Efter att ha testat resterna från gårdagens Gevrey-Chambertin från Domaine Taupenot-Merme väcktes behovet av yngre frukt. Gårdagsvinet hade nämligen hamnat rejält långt i nerförsbacken efter ett dygn i kylen och drickvärdet var inte direkt bra.
En sväng ner till källaren resulterade i en flaska från Meo-Camuzet eller mer specifikt från negociant-verksamheten som går under namnet Meo-Camuzet Frère et Soeurs. Flaskan är en Bourgogne Rouge 2007 och tanken är att den ikväll ska funka till en gryta i huvudsak baserad på högrev, rotsaker och bondbönor.
Skillnaden mot gårdagsvinet är högst påtaglig, något som gäller i alla avseenden. Det här vinet är ungt, bärs upp av frukten och det är ju en generisk Bourgogne och man brukar ju få vad man betalar för.
Vinet bjuder på en rejäl dos röd frukt med körsbär i frontlinjen och en svag dragning åt syrligare bär som lingon och tranbär. Inte lika framträdande, men ändå med i doftintrycken finns lite körsbärsmarsipan, en kvist örter och en svag pust av unknad.
Väl inne i munnen är frukten och syran påtaglig, men det finns faktiskt också millimeterstora tanniner som håller emot lite grand. Frukten kännetecknas av samma sak som i doftintrycken, där körsbären har en dragning åt det sura hållet. Det här är piggt och vitalt och ganska precis vad jag var ute efter till maten.
OK, vinet funkade riktigt bra till maten, men efteråt i sin ensamhet märks det rätt snart att det här är ett bordsvin á la Bourgogne. Det är helt OK, men inte sticker det ut med någon elegans som exempelvis motsvarigheten från Pascal Lachaux.
Bra till maten, men som solitär uteblir hyllningskören blir slutsummeringen.
lördag 26 februari 2011
fredag 25 februari 2011
Enkel mat, bättre viner
Jag stannade vid en lokal affär på vägen hem och hittade då ett par bra bitar lammentrecote och ett nybakat levain-bröd. Fredagsnöjd plockade jag senare fram lite av våra egna, förvällda bondbönor från frysen och i det ögonblicket föll allt på plats.
Fredagskvällens enkla meny blev oljestekta bitar av levain-brödet med en rejäl dos flingsalt till att börja med. Dessa samsades med en kräm eller dip av bondbönorna som mixats med en stor mängd olivolja och smaksatts med salt, peppar och vitlök. Därefter var det dags för lammet som först stektes i panna och därefter gick klart i ugnen. Det serverades med ugnspotatis, stekskyn och ett snabbslaget smör med persilja och en rejäl dos svartpeppar.
Just i detta läge går säkert vinvalen åt helt olika håll i olika hem och när jag nu fick välja blev det såklart vitt och rött från Bourgogne till de olika rätterna. Först ut kom ett vin från mästaren från Saint-Aubin, nämligen en 1er Cru, Les Frionnes, 2004, från Domaine Hubert Lamy.
Ett vin från en domän som tillhör mina favoriter. Man vet vad man får och det är bra valuta för pengarna.
Dagens intryck ger tydliga toner av frukter med gult äpple och meloner i första rummet, men också en touch av riktigt lockande limefrukt. Med mer luft är det tydligare att sötlakrits och smörkola vill vara med och dansa och så även en påtaglig metallisk mineralitet.
Rakt in i munnen ökar lyckan. Här finns en perfekt avvägd syra för min gom, och hela buketten av frukterna som fanns i doften. Bäst av allt är nog ändå eftersmaken med ett härligt metalliskt avslut som för tankarna till Puligny-Montrachet. Helt enkelt skitgott!
Svårt läge för kvällens röda.....det här toppas inte så lätt. Satt förresten som en schmäck till brödet och dipen.
