Lite besviken av initial anonymitet och slutenhet lät jag följa vinet under tre kvällar och det blev bara bättre och bättre.
Under den tiden kollade jag åter upp vem Philippe egentligen är och en kort summering är väl följande:
- Krullhårig
- Äger inga vingårdar
- Släkt med Marcel Lapierre
- Hade Jules Chauvet som mentor
- Har jobbat för Prieuré-Roch
- Räknas till terroiristerna och naturvinsmakarna
För egen del är min erfarenhet av Pacalet rätt begränsad så det är kul att smaka, alltså åter till vinet.
Det här skrivs dag tre när vinet visar sig från sin bästa sida. Doften är nu fylld av mörk och djup frukt med mestadels körsbär och körsbärskärnor och en underbar kryddighet från ekfaten. Du vet en sån där som gör att man sniffar och sniffar. Här finns också mognadsnyanser i form av höstskog, målarlåda, svaga animalier och ett slags plommondjup. Det är liksom bara att dofta på och leta nya dofter. Ett sniffarvin.
Smaken är en blandning av en bra syra, en skön frukt som uppvisar en början till silkighet och en viss beska som liksom binder ihop lakrisala drag med jordighet och mineralitet. Ett gott vin som är lätt att gilla, men där näsan liksom lovar lite mer än vad smaken kan bjuda på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar