2009 Volnay, Domaine Bzikot

Efter en vecka i Bourgogne och sedan tre större Bourgogne-provningar på en dryg vecka här hemma kan man undra om det inte räcker. Nääää, inte en chans. Det finns ju en del gott och blandat i källaren som bara måste smakas och jag föredrar helt klart när man kan umgås med samma vin över några timmar och riktigt lära känna det. En del typer av provningar är mer till för att stimulera annat än rena njutningscentra, men en flaska hemmavid kan lite få en meditativ verkan.

Jaja, slut på blahajet och över till det väsentliga. I en blandlåda som jag tidigare i år fick hem från Frankrike låg det en flaska från Domaine Bzikot. Det är ännu en familj och firma med rötter i Polen som har en "började med två tomma händer"-story. Som många bra historier så har det gått bra och Domaine Bzikot huserar numer i Puligny-Montrachet där de tillverkar mestadels vitt vin, men även en del rött.

Som debutflaska från firman korkade jag idag upp en 2009 Volnay, Domaine Bzikot.

Grundintrycket är ett varmt, körsbärsfruktigt vin med rätt rejäla slängar ek. Frukten upplevs nästan kirschigt spritig och det finns i alla fall initialt inte på min världskarta att jag skulle ha plockat detta som en volnay. Av de lätta, eleganta, florala och sötbäriga kännetecknen finns inte ett spår. Nu blir kryddigheten lite finare efterhand, men mycket mer än så är det inte.

Inte heller munkänslan skvallrar om ursprunget. Här blandas surkörsbär med rätt grova Pinot-kryddor och några små, små stänk av sötma och tendenser till lakrits. Mest känns det dock rätt rustikt och beskkärvt av eken.

Ingen idé att undersöka mer idag. Vinet är helt enkelt en besvikelse även om det inte är några problem att dricka det. Shit happens.

Skolboksprovning - vit Bourgogne

I söndags, mitt när värmen stekte Stockholm som mest, packade jag ihop mig och tog tåget in till stan och hade en trevlig eftermiddag/kväll i Vasastan. Temat för dagen var vit Bourgogne, med både helblinda och halvblinda serveringar. Kvällen delades in i tre flighter där man skulle kunna ge dem följande rubriker.

• Att sätta ramarna
• Grand Cru-områden
• En handfull Meursault

Över till provningarna och några lätta noteringar. Den första flighten var förresten helblind.


Flight 1 - Att sätta ramarna

Glas 1 - En väldigt klar och blek färg med väldigt blandade dofter. Här fanns lite päron, ylle, citrus och skaldjur. Smaken var torr med en påtaglig syra, tongivande citrus, lite fänkål och mineral åt skaldjurshållet. Känslan var att det var en tunnskalsdruva likt Aligoté men ändå med drag av Chenin Blanc, men där andra även hade andra förslag. Klurigt

Glas 2 - Definitivt en bra, men ändå enklare Pinot Noir, vad den nu skulle ha att göra på en vitvinsprovning. Jag hade först tanken att den skulle kunna vara från ett vitvinsområde typ Chassagne, men doft och smak drog snarare åt Gevrey. Hmmmm.

Glas 3 - Tydligt en elegant Chardonnay av lite yngre snitt. Svagt gyllengul med bra fräschör, lite honung, en del citrus och en rökig, men tillbakadragen mineralitet. I munnen återfinns doftbilden med tillskott av en lätt fet textur och ett stenaktigt mineralavslut. Ett vin för vilken vardag som helst. Gott!

Glas 4 - Nu kom lite mer mognad i form av en gyllengul vätska där mognadens doftplym gav sig tillkänna. Här fanns bl.a. mogna äpplen, citrus, koncentrerade tropiska frukter och mineral. Syran och citrusen var rejält livlig och slogs mot de mer mogna smakerna som landade i ett stenigt avslut med en lätt, lätt beska och en  uttorkande känsla. Chardonnay eller inte. Svårt att placera faktiskt.

Glas 5 - Nästa vin stiger ännu en mognadsgrad med en rejält gyllene färg. Vackert helt enkelt. I grunden samma attribut som föregående glas, men ändå så annorlunda. Återigen en riktigt pigg syra som spelar mot den mogna frukten. Kul också att hitta örter och arrak, men toppen var kanske den rökiga mineralsvansen med rejäl citrus. Chardonnay, jovars.