Till lammet valdes ett rött med både lite kraft och en hel del mognad, nämligen en Gevrey-Chambertin från Domaine Taupenot-Merme, med årgång 2004.
Här kan man tydligt se att vinet nått en viss mognad när det visar upp sig i glaset. Näsan lockas såklart snabbt till mynningen och tjoho, här händer det saker. I min näsa kommer först kräftspad som efter en liten stund nog mer är att betrakta som torkade skaldjursskal. I bakgrunden av detta finns en murrig samling röda bär.
När jag och vinet har hämtat andan så kommer ett potpurri med lite unken jord, stråk av mintig lakrits och rejält mörka körsbär. Med hjälp på traven i syresättningen utvecklas skaldjursskalens doft och den tenderar att bli lite av dygnsgamla, bortglömda skaldjursrester som bredvid sig har lite rutten purjolök. Jag erkänner, jag älskar det.
Och hur smakar det då?
Här är det mörka bär med ett stort övertag för körsbären. Till det lite karamelliserad sötma, anis och jordighet. Sammantaget ett vin som visar sig i mognadsdräkt och dricks bra just nu. Det skulle vara intressant att ställa detta mot Jadots Morey-St-Denis från 1997. Båda vinerna kan beställas från systembolaget och båda kostar 325:-. Vill du förresten testa Hubert Lamy har bl.a. Tryffelsvinet en del att erbjuda.
Och vad var bäst då? I min bok blir det kvällens vita, både med och utan hänsyn till pris,
Fredagskvällens enkla meny blev oljestekta bitar av levain-brödet med en rejäl dos flingsalt till att börja med. Dessa samsades med en kräm eller dip av bondbönorna som mixats med en stor mängd olivolja och smaksatts med salt, peppar och vitlök. Därefter var det dags för lammet som först stektes i panna och därefter gick klart i ugnen. Det serverades med ugnspotatis, stekskyn och ett snabbslaget smör med persilja och en rejäl dos svartpeppar.
Just i detta läge går säkert vinvalen åt helt olika håll i olika hem och när jag nu fick välja blev det såklart vitt och rött från Bourgogne till de olika rätterna. Först ut kom ett vin från mästaren från Saint-Aubin, nämligen en 1er Cru, Les Frionnes, 2004, från Domaine Hubert Lamy.
Dagens intryck ger tydliga toner av frukter med gult äpple och meloner i första rummet, men också en touch av riktigt lockande limefrukt. Med mer luft är det tydligare att sötlakrits och smörkola vill vara med och dansa och så även en påtaglig metallisk mineralitet.
Rakt in i munnen ökar lyckan. Här finns en perfekt avvägd syra för min gom, och hela buketten av frukterna som fanns i doften. Bäst av allt är nog ändå eftersmaken med ett härligt metalliskt avslut som för tankarna till Puligny-Montrachet. Helt enkelt skitgott!
Svårt läge för kvällens röda.....det här toppas inte så lätt. Satt förresten som en schmäck till brödet och dipen.
Till lammet valdes ett rött med både lite kraft och en hel del mognad, nämligen en Gevrey-Chambertin från Domaine Taupenot-Merme, med årgång 2004.
Här kan man tydligt se att vinet nått en viss mognad när det visar upp sig i glaset. Näsan lockas såklart snabbt till mynningen och tjoho, här händer det saker. I min näsa kommer först kräftspad som efter en liten stund nog mer är att betrakta som torkade skaldjursskal. I bakgrunden av detta finns en murrig samling röda bär.
När jag och vinet har hämtat andan så kommer ett potpurri med lite unken jord, stråk av mintig lakrits och rejält mörka körsbär. Med hjälp på traven i syresättningen utvecklas skaldjursskalens doft och den tenderar att bli lite av dygnsgamla, bortglömda skaldjursrester som bredvid sig har lite rutten purjolök. Jag erkänner, jag älskar det.
Och hur smakar det då?
Här är det mörka bär med ett stort övertag för körsbären. Till det lite karamelliserad sötma, anis och jordighet. Sammantaget ett vin som visar sig i mognadsdräkt och dricks bra just nu. Det skulle vara intressant att ställa detta mot Jadots Morey-St-Denis från 1997. Båda vinerna kan beställas från systembolaget och båda kostar 325:-. Vill du förresten testa Hubert Lamy har bl.a. Tryffelsvinet en del att erbjuda.
Och vad var bäst då? I min bok blir det kvällens vita, både med och utan hänsyn till pris,
onsdag 23 februari 2011
Vitt från en av de bästa, Etienne Sauzet
Det finns en del producenter som aldrig sviker, sådana som levererar bra viner år från år. En sådan är definitivt Etienne Sauzet. En producent från Puligny-Montrachet som endast tillverkar vita viner från vitvinsparadisen Puligny-Montrachet och Chassagne-Montrachet.
Historien började tidigt förra seklet då Etienne Sauzet föddes. Under 20-talet byggdes sedan grunden till företaget och på 50-talet adderades vingårdar upp till en total om 7,5 hektar. Sedan hände såklart det klassiska i Bourgogne. Det fanns tre barn, olika viljor och vingårdarna delades upp. Intressant att notera är att det som inte lever kvar inom firma Etienne Sauzet numer drivs av domänerna Jean-Marc Boillot och Henri Boillot.
Idag drivs Etienne Sauzet av dotterdottern Jeanine tillsammans med maken Gerard, samt deras dotter Emilie och hennes man Benoit Riffault. Benoit kommer från Sancerre och bidrar redan nu med sitt kunnande. Det känns tryggt att veta att det troligen kommer att levereras toppviner härifrån inom överskådlig framtid.
Till dagens fisk med kompletterande matig sallad öppnade jag en Puligny-Montrachet, 2007. Ett vin jag njöt av i fulla drag både till maten och efteråt.
Hur var då vinet?
Mina första intryck bestod av bröd, nyhyvlade sågspån och rök som samsades med en doft av smör och citrus. Till det kom sedan lite vax, gult äpple och grus. Väldigt, väldigt sniffbart.
I munnen är det sedan svalkande lent med citrus och äppelfrukt inlindat i en mjuk lite toffee-artad smörighet med en perfekt dos syra. Eftersmaken dröjer sig sedan kvar länge med en svag svans av tydlig rök, sten och metall.
Den här stilen kan jag dricka varje dag och jag rekommenderar producenten varje dag i veckan.
Historien började tidigt förra seklet då Etienne Sauzet föddes. Under 20-talet byggdes sedan grunden till företaget och på 50-talet adderades vingårdar upp till en total om 7,5 hektar. Sedan hände såklart det klassiska i Bourgogne. Det fanns tre barn, olika viljor och vingårdarna delades upp. Intressant att notera är att det som inte lever kvar inom firma Etienne Sauzet numer drivs av domänerna Jean-Marc Boillot och Henri Boillot.
Idag drivs Etienne Sauzet av dotterdottern Jeanine tillsammans med maken Gerard, samt deras dotter Emilie och hennes man Benoit Riffault. Benoit kommer från Sancerre och bidrar redan nu med sitt kunnande. Det känns tryggt att veta att det troligen kommer att levereras toppviner härifrån inom överskådlig framtid.
Till dagens fisk med kompletterande matig sallad öppnade jag en Puligny-Montrachet, 2007. Ett vin jag njöt av i fulla drag både till maten och efteråt.
Hur var då vinet?
Mina första intryck bestod av bröd, nyhyvlade sågspån och rök som samsades med en doft av smör och citrus. Till det kom sedan lite vax, gult äpple och grus. Väldigt, väldigt sniffbart.
I munnen är det sedan svalkande lent med citrus och äppelfrukt inlindat i en mjuk lite toffee-artad smörighet med en perfekt dos syra. Eftersmaken dröjer sig sedan kvar länge med en svag svans av tydlig rök, sten och metall.
