volnay 1er Cru "Les Carelles"
När Maison Camille Giroud togs över av David Croix och hans finansiärer så ingick en källare fylld med allsköns gamla flaskor. Man tar löpande och lyfter upp några av dessa och saluför dem eller har dem som referens. Idag gällde alltså en mogen Volnay från tiden långt före David Croix. Ett vin som aldrig tidigare har varit till salu.

Ett trevligt vin som börjar visa på mognadstoner, men som är förvånansvärt intakt. Det känns som att mognadsresan bara har börjat och att det finns struktur för många år till. Kul, men i en annan husstil som inte är lika tilltalande som dagens.

Gamla flaskor från källaren, NSG 1999

Så var det då dags att byta färg och ta sig an de vita vinerna. Jag har vad jag kommer ihåg aldrig druckit ett vitt vin från Camille Giroud så det gör det extra intressant.

2010 Bourgogne Blanc
En väldigt floral doft som kryddas med i första hand citrus. Får mig lite i tankarna söderut mot Côte Chalonnasie med sin blommighet. Som bersåvin, om man gillar stilen, är det riktigt trevligt. Bra för sin nivå, men kanske inte ett vin jag vill ha många flakor av.

2010 Meursault
Väldigt Meursault-typiska drag rakt över men även här en liten tendens till blommighet. Det som sticker ut är att syran snarare pekar mot 2009 än 2010. Det är nämligen väldigt avrundat och balanserat. Sen finns där en väldigt trevlig mineralitet. Gott, men inget som sticker ut och plingar i köpklockan.

2010 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Vergers"
Floralt, rökigt och i övrigt lätt och balanserat. Lever inte riktigt upp till önskad nivå tycker jag.


Så långt känns det som att de vita vinerna är väldigt blommiga eller florala och det är inte rikigt vad jag letar efter i min vita Bourgogne. Sedan verkar det som om druvorna nästan har fått gå för länge i sin mognad, syran är nämligen inte alls i paritet med andra vita 2010or jag har provat. Visst, de funkar, men jag skulle dricka dem unga.


2010 Cortton-Charlemagne
Vi skulle avsluta provningen med lite klass och här pratar vi tydligt ett snäpp bättre vin med mer komplexitet. Det är fett, mättat och formligen dryper av mineraler, men även här skönjs en viss blommighet. Är du en mineral-sucker som jag kan man dock inte annat än älska mineralavslutet i munnen. Det pågår hur länge som helst och lyfter vinet till nästa nivå.

Så var det då dags att fylla en låda med lite blandat och det jag mest av allt ville ha var helt klart vinet från Maranges. Laure hade tidigt talat om att det inte fanns några flaskor kvar och vinet var redan struket ur prislistan. Hur det nu kom sig så hade vi en sån trevlig provning tillsammans så när det var dags att plocka ihop min låda så erbjöd hon mig ändå några flaskor. Lysande för mig, tråkigare för någon annan kund.


Jag fyllde på med följande förresten

2010 Bourgogne Blanc - 16,00 Euro
2010 Gevrey-Chambertin - 29.80 Euro
2010 Maranges 1er Cru "Le Croix Moines" - 22,50 Euro
2010 Savigny Les Beaune 1er Cru "Les Peuillets" - 26,00 Euro


Alla flaskor fanns inte etiketterade så Laure erbjöd sig att leverera lådan till mitt hotell nästa dag när de var klara. En av alla de små gester som tillsammans gjorde besöket till årets bästa. Inlevelsen, intresset att berätta och kunskapen, tillsammans med människan Laure de Temple gör att jag definitivt måste rekommendera ett besök här. Gillar man sedan husstilen, och då menar jag den röda sidan, så är ju 2010 ett lysande år.

2010 Savigny-Les-Beaune 1er Cru "Les Peuillets", Maison Camille Giroud

När jag närmar mig årgång 2010 på den röda sidan tycks det nästan som om alla har lyckats få till det. Sen är det väl alltid så att vissa lyckas bättre och andra sämre, och en del lyckas såklart varje gång.

En jag gissade skulle lyckas är David Croix hos Camille Giroud, en producent som jag inte riktigt blev överens med värmens år 2009, då jag inte tycker att de riktigt kom upp till samma rena stil och nivå som 2007 och 2008, i alla fall avseende det jag har druckit. 

