2011 Saint-Aubin, Henri Boillot

I högen med viner att dricka nu eller ta med som gå bort-present hittade jag en kul liten sak som jag kylde ner och öppnade så fort jag såg den. Vinet i sig var en 2011 Saint-Aubin, Henri Boillot.

Om mina googlingar stämmer ska frukten komma från 1er Cru-plätten "Les Pitanges", så producent och plats borgar kanske för att det ska bli en trevlig upplevelse.

Det första intrycket är en känsla av att vinet behöver luft då den första doftsskjutsen är rätt instängd och skaldjursunken. Visst luftas mycket bort, men kvar dröjer sig dock vissa inslag som skvallrar om en mineralitet med skaldjurstoner som tydligaste markör. Som tillägg till detta är det en kryddighet som påminner om kryddkokta päron. Kardemumma, lagerblad och nejlikor slåss om utrymmet och ovanpå allt ett svagt stråk med vitpeppar.

Här finns också smör, honung och en bra skopa rökighet. Frukten då? Gråpäron och citron skulle jag väl säga.

Munkänslan ger vid handen en ung och sprittande syra, rejäl kryddighet och ett lätt anslag av honungssötma och smörfett. Avslutet är uttorkande, mineraliskt och långt, samt ger en svag citronbeska som extra touch.

Helt enkelt ett trevligt vin som bjuder på en trevlig smakupplevelse för ett pra pris. Nån tia över tvåhundringen när det begav sig. Förbaskat bra prisvärde helt enkelt.

Tänk vad några dagar kan göra

För ett par år sedan köpte jag på mig en hyfsad laddning av viner från Henri Boillot och tiden hade kommit för att testa vad status kan tänkas vara. Vinet som fick knäcka halsen var en flaska 2011 Meursault, Henri Boillot.

Här var det liksom totalt tillknäppt vid första påseende. Vinet haltade betänkligt och det var helt enkelt ingen idé att ens hälla upp mer än ett glas. Efter två dygn, och nästan ännu mer efter tre, så var det dock en helt annan upplevelse. En framtvingad "kylskåpsmognad" gjorde nämligen trolleri och trollera med vinet.

Helt plötsligt sitter jag och nickar och ler. Här finns tydliga Meursault-markörer med en smörig och nötig fetma som kryddas av en bra dos mineralitet. Sedan finns tydliga citrustoner som likt ett spjut tränger igenom fetma och mineraler.

I munnen känns det skönt balanserat med bra syra, skön fetma och en bra frukt. Det är ett bra samspel mellan syra och fetma som glider över i ett avslut där en svag beska och fina mineraler tar över och torkar upp i hela munnen.

Ett trevligt exemplar av Meursault på bynivå. Inget stort vin att skriva hem om, men det gör sin grej på ett bra sätt och jag ser fram emot att följa hur det utvecklas.

Flyttade flaskor från 2010 - Henri Boillot

Det går ju inte riktigt att hålla koll på alla viner på Systembolaget så ibland får man göra små sökningar för att se om man missat något eller om någon flaska inte har hämtats ut. Det senare hände mig för någon vecka sedan då jag hittade fyra flaskor på Drottninggatan, flaskor det bara var att flytta och hämta ut.

Idag var det så dags att se om jag gjort rätt, något jag egentligen var säker på, men man måste ju kolla. Dagens vin är 2010 Puligny-Montrachet, Domaine Henri Boillot.                           .

En rökig och i min näsa även metallisk mineralitet, ett tecken som tar mig till Puligny. Till det ett utsökt smörfett och honungsmättat drag, samt blommor och en del finmalda kryddor såsom kryddpeppar. En riktigt tilltalande doft.

En rejäl syra där det dansar citron och lime som ganska skarpt skär igenom vinets fetma. Eken gör sig påmind, så gör också lite grapebeska innan vi landar i ett långt. mineraliskt avslut med citrus som följeslagare. Riktigt gott redan idag, men här känns det som om en viss väntan kan ge en lysande utdelning.

Så här ska en ung village bete sig om man vill bli riktigt glad.

Signaturvin från Henri Boillot

Om man googlar på begreppet signaturvin så kommer träffar med hårdrocksgrupper upp först i listan. Det är Amon Amarth föllt av Motörhead...kanske inte riktigt vad jag hade tänkt mig.

För mig är ett signaturvin på något sätt ett vin som är väldigt tydligt förknippat med den producent som tillverkar det. Det kan vara det bästa vinet, det mesta vinet, eller något annat. När man landar i det fragmentariska vinlandskapet i Bourgogne är alltid monopolviner en kandidat att vara producentens signaturvin. Anledningen är såklart att det är väldigt få av de bättre vingårdarna som ägs av en och endast en ägare.

