Stinkvin från Domaine Leroy

Jag öppnar flaskan och kommer ihåg hur det var första gången jag öppnade en liknande. Då var det nästan en chock, så jag väntar mig att det kommer att stinka......

......och det gör det. Det är som om någon trycker ner min näsa i tång som legat och gonat sig i solen vid en havsstrand.

Hur sjutton kan det stinka så här. Det är till och med så att dag ett så har stanken satt sig så i smaken att det inte är alls trevligt att dricka. Bara att glömma bort det över natten, hälla upp det i en karaff under några timmar och åka iväg och fixa en krabba. Vinet? Jo, en flaska 2007 Bourgogne Aligoté, Domaine Leroy.

Vilken skillnad det blir. Stanken är borta och har lämnat kvar trevliga inslag av tång och skaldjur, inte alls något som stör längre. Här finns också fina dofter av honung och arrak som nästan blir lite vaxigt.Sen finns där citron, äpple, päron, och fina kryddor. Bakom allt ligger sen en lätt rökighet.

I munnen är det första man tänker på vilken sjuhelsikes skjuts det är i syrorna och att beskan är rätt rejält markerad. I övrigt är det en hyfsat trevlig skapelse med fin frukt, fetma och kryddor. Slutet är gott med sin blandning av citrus och mineral.

Det här är kalasgott tillsammans med krabba och aioli. Som solitär är både syra och beska för markerade, så till den grad att jag faktiskt inte avslutar det andra glaset. Här gäller antingen mat eller vila så att det bygger ihop sig bättre.

Leroy - som känslan av en våris

Att dricka vissa negociant-viner från Leroy är lite som en våris, man vet inte om det kommer att bära eller brista. Sista flaskan av ett sexpack Bourgogne Rouge får idag blotta nacken och med facit från tidigare flaskor kan det vara lite vad som helst.

När korken blottas är det som vanligt en småmöglig, fuktig och oroande bild som väntar, ja så har det varit för alla dessa flaskor. När korken är dragen, flaskan rengjord och näsan gjort sitt inser jag att det verkar vara vinst den här gången.

Dags att njuta av 2000 Bourgogne Rouge, Maison Leroy.

Dagens betyg skrivs till fina mognadsdofter med lite uttorkad frukt och en klase körsbär, en sväng lösningsmedel och en jordig, animalisk ton. Det är liksom lite torkat över hela alltet när man tänker efter och tanken drar åt något pulvriserat med jord, bär, lakrits och en drös kryddor.

Smaken skiljer sig däremot en del från doften. Frukten är betydligt yngre initialt med en syra som bär fram lite syrliga bär. Från mittpartiet känns dock stilen från doften igen och uttorkningen byggs upp och formar sedan ett avslut med torkad frukt, lakritspulver och mineraler. Lägg till lite finmaskiga tanniner och bilden är hyfsat bra målad.

Gott och rätt trevligt, men egentligen inte värt pengarna.

Leroy, Romanée-St-Vivant och etiketten

Bredvid bordet där vi intar välkomstbubblet står ett stort stekfat med en Paella som sakta men säkert börjar ta form. Självklart är maten ett försök att lura oss gäster att vinerna för kvällen ska gå i Spaniens tecken. I synnerhet som bubblet är en bättre Cava.

Vi flyttar oss in i huset där A+D förberett med ett gäng blinda karaffer och snart är vinerna upphällda i glasen och näsorna låter som dåliga ventilationsanläggningar. Att temat är variationer på Pinot Noir är ganska klart, men att placera dem är svårare. S sätter snart allt på plats och vi kan njuta av vinerna, eller egentligen njuter jag bara av ett av dem. Det tar liksom totalt över föreställningen och gör piruetter och annat runt övriga viner.

När flaskorna förevisas så visar det sig att vi smuttar på en mogen flaska från Leroy och diskussionen går kring om det är ett domän- eller maison-vin. Låt oss alltså reda ut hur man bestämmer det.

Så långt tillbaka som 1868 grundade François Leroy det som idag är Maison Leroy. Maison Leroy är den del av det imperium som leds av Lalou Bize-Leroy där man hanterar négociant-rörelsen. Över tiden blev det svårare och svårare att hitta tillräckligt med bra druvmaterial till verksamheten, så 1988 beslutade sig Lalou Bize-Leroy att expandera verksamheten med egna vingårdar. Med hjälp av medel från en japansk investerare köptes ägorna av Charles Noellat i Vosne-Romanée och Philippe-Rémy i Gevrey-Chambertin. På så sätt grundades Domaine Leroy, och 1989 kom de första flaskorna från den grenen.


Det finns en massa åsikter om kvalitetsskillanderna mellan de egna domän-vinerna och négociant-dito. Man kan väl konstatera att domänvinerna ÄR bra, medan négociant-vinerna lite mer är en gambling. Så är väl också den egna erfarenheten, i synnerhet avseende négociant-vinerna som jag testat en hel del av.
 
Men hur ser man då vad det är för flaska?

Fram till 1989 fanns bara Maison Leroy så flaskor innan dess är självklara. Därefter får man dock kolla på etikett och/eller kapsyl för att bestämma sig och bestämningen gör enligt följande:

Om det står "Proprietaire a Vosne Romanee" och "Mis en boutielle au Domaine" på etiketten är det ett domänvin. På senare år har dessa även vaxad kapsyl.
 
Står det däremot "Negociants a Auxey Meursault" och "Mis en boutielle par Negociants" på etiketten är det ett maison-vin. Kapsylen är alltid normal.

Det finns små variationer på temat avseende texterna, men i huvudsak ska det stå något som liknar ovan.

Vårt vin då?

Det vi drack var efter granskning ett Domaine-vin, närmare bestämt en 1993 Romanée-St-Vivant, Domaine Leroy.

Doften är en uppvisning i motsatser. Å ena sidan är det väldigt mycket syrliga bär med lingon och rönnbär i fokus och å andra sidan är det höstens skogsdofter, champinjoner och ett par rejäla stänk med buljong.

Samma känsla upplevs i munnen, men här sker en fin utveckling över tiden och till vinets fortfarande livliga syra och greppiga tanninerkan läggas lakrisala stråk, fina kryddor och en mineraldusch.

Det bygger dock liksom aldrig ihop sig fullt ut och även om det är riktigt gott så finns det en viss spretighet som lämnar lite extra att önska. Man vill ju maximera liksom ;-)

Stort tack till A+D för den upplevelsen.

1999 Bourgogne Blanc, Maison Leroy

När det gäller viner från imperiet Leroy har jag tidigare skrivit om att viner från négociant-verksamheten är lite av ett äventyr. Man vet aldrig vad som finns för råmaterial i flaskan och flaskvariationen uppvisar en kraftig bredd. När det är bra kan det vara skitbra, men det kan lika gärna vara bottennapp. Låt oss se vad en flaska 1999 Bourgogne Blanc, Maison Leroy kan erbjuda.

En väldigt frisk och fräsch doft för en snart 14-årig basbourgogne. Lätta florala toner, citrus, äpplen, några få som blivit lätt bokna och till det en lätt doft av lakrits. Här finns också lite aprikoser och persika och en liten dusch av flintig mineralitet.

Smaken är riktigt syra- och citrusdriven med både citron och grape i rejäla doser. Grapen tillför en skön beska som skär igenom den svaga sötma och lätta fetma som finns. Avslutet bjuder på en uttorkande gom som torkas ur av en flintig och kritig mineralitet.

Det här är väldigt lätt att gilla. Det är ett rätt enkelt vin, men riktigt bra för en tonårig baspava. Skulle lätt kunna dricka det här ganska ofta om andra flaskor har den här formen.

Stort namn, litet vin

Jag känner efter på tungan.....Leroy.....mmmm det klingar gott. Sen måste man dock inse att Maison och Domaine är två helt olika djur när det gäller det namnet. Domänens viner kan man lita på....där levereras alltid kvalitet, men så kostar det också såklart.

Négociant-verksamheten som går under namnet Maison är däremot en hel del gambling. Man vet aldrig vad det är för juice de har stoppat sin etikett på egentligen. I värsta fall är det inte speciellt bra. Låt oss se vad en 2000 Volnay, Maison Leroy bjuder på. Det vita basvinet från samma årgång har levererat riktigt bra, medan det röda syskonet varit mer sisådär. Kul att se vad ett snäpp uppåt innebär.

Både till färgen och till näsan skvallras det om mognad. Doften är fylld av mogen, lätt trött frukt, en första touch av målarlåda och nästan så att det redan har spår av buljong. Som bonus tillkommer en viss kryddighet och något stänk av apelsin, men totalt sett är det inget märkvärdigt alls.

I munnen bjuds en hyfsad syra, nästan fullt nerslipade tanniner och samma nästan uttorkade frukt som i näsan. En svagt syrlig bärighet ger lite poäng, så också avslutets uttorkande mineraler, annars är det rätt tunt och slätstruket. Nääää, taskig leverans.

Jag undrar vad det är för juice de har stoppat sin etikett på den här gången? Inget att skriva hem om i alla fall.

Skolboksprovning - vit Bourgogne

I söndags, mitt när värmen stekte Stockholm som mest, packade jag ihop mig och tog tåget in till stan och hade en trevlig eftermiddag/kväll i Vasastan. Temat för dagen var vit Bourgogne, med både helblinda och halvblinda serveringar. Kvällen delades in i tre flighter där man skulle kunna ge dem följande rubriker.

• Att sätta ramarna
• Grand Cru-områden
• En handfull Meursault

Över till provningarna och några lätta noteringar. Den första flighten var förresten helblind.


Flight 1 - Att sätta ramarna

Glas 1 - En väldigt klar och blek färg med väldigt blandade dofter. Här fanns lite päron, ylle, citrus och skaldjur. Smaken var torr med en påtaglig syra, tongivande citrus, lite fänkål och mineral åt skaldjurshållet. Känslan var att det var en tunnskalsdruva likt Aligoté men ändå med drag av Chenin Blanc, men där andra även hade andra förslag. Klurigt

Glas 2 - Definitivt en bra, men ändå enklare Pinot Noir, vad den nu skulle ha att göra på en vitvinsprovning. Jag hade först tanken att den skulle kunna vara från ett vitvinsområde typ Chassagne, men doft och smak drog snarare åt Gevrey. Hmmmm.

Glas 3 - Tydligt en elegant Chardonnay av lite yngre snitt. Svagt gyllengul med bra fräschör, lite honung, en del citrus och en rökig, men tillbakadragen mineralitet. I munnen återfinns doftbilden med tillskott av en lätt fet textur och ett stenaktigt mineralavslut. Ett vin för vilken vardag som helst. Gott!

Glas 4 - Nu kom lite mer mognad i form av en gyllengul vätska där mognadens doftplym gav sig tillkänna. Här fanns bl.a. mogna äpplen, citrus, koncentrerade tropiska frukter och mineral. Syran och citrusen var rejält livlig och slogs mot de mer mogna smakerna som landade i ett stenigt avslut med en lätt, lätt beska och en  uttorkande känsla. Chardonnay eller inte. Svårt att placera faktiskt.

Glas 5 - Nästa vin stiger ännu en mognadsgrad med en rejält gyllene färg. Vackert helt enkelt. I grunden samma attribut som föregående glas, men ändå så annorlunda. Återigen en riktigt pigg syra som spelar mot den mogna frukten. Kul också att hitta örter och arrak, men toppen var kanske den rökiga mineralsvansen med rejäl citrus. Chardonnay, jovars.

Kul första flight där alla viner faktiskt har en mening i sammanhanget eller vad sägs om följande facit:

Glas 1 - 2009 Gwäss, Chanton. Ett vin gjort på Gouais Blanc, en druva som faktiskt fanns i Bourgogne till typ sen medeltid. Vinet är med som den ena föräldern till Chardonnay och just detta vin produceras i en volym på ungefär 1500 flaskor årligen i Wallis, Schweiz.

Glas 2 - 2006 Bourgogne Cuvée de Noble Souche, Domaine Denis Mortet. Bra generisk Bourgogne och är givetvis med för att visa upp den andra föräldern till Chardonnay, nämligen Pinot Noir.

Glas 3 - 2006 Bourgogne Blanc, Domaine Denis Mortet. Bra exemplar på generisk vit Bourgogne. Endast med för att påvisa vad det kan bli av avkomman.

Glas 4 - 2000 Morey Saint Denis 1er Cru "Clos des Monts Luisants", Domaine Ponsot. Här pratar vi alltså inte Chardonnay, utan den huvudsakliga andradruvan i Bourgogne, nämligen Aligoté. Kul med just detta vin är att det är det enda 1er Cru-läge varifrån man producerar Aligoté.

Glas 5 - 1995 Nuits-Saint-Georges ”La Perrière” Blanc, Domaine Henri Gouges. Här blir det ännu roligare för nu har vi att göra med ett vin på s.k. Pinot Gouges, d.v.s. ett vin på druvor från i grunden vanlig Pinot-Noir som har muterat och blivit vit. För mer detaljer (annan årgång) se här.

Sammanfattningsvis en härlig provkarta och genomgång av en del av det som gör det så kul med Bourgogne och dess viner, i det här fallet vita. Kul också att prova vinet på Gouais Blanc. Skulle gärna testa det till lite skaldjur någon gång. Sedan är ju Mortet den han är, så ska man ha basviner från någon i källaren är han definitivt en kandidat.

Att dricka 1er Cru-Aligoté hör ju inte till vanligheterna och var definitivt kul, men kanske inte den smakmässigt största upplevelsen. Det saknades en knorr eller komplexitet som skulle fått det att lyfta tycker jag. Pricken över i var dock ”La Perrière” och jag är väldigt glad över att det serverades. Totalt sett en lysande flight tagen ur skolboken och så var det ju lite gott också :-)


Flight 2 - Grand Cru-områden

Här serverades fyra viner med mognad från byarna Puligny-Montrachet, Chassagne-Montrachet och Aloxe-Corton. Dessa serverades halvblint och var följande:

• 1996 Puligny-Montrachet 1er Cru "Clos de la Mouchere", Domaine Henri Boillot
• 2000 Chassagne-Montrachet, 1er Cru "Grandes Ruchottes", Chateau de la Maltroye
• 1986 Corton-Charlemagne Grand Cru, Bonneau du Martray
• 1988 Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Perrières", Domaine Etienne Sauzet

En väldigt trevlig flight med mogna viner där "Clos de la Mouchere" bara gled ner i sin fortfarande unga och fina elegans med balans mellan citrus, honung och rökig mineral. "Grandes Ruchottes" i sin tur kändes lite mer moget trots sin ungdom, men spänsten fanns kvar i syra och fin frukt i form av allt från päron till tropiker. Här var även fetman mer påtaglig och avslutet hade en bra mineralkvast.

Ett snäpp upp på stegen var Corton-Charlemagne, men jag var inte riktigt bekväm med känslan av bortrytis där honung, aprikos och annat vällde fram. Både doften och smaken var ändå häftigt expressiva med en massa olika och även udda inslag. Ett tag fick jag inte bort känslan av räkmacka ur skallen när dill puffade till gång på gång, men såklart var det frukten och den välbeverade syran som stack ut. Gott, men drick nu, tycker i alla .

Sist ut en favoritproducent med ett vin som givetvis också var moget men också hade en välbevarad syra att luta sig mot. Förutom en kaskad av frukt och kryddofter var det som slog mig mest att avslutet var så kritigt uttorkande.

En härlig flight med goda viner rakt över. Lite grand känns det som att det mycket är en smaksak vad man väljer och åsikterna rund bordet var definitivt delade.


Flight 3 - En handfull Meursault

Som sista flight presenterades fem viner från Meursault, även här med en del mognad.

• 1983 Meursault 1er Cru "Charmes", Maison Leroy 
• 1999 Meursault, Olivier Leflaive 
• 1996 Meursault 1er Cru "La Goutte d'Or", Bernard Milloy
• 1999 Meursault, Maison Leroy 
• 2002 Meursault 1er Cru "La Goutte d'Or", Domaine Comtes Lafon

Nu börjar vi prata vissa rejäla mognadstoner med bl.a. bokna äpplen och oxidationstendenser. "Charmes" som är ett Hospice de Beaune-vin hade tydlig mognad och var i mitt tycke mer intressant än riktigt gott.