Kul första flight där alla viner faktiskt har en mening i sammanhanget eller vad sägs om följande facit:

Glas 1 - 2009 Gwäss, Chanton. Ett vin gjort på Gouais Blanc, en druva som faktiskt fanns i Bourgogne till typ sen medeltid. Vinet är med som den ena föräldern till Chardonnay och just detta vin produceras i en volym på ungefär 1500 flaskor årligen i Wallis, Schweiz.

Glas 2 - 2006 Bourgogne Cuvée de Noble Souche, Domaine Denis Mortet. Bra generisk Bourgogne och är givetvis med för att visa upp den andra föräldern till Chardonnay, nämligen Pinot Noir.

Glas 3 - 2006 Bourgogne Blanc, Domaine Denis Mortet. Bra exemplar på generisk vit Bourgogne. Endast med för att påvisa vad det kan bli av avkomman.

Glas 4 - 2000 Morey Saint Denis 1er Cru "Clos des Monts Luisants", Domaine Ponsot. Här pratar vi alltså inte Chardonnay, utan den huvudsakliga andradruvan i Bourgogne, nämligen Aligoté. Kul med just detta vin är att det är det enda 1er Cru-läge varifrån man producerar Aligoté.

Glas 5 - 1995 Nuits-Saint-Georges ”La Perrière” Blanc, Domaine Henri Gouges. Här blir det ännu roligare för nu har vi att göra med ett vin på s.k. Pinot Gouges, d.v.s. ett vin på druvor från i grunden vanlig Pinot-Noir som har muterat och blivit vit. För mer detaljer (annan årgång) se här.

Sammanfattningsvis en härlig provkarta och genomgång av en del av det som gör det så kul med Bourgogne och dess viner, i det här fallet vita. Kul också att prova vinet på Gouais Blanc. Skulle gärna testa det till lite skaldjur någon gång. Sedan är ju Mortet den han är, så ska man ha basviner från någon i källaren är han definitivt en kandidat.

Att dricka 1er Cru-Aligoté hör ju inte till vanligheterna och var definitivt kul, men kanske inte den smakmässigt största upplevelsen. Det saknades en knorr eller komplexitet som skulle fått det att lyfta tycker jag. Pricken över i var dock ”La Perrière” och jag är väldigt glad över att det serverades. Totalt sett en lysande flight tagen ur skolboken och så var det ju lite gott också :-)


Flight 2 - Grand Cru-områden

Här serverades fyra viner med mognad från byarna Puligny-Montrachet, Chassagne-Montrachet och Aloxe-Corton. Dessa serverades halvblint och var följande:

• 1996 Puligny-Montrachet 1er Cru "Clos de la Mouchere", Domaine Henri Boillot
• 2000 Chassagne-Montrachet, 1er Cru "Grandes Ruchottes", Chateau de la Maltroye
• 1986 Corton-Charlemagne Grand Cru, Bonneau du Martray
• 1988 Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Perrières", Domaine Etienne Sauzet

En väldigt trevlig flight med mogna viner där "Clos de la Mouchere" bara gled ner i sin fortfarande unga och fina elegans med balans mellan citrus, honung och rökig mineral. "Grandes Ruchottes" i sin tur kändes lite mer moget trots sin ungdom, men spänsten fanns kvar i syra och fin frukt i form av allt från päron till tropiker. Här var även fetman mer påtaglig och avslutet hade en bra mineralkvast.

Ett snäpp upp på stegen var Corton-Charlemagne, men jag var inte riktigt bekväm med känslan av bortrytis där honung, aprikos och annat vällde fram. Både doften och smaken var ändå häftigt expressiva med en massa olika och även udda inslag. Ett tag fick jag inte bort känslan av räkmacka ur skallen när dill puffade till gång på gång, men såklart var det frukten och den välbeverade syran som stack ut. Gott, men drick nu, tycker i alla .

Sist ut en favoritproducent med ett vin som givetvis också var moget men också hade en välbevarad syra att luta sig mot. Förutom en kaskad av frukt och kryddofter var det som slog mig mest att avslutet var så kritigt uttorkande.

En härlig flight med goda viner rakt över. Lite grand känns det som att det mycket är en smaksak vad man väljer och åsikterna rund bordet var definitivt delade.


Flight 3 - En handfull Meursault

Som sista flight presenterades fem viner från Meursault, även här med en del mognad.

