Trotjänare som levererar än

För ett antal år sedan var 2007 Volnay Vendanges Sélectionnées, Domaine Michel Lafarge, ett vin som fick en hel del plus i bloggosfären och jag tyckte då och senare att det är ett kalastrevligt vin. När jag kollade i mitt Lafarge-lager hittade jag en flaska jag inte visste om, så det blev till att ploppa kork på direkten. Än roligare är att jag visst har samlat på mig en rätt bra vertikal av vinet, så ett par inköp till och det kan bli en mindre Vendanges Sélectionnées-orgie.

Dagen till ära visade vinet upp sig från en riktigt trevlig sida. Nosen bjöd på syrliga röda bär, ett lätt floralt anslag och säsongen till ära, lite multnande höstlöv. Lägg till lite målarlåda, ett stänk fudge, svart te, lite blyga kryddor och drösvis av anis/lakrits, och summeringen blir en kalasskön doft.

I munnen är upplevelsen dansant i sin slankhet, med bra syra, mjuka tanniner och ett långt avslut fyllt av grusiga mineraler och lakrits. I övrigt återkommer doften i smaken och vinet försvinner rätt fort ur glasen.

Kul att hitta en bonusflaska och att vinet fortsätter att leverera. 

Ännu mer gottigt från St-Aubin

Efter ännu ett antal viner med kombinationen St-Aubin och 2103 är jag mer än nöjd, i synnerhet som jag i somras körde hem en drös viner med nämnda kombination. Lyxproblemet är svårigheten att hålla fingrarna i styr, men då finns det ju en möjlighet att rikta om dem till köp-knappen efteråt.

Det senaste var en flaska 2013 St-Aubin 1er cru "Clos du Meix", Marc Colin et Fils.

Det finns tydliga släktskap mellan de flaskor jag öppnat från samma producent. Det finns varianter av samma sköna doftplym av kryddor och mineraler. Mineral i stråket flintstensrök till grus.....i alla fall är det vad min näsa fångar.

Sedan finns där en bra syra och en skön fetma, rätt oljig sådan, som bäddar in och skapar balans. Frukten ligger mestadels i den klassiska skalan citrus-äpple och fyller ut kostymen.

Doften har kanske varit lite knuten inledningsvis, men efter ett par dagar och med luft och lite värme så blir den riktigt fin. Lovande utveckling runt hörnet alltså.

Munkänslan är som hos syskonen totalt sett balanserad och härlig. Det enda som egentligen saknas är väl att hålla tassarna borta, för delarna finns, men det behövs tid för att binda samman det till en än bättre helhet.

Tummen upp är det dock redan idag.

Doft och smak som gjorda för hösten och dess middagar

Hösten har gjort sitt intåg med ljuvliga dagar i naturen. Där blandas vandring med fika och svampplockning, men mest av allt är det bara ren njutning av natur och härlig luft.

Som en liten hyllning till hösten gjordes i lördags en klassisk middag med vilt, smörig potatiskaka och svamp, och till det öppnades en flaska 1997 Vosne-Romanée 1er Cru "Les Beaux Monts", Domaine Jean Grivot.

Jag satt länge och sniffade på glas efter glas av detta och efter följande kavalkad av doftnoteringar konstaterade jag bara att det var en grym doft.

Lite höstigt, murrigt och jordigt
Kaffe, kakao, fina kryddor och örter
Lakrits och apelsin
Lätt animaliskt och drag av fuktigt läder
Röda bär, körsbär och nypon
Små stänk av målarlåda

.......över tiden kunde ännu fler markörer hittas. Ett riktigt sniffarvin alltså.

I munnen kändes vinet fortfarande vitalt med bra syra, en fin koncentrerad frukt och en kvarvarande matta av tanniner, även om denna numer var mest sandig eller flagig.

Totalt sett ett vin i en härlig balans med en komplexitet som bjuder på lager efter lager av upplevelser. Uttrycksfullt var en notering jag också gjorde.

Min enda anmärkning är att det lakrisala och apelsinstänkta avslutet inte är mer än medellångt. En i övrigt riktigt härlig upplevelse får således ett lite för kort avslut innan känslan av torra stenar ligger kvar i munnen. Summeringen är ändå kalasbra!

Från besvikelse till fynd

I fredags var jag på middag på konferenshotellet Såstaholm utanför Täby Kyrkby, och hade i förväg beställt hem vinlistan. En flaska 2002 Pommard 1er Cru "Grands Epenots", Louis Jadot hade jag spanat in och det blev även valet när vi väl var på plats och maten hade presenterats.