Årgång 2010 borde väl då passa bättre för David Croix på Camille Giroud kan man tycka, och visst är det så. Ikväll gäller ett återbesök till ett av deras viner, nämligen 2010 Savigny-Les-Beaune 1er Cru "Les Peuillets", Maison Camille Giroud.

Låt mig säga så här, det går att sniffa lääääänge på det här. En söt, röd frukt inbäddad i allsköns godis och kryddor, såsom kafferost, vanilj, fudge, kardemumma och lakrits. Blommorna till allt detta representeras av viol och ger tillsammans ett härligt doftintryck som lovar mer.

Och när man sedan fyller upp munnen så är det så rent och snyggt i sitt uttryck att klunkarna bara avlöser varandra. Till doftbilden kan här adderas en fin mineralitet och det enda lite negativa, nämligen att eken kanske sticker ut ett snäpp för mycket med sin beska. Det är dock nästan en löjlig randanmärkning.

Det här är väldigt, väldigt gott och jag kommer definitivt att fylla på mer av Camille Giroud årgång 2010. Det är nämligen så enkelt att tycka om med sin friska syra, lätta tanniner, fina frukt och lyxiga fat. Mums!

Vingårdsbesök - Domaine Mongeard-Mugneret

Så var det då dags att styra bilen till något av det heligaste, nämligen Vosne-Romanée. Det är en by där det alltid är lika härligt att lämna bilen och gå ut bland vingårdarna och förundras över att några få vingårdar kan vara så mytomspunna och vara basen för viner man nästan bara får drömma om. Namnen ligger så bra i munnen också, "La Tâche",  "Richebourg", "Romanée-Conti".....eller det kanske är mest för att man trånar efter vinerna.

Romanée-Conti

Efter en liten strövtur bland rankorna rullar jag iväg mot eftermiddagens mål som är ännu ett producentbesök, nämligen hos Domaine Mongeard-Mugneret. Jag placerar bilen i skuggan alldeles vid porten och knallar in. Vid en första anblick känns det som om allt är ett par snäpp större här och liksom mer ordnat, något som också visar sig stämma längre fram, men vi ska inte springa iväg nu.......

Företagets logotyp

Genom ett fönster uppmärksammar jag några kvinnor och förklarar för dem att jag är här på ett planerat besök och vips så dyker någon upp vid dörren, och denna någon visar sig vara Marie Mongeard, min ledsagare under den närmaste timmen. Efter inledande hälsningsfraser visar Marie, med sina klapprande höga svarta klackar, vägen från den del där kontorsbyggnaden finns till det område där bl.a. provningsdelen ligger och vips så befinner vi oss inne i provningsrummets svalka.

Till skillnad från övriga besök jag hinner med den här omgången är detta mer storskaligt och professionellt och alltså inte lika personligt, även om Marie är trevlig och bjuder på sig själv. Det här visar sig direkt med en inledande presentation av ett antal trycksaker som jag får med mig, men jag duckar lite snabbt och slinker ur greppet och börjar med att prata om familjen och företaget.

Marie Mongeard

Det visar sig att företaget är en hyfsat storskalig verksamhet där dirigentpinnen hålls av Vincent Mongeard och där familjen är involverad på flera olika sätt, så även Marie. Totalt sett är det 18 personer som driver runt verksamheten, en verksamhet som ett normalår hanterar runt 170.000 buteljer. Eller hanterade kanske stämmer bättre, då man nyligen har gjort sig av med stora områden av region-klassad mark i Hautes Côtes de Nuits och det innebär att årsproduktionen framöver kommer att landa på 140.000 flaskor. Anledningen till försäljningen är att Vincent helt enkelt tycker att årgångsvariationen påverkar vinerna så mycket så att han inte riktigt vill stå för dem vid sämre år, samtidigt som deras terroir inte ger möjlighet till den komplexitet man strävar efter.

Förutom att Vincent och familjen gör vin så är man väldigt involverad i fathanteringen, något som anses ytterst viktigt då man använder sig av hyfsat stor andel ny ek. Det är Vincent själv som köper in eken och torkar den under några år innan han låter Tonnellerie Rousseau i Couchey, utanför Marsannay, tillverka fat åt honom. Det är nog förresten lite som Allen Meadows säger när det gäller domänens hantering av ek:

“The Mongeard wines are on the oaky side yet with time in bottle they generally absorb most of it and become quite satisfying."