• 1983 Meursault 1er Cru "Charmes", Maison Leroy 
• 1999 Meursault, Olivier Leflaive 
• 1996 Meursault 1er Cru "La Goutte d'Or", Bernard Milloy
• 1999 Meursault, Maison Leroy 
• 2002 Meursault 1er Cru "La Goutte d'Or", Domaine Comtes Lafon

Nu börjar vi prata vissa rejäla mognadstoner med bl.a. bokna äpplen och oxidationstendenser. "Charmes" som är ett Hospice de Beaune-vin hade tydlig mognad och var i mitt tycke mer intressant än riktigt gott.

Meursault från Leflaive var också moget men inte på samma nivå och kändes just därför nästan elegant när man provade de tre första i samlingen. Det var nog lite av en jämförelseluring för med koncentration på vinet så blev det lite mer ordinärt.

Bernard Milloy säger mig ingenting och troligen är det första och sista gången vi möts. Vinet kändes rätt bråkigt med oxideringstoner mot frisk syra, här fanns sötma men ändå upplevdes det som torrt, hmmm. Kul, men inte mer än så.

Nästa Leroy var trevligt för att det upplevdes så mycket yngre och piggare på alla sätt. Ett négociant-vin som definitivt funkar och som visade upp mer av lätt blommighet och citrus i jämförelse med sina kamrater. Måhända lite lättviktigt och anonymt, utan riktig komplexitet, men ändå riktigt gott. Gulpable!

Sist ut en Lafon och då bara vill man ju att det ska vara kalasgott. Här pratar vi elegans i nästan alla led, med fin balans mellan alla byggstenar. Sen fanns det ändå något som störde, en orenhet i doften som gjorde att vinet inte fick blomma fullt ut. Men i munnen var det definitivt en härligt balanserad Lafon. Riktigt bra avslutning när det väl landade i gommen. Mums!

Sammanfattningsvis nyttigt och lärorikt i flight ett och gott i övrigt. Att dricka då många mogna vita Bourgogner känns dock i överkant. Svårt att riktigt uppskatta dem fullt ut då de lite "tar ut varandra".

Att vi sedan avslutade kvällen med mat och därefter Maderia är en helt annan historia.

Årgångsvariation från Rully

Jag har sedan årgång 2009 lagt ner några flaskor från Domaine Jacqueson, Rully, i källaren och det ska bli intressant att se vad de har lyckats med på den vita sidan 2010. Jag har testat ett par röda från årgången som varit till belåtenhet så nu hoppas jag på det bästa. I synnerhet som det verkar som om Domaine Jacqueson blev ruskigt drabbade av hagel under 2011 och den skörden nästan helt räknas bort. Så låter i alla fall de uppgifter jag har fått. (Jag har verifieringsmailat domänen och så snart jag får svar sker uppdatering)

Över till vinet som är en 2010 Rully 1er Cru "La Pucelle", Domaine Jacqueson. Jämförande not avseende årgång 2009 finns här.

En rejäl överraskning väntar i den första sniffen, för här slår det till med en rejält rökig mineralitet och inte de förväntade blomtonerna och berså som så ofta brukar komma från Rully-viner och som fanns i 2009an. Ja, det finns såklart också en rätt fin frukt i form av citrus och päron, nästan åt piggelinhållet, samt även en viss honungsfetma...och lite, lite blommighet. Kul är också att det finns ett drag av indiska kryddor i doften. Bra sniff, helt klart.

I munnen råder bra balans mellan citrusen och syran å ena sidan, samt honungsfet fruktighet och en rejäl mineralitet å andra sidan. Det som slår mig mest är trots allt det genomslag mineraliteten har, nästan så att man har en näve grus som man smackat på ett tag. Denna mineralitet och citrusen som samsas i ett långt avslut gör att man har lätt till ett leende. Ge det sedan lite tid att integrera eken och leendet kommer bli ännu större.

Inte på något sätt stort, men drickbart och trevligt. "Bra att ha i källaren"-vin. Sedan är det kul när årgångar ger så olika uttryck, ingen design här inte.

Meeeeh - Méo-Camuzet

En flaska vitt plockas upp på måfå ur källaren och jag gör en snabb koll på när vi drack en kompis senast. Nästan lite spooky att inse att det var exakt ett år sedan, på dagen. Inte så mycket mer att orda om, korka ur, hälla upp och prova. Det som finns i glaset är en 2007 Bourgogne Hautes-Côtes de Nuits "Clos Saint-Philibert", Domaine Méo-Camuzet.