För Henri Boillot innebär det att det vin som produceras från vingården "Clos de la Mouchère" i Puligny-Montrachet kan räknas som en kandidat till signaturvin. Att vingården sedan är så pass stor som 4 hektar gör att det även går att få tag i vinet och då ökar kanske sannolikheten att bli signaturvin, eller?

"Clos de la Mouchère" är förresten en del i den större vingården "Les Perrières" som ligger mellan Les Referts och Clavaillon. Att notera är att "Les Perrières" inte gränsar till sin namne i Meursault. Åldern på rankorna här är förresten värt att notera. 1940 planterades det som idag ger upphov till det mycket uppskattade vin som idag ska dickas.....eller idag förresten, vinet följdes under tre dygn och blev bara bättre och bättre, så noteringarna kommer från dag tre då vinet upplevdes som allra bäst och tog slut kanske ska tilläggas.

Låt oss då dofta och smaka på 2011 Puligny-Montrachet 1er Cru "Clos de la Mouchère", Domaine Henri Boillot.

Det nästan hårt precisa intrycket från dag ett har lugnat ner sig och det strama, syradrivna och metalliska uttrycket har fått sällskap av en betydligt mjukare matta av blommor, svag lemon curd och lite ljusa frukter. Ett intressant drag är att även en viss pepprighet kan skönjas, ja även kryddpeppar, och såklart ett rätt rökig mineralpuff obanpå allt.

Fortfarande dag tre så är munkänslan att det här är så ungt och så oförlöst, men ändå så mumsigt. Om man tänker samma utveckling som doften har gjort på tre dagar och översätter den lite till smaken så kommer det här att bli riktigt, riktigt snyggt om några år. Låt bara syradrivet lägga sig i några år och vi pratar ren njutning. Det brukar ju bli så med det här vinet.

Bara så himla gott

De senaste dagarna har det slunkit ner ett par riktigt bra flaskor, helt utan att ta anteckningar. Det har helt enkelt givits tid att bara njuta, något som väl är huvudsyftet med vindrickandet.

Det första var 2008 Chassagne-Montrachet. "La Romanée", Domaine Fontaine-Gagnard. Ett ljuvligt vin med ren citrus och smörig fetma i en skön balans. Mer sånt kommer det att bli, inget snack om saken.

Nästa vin är från det erkänt knöliga 2011, där det har visat sig att i alla fall Henri Boillot har lyckats riktigt bra. Hans 2011 Meursault, Henri Boillot är ett lysande exempel på en Meursault där fokus är den rena frukten snarare än den smöriga och nötiga fetman. Ostoppbart när man väl börja att klunka.

Två favoritproducenter där det definitivt blir påfyllning i mina vinlagringsskåp. När de väl är installerade och klara. Leverans sker imorgon.....mer om det senare.

Skolboksprovning - vit Bourgogne

I söndags, mitt när värmen stekte Stockholm som mest, packade jag ihop mig och tog tåget in till stan och hade en trevlig eftermiddag/kväll i Vasastan. Temat för dagen var vit Bourgogne, med både helblinda och halvblinda serveringar. Kvällen delades in i tre flighter där man skulle kunna ge dem följande rubriker.

• Att sätta ramarna
• Grand Cru-områden
• En handfull Meursault

Över till provningarna och några lätta noteringar. Den första flighten var förresten helblind.


Flight 1 - Att sätta ramarna

Glas 1 - En väldigt klar och blek färg med väldigt blandade dofter. Här fanns lite päron, ylle, citrus och skaldjur. Smaken var torr med en påtaglig syra, tongivande citrus, lite fänkål och mineral åt skaldjurshållet. Känslan var att det var en tunnskalsdruva likt Aligoté men ändå med drag av Chenin Blanc, men där andra även hade andra förslag. Klurigt

Glas 2 - Definitivt en bra, men ändå enklare Pinot Noir, vad den nu skulle ha att göra på en vitvinsprovning. Jag hade först tanken att den skulle kunna vara från ett vitvinsområde typ Chassagne, men doft och smak drog snarare åt Gevrey. Hmmmm.

Glas 3 - Tydligt en elegant Chardonnay av lite yngre snitt. Svagt gyllengul med bra fräschör, lite honung, en del citrus och en rökig, men tillbakadragen mineralitet. I munnen återfinns doftbilden med tillskott av en lätt fet textur och ett stenaktigt mineralavslut. Ett vin för vilken vardag som helst. Gott!