Efter ytterligare småprat om arbetet i vingård och källare som är lutte raisonnée och i övrigt så naturligt med så lite inblandning som möjligt är det så dags att ge sig på vinerna. Jag som hade hoppats på att få prova lite från årgång 2010 inser nu snopet att 2010 kommer först att vara tillgängligt i november och att detta inte är en firma där vi far runt och provar direkt ur faten. Nåväl, en liten uppsättning av viner från 2008 får väl duga.

Provningsviner

2008 Bourgogne Hautes Côtes de Nuits "La Croix" (10,80 Euro)
Druvorna till vinet kommer från ett läge precis nedanför skogen "Foret de Detain Gergueil", nämligen bestämt vid byn Arcenant. Vinet som sådant är rödfruktigt, örtigt och ekkryddigt med ett tydligt driv av syra och syrliga röda frukter. Det är helt OK och enkelt att dricka, men ger inga bestående intryck. Högt läge uppe vid skogen och årgång 2008 är inte en perfekt kombination, utan ska man köpa detta lär man gå på årgångar som 2009.


2008 Savigny-Les-Beaune 1er Cru "Les Narbantons" (19,00 Euro)
Inte något av de bättre lägena i byn, hyfsat nära vägen och gränsen till Beaune, men precis som Jasper Morris skriver så finns det vissa firmor som ändå lyckas göra bra viner härifrån, däribland Mongeard-Mugneret. Från detta vin och de två nästkommande slår det mig vilken precis rödfrukt de har lyckats fånga för årgången. Frukten är så klar att den för tanken till ett inre ljus eller en fjällbäck, där den finns lite undangömd av eken. Det är rätt tydligt att domänens bättre viner inte ska drickas unga, utan här behövs tid för att eken ska integreras. Man kan bara hoppas att när frukt och ek smälter samman att det uppstår något riktigt bra.

Nåväl, i övrigt finns det en del sötma med dragning åt lakritshållet och viss jordighet, men det är frukten som drar till sig intresset och eken som gör att jag tvekar. I slutändan fick det ändå bli ett par flaskor, dock för vila.

2008 Vosne-Romanée 1er Cru "Les Orveaux" (35,90 Euro)
I denna fina vingård äger firman 1,2 av totalt 1,79 hektar, vilket innebär att man är den absolut största ägaren. Här pratar vi samma frukt- och ekintryck som i föregående vin, men sen händer det betydligt mer bakom kulisserna där det tydligare går att skönja enskilda bär som hallon och körsbär, samt ekspår av choklad och kaffe och även drag av mineraler. Eken (35% ny) och dess beska ligger dock som en dimma och döljer potentialen. Självklart följer flaskor med hem, men dessa ska vila.


2008 Echézeaux  (43,00 Euro)
I en vingård på över 37 hektar finns såklart en del variation beroende på läget. Mongeard-Mugneret buteljerar två etiketter från vingården, en Echézeaux och en Echézeaux Vieilles Vignes. Ägorna i vingården finns i Echézeaux du Dessus, Les Rouges du Bas och Les Treux och man äger totalt 2,5 hektar. Vinet jag nu provar känns som ett steg upp på stegen, i alla fall avseende potential. Det finns en struktur och komplexitet som lovar mer runt hörnet, men redan idag kan man bakom eken (50% ny) finna fina röda bär, en inledande Pinositet, vissa animaliska drag med en touch av blod och en dos mineraler. Samma sak gäller dock här. Jag låter det ligga.

Anteckningar och trycksaker

Summeringen av vinerna är att eken för min del är alldeles för framträdande idag, men att det finns frukt och struktur som kan ge bra viner runt hörnet. Jag har dock svårt att riktigt se potentialen och hur väl integrerad eken kommer att bli. Det får framtiden utvisa. I min databas registrerade jag återtitt på vinerna först 2017, men vi får väl se om jag kan hålla mig.

Slutintrycket av besöket blir att det inte är lika kul med besök hos större producenter och att Mongeard-Mugnerets viner inte är något för mig i unga år. Jag ska jaga tag i en eller ett par referensflaskor med lite ålder så jag kan få en bättre uppfattning om hur de utvecklas, och samtidigt se fram emot att smaka vinerna i källaren om fem år eller så.

Tjänaren är död, länge leve tjänaren

Ett av de viner som jag under många år haft bulkvis av hemma är Savigny-Les-Beaune fråm Domaine Maillard. Den årgång vi bokstavligen har klunkat i oss under något år har varit 2006. Ett vin som för mig har varit enkel burgundisk drickbarhet definierad. I lådan återstod nu senast två flaskor och jag tänkte visa upp drickbarheten för några personer och då hade det hänt. Mognadsspöket hade slagit till. För vissa viner med ungdomlig fräschör och drickbarhet vill man inte att det ska hända, utan att det där härliga och ytterst drickbara vinflödet bara ska bestå.

Då övriga personer inte druckit vinet tidigare hade de ingen referens och kunde inte riktigt förstå varför jag blev lite "tjurskallig". Nåväl, vinet är fortsatt helt OK, men ett annat vin och den sista flaskan åker nog ner i strupen som en avlöning.....eller så glömmer jag medvetet bort den.

Vilken tur då att det finns en annan årgång som numer slåss om uppmärksamheten och vill vara det nya rättesnöret för enkel burgundisk drickbarhet. Samma vin, men årgång 2008 tar tacksamt över stafettpinnen och den lilla fadäsen med mognaden av årgång 2006 är redan bortglömd. Nu ska jag glädja mig åt detta ett par år innan jag gissar att årgång 2010 får ta över.

Tjänaren 2006 är död, länge leve tjänaren 2008. Har du möjlighet att testa så gör det.

Lördagsmys - Hubert Chavy följt av Pavelot

Bilburna vänner med rätt så små barn på besök innebar en lugn och väldigt avslappnad lördag med ett par små godsaker. Idén var att ta lite temp på vitt från 2006 och fortsätta rensandet av rött från 2003. Låt oss då se hur det gick...och förresten noterna är lite skjutna från höften.

Kvällen inleds med enkel och finstämd elegans i form av 2006 Puligny-Montrachet "Les Enseignères", Domaine Hubert Chavy. Till skillnad från gårdagens rätt krävande karaktärsvin signerat Henri Boillot har vi här ett vin som till både doft och smak bjuder på en enkel och elegant fräschör. Här finns svaga trädgårdsfrukter, len citrus och en härlig sötma av honung och melon....och självklart en härlig mineralitet.

Tillsammans med en lite lugnare syra har vi att göra med ett vin som är väldigt välbalanserat och som hamnat i ett perfekt drickfönster. Det är lite si och så bland mina vita 2006or tycker jag, så skönt att veta att Hubert Chavy fortfarande är att lita på. Övriga flaskor lär nog ryka under året. Ja, satan i gatan vad nöjd jag var med det här just nu.

Nästa vin är en av mina få kvarvarande flaskor från årgång 2003. Den här gången en 2003 Savigny-Les-Beaune 1er Cru "La Dominode", Domaine Pavelot. Här har vi att göra med ett vin från 2003 där producenten lyckas leverera utan att låta vinet ta för mycket stryk av det varma året.

Doften är en massa bär med hallon och framför allt körsbär. Sedan finns här en blommighet och fina Pinot-kryddot som tillsammans med lakrits och viol drar igång salivbildningen. Smakmässigt återkommer doftaromerna och tillsammans med en bra ryggrad i form av livlig syra och lätt snörpiga tanniner har vi att göra med ett vin som är väldigt lätt att gilla. Visst är det ändå en 2003a, men en trevlig och lättdrucken sådan. Tänk då vad mer typiska årgångar kan göra med det här vinet. Mums!

En väldigt trevlig vinkväll där båda flaskorna levererade mer än väntat och där prisvärdet definitivt kändes riktigt bra. Båda vinerna stämplade nämligen in ett snäpp under 300 kronor.

....och så var de bara elva

Det är alltid något speciellt att med kirurgisk precision göra ett snitt i en Burgundisk vinlåda och blottlägga det översta lagret av tolv flaskor vin. Där ligger de skavhals och anar inte att snart ska en i buteljskaran ryckas från de övriga, och vad värre är, bli både stympad, utdragsamputerad och tömd på sina vätskor.

