Bersåvin från Ponnelle

För något år sedan köpte jag på mig ett knippe viner från Albert Ponelle, ja för att testa igenom producenten lite. Det är bara att erkänna att intrycken hittills generellt har legat åt det negativa hållet, men skam den som ger sig........bara att korka upp den sísta flaskan i batchen och se vad slutbetyget blir.

Vinet den här gången är en 2008 Pouilly-Fuissé Vieilles Vignes, Albert Ponnelle. Då vinet kommer från lite enklare delar i Bourgogne, nämligen Mâconnais, kanske kraven inte ska vara så höga. Ett lättdrucket och floralt vin utan större komplexitet är vad jag förväntar mig. Dags att rycka korken och kolla.

Här möts jag av en frisk bersådoft med tydligt florala drag, några stänk citrus och moget gult äpple. Det finns också honung, melon och ett svagt stråk av vanilj och lakrits, Slutligen finns där en touch av rök och även lite, lite skaldjursmineral. Dag två börjar det även visa upp små drag av mognad i form av bokna äpplen.

Munkänslan är inledningsvis frisk och syrlig med ett klart citrusdriv. Från mittpartiet och genom hela avslutet adderas en beska som balanserar på gränsen till att vara för mycket. Fetman i form av smör och honung håller ihop mot syran och det känns strukturellt helt OK, men det är något med balansen som inte riktigt lirar. Det märks såklart när temperaturen stiger och vinet inte orkar med riktigt.

Medan det är kylt är det dock trevligt och avslutet med sina skaldjursmineraler, lite sten och den svaga beskan är helt OK. Se bara till att vinet inte värms upp för då slinter det.

Summa summarum när det gäller Ponnelle som producent så har inköpskanalen strypts. Jag lägger mina pengar på annat håll, så enkelt är totalbetyget.

Mellanvin finns det?

Ibland öppnar vi ett vin mitt i veckan, utan tanke på att det ska passa till nån mat och utan egentliga förhoppningar om någon större upplevelse. Ett vin bara för att det ska vara lite vin helt enkelt. Det behöver väl inte vara svårare än så?

I de lägena är det kul att dricka lite okända och enklare saker och hålla tummarna för att de ska bjuda på en god, kul eller intressant upplevelse. Ibland däremot så landar man i att vinet är korrekt gjort, helt OK, men inte mer än så. Ja, lite av ett mellanvin......

....och varför denna inledning då? Joooo, för att vi precis har upplevt ett mellanvin och det var 2007 Santenay 1er Cru "La Maladière", Domaine Albert Ponnelle.

Doftmässigt har vi att göra med en syrlig rödfrukt som består av en blandning av lingon och körsbär, lite tjoff från eken med kafferost och mörk choklad, samt lite lätta dofter av violer, löv och höst.

I munnen finns en tydligt markerad syra som driver på den syrliga rödfrukten rejält. Tanninstrukturen ger ett lätt behagligt motstånd. Smakmässigt återkommer rödfrukten, lakrits och lite örtighet och till sist ett avslut som lämnar kvar lite uttorkande mineral och jordighet.

Så långt allting gott, men det klickade inte, det tryckte inte in några knappar eller tjöt i några trumpeter. Helt enkelt ett OK vin som inte sticker ut på något sätt och som inte levererar på 1er Cru-nivå idag. Gääääsp!

Dussinvin från Albert Ponnelle

Ett par kvällar som bilförare med mat och vin på bortaplan har resulterat  i att helgens (hittills) enda Bourgogne har blivit en enkel rackare från firma Albert Ponnelle. Väl hemma i huset har jag under två dagar tagit ett glas 2009 Bourgogne Pinot Noir "Les Tilleuls", Domaine Albert Ponnelle.

Direkt i glaset fångar man upp en rätt tät doftpelare där ung frukt i from av körsbär och tranbär slåss om utrymmet med en saftigt rostad ek. Läge att låta glaset stå en sväng och återkomma.

När luften fått lite tid har doften sansat sig lite, men huvudingredienserna är de samma. Nu börjar dock lättare bär som hallon, lite örter och kryddor komma fram. Min näsa har dock svårt att reda ut detaljerna i det rätt kompakta doftpaketet. 

Smaken är lite enklare att komma underfund med, med sin fruktbild av syrliga bär som bärs fram av en tydlig syra. Här finns även mikroskopiska tanniner i en matta som ger små spår av strävhet, i alla fall under dag ett. Med tid och luft kommer sedan en viss 2009-känsla med värme och sötma i frukten och ju längre tid vinet får desto trevligare blir det, men riktigt kul blir det ändå inte.

Totalt sett så landar jag ändå bara i ett "nästan OK". Det här är liksom ett vin som det finns tretton av på dussinet om man är lite tråkig. Mitt andra försök på rätt kort tid när det gäller viner från Ponnelle ger hittills ett resultat som inte lockar till några återköp.

Privatimport från Swedish Brand via SB till priset 198 SEK.

Vitt vin och en svart get - Albert Ponnelle

Det finns en gammal berättelse från förr då getter och får kunde beta fritt bland gräset vid vingårdarna i Bourgogne. Den berättelsen förtäljer att det fanns en speciell svart get som, när tillfälle gavs, smet iväg från den övriga hjorden och letade upp vinrankor att mumsa på. En sån speciell get glömdes såklart inte bort utan pratades om i folkmun och rätt som det var så var det en sinnrik vinmakare som använde sig av geten vid namnsättning av sitt vin.

Vinmakaren som fick användning av geten var Albert Ponnelle, och geten finns nu i namnet för både en vit och en röd cuvée av Bourgogne-klassat vin. Vinerna går under beteckningen "Réserve de la Chevre Noire".

Förutom att spela på gamla historier om getter är domänen Albert Ponnelle resultatet av några generationer av i huvudsak burgundiska män som genom åren skapat den firma som finns idag. Firman bygger på en kärna av egna vingårder i Côte de Beaune. Dessa är på nivån Village och 1er Cru och utöver det köps det in druvjuice och druvor som breddar paletten till hela spektrat från enklaste nivå till Grand Cru. För detaljer om hela utbudet hänvisas till företagets hemsida.

Intressant att notera i övrigt är att vingårdarna hanteras biodynamiskt och plogas med hjälp av häst och det naturliga arbetet fortsätter i vineriet. Allt sker precis som på farfars tid och inga moderna tillsatser eller bekämpningsmedel kommer nära rankorna.

Hur blir då ett traditionellt framtaget, vitt vin namngett efter en svart get? Idag dricks 2008 Bourgogne Chardonnay, Réserve de la Chevre Noire, Domaine Albert Ponnelle, flaska nummer 2253....så snart vet vi svaret. Lite kuriosa som jag inte får koll på är varför vissa källor säger att vinet är en cuvée, men att det står Monopole på etiketten. Jag har mailat producenten och återkommer förhoppningsvis med svaret.

Doften för direkt tankarna till den lilla glasskålen med citronvatten som man tvättar händerna i när man äter skaldjur, och då menar jag efter det att händerna fört med sig skaldjurdofter till vattnet. Nästa del i doftparaden dansar förbi med nykluvet äpple och aningens blommiga toner innan allt liksom lägger sig med en touch av örtig och gräsig sommarträdgård.

Smakmässigt börjar det med en pigg citruskompott med citron och lime som följer med upp i topparna med syrans hjälp. Sedan byts citrusfrukten ut mot mer beska inslag, men inte riktigt den trevliga grapebeska man önskar sig, utan lite mer träigt besk. Här balanserar vinet lite grand på gränsen, men lyckas på något sätt klara sig på rätt sida målsnöret. Fast lite irriterande är ändå beskan.

Det rätt trevliga mineraldraget som ligger kvar när klunken har svalts skuggas också lite av beskan. Tur då att det finns en viss tendens till sötaktig smörighet som kämpar för att hålla ihop bygget.

Allt som allt eller summa summarum så är det ett vin som är helt OK, men inte mer än så. Det är lite synd när det känns så nära. Priset på flaskan är 201 kronor vid privatimport från Swedish Brand. Jag köpte på mig ett knippe Ponnelle-viner i samma batch, så producentbedömningen totalt sett får dröja ett tag. Det blir dock inga återköp av denna flaska.