Glas 4 - Nu kom lite mer mognad i form av en gyllengul vätska där mognadens doftplym gav sig tillkänna. Här fanns bl.a. mogna äpplen, citrus, koncentrerade tropiska frukter och mineral. Syran och citrusen var rejält livlig och slogs mot de mer mogna smakerna som landade i ett stenigt avslut med en lätt, lätt beska och en  uttorkande känsla. Chardonnay eller inte. Svårt att placera faktiskt.

Glas 5 - Nästa vin stiger ännu en mognadsgrad med en rejält gyllene färg. Vackert helt enkelt. I grunden samma attribut som föregående glas, men ändå så annorlunda. Återigen en riktigt pigg syra som spelar mot den mogna frukten. Kul också att hitta örter och arrak, men toppen var kanske den rökiga mineralsvansen med rejäl citrus. Chardonnay, jovars.

Kul första flight där alla viner faktiskt har en mening i sammanhanget eller vad sägs om följande facit:

Glas 1 - 2009 Gwäss, Chanton. Ett vin gjort på Gouais Blanc, en druva som faktiskt fanns i Bourgogne till typ sen medeltid. Vinet är med som den ena föräldern till Chardonnay och just detta vin produceras i en volym på ungefär 1500 flaskor årligen i Wallis, Schweiz.

Glas 2 - 2006 Bourgogne Cuvée de Noble Souche, Domaine Denis Mortet. Bra generisk Bourgogne och är givetvis med för att visa upp den andra föräldern till Chardonnay, nämligen Pinot Noir.

Glas 3 - 2006 Bourgogne Blanc, Domaine Denis Mortet. Bra exemplar på generisk vit Bourgogne. Endast med för att påvisa vad det kan bli av avkomman.

Glas 4 - 2000 Morey Saint Denis 1er Cru "Clos des Monts Luisants", Domaine Ponsot. Här pratar vi alltså inte Chardonnay, utan den huvudsakliga andradruvan i Bourgogne, nämligen Aligoté. Kul med just detta vin är att det är det enda 1er Cru-läge varifrån man producerar Aligoté.

Glas 5 - 1995 Nuits-Saint-Georges ”La Perrière” Blanc, Domaine Henri Gouges. Här blir det ännu roligare för nu har vi att göra med ett vin på s.k. Pinot Gouges, d.v.s. ett vin på druvor från i grunden vanlig Pinot-Noir som har muterat och blivit vit. För mer detaljer (annan årgång) se här.

Sammanfattningsvis en härlig provkarta och genomgång av en del av det som gör det så kul med Bourgogne och dess viner, i det här fallet vita. Kul också att prova vinet på Gouais Blanc. Skulle gärna testa det till lite skaldjur någon gång. Sedan är ju Mortet den han är, så ska man ha basviner från någon i källaren är han definitivt en kandidat.

Att dricka 1er Cru-Aligoté hör ju inte till vanligheterna och var definitivt kul, men kanske inte den smakmässigt största upplevelsen. Det saknades en knorr eller komplexitet som skulle fått det att lyfta tycker jag. Pricken över i var dock ”La Perrière” och jag är väldigt glad över att det serverades. Totalt sett en lysande flight tagen ur skolboken och så var det ju lite gott också :-)


Flight 2 - Grand Cru-områden

Här serverades fyra viner med mognad från byarna Puligny-Montrachet, Chassagne-Montrachet och Aloxe-Corton. Dessa serverades halvblint och var följande:

• 1996 Puligny-Montrachet 1er Cru "Clos de la Mouchere", Domaine Henri Boillot
• 2000 Chassagne-Montrachet, 1er Cru "Grandes Ruchottes", Chateau de la Maltroye
• 1986 Corton-Charlemagne Grand Cru, Bonneau du Martray
• 1988 Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Perrières", Domaine Etienne Sauzet

En väldigt trevlig flight med mogna viner där "Clos de la Mouchere" bara gled ner i sin fortfarande unga och fina elegans med balans mellan citrus, honung och rökig mineral. "Grandes Ruchottes" i sin tur kändes lite mer moget trots sin ungdom, men spänsten fanns kvar i syra och fin frukt i form av allt från päron till tropiker. Här var även fetman mer påtaglig och avslutet hade en bra mineralkvast.