Just idag är det stapelvaran Savigny-Les-Beaune från en av våra "husleverantörer", Domaine Maillard Père et Fils, som gäller. En trotjänare som brukar leverera väldigt bra drickvärde och oftast slinker ner som vore det saft. Efter rätt många flaskor från Maillard har jag landat i att det finns tre viner som passar mig, i alla fall de flesta år. Dessa är följande:

• Savigny-Les-Beaune
• Beaune 1er Cru "Les Grèves"
• Aloxe-Corton 1er Cru ”Les Lollières”

Sedan har Chorey-Les-Beaune också visat bra takter de senaste gångerna så den landar väl snart på listan. Idel rött, samt enkelt, ärligt och Bourgogne.

Maillards källare oktober 2010

Tillbaka till lådan då....och till flaskan som fått sätta livet till. Det är en 2008 Savigny-Les-Beaune, Domaine Maillard Père et Fils.

Här behövs inga analyser. Det doftar ren Bourgogne-juice med röda bär och kryddiga fat. Smaken eller kanske ännu mer drickbarheten är påfallande. Det här rinner ner utan att man hinner blinka. Ganska enkelt, men väldigt balanserat och lättdrucket. Priset på 17 Euro kan nog ingen klaga över.......

........och kvar ligger elva till och anar ingenting. Känns bra!

Ett doftintryck och en bild, eller 2008 Savigny-Les-Beaune Vieilles Vignes, De Bellene

Vissa viner lyckas väldigt enkelt att skapa inre bilder hos mig och dagens vin är ett sånt. Det är liksom vissa tydliga ingredienser i det första doftintrycket som etsar sig fast och vips.....bilden är där.

Idag har jag hamnat i en barrskog om hösten. I närheten av en liten sjö har vi gjort upp en eld där vi grillar korv och röken från elden jagar mig genom att vindriktningen hela tiden envisas med att ändra sig efter min förflyttning.

Det som ger denna bild är 2008 Savigny-Les-Beaune Vieilles Vignes, Domaine de Bellene.

När jag rotar med snoken i glaset är det just röken som far rakt in i doftcentra. Den är till en början nästan så rökig så tanken far till Islay eller finsk rökbastu. Som tur är lägger sig rökdimman och frukten ropar tittut rätt snart. Här kommer skogshallon och körsbär i form av marsipangodis och som ett brev på posten kommer en näve grus inkastandes från vänster. Sen fortsätter det med vaniljig fudge och lite örter och tall, men någonstans slutar man liksom leta och där gör jag stopp.

Smakmässigt är det ung frukt i form av surkörsbär och tranbär som är huvunumret. Tillsammans med rykande färsk syra och småettriga taniner skapas en härlig resa i munnen. Ett mineralrikt avslut med citrusbett ger sedan ett extra plus.

Summa summarum är det gott och ungt, utan att vara ett stort vin. Så pass ungt så att övriga flaskor får ligga ner i alla fall ett par år.

Vill du veta mer om de Bellene och Potel har jag skrivet en del här och här.

En 2005a från Simon Bizé som inte levererar

Det finns vissa byar vars viner verkligen är underrepresenterade i min källare och provningshistorik. En sådan är Savigny-lès-Beaune och anledningen till det är nog en blandning av slump, tillgänglighet och de producenter som gör viner därifrån. I ett försök att bättra på detta en aning ska det bli en flaska från byn denna Champions Leauge-kväll.

Apropå byn så är det en by som bara ligger några kilometer från Beaune, så den passar väl för en liten utflykt för att fånga lite grönska och lugn. Byn är ingen stor sak, men där finns lite slott, i alla fall ett hotell, samt lite restauranger och barer.

Något som däremot sticker ut lite är den totalt oväntade synen som slår en när man kommer till Château de Savigny-lès-Beaune. I den fina parken finns en mängd flyplan uppställda. Det är nämligen så att ägaren Michel Pont är en klassisk samlarsjäl och han har både pengar och lust att visa upp sina leksaker. I parken och i byggnaderna finns runt 80 flygplan, en ruskig mängd modellflyg, bilar, motorcyklar och en del annat. Något att bryta av den normala vinhetsen med helt enkelt och så kan du hoppa på det där med vin genom att luncha och prova vin på slottet, när nu suget återkommer.

Flygplan i parken vid Château de Savigny-lès-Beaune

En av de producenter som har sina bopålar i byn är Domaine Simon Bizé Père & Fils. Den grundades av Simon Bizé runt 1880 och har sedan vandrat från Simon till Simon ett par vändor, innan någon insåg att det finns fler namn i världen och dagens Bizé fick namnet Patrick.