Doften för en direkt mot fetma, smör, citrus och honung. Allt paketerat i ett fullmatat och mättat paket, Det jag uppfattar som nytt den här gången är även rätt tydliga dofter av skaldjursskal och orange melon när dess doft blir som mest koncentrerad. Sedan finns här en fruktpalett med i alla fall päron, äpple, och persika som rundar av en i alla fall lite intressant doftbild.

Känslan i munnen är även den rätt fullmatad med en fetma som liksom fyller ut och en syra som spjälkar. Det balanserar hela tiden på rätt sida om att "bli för mycket", och klarar sig tack vare att syran och mineralerna gör sitt jobb.

Sammanfattningsvis har jag nog ändå lämnat den här stilen lite bakom mig. Hellre lite renare och slankare, med mindre fetma landar smakpreferensen i idag. Gillar du fet amerikansk Chardonnay kommer du däremot troligen att gilla det här skarpt. Jag hoppar dock över det framöver.

Bourgogne våren 2012 - en sammanfattning

Planeringen - Under planeringsstadiet av min resa till Bourgogne var det några pusselbitar som skulle passas ihop för att få till ett bra koncept. Själva grundidén blev att en normaldag skulle innehålla en längre morgonvandring som avslutades med ett producentbesök. Producentbesöken skulle även gärna vara lite utspridda geografiskt så vandringarna blev lite olika dag för dag. Efter producentbesöket skulle det bli en trerätterslunch på lokal resturang innan det var dags för ytterligare ett producentbesök. Sen eftermiddag och kväll var sedan fria för andra aktiviteter och såklart middag. Såja, bara att skrida till verket.

Kartor och böcker

Bilresan - Ett av huvudmålen med årets resa var att köpa hem vin, i synnerhet då röda viner från 2010. För att göra det enkelt för mig så fick det helt enkelt bli 
bilresa hela vägen ner och hem. Kör man själv, som jag gjorde, får man räkna med en lång dag i bilen, följt av några timmar dagen efter. Rätt segt, men definitivt överkomligt.  
 
Nåväl, bilresan ner gick bra och jag checkade in på mitt boende under en veckas tid, nämligen det lilla, familjeägda hotellet "Le Home". Det ligger utanför ringleden på vägen norrut mot Dijon, vilket innebär att det är perfekt för alla planerade bilfärder och att det även går snabbt att ta en promenad ner till centrala Beaune.

 Framme i Beaune

Vandringarna - Bourgogne inbjuder faktiskt till en del rätt trevlig vandring. Det är såklart inte de tuffaste leder man kan tänka sig, men det finns vägar och leder bland vingårdarna och mellan byarna så det går att få ihop rätt schyssta etapper. För några år sedan gjorde jag en regelrätt vandring från Dijon och söderut, genom alla byar och det var trevligt, men en kanske lite enahanda vandringsstil. Bättre då att göra som i år, nämligen att alternera mellan flack vingårdsvandring och lite tuffare etapper som i och runt Saint-Romain.
 
Framförallt är det numer kul att se arbetshästarna på fälten och lite drömma sig bort till en svunnen tid, samtidigt som uthuggna stenar och skyltar talar om att man befinner sig i nästan helig vingårdsmark. Att där och då lyfta upp lite daggblöt jord och smula den mellan fingrarna i morgonkylan blir något visst, i synnerhet som jorden kommer från Bonnes Mares, Montrachet eller liknande. 
 
Till saken hör kanske också att man ska ha lite tur med vädret om "finvandringar" av detta slag ska vara njutbara och det hade jag. Våren är ju nyckfull i bl.a. Bourgogne, men mina morgonvandringar fick kalasväder allihop, utom den första som innehöll en del duggregn.....så jag hade i alla fall tur med vädret.

Vandringsvy

Maten - Är man i Bourgogne finns det liksom inget alternativ, det ska ätas och i rätt stora mängder. Tänk efter vilka maträtter du mest förknippar med Frankrike och du kommer säkert att upptäcka att flera av dem härstammar från Bourgogne, och då är det såklart här man gör dem bäst eller i alla fall mest traditionellt. 

Det är alldeles lysande att vandra sig hungrig, prova lite vin och därefter slå sig ner vid ett bord i någon liten restuarang och beställa in dagens meny bestående av tre rätter, samt såklart ett glas passande vin. Privärdet är ofta slående och en komplett trerätterslunch i byarna, inklusive vin, vatten och kaffe landar på ungefär 200 kronor. Lyx i vardagen, helt klart.

Bor man sedan i Beaune finns ju ett härligt utbud av restauranger där det går att äta riktigt gott. Nu var jag ju helt själv, så fokus var inte stjärnkrogarna, utan ribban lades ett snäpp ner. På den nivån kan definitivt Ma Cuisine rekommenderas, samt Cave de Madeleine och Le Bistrot Bourguignon för ensamätare. Den senare är även en vinbar där det är lätt att knyta kontakter med andra ensamvargar, samtidigt som man sörplar i sig några glas gott vin.

 Burgundiskt schapp

Vingårdsbesöken - Nu var kanske huvudsyftet med resan ändå att besöka vinproducenter och köpa med sig av deras vin, så över till det. Jag kommer att återkomma till ett antal av besöken med egna poster, så här kommer bara lite generella intryck. 

Innan resan kontaktade jag sjutton producenter och av dessa kom jag överens med nio stycken om besök. Av lite olika anledningar blev inte samtliga besök av, men det var på mitt eget initiativ, så jag måste säga att besöksuppfyllnaden från producenternas sida var exemplarisk. Själva besöken skiftade i språk, fokus, antal deltagare och längd, vilket självklart gör att vissa besök blir mer minnesvärda än andra. Bäst som kompletta besök med bra diskussioner och större provningar var definitivt Maison Camille Giroud och Domaine Heresztyn, något som säkert till stor del bygger på att jag var själv där och har en befintlig relation till deras viner.

Ur ett annat perspektiv....ja det där när man bedömer vad som var gottigast så måste självklart Domaine Dujac nämnas, men den stora och positiva 
överraskningen var definitivt Domaine Dupont-Tisserandot, något som tydligast märks på hur inköpsbudgeten spräcktes rejält vid detta besök.

Vid sidan av producenter finns det ju en mängd vinbutiker i Beaune och på andra håll. Ett par bra exempel som kan rekommenderas är Cavon Bacchus i Nuits-St-Georges och Caveau de Chassagne-Montrachet i byn med samma namn som butiken. Sedan finns en uppsjö andra butiker att springa runt i, men jag föredrar oftast att handla utanför Beaune, även om jag slutspurtade där, i butiken Wine Connection.

Besök hos Dujac

Intrycket av vinerna - Det kan kännas lite meningslöst att generalisera intrycken av en årgång, men då jag i huvudsak provade en massa viner från 2010 hos producenter och i butiker så bildar man sig ganska fort någon slags uppfattning. För min del kan det nog sammanfattas med att viner gjorda på Pinot Noir genomgående har en förbluffande balans. Många gånger blev jag nästan förvånad över hur allt satt så bra på plats, trots ungdomen och den ofta korta tiden på flaska. En årgång som kan gillas av de flesta, helt klart.

På den vita sidan var det en helt annan sak och jag fick inte alls samma känsla för årgången, något som kanske beror på att jag provade mer rött. Här var det nämligen en rätt stor spridning från regelrätta syrabomber med lagringskrav till lena och avrundade skapelser färdiga att dricka. Såklart beror detta på skördetidpunkt, vinifiering och annat, men det var där jag landade intrycksmässigt. Kanske var det dock ändå mest rätt syradrivna skapelser som dracks.

Jag återkommer mer specifikt om det här med vinerna under beskrivningen av de olika vingårdsbesöken.

Bedömning av viner

Källaren - Mätt på mat, vin och intryck styrde jag sedan kosan hemåt med ett bagage fullt av vin. Det här är definitivt det roligaste sättet att köpa och sedan dricka sitt vin på, ja man har ju en relation till det som är mer personligt präglad än annars  och minnen som återkommer när korkar ploppas. Ska bli kul att sakta, men säkert, börja prova de hemtagna vinerna när de lugnat ner sig ett tag till.

Inslängt i källaren

Pappa Colin är äldst - och bäst?

När Michel Colin-Deleger fick för sig att dra sig tillbaka delade han upp vingårdarna mellan sönerna Bruno (läs här) och Philippe (läs här), men han kunde ju inte bara lägga sig platt på marken utan behöll några plättar att leka med. En av hans handplockade favoriter är vingården En Remilly i Chassagne-Montrachet, varifrån han gör ett vin som bl.a. Clive Coates regelbundet köper för egen konsumtion.

Den andra producenten som brukar pekas ut som bra när det gäller vingården är sonen Bruno, så här finns långsiktig trygghet i bra vin från denna del av släkten Colin från just denna vingård. Huvudparten (knappt 30 hektar) av vingården finns förresten i St-Aubin och det är endast 1,56 hektar som tillhör Chassagne-Montrachet.

Det vin som dricks idag är 2009 Chassagne-Montrachet 1er Cru "En Remilly", Domaine Michel Colin-Deleger.

En typisk Chassagne-rökig doft är det första som slår en, sen adderas frukt i form av persika, melon och citrus. Lite smöraktigt feta och söta toner finns där också. En väldigt fräsch doft allt som allt där även små späda örter ger sig till känna. Väldigt trevligt för näsan.

Munkänslan är väldigt trevlig den också, även om syran är lite på gränsen till att vara i underkant. Trevligt nog är citrusfrukten så livlig att den lyckas skära igenom den i övrigt feta texturen. Vinet verkligen fyller ut sin kropp i hela munnen och trycker ut sitt avtryck i varje skrymsle. Sedan klingar det sakta av när fetman arbetas bort och då återstår citron, lime och en skönt stenig munkänsla. Ett förbaskat gott vin helt enkelt. Inget snack om att såväl pappa och söner kan trolla med sitt trollspö för vita viner.

Halva Lucien Le Moine personifierat av Rotem Brakin

"The 2009 vintage can be expressed in one word, Harmony". Med det som utgångspunkt och ledstjärna guidade Rotem Brakin oss genom ett antal viner av årgång 2009 från den überklassiga négociant-firman Lucien Le Moine.

Platsen var Bistro Bobonne där två bord fulla med entusiastiska vinspottare hade samlats under mysticismens ljus till ett mässande av den kvinnliga munken Rotem. Här kanske tarvas en förklaring. Namnet Lucien Le Moine byggs upp av två delar, den första, Lucien, som anspelar på ljuset och den andra som är munken, Le Moine. Här är alla delar nämligen genomtänkta och det innebär att vi inte har att göra med den vanliga enkla burgundiska vinbonden som bara vill göra bra vin, utan här finns ett genomtänkt helhetskoncept som bygger på små volymer av inköpt material från 1er och Grand Cruer, allt paketerat med marknadsmässig finess.

Det mystiska går igen i det hemlighetsmakeri som omgärdar vilka druvor vinerna är gjorda av, alltså vem sjutton köper de egentligen av? Ingen vet, ja förutom då Rotem och hennes man Mounir Saouma. Tänk er en källare som rymmer 100 fat per årgång, that's it. Då har man inte mycket att spela med och ändå trollar de ihop så pass mycket vin så Sverige erbjuds 40 olika etiketter, av totalt ungefär 70. Att lyckas med detta innebär att de gör mellan 300 och 900 flaskor per vin, alltså 1 till 3 fat. Småskalighet i ett nötskal.

Allt detta har paret Saouma och Brakin hanterat själva sedan 1999 då de köpte in sina första druvor/viner. När det sedan kom till lite barn i familjen, från 2006 och framåt, så anställdes ett par ytterligare personer och hela baletten hanteras numer av totalt fyra personer. Nog om bakgrund och över till själva provningen.

Till förminglet serverades en Bourgogne Blanc som enklast kan karaktäriseras av rik fetma och härlig mineralitet. Ett gott vin att starta med innan sittningen. När väl provningen presenterades skulle den i huvudsak byggas upp i jämförande flighter om två glas som skulle jämföras. Självklart bröts mönstret direkt och vi fick till oss tre glas där det första stod lite för sig själv och de två andra var den jämförelse som skulle påvisa skillnader i terroir mellan närliggande vingårdar.


Flight 1 - Vit 1er Cru

Meursault "Les Charmes" har i första hand en ljuvlig mineralitet som känns flintig och rökig. Frukten är fräsch och bärs fram av en god syra, något som rundas av genom vinets fetma och sötma. Avslutet är långt med fin citrus och mineral. Ett gott vin som dricks bra nu.

Puligny-Montrachet "Les Folatières" har även den en tydlig mineralitet som kännetecknas av sten och ett svagt metalliskt inslag. Rätt stora likheter med föregående vin när det gäller struktur och smak, dock med ett tillskott av viss grapebeska och en annan mineralitet.

Puligny-Montrachet "La Garenne" är ett helt annat djur. Mineraliteten är mer dämpad, syran har tagit sig upp ett par snäpp och avslutet är helt annorlunda med ett uttorkande avslut där toner av citrus och mineral länge ligger kvar i känslan av en torr mun. Fint att vänta på under låååång tid.

En bra första flight där personlig smak avgör vart man lägger sin röst. "Les Charmes" på kort sikt och "La Garenne" på lång sikt är mina val.


Flight 2 - Vit Grand Cru

Corton Blanc och Corton "Le Grand Loliere" är två viner som har mer likheter än skillnader. Båda har en tydlig mineralitet med en twist som för tanken till modellera. Det stora intrycket är dock att de är väldigt balanserade med citrus, syra, smöraktig fetma och mineralitet. Snygga skapelser där det första vinet vinner i tie break. Intressant att notera är att detta vin innehåller 15% Pnot Gris.

Summerar jag de vita så lägger jag helt klart pengarna på 1er Cruerna då de passade min smak bättre. Nu över till lite rött.


Flight 3 - Röd 1er Cru - floralitet och parfym

Volnay "Les Caillerets" bjuder på en härligt floral och fruktig doft med allt från syrliga lingon till söta jordgubbar. Här finns även viol (nästan vingummi) och fina Pinot-kryddor. I munnen är det rent och fruktigt och avslutas med fina mineraler. Härlig start på det röda gardet.

Vosne-Romanée "Les Suchots" är ett helt annat djur med mer koncentration i alla muskler. Här finns en parfymerad frukt och definitionen av Pinot-Krydda. Frukten är alkoholvarm och här finns även örter och en fint mineralavslut. Jämfört med sin glasgranne finns här även mer tanniner och helheten blir liksom mer manlig, även om det är elegant.

Volnay idag och båda imorgon om jag får välja.


Flight 4 - Röd 1er Cru - Chambolle

Chambolle-Musigny "Les Charmes" är en rustik och manlig Chambolle med animaliska inslag. Visst finns här gottisar som gräddkola, hallonfrukt och sötma och fin mineralitet, men det som sticker ut är rusticiteten för att vara en Chambolle.

Chambolle-Musigny "Les Hauts Doix" är en helt annan sak. Här snackar vi istället elegans i varje del. Här finns floralitet, lättflyktiga fruktaromer som blandas med en superfin Pinot-krydda och ett bra mineralavslut. Grymt gott vin som får den tydligaste vinsten idag.

"Les Hauts Doix" vinner alla dagar, även om jag gärna tar båda.


Flight 5 - Röd Grand Cru

Charmes-Chambertin ger koncentration, viss rusticitet och Pinot-kryddor i massor. Vi pratar en lång lista med kaffe och peppar i den första sniffen. Här känns det som att tiden behöver få jobba ner eken och den lätta ekbeska som stör mitt intryck. Sedan upplever jag att mellanregisret är fylligare än avslutet som klingar ut relativt slankt. Det här ger jag tid och håller samtidigt tummarna.

Echezeaux är mjukare och mer sensuellt, floralt och lättfruktigt. Här är det dock åter en ekkänsla som grumlar intrycket. Å ena sidan känns vinet slankt och lätt i munnen med ett avslut med sötma och mineral, men samtidigt tynger eken intrycket. Ännu ett vin att vänta på. Svårt att välja ett av vinerna, utan jag skulle vilja testa båda efter lång lagring.

Totalt sett faller rösten helt klart på "Les Hauts Doix" bland de röda.


Flight 6 - Ch9P

Tyvärr var jag tvungen att springa iväg på ett annat möte så jag fick ingen chans att prova parets nya satsning som är viner från egna ägor i Ch9P. Nåväl, jag var mer än nöjd med lunchen ändå och det är inget snack om att det är bra viner som skapas av den lätt mystiska duon Saouma och Brakin. Vinerna kostar en slant, men gillar man Bourgogne är det definitivt en producent man vill ha i källaren.

Slutligen ett stort tack till Wineworld och Chattis för möjligheten att få ett bättre grepp om en intressant producent.