Meursault från Leflaive var också moget men inte på samma nivå och kändes just därför nästan elegant när man provade de tre första i samlingen. Det var nog lite av en jämförelseluring för med koncentration på vinet så blev det lite mer ordinärt.

Bernard Milloy säger mig ingenting och troligen är det första och sista gången vi möts. Vinet kändes rätt bråkigt med oxideringstoner mot frisk syra, här fanns sötma men ändå upplevdes det som torrt, hmmm. Kul, men inte mer än så.

Nästa Leroy var trevligt för att det upplevdes så mycket yngre och piggare på alla sätt. Ett négociant-vin som definitivt funkar och som visade upp mer av lätt blommighet och citrus i jämförelse med sina kamrater. Måhända lite lättviktigt och anonymt, utan riktig komplexitet, men ändå riktigt gott. Gulpable!

Sist ut en Lafon och då bara vill man ju att det ska vara kalasgott. Här pratar vi elegans i nästan alla led, med fin balans mellan alla byggstenar. Sen fanns det ändå något som störde, en orenhet i doften som gjorde att vinet inte fick blomma fullt ut. Men i munnen var det definitivt en härligt balanserad Lafon. Riktigt bra avslutning när det väl landade i gommen. Mums!

Sammanfattningsvis nyttigt och lärorikt i flight ett och gott i övrigt. Att dricka då många mogna vita Bourgogner känns dock i överkant. Svårt att riktigt uppskatta dem fullt ut då de lite "tar ut varandra".

Att vi sedan avslutade kvällen med mat och därefter Maderia är en helt annan historia.

2000 Bourgogne Rouge, Maison Leroy

Bourgognes övermadam är definitivt Madame Lalou Bizet Leroy. Hon tronar med finfina äganden i DRC och sina egna ägor, D'Auvenay och Leroy. Lite mindre finfina är vinerna från Négociant-verksamheten, där klass och variation halkar ner betänkligt på stegen, men ibland funkar de fint och som vardagsstjut är det fino vino.

Senast jag drack ett syskon till kvällens flaska hade jag kunnat luras till Italien, så jag är minst sagt intresserad av vad dagens flaska 2000 Bourgogne Rouge, Maison Leroy har att erbjuda.

En rätt skön doft bestående av ett spann från körsbär till lite målarlåda och som hållplats på vägen rätt kirschiga körsbär. Här finns också ett rätt uttorkat, jordigt drag med animaliska inslag. Kryddmässigt är det en påse ek och orientkryddor, toppat med lite lakrits. Trevligt, men inte ett sniffarvin.

I munnen är vinet fortfarande påtalande ungdomligt med frisk syra och en del tanninbett kvar, om än hyfsat nedslipat. I övrigt är vinet lättdrucket med syrlig frukt, viss kryddighet, örtbeska och lite uttorkande mineraler i svansen. Sista glaset bjuder tom på lätta drag av sötlakrits.

Troligen den bästa av de flaskor (5 st) jag testat. Det är dock remarkabelt vilket spridning det har varit när det gäller flaskvariation. I vissa lägen undrar jag om det överhuvudtaget är samma vin.

2000 Bourgogne Blanc, Maison Leroy

En kort notis om ett av källarens basviner som jag visst inte har bloggat tidigare. Jag köpte på mig en radda röda och vita av årgång 2000 från Maison Leroy för något år sedan och öppnar en flaska lite då och då.

Igår och idag har vi följt utvecklingen av en flaska vitt. Den öppnades igår till lätthalstrade pilgrimsmusslor som åts stående med skirat smör och flingsalt medan huvudrätten bereddes. Det var en kalasbra match, helt klart. Vinet som dracks är förresten en 2000 Bourgogne Blanc, Maison Leroy.

Noteringarna är dock från dag två, då vinet faktiskt upplevdes som ännu ett snäpp bättre än dag ett.

Fruktbilden är lite lätta drag av persika och väldigt moget gult äpple, samt en honungsaktig citrusdoft, lite åt lemon curd-hållet. Sen finns här en härlig doft av mineral som drar kraftigt åt ostron och vått grus.