Det kan vara så att det var namnet som gjorde att Patrick egentligen inte alls ville syssla med vin, men vinet i ådrorna tog till slut överhanden och från att först ha arbetat motvilligt i vinhanteringen landade Patrick med vin som passion. När det nu blev en semi-slump att det blev vin som yrkesbana så lades inte heller någon kraft på utbildning i ämnet, utan det blev 3 x Simons samlade erfarenheter som fördes vidare. Hos denna producent härskar alltså nedärvd kunskap till skillnad från moderna instrument, något som gör att ögon, mun och ryggmärgskänsla får stor plats.

Så vad gör då Patrick för viner? I huvudsak är det viner från hemmabyn, med bl.a. 7 olika 1er Cruer och lite annat smått och gott. Dagens vin kommer från den Village-klassade vingården les Bourgeots och är en 2005 Savigny-lès-Beaune "Les Bourgeots",  Domaine Simon Bizé Père & Fils

Rent okulärt är det tydligt att vi har att göra med ett vin som uppvisar mognadstendenser. Det visar sig genom en tydligt tegelfärgad kant i glaset. Mognaden går igen i näsan som upplever en rätt trött frukt där det bryter igenom lite kafferosteri genom den lite jordiga körsbärsfronten. Lite påtvingad twist på glaset och luften avslöjar en rätt ordentlig dos höstlig undervegetation. Det är löv, lite ruttna grönsaker och aningens, aningens kryddighet.

I munnen blir jag sedan lite konfunderad, för en lovande initial rödfrukt försvinner rätt snart och mellankroppen är väldigt tunn, nästan lite vattnig. Det finns helt enkelt inget som i dagsläget håller ihop det här till en vettig helhet. Att sedan slutspurten innehåller en för stor dos av gröna toner och stjälkighet gör inte saken bättre.

Möjligtvis kan tid hjälpa till en del på traven, men jag har en känsla av att "det gröna" kommer att sitta kvar tills vinet är över kanten på sitt liv. Som du förstår gick inte det här vinet hem hos oss och min rekommendation är att inte köpa på sig av de flaskor som fortfarande kan beställas.

Sparrismiddag med Champagne och Bourgogne

Nu har det äntligen börjat knaka i sparrisbädden och skotten växer i en rasande takt. Det brukar kunna innebära en del trevliga middagar och en sådan hade vi igår. Vännerna M & L kom över med delar av barnaskaran och en låda ostron. Med ett sådant inspel blev det naturligt med lite Champagne eller ganska mycket faktiskt. Vi såg till att öppna tre flaskor från firma Georges Maizières som drivs av Georges dotter Sylvie. Det lite roliga med Champagnerna var att det var tre druvrena flaskor från respektive Champagnedruva.

Trevliga viner alla tre med Pinot Noiren som hyfsat gemensam favorit. Inga viner som skapade applådåskor men de funkade som sammanhållande tema för kvällen, tillsammans med sparrisen. Det dricks som vanligt alldeles för lite Champagne i vårt hem. Bättring anbefalles, för gott är det definitivt.

När kvällen fortsatte och ostron och sparrissoppa hade lagt grunden i magarna var det dags att öppna lite rött. Champagne och lammytterfile är ju som bekant inte en klockren matchning. Först ut var en flaska Gevrey-Chambertin Tradition från Alain Burguet, med årgången 2006. Ett riktigt trevligt vin med klassiska Gevrey-markörer av frukt och kryddor. Till det även en trevlig silkighet som alltid får mina mungipor uppåt. Det enda som saknades var kanske lite uuuumpf, meaning att mellanpartiet var lite av det lite glesare slaget. Sammantaget dock ett gott vin och helt OK för att vara Village-nivå. Jag återkommer med ett fylligare inägg om Burguet en annan gång, för det finns en del gottigt att prova från den domänen.

Därefter önskades något rött som skulle vara riktigt lättdrucket och fruktigt, så det blev en lite enklare flaska från Domaine Maillard Père & Fils, nämligen en Savigny-Les-Beaune 2006. Det vinet drack jag senast för inte mer än ett par månader sedan och detaljer om det finns här. Kvällens intryck stämmer väldigt bra överens med de noteringarna och det som är slående är den extrema drickbarheten. Swoooosh säger det i glaset. Enkelt och gott.....och ett klockrent prisvärde (16 Euro).