Döm av min förvåning och besvikelse när servitören återkommer och meddelar att vinet är slut. Där sjönk betyget tre snäpp eller mer. Som alternativ presenterades en flaska 2009 Corton Grand Cru "Pougets", Louis Jadot. Ett yngre och därmed inte lika kul alternativ, men när de erbjuder en Grand Cru för 700:- på krogen är det bara att kapitulera.

Hur var det då?

Maten var OK, men med mer ambition och teknik, än bra smaker. Vinet var förträffligt, och har precis börjat lämna barndomen och börjar närma sig en ny nivå i sitt liv. För egen del kommer jag att spara mina flaskor i en räcka år. I synnerhet som de sista slattarna uppvisade en helt annan mjukare elegans än det nykarafferade vinet. Ett riktigt bra vin med framtiden för sig blir betyget, och även en årgång som tillhör det bättre jag smakat av vinet, något som är uppenbart även om jag inte tog några anteckningar.

Tänk vad lite väntan kan göra

En vardagsmiddag av det enklare slaget kan bli en fullträff med lite tur. Rätt bonus av ingredienser i kylen och en flaska vin som utvecklas åt rätt håll med stormsteg, och man är liksom i hamn.

I förrgår öppnade jag en flaska 2013 Bourgogne Chardonnay, Michel Bouzereau et Fils och det spretade åt alla håll med en ruskans markant syra som stod som en pelare i glaset. Igår kändes det ett snäpp bättre, och idag var det examensdags.

En potatis och purjolökssoppa piffades upp med några skopor grädde och toppades av en binge rostade charkuterier. Tur att det finns rester i kylen ibland. Till det hälldes vinet upp.....och Shazam!!

Vilken rackarns skillnad.

Nu har vi att göra med en mild, fint kryddig, smörig och allmänt bara väldoftande skapelse. I munnen har syran dämpats och fetman lyckas linda in citrusen och skapa ett balanserat och välsmakande vin som sitter som en schmäck till soppan.

Så här efteråt njuter jag nog mest av den fina kryddsvansen och mineraltouchen som gör att munnen lätt torkas ut och fylls på av citron, som övergår till äpple, nötter och fett, innan kryddsvansen återkommer. Ett meditativt kretslopp av vardagsglädje.

Heresztyn i perfekt drickläge

Jag har tappat lite kollen på hur många flaskor jag har kvar av 2007 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Les Corbeaux", Domaine Heresztyn. Det behövs helt enkelt en inventering. Jag har slarvat med uppdatering av databasen under ett år nu.

Oavsett det så är vinet just nu i en perfekt drickfas. Det har utvecklats sedan i januari och jag kommer att dricka mina resterande flaskor under de närmaste två åren. I min mun är det nog vad vinet mäktar med för att vara på topp. Jag karafferade förresten vinet så det fick andas under typ 4 timmar innan vi drack det till ugnsbakad kyckling

Jag tog inga anteckningar under middagen, utan kan bara konstatera att alla runt bordet var överens om att det var en fullkomlig njutning. Silkigt, lent, med bra syra, en frukt som håller ihop än så länge, men tanninerna börjat numer vinka hej då.

Röd debut från vitvinsfavorit

En av de bättre vitvinsmakarna i Bourgogne är i mitt tycke Pierre-Yves Colin-Morey. I hans portfölj finns det även en del rött, något jag hittills inte hade provat. Det skulle dock rådas bot på och en flaska av det lite enklare slaget följdes över ett par dagar....så nu har jag gjort min rödvinsdebut för denna producent. Vinet var 2013 Santenay Vieilles Vignes, Pierre-Yves Colin-Morey. 

En ljuvlig fatkryddad doft med nymalet kaffe, mörk choklad och kryddor, sådär lagom mjukt och inte alls ekbeskt. Lägg till hallon och lätta drag av körsbär. Sedan lite lätt alkoholvärme med marsipan och flyktiga slöjor av lösningsmedel. Allt avrundas med lite, lite stenflis. Mysdoft!

I munnen är det bra fart i syran, kroppen är slank och det finns en ekton som är lite på gränsen. Tanninerna finns där, men är små och lite sådär greppriviga med ett motstånd som ger karaktär.

Behöver ett par år på att bygga ihop sig och bli riktigt trevligt,men skäms inte alls för sig redan nu. Han kan göra vin den där Pierre-Yves.