Den här stilen kan jag dricka varje dag och jag rekommenderar producenten varje dag i veckan.
söndag 20 februari 2011
Röd Chassagne-Montrachet från Jean-Marc Morey
Klockan 10 på förmiddagen satte jag ugnen på 85 grader och stoppade in en form med sidfläsk täckt av rapsolja, kryddad med timjan, rosmarin och vitlök. Över sju timmar senare fick den sällskap av en variant på hasselbackspotatis som penslades med oljan jag hällt av från fläsket.
Målet var att bränna av svålen så den blev knaprig och god och sedan servera den till potatisen. Det funkade riktigt bra ihop och kommer definitivt att göras igen i någon variant.
Efter en koll i kylskåpet insåg jag att slatten som fanns kvar av flaskan från Camille Giroud inte skulle räcka, så det blev en runda ner i källaren för att hitta något att ställa mot kvarvarande slatt. Valet föll på en av alla dessa Moreys från Chassagne-Montrachet, nämligen Jean-Marc Morey.
Utan att ge mig in på Morey-pusslet är Jean-Marc en av två söner till Albert Morey. Den andra och kanske mer namnkunniga brodern är Bernard. Istället för att göra som brukligt i Bourgogne och dela upp alla vingårdslotter i lika delar så delade de upp vingårdslotterna mellan sig i ostyckat skick när Albert gick bort. Jean-Marc fick delar i Chassagne-Montrachet, St-Aubin, Santenay och Beaune och har totalt drygt 8 hektar odlingar.
Druvorna till dagens vin kommer från den 1er Cru-klassade vingården Clos-Saint-Jean och skördades 2005. Vinet är således en Chassagne-Montrachet, Clos-Saint-Jean 2005, från Domaine Jean-Marc Morey. Jämfört med Les Cent Vignes från Camille Giroud är vinet en ton mörkare och saknar den mognadston i kanten som det tidigare vinet visar upp.
Doften som lyfts från vinet är väldigt tät och fruktig. Det är hela spannet från jordgubbar till körsbär och den variant av persikokärnor spetsade med bittermandel som används i viss choklad. Ovanpå det finns ett drag av mintighet och svaga toner lösningsmedel och hör och häpna en svag, svag alkoholkänsla. Inne i munnen härskar körsbär, kirsch och lite bittermandelspetsad marsipan. Till helheten adderas härligt sträva tanniner som bjuder på ett litet, men väldigt angenämt tuggmotstånd.
Ett gott vin, helt klart, men det når inte ända fram till slattmotståndaren, men det har ju fått utvecklas ett par dagar i kylen så jämförelsen är inte helt schysst. Jag ser definitivt fram emot fler duster med detta vin och tror nog att ett år eller två tar det dit jag vill ha det. Sen lär det inte riktigt nå fram till sin motståndare, men det duger så bra ändå.
Just ja, vinerna passade kalasbra till middagen och gjorde sitt jobb mer än väl.
Målet var att bränna av svålen så den blev knaprig och god och sedan servera den till potatisen. Det funkade riktigt bra ihop och kommer definitivt att göras igen i någon variant.
Efter en koll i kylskåpet insåg jag att slatten som fanns kvar av flaskan från Camille Giroud inte skulle räcka, så det blev en runda ner i källaren för att hitta något att ställa mot kvarvarande slatt. Valet föll på en av alla dessa Moreys från Chassagne-Montrachet, nämligen Jean-Marc Morey.
Utan att ge mig in på Morey-pusslet är Jean-Marc en av två söner till Albert Morey. Den andra och kanske mer namnkunniga brodern är Bernard. Istället för att göra som brukligt i Bourgogne och dela upp alla vingårdslotter i lika delar så delade de upp vingårdslotterna mellan sig i ostyckat skick när Albert gick bort. Jean-Marc fick delar i Chassagne-Montrachet, St-Aubin, Santenay och Beaune och har totalt drygt 8 hektar odlingar.
Druvorna till dagens vin kommer från den 1er Cru-klassade vingården Clos-Saint-Jean och skördades 2005. Vinet är således en Chassagne-Montrachet, Clos-Saint-Jean 2005, från Domaine Jean-Marc Morey. Jämfört med Les Cent Vignes från Camille Giroud är vinet en ton mörkare och saknar den mognadston i kanten som det tidigare vinet visar upp.
Doften som lyfts från vinet är väldigt tät och fruktig. Det är hela spannet från jordgubbar till körsbär och den variant av persikokärnor spetsade med bittermandel som används i viss choklad. Ovanpå det finns ett drag av mintighet och svaga toner lösningsmedel och hör och häpna en svag, svag alkoholkänsla. Inne i munnen härskar körsbär, kirsch och lite bittermandelspetsad marsipan. Till helheten adderas härligt sträva tanniner som bjuder på ett litet, men väldigt angenämt tuggmotstånd.
Ett gott vin, helt klart, men det når inte ända fram till slattmotståndaren, men det har ju fått utvecklas ett par dagar i kylen så jämförelsen är inte helt schysst. Jag ser definitivt fram emot fler duster med detta vin och tror nog att ett år eller två tar det dit jag vill ha det. Sen lär det inte riktigt nå fram till sin motståndare, men det duger så bra ändå.
Just ja, vinerna passade kalasbra till middagen och gjorde sitt jobb mer än väl.
fredag 18 februari 2011
Ungt, lite blekt och ett perfekt brasvin
Dags att återstifta bekantskapen med ett förtjusande litet vin från firma Camille Giroud, ett vin och en domän som det har bloggats om lite här och där och everywhere. Vinet för dagen är Beaune Les Cent Vignes 1er Cru, 2007.
För den som vill veta hela storyn från det att Maison Camille Giroud grundades 1865 till det att Becky Wasserman tog över och anlitade David Croix är det bara att läsa artikeln på The Burgundy Report. För övrigt en av de riktigt bra källorna till information om byar, viner, vinmakare, m.m. i Bourgogne.
Jaha, där står nu då glaset och glittrar med en brasa som sprakar i bakgrunden. Så skirt och transparent så man undrar om det egentligen kan finnas någon kraft och magi i de dropparna.
När jag lyter på glaset stiger dofterna från vinet och de flätas samman med sina likar från brasan. Här råder harmoni, så är det bara. Leende söker jag mig fram och hittar tydliga jordgubbar och nypon och ännu tydligare dofter av varm tall och örtig skogsmark. När fantasin får flöda ser jag en tjärn bland tallarna och det är därifrån både de lite unkna dofterna kommer och även de tydlika doftpustarna av grå, fuktig lera.
Smaken då? Jo, den ger en härlig frukt med både jordgubbar och körsbär som trivs fint med en lätt syra. Till detta kommer gammaldags lakrits- eller anispastiller som har blandats upp med lite medicinalörter. Rena rama hälsokuren.
Sammantaget är det här ett vin som förför med sina dofter och sedan bjuder upp gommen till dans. Är man ute efter lite "umpf" är det här fel vin och då kanske det kan klassas som saft. Gillar man elegant Bourgogne så är det istället ett vin som passar perfekt till raggsockor, bok och sprakande brasa.
För den som vill veta hela storyn från det att Maison Camille Giroud grundades 1865 till det att Becky Wasserman tog över och anlitade David Croix är det bara att läsa artikeln på The Burgundy Report. För övrigt en av de riktigt bra källorna till information om byar, viner, vinmakare, m.m. i Bourgogne.
Jaha, där står nu då glaset och glittrar med en brasa som sprakar i bakgrunden. Så skirt och transparent så man undrar om det egentligen kan finnas någon kraft och magi i de dropparna.
När jag lyter på glaset stiger dofterna från vinet och de flätas samman med sina likar från brasan. Här råder harmoni, så är det bara. Leende söker jag mig fram och hittar tydliga jordgubbar och nypon och ännu tydligare dofter av varm tall och örtig skogsmark. När fantasin får flöda ser jag en tjärn bland tallarna och det är därifrån både de lite unkna dofterna kommer och även de tydlika doftpustarna av grå, fuktig lera.
Smaken då? Jo, den ger en härlig frukt med både jordgubbar och körsbär som trivs fint med en lätt syra. Till detta kommer gammaldags lakrits- eller anispastiller som har blandats upp med lite medicinalörter. Rena rama hälsokuren.
Sammantaget är det här ett vin som förför med sina dofter och sedan bjuder upp gommen till dans. Är man ute efter lite "umpf" är det här fel vin och då kanske det kan klassas som saft. Gillar man elegant Bourgogne så är det istället ett vin som passar perfekt till raggsockor, bok och sprakande brasa.
torsdag 17 februari 2011
Chassagne-Montrachet från Bernard Moreau
Det finns en drös namnkunniga producenter som har sin bas i Chassagne-Montrachet. En producent därifrån som inte tillhör den skaran och som gör något större väsen av sig är Domaine Bernard Moreau. Det är en producent som drivs av Bernard och hans söner Alexandre och Benoit. Producenten, med Alexandre i spetsen, tillhör den ganska stora skara som på senare år har investerat i sin vinanläggning och på så sätt skapat viner med ökande kvalitet.
Samtidigt har arbetet i vingårdarna förbättrats och dessa drivs nu enligt metoden lutte raisonnée, d.v.s. eventuella tillsatser av kemikalier sker mer rationellt än annars, bl.a. baserat på nyttjande av långsiktiga, mycket lokala, väderpronoser. Ännu ett kvalitetsplus.
Det finns en del rejäla hyllningskörer när det gäller vinerna fråm Domaine Bernard Moreau årgång 2008, se bl.a. här. Själv är jag nog lite mer återhållsam med hurraropen. Vi får se vad som händer när vinerna har legat något år och ekkyssen inte är så tydlig.
Själva vinet för kvällen är en Chassagne-Montrachet 2008, ett blekt, blekt halmgult vin i sin tidiga ungdom.
Upphällt i glaset kommer så dofterna. Det börjar med gult äpple, rostade toner av hasselnöt och ett stänk citrus. Med luftens hjälp ger sig sedan en lite grönare frukt tillkänna, och då samlas äpplena med päron och ett litet stick av krusbär eller nåt liknande.
Väl i munnen blandas aromerna med en behaglig, smörig silkighet och en uppiggande syra. Inget riktigt stort vin, men det skänker definitivt drickglädje. Jag är dock lite ekpetig ibland och det här känns som om det har fått en liten överdos. Det ska dock bli intressant att se vad som händer om ett år eller så, om eken integreras bättre. Definitivt ett vin som det kan vara kul att följa.
Samtidigt har arbetet i vingårdarna förbättrats och dessa drivs nu enligt metoden lutte raisonnée, d.v.s. eventuella tillsatser av kemikalier sker mer rationellt än annars, bl.a. baserat på nyttjande av långsiktiga, mycket lokala, väderpronoser. Ännu ett kvalitetsplus.
Det finns en del rejäla hyllningskörer när det gäller vinerna fråm Domaine Bernard Moreau årgång 2008, se bl.a. här. Själv är jag nog lite mer återhållsam med hurraropen. Vi får se vad som händer när vinerna har legat något år och ekkyssen inte är så tydlig.
Själva vinet för kvällen är en Chassagne-Montrachet 2008, ett blekt, blekt halmgult vin i sin tidiga ungdom.
Upphällt i glaset kommer så dofterna. Det börjar med gult äpple, rostade toner av hasselnöt och ett stänk citrus. Med luftens hjälp ger sig sedan en lite grönare frukt tillkänna, och då samlas äpplena med päron och ett litet stick av krusbär eller nåt liknande.
Väl i munnen blandas aromerna med en behaglig, smörig silkighet och en uppiggande syra. Inget riktigt stort vin, men det skänker definitivt drickglädje. Jag är dock lite ekpetig ibland och det här känns som om det har fått en liten överdos. Det ska dock bli intressant att se vad som händer om ett år eller så, om eken integreras bättre. Definitivt ett vin som det kan vara kul att följa.
måndag 14 februari 2011
Vårsläppet och Bourgogne
Gillar man viner från Bourgogne så lämnar vårsläppet en hel del övrigt att önska, men det lilla frö som ändå finns är lite kul, i alla fall som kuriosa. Som de flesta vet görs det ju viner på i huvudsak Chardonnay, Pinot Noir och Gamay i Bourgogne.
Utöver detta finns även lite annat smått och gott som görs på lite mer udda, men tillåtna druvor, för Bourgogne. Bland dessa finns Sauvgnon Blanc som är endast är tillåten i Saint Bris, en by som ligger en bit väster om Chablis, och som är en del i stor-Bourgogne.
Saint Bris, eller Sauvignon de Saint-Bris, fick 1974 status som VDQS och det följdes 2002 av en uppgradering till AOC. Det här gäller endast Sauvignon-druvan, vilket innebär att de odlingar med Chardonnay och Pinot-Noir som finns tillhör Côtes d'Auxerre eller Bourgogne.
Nåväl, nog om detta. Dagens vin plockades upp på vägen hem och är en Les Temps Perdus, Saint-Bris, 2009, från Clotilde Davenne.
I doften har det typiska drag för en Sauvignon Blanc, nämligen nässlor, svartvinbärsblad, citrus och lite gröna trädgårdsfrukter. Detta samsas med en viss rökighet. I munnen kommer ungefär samma smaker, kompletterade med en tydlig syra, men det som gör mest intryck är nog avsaknaden av intryck.
Vinet är helt enkelt glest och tunt och lämnar nästan inga fruktintryck alls i mellankropp eller eftersmak. Jag smackar lite efter de kvarliggande spåren av citrus och mineral och tänker att det var kul att prova, men det här vinet kommer jag definitivt inte att lägga pengar på igen.
Utöver detta finns även lite annat smått och gott som görs på lite mer udda, men tillåtna druvor, för Bourgogne. Bland dessa finns Sauvgnon Blanc som är endast är tillåten i Saint Bris, en by som ligger en bit väster om Chablis, och som är en del i stor-Bourgogne.
Saint Bris, eller Sauvignon de Saint-Bris, fick 1974 status som VDQS och det följdes 2002 av en uppgradering till AOC. Det här gäller endast Sauvignon-druvan, vilket innebär att de odlingar med Chardonnay och Pinot-Noir som finns tillhör Côtes d'Auxerre eller Bourgogne.
Nåväl, nog om detta. Dagens vin plockades upp på vägen hem och är en Les Temps Perdus, Saint-Bris, 2009, från Clotilde Davenne.
I doften har det typiska drag för en Sauvignon Blanc, nämligen nässlor, svartvinbärsblad, citrus och lite gröna trädgårdsfrukter. Detta samsas med en viss rökighet. I munnen kommer ungefär samma smaker, kompletterade med en tydlig syra, men det som gör mest intryck är nog avsaknaden av intryck.
Vinet är helt enkelt glest och tunt och lämnar nästan inga fruktintryck alls i mellankropp eller eftersmak. Jag smackar lite efter de kvarliggande spåren av citrus och mineral och tänker att det var kul att prova, men det här vinet kommer jag definitivt inte att lägga pengar på igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