Ett snäpp upp på stegen var Corton-Charlemagne, men jag var inte riktigt bekväm med känslan av bortrytis där honung, aprikos och annat vällde fram. Både doften och smaken var ändå häftigt expressiva med en massa olika och även udda inslag. Ett tag fick jag inte bort känslan av räkmacka ur skallen när dill puffade till gång på gång, men såklart var det frukten och den välbeverade syran som stack ut. Gott, men drick nu, tycker i alla .

Sist ut en favoritproducent med ett vin som givetvis också var moget men också hade en välbevarad syra att luta sig mot. Förutom en kaskad av frukt och kryddofter var det som slog mig mest att avslutet var så kritigt uttorkande.

En härlig flight med goda viner rakt över. Lite grand känns det som att det mycket är en smaksak vad man väljer och åsikterna rund bordet var definitivt delade.


Flight 3 - En handfull Meursault

Som sista flight presenterades fem viner från Meursault, även här med en del mognad.

• 1983 Meursault 1er Cru "Charmes", Maison Leroy 
• 1999 Meursault, Olivier Leflaive 
• 1996 Meursault 1er Cru "La Goutte d'Or", Bernard Milloy
• 1999 Meursault, Maison Leroy 
• 2002 Meursault 1er Cru "La Goutte d'Or", Domaine Comtes Lafon

Nu börjar vi prata vissa rejäla mognadstoner med bl.a. bokna äpplen och oxidationstendenser. "Charmes" som är ett Hospice de Beaune-vin hade tydlig mognad och var i mitt tycke mer intressant än riktigt gott.

Meursault från Leflaive var också moget men inte på samma nivå och kändes just därför nästan elegant när man provade de tre första i samlingen. Det var nog lite av en jämförelseluring för med koncentration på vinet så blev det lite mer ordinärt.

Bernard Milloy säger mig ingenting och troligen är det första och sista gången vi möts. Vinet kändes rätt bråkigt med oxideringstoner mot frisk syra, här fanns sötma men ändå upplevdes det som torrt, hmmm. Kul, men inte mer än så.

Nästa Leroy var trevligt för att det upplevdes så mycket yngre och piggare på alla sätt. Ett négociant-vin som definitivt funkar och som visade upp mer av lätt blommighet och citrus i jämförelse med sina kamrater. Måhända lite lättviktigt och anonymt, utan riktig komplexitet, men ändå riktigt gott. Gulpable!

Sist ut en Lafon och då bara vill man ju att det ska vara kalasgott. Här pratar vi elegans i nästan alla led, med fin balans mellan alla byggstenar. Sen fanns det ändå något som störde, en orenhet i doften som gjorde att vinet inte fick blomma fullt ut. Men i munnen var det definitivt en härligt balanserad Lafon. Riktigt bra avslutning när det väl landade i gommen. Mums!

Sammanfattningsvis nyttigt och lärorikt i flight ett och gott i övrigt. Att dricka då många mogna vita Bourgogner känns dock i överkant. Svårt att riktigt uppskatta dem fullt ut då de lite "tar ut varandra".

Att vi sedan avslutade kvällen med mat och därefter Maderia är en helt annan historia.

Hyfsat nytt från SB - Henri Boillot tolkar årgång 2009

Antalet viner jag köper direkt från systembolaget är inte jättemånga, men ibland dimper det ner lite saker som jag inte kan motstå. Så var det exempelvis nu i början på mars då Lafarge och Boillot fick ta upp lite plats i källaren. Att Henri Boillot ska prickas av på min nyårslöfteslista gör inte saken sämre och inte heller att han brukar leverera saker som funkar för mig.

Inget mer snack. Låt det bara få vara fredag och låt en flaska 2009 Puligny-Montrachet, Domaine Henri Boillot få sätta livet till.

Här har vi en fet, kryddpepprig och blommig doft med inslag av vanilj och i bakgrunden en rätt dämpad, men mogen fruktbild, där allt från äpplen och päron till citrus och andra tropikfrukter tittar fram.

I munnen handlar det initialt om en rätt len skapelse med lite dämpade syror eller kanske är det mer att de är inlindade i den smöriga kroppen. När mittenpartiet övergår i avslut så byter vinet däremot skepnad och babyfetman övergår i mer pubertal rivighet. Det är beska, kryddor, metall och mineral som lite oljigt lägger sig tillrätta i munnen och liksom torkar eller dunstar bort och lämnar kvar en rejäl släng eftergrus.

Definitivt ett gott vin med en rackarns massa karaktär. Skulle jag få önska mig något hade jag adderat lite syra och en period av ryggläge. Funkar dock hur bra som helst som fredagssällskap.