......och det knakar vidare nere hos sparrisen.

2004 Clos des Guettes från A.-F. Gros är i nerförsbacken

Idag dricks vin från ännu en i raden av namnkunniga släkter från Bourgogne, nämligen från släkten Gros. För ett tydligt familjeträd hänvisas hit. Jag har tidigare bloggat om Anne Gros här och det lär komma fler poster från släkten framöver då källaren huserar ett gäng flaskor från flera av dem.

De domäner som drivs av syskonen Michel och Bernard, samt kusinen Anne är lysande stjärnproducenter i Bourgogne och tillhör alla toppnamnen. Det gör dock inte kvällens aktuella producent, Anne-Francoise Gros, som får finna sig i att stå i skuggan av sina berömda säktingar.

Det betyder dock inte att det inte kan produceras dugligt vin härifrån. Dagen till ära korkas det upp en 2004 Savigny-Les-Beaune 1er Cru, Clos des Guettes.

Upphällt syns det att vinet har några år på nacken och den röda färgen har fått inledande tegeltoner, i synnerhet i kanten.

Doften slänger först fram en svag, men inte direkt störande touch av nagelborttagningsmedel och när den har sorterats bort hittar man frukten. Det är tydligt att körsbär är med här, faktiskt lite dragning åt Anton Bergs körsbärsmarsipan, och även några få jordgubbar får vara med och leka. Sen bryter åldersdoften fram med skogsunknad, gamla fuktiga löv och gammal, något fuktig cigarr. Doft av ålder helt klart, men ganska anmärkningsvärt för en såpass ung 1er Cru.

I munnen samsas sedan bären med anis, en del jordighet och en del mineral, men syra och tanniner har typ försvunnit all världens väg, vilket gör att vinet får ett glest intryck i mellankroppen, men som tur är ger det sig tillkänna lite grand på slutet igen och lämnar kvar ett litet bett av en svag antydan av beska, örter och mineral och så liiiiiiite tanninkänsla. Det här är helt klart i nerförsbacken och kvarvarande flaskor lär korkas upp i år.

Vi njuter dock vinet både till lammstek och som solitär och det funkar, men inte så länge till.

Savigny-Les-Beaune från Maillard Père & Fils

Efter gårdagens besvikelse kunde vi inte hålla oss från att testa Charlopin-Parizot mot något enkelt från källaren och göra en liten jämförelse. Det fick bli en gammal trotjänare, nämligen en Village-klassad Savigny-Les-Beaune från Domaine Maillard Père & Fils. Det enda som fanns kvar var årgång 2006 så jämförelsen är kanske inte helt reko, men å andra sidan kostade dagens vin mindre än 150 kronor när det beställdes för ett år sedan.

Redan vid den första anblicken i glaset ser man en tydlig skillnad. Nu gäller en mer klassisk transparens än gårdagens vin.

När glaset lyfts till näsan stiger en bärfrukt med jordgubbar och hallon som delvis känns igen från igår. Skillnaden är att nu har inte bären mosats ihop, utan kan kännas var för sig som en skön och klar bärfrukt. Här finns det även lite tranbär, en svag örtighet, lite jordig mylla och en begynnande unknad. Definitivt ett snäpp upp på doftskalan från gårdagen. Dag två är skillnaden markant, nyanserna fler och sniffvänligheten är kalasbra.

In med det i munnen och vad hittar vi väl där?

Här får man en härlig inledning med klara röda bär och en syra som är precis som jag vill ha den. Till det små tendenser av örter, jord och anis. Avslutet har dock lite, lite för mycket grön beska kvar, men då är jag väldigt petig i omdömet.

Trolleri och trollera, ett dygn senare har vinet blommat ut och all beska är borta och endast små silkeslena tanniner lämnar avtryck. Tänk vad ett dygn i kylen kan göra.

Det som slår mig mest med det här vinet är den extremt enkla drickbarheten. Det här stoppar inte upp någonstans utan rinner blixtafort ner i strupen. Pinot-saft av hederligt och ärligt snitt, utan att på något sätt vara stort. Lyckligtvis finns det fler kvar.......både i min och Maillards källare. Omdömet är att det här är väldigt, väldigt prisvärt.