I munnen får man en lätt honungs- och smörfet kropp som snygg balanseras upp av att citrus och en tydlig syra tränger igenom. En balans som ligger väldigt bra i munnen. Mineralerna är härliga och jag pendlar hela tiden mellan grus och ostron, och kan inte bestämma mig för vad som smakar mest eller bäst.

Jag förvånas varje gång när jag öppnar upp en av dessa flaskor från 2000. Överdelen av korken är alltid svart och har ett lager som antyder mögel, men när korken är borta, flaskan avtorkad och vinet finns i glaset tycks det bara bli bättre och bättre med åren. Tur då att det finns fler flaskor kvar.

Aligoté x 3

Tänk dig att växa upp med föräldrar som Pinot Noir och Gouais Blanc. Den ena föräldern går omkring röd om nosen och sätter elegans i första rummet och den andra är blek om ansiktet och har mer eller mindre dött ut. Vad händer då med avkomman?

Jo, det blir en högavkastande avkomma som ger hyfsat stora druvor i rätt riklig mängd. Lite åsidosatt är den dock då den nästan aldrig får ta plats i finrummet. Finns det möjlighet att plantera "finare" druvor så är det oftast så att vår lilla avkomma får hitta andra platser att slå rot eller så kanske den rentav rycks upp med rötterna.

Det har blivit så att växtplatserna idag mest finns i Östeuropa där avkastningen är väldigt hög och vinet således mindre bra. I övrigt finns små skvättar i bl.a. Chile och USA och självklart finns det en del i moderlandet Frankrike. Här finns merparten i Chablis och resten är i huvudsak utspritt i övriga Bourgogne.

Vi pratar självklart om druvan som går under namnet namnet Aligoté. Druvan som traditionellt används till att blandas med Cassis för att göra kir, men även används för både mousserande Crémant de Bourgogne och för vanliga vita viner.

Idag ska vi se vad tre olika producenter kan göra av den lite mer udda druvan och för ändamålet lastar vi fram skaldjur av alla de slag. Då vinerna mer dracks än provades blir anteckningarna kanske inte helt att lita på.....men, men...låt slaget börja.

I glas 1 har vi ett vin som öppnades under gårdagen och som bjuder på en del blommor, gröna äpplen, päron och citrus. Sammantaget en väldigt frisk doft. I munnen återkommer frukten, men det är nog tre andra drag som slår en ganska tydligt. Först och främst är det en rejält frisk syra, sedan så upplever jag att vinet är väldigt, väldigt tunt och slutligen lämnar den kvar ett rätt "bitig" beska.

Ett enkelt och ändå rätt OK vin som finns att tillgå för 99 SEK på bolaget. Det får dock definitivt nöja sig med plats tre. Vinet är 2009 Bourgogne Aligoté från firma Drouhin.

Nästa glas bjuder upp lite mer till dans och här finns tydliga tecken som gör att det borde kunna passa maten. Det doftar musselskal eller ostron, ja av hav helt enkelt, men också av blöt lovikavante. Fruktmässigt finns antydan till äpple och citrus i bakgrunden och kanske rentav lite gurka. Frukten är tydlig i munnen och den får här sällskap av en tydlig mineralitet och en del smöriga spår av ek. I eftersmaken finns drag av Chardonnay med en trevlig citrusbeska och mineralsvans.

Definitivt ett par snäpp upp från föregående vin och en självklar andraplats. Gott och välgjort helt enkelt, även om man kanske inte köper sådana här viner i bulk. Vinet är 2007 Bourgogne Aligoté från Michel Bouzereau et Fils. En vinmakare från Meursault som är känd för sina fina viner just därifrån.

När det gäller det sista glaset så luftades det i karaff i fem timmar innan middagen och stod sedan i karaff under resten av kvällen. Tur var det då mina första intryck var att vinet stank av en blandning av kloak och stinkande hav. Bilden blev en sandstrand vid havet där tång har flutit iland i massor och ligger i solen och luktar illa. Efter några timmar har det värsta lagt sig och kvar finns tång, dygnsgamla musselskal, en gnutta rök och kanske, kanske, fångar jag in lite gurka mitt i doftattacken.

I munnen var det initiala intrycket ingen höjdare, med smak av skaldjur och en skarp beska som gjorde att jag fick hålla tummarna.....och tänk vad några timmar i luft kan göra med ett vin.....vips så kan man fånga äpplen, citrus och mineraler, även om havsdofterna tydligt finns kvar. Lägg till det en frisk syra och ett skönt citrusbeskt avslut och vinet seglar upp till förstaplats. I synnerhet vinner det i kombinationen med bordets skaldjur där det gifter sig perfekt. Vinet då? Jo, det är en 2007 Bourgogne Aligoté från firma Leroy.

Sammantaget en riktigt kul vinupplevelse där vinerna kanske inte riktigt är i min smakprofil, men att de passar till skaldjur är helt klart. Vidare är det också klart att det går att göra riktigt bra och intressant vin på druvan Aligoté. I synnerhet kvalificerar sig vinet från Leroy in på skalan "intressanta vinupplevelser".

Madame Lalou Bizet Leroy, en levande legend

Det vilar ett mystiskt skimmer kring namnet Leroy och mycket av det tillfaller helt klart Madame Leroy själv. Har man en bakgrund som delansvarig för Domaine de la Romanée-Conti och tillika hälftenägare i den domänen så är man ju redan då ett jättestort namn. Om man sedan ovanpå det äger (helt och delvis) och driver andra absoluta stjärnverksamheter så inser man lätt att det här är en kvinna att räkna med.

Det finns massor att läsa om Leroy på nätet och i böcker så jag tänker inte annat än nämna några korta fakta om vad Madame egentligen äger och är med och driver för något.

Toppnamnet är Domaine d'Auvenay som hon och hennes syster ärvde av deras far. Systern är sedan länge utköpt och domänen drivs numer som hennes egna toppdomän med viner för den stora plånboken. Vid sidan av detta finns Leroy S.A. som hon äger tillsammans med systern och en japansk partner. De har varsin tredjedel av ägandet. För att sluta cirkeln så äger Leroy S.A. sedan Domaine Leroy till 100%. Domaine Leroy levererar toppviner, fast inte på d'Auvenay-nivå och Leroy S.A. är negociant-verksamheten som levererar betydligt enklare viner.

En onsdagskväll i hemmets lugna vrå får man kanske drömma stort, men flaskan som öppnas kommer från negociant-verksamheten. Dagens vin är en 2000 Bourgogne Rouge från Leroy. Vinet finns för 299:- på systembolaget, men kan hittas billigare på annat håll. På tidigare utförsäljning från Theis Vine gick flaskorna för 149 DKK.

Redan när korken blottas känner jag igen mig. Här finns en kork som har tagit stryk och som kräver koncentration för att få loss i ett helt stycke. Sen är det smuts runt hela buteljöppningen som ska bort, innan jag tillåter mig att dofta. Mums, inga defekter här inte.

Upphällt i glaset kommer koncentrerade mörkröda bär, det är en kirschighet med en udd som pendlar mellan svagt lösningsmedel och mintighet. Svaga, svaga stråk av skog och svamp kan anas i den annars kompakta frukten. Och förresten, vinet är ganska mörkt rött för att vara en burgundisk Pinot.

I munnen kommer en elegant körsbärsfruktig smak som har mognat ut, utan att börja falla isär. Det finns fortfarande kvar en gnutta smeksamma tanniner som spjärnar emot.

Det roliga med det här vinet är att det lurar en bort från Bourgogne i både utseende och doft. Jag hade nog kunna springa åt Italien innan jag fångade det i munnen, men inte ens då är det toktypiskt. Kul helt enkelt.

Det här är definitivt gott och lätt värt 149 DKK. Jag tycker iofs att det är värt 299 SEK också om du vill prova Leroy och en instegs-Bourgogne som slår ut de flesta andra.

OBS! Uppdatering avseende bedömningen. Efter ett dygn i kylskåp har vinet blivit riktigt atypiskt och levererar inte alls. Öppnad flaska bör således drickas upp direkt och flaskorna i källaren dricker jag i år.