fredag 31 augusti 2012

Vingårdsbesök - Domaine Michel Lafarge


I Volnay finns det lätt tillbakadragna paret Michel och Frédéric, alltså far och son Lafarge. Här pratar vi om ett par som tillsammans närmar sig snart hundra år av erfarenhet från vinmakande. Om vi säger som så, det märks i de viner man skapar.

Här görs saker lugnt och metodiskt och sedan 2000 sker allt helt biodynamiskt. Det är dock inget man pratar om högt, utan man gör vin på det sätt man tycker ger bäst resultat. I huvudsak innebär det ett gäng röda viner från Volnay och ett par grannkommuner, men även några skvättar vitt. Totalt förfogar man över i runda drag 11 hektar.

Jag har stämt möte med Frédéric och gasar förväntansfullt iväg från Beaune. Det är mulet ute och regnet hänger i luften. Bra musik och lite värme i bilen gör att jag nästan missar att svänga höger vid kyrkan, men i sista sekunden vaknar jag till och rullar upp mot Volnay. Efter att ha passerat allén eller kanske mer bara en räcka träd kommer ytterligare en högersväng och jag ska vara framme. Hmmm, det här ser inte alls ut som hos övriga producenter. Jag parkerar och kliver ur bilen. Jag har rätt nummer och på den stora trädörren står det Lafarge. Bara att ringa på och vänta alltså. Hade jag inte vetat om att det var hit jag skulle hade jag aldrig stannat till. Det finns nämligen ingenting som skvallrar om att vi har att göra med vin bakom de dörrar jag står och väntar vid. Väldigt anonymt och det är bara en liten skylt på dörren som avslöjar att jag är rätt.

Efter ett tag kommer Frédéric Lafarge och öppnar, och visst, jag är väntad, men på något sätt känns mötet väldigt avvaktande redan från första stund, och det tar inte så lång tid innan jag får något slags grepp om läget och inser att det här inte är den bekvämaste av situationer för honom. Jag vet inte om det är att vi pratar på engelska, att han har dåligt med tid eller något annat, men Frédéric är den mest tillbakadragna av de vinbönder jag har träffat.....fast någon ska ju vara det också.


Frédéric Lafarge


Nåväl, jag blir snart hänvisad till en modern stor hiss som tar oss ner från markplan till källaren. Faktiskt första gången jag åker hiss ner till en källare i Bourgogne. Det kändes liksom som om den passade in i helheten, där det var extremt rent och mycket ordning och reda i de delar vi dittills hade passerat i markplanet.

I källaren är det självklart en helt annan sak, i synnerhet som källaren är många hundra år gammal. Väl nere pratar vi runt lite grand om firmans filosofi och vinmakning, men hamnar ganska snart vid ett bord där ett antal små provningsflaskor står framställda och vi kör igång provandet.


Provningsflaskor


Först ut har vi 2009 Bourgogne Aligoté "Raisins Dorés". Man gör två tappningar Aligoté där den som benämns "Raisins Dorés" baseras på de druvor som kommer från de bästa lägena och de äldsta rankorna. Vinet är rejält fruktigt och rikt för att vara en Aligoté och har fina inslag av fet nötighet och mineral. Lättgillat. Läs mer här.

Nästa flaska är 2008 Meursault. Upplevelsen är att doften är rätt anonym, kanske att vinet behöver luft och lite mer värme. Smakmässigt är det dock tydligt fruktigt med viss sötma och Meursault-drag. Syran har satt sig ganska bra och vinet upplevs balanserat med fin fetma. Sedan finns en skön mineralitet att tugga på efter man svalt eller spottat. Läs mer här.

Vidare till deras bas-Pinot, alltså 2009 Bourgogne Pinot Noir. Här pratar vi rent, enkelt och elegant med en skön frukt och tydliga drag av viol och lakrits. Kalasbra i sin enkelhet. Läs mer här.

Det vin jag var mest intresserad av var helt klart 2010 Volnay ”Vendanges Selectionnées” och nu pratar vi helt andra saker i glaset. Det här är ett klassvin med fina kryddor som snirklar kvar i en smakmässig evighet. Annars slås jag mest av hur fruktansvärt drickvänligt och balanserat det här är. En stereotyp av årgång 2010 som jag vill ha den. Bra balans mellan alla delar och en kryddighet som sticker ut och adderar det lilla extra och tar en mot julen i förtid. Bara att köpa på sig av detta. Inget snack om annat.

Det sista vinet var 2007 Volnay 1er Cru "Clos des Chênes". Här bjuds vi på fruktrikedom, koncentration och en del tanniner och en bra syra. Smakmässigt landar vi en hel del hos övriga röda viner, men här får vi också en touch av karamell. Gott och balanserat, som alltid av Lafarge. Fast jag var nog lite starstruck av föregående vin för att ge det här en ärlig chans.

När vinerna var genomgångna kändes det som om jag skulle ta mig vidare och vi tog hissen upp för att kolla in vad som var till salu. Här var Frédéric väldigt tydlig med vad som gällde och inga 2010or var till salu och av det som såldes var det max tre flaskor per vin. Det var ju inget större problem att välja ut en låda, men jag hade ju hellre fått plocka hem en del från 2010. Trots allt glad i hågen efter goda viner och en fin blandlåda på bordet var det bara fram med kortet. Då kommer nästa överraskning, de tar inte kort. Den första leverantör jag stötte på som inte tog kort. Bara att sätta sig i bilen och köra fram och tillbaka till torget i Meursault. Yiiiepiiie!


Etiketter i inköpsrummet


I slutändan satt jag ändå där i bilen på väg mot Beaune med en massa intressanta intryck och ett tolvpack viner. Ett väldigt annorlunda besök hos en av de producenter jag trots allt uppskattar allra mest.

onsdag 29 augusti 2012

2007 Vosne-Romanée "Les Chalandins", Jacques Cacheux


I Vosne-Romanée huserar det ett par vinmakare som lystrar till efternamnet Cacheux. För min del har jag bara provat viner från den firma som på 50-talet startades av Jacques Cacheux och som numer drivs av sonen Patrice. Till sin hjälp har Patrice sin fru, Patricia, som in från vänster kommer från vinmakarfamiljen Sirugue.

Tillsammans driver de en rätt liten firma som hanterar ungefär 7 hektar vingårdsmark, men vingårdslägena är fina och vinerna anses vara helt OK eller bättre. För egen del har jag druckit för lite från firman för att riktigt ha någon uppfattning. Låt oss se vad en flaska 2007 Vosne-Romanée "Les Chalandins", Jacques Cacheux kan erbjuda.




Hmmm...här pratar vi om en rätt blysam skapelse med lite röda bär, jordighet, en gnutta läder och ett första spår av undervegetation och målarlåda. En typisk sniff av ett vin som börjar inträda i sin första ålderskostym och som egentligen inte har så förbaskat mycket intressant att erbjuda, nu eller senare heller.

Doftintrycket går igen i munnen. Visst finns här en del syra, men frukten känns lite trött och tanninerna är nästan färdigputsade. Okej att dricka, lite trött och inget att direkt skriva om. Inte något vin som gör att producenten direkt landar på min återköpslista om vi säger så.

tisdag 21 augusti 2012

Läckert från Camille Giroud


En producent som har blivit väldigt populär på hemmaplan i Sverige under de senaste åren är Maison Camille Giroud. Jag var där i våras på ett lysande producentbesök som jag ska försöka peta ihop inom snar framtid, men under tiden tänkte jag att man kan ju alltid knäcka något av det som följde med hem. Det som lockade mest den här dagen var en 2010 Maranges 1er Cru "Le Croix Moines", Maison Camille Giroud, så en sådan korkades upp blixtafort.




Här nosar vi oss till lite tallskog, men framför allt bär, allt från syrliga lingon till körsbär. I doakören där bakom finns olika sorters trä, fin viol och lakrits, samt en drös örter och kryddor. Förbaskat trevlig och rättfram doft. Inget komplext, men lockar att dricka.

I munnen får vi en härlig ungfrukt som spänner från syrliga bär och via viol hamnar i ekens lakrits, för att slutligen runda av i viss ekbeska, parad med tydliga drag av syrlig citrus. Här finns också apelsintoner och små fina gruskorn i skopvis. Strukturmässigt finns här en tydligt ung 2010-syra och den får samsas lite lätt med en matta av finkorniga tanniner. Enkelt, väldigt drickbart och ack så gott.

Köpt på plats hos producenten för 22,50 Euro. Helt klart ett riktigt bra köp och med nåt år på nacken kan säkert utdelningen bli ett par snäpp bättre, men gillar man ungfrukt är det bara att sörpla nu. Fast då måste man såklart tåla lite besk ekrost.

lördag 18 augusti 2012

2010 Saint-Romain, Domaine Alain Gras


Det är alltid lite extra kul att dricka de viner man tidigare har provat tillsammans med en producent. Sen är det ju så att när man provar en massa viner under kort tid hos olika producenter och butiker är det lite svårt att riktigt bedöma dem, så är det i alla fall för min del. Personligen föredrar jag när man dricker hela flaskan på hemmaplan, ibland över flera dagar för att se hur vinet beter sig över tiden.

På provningen hos Alain Gras var jag nöjd med samtliga viner så det ska bli kul att göra en återtitt på hur jag egentligen gillar 2010 Saint-Romain, Domaine Alain Gras, när jag riktigt får umgås med vinet. Senast var jag nöjd och tyckte det var enkelt och rätt elegant.




Fin start på sniffen med avrundad citrus och lite blommor, fetma med honung. Därtill olja och tropiska frukter, men framför allt en väldigt tilltalande mineralitet som puffar fram strand och skaldjur, och det är nästan så att det drar lätt åt gummi. Även en tydlig touch av rök.

I munnen råder inledningsvis en skön balans mellan syra, frukt och fetma, där vinet känns lagom fylligt och avslutet lätt grapebeskt och mineralstänkt. Detta rubbas något lite med stegrad temperatur då båda sötma och beska slår igenom för mycket.

Ett förbaskat drickvänligt vin som snabbt fösvinner ur glaset. Inte stort, bara gott....men var lite aktsam med att låta vinet bli för varmt för då faller det lite ur ramen.

söndag 12 augusti 2012

En månad utan vin

Så var det då dags för årets nyttiga månad och det innebär att det under en månad på sin höjd blir några tillfällen då det spottas, inget som sväljs alltså. Jag kommer att ta tillfället i akt och blogga ifatt några opostade viner och ett par vingårdsbesök, men mest träna upp kroppen igen efter lite sommarslöhet.




Till råga på allt börjar jag och sambon att arbeta imorgon så för att lugna ner oss lite öppnas en flaska från Cacheux.....mer om den en annan dag kanske.....

fredag 10 augusti 2012

Vincent Girardin drar sig tillbaka, lika bra att dricka


I våras damp beskedet ner som en blixt från klar himmel, Vincent Girardin drar sig tillbaka och säljer det företag han byggt upp med i huvudsak egna händer. Visst fick han ta över en del vingårdar från sin far, men expansionen och varumärket är helt och hållet Vincents förtjänst.

Anledningen till att Vincent och även hans fru Veronique drar sig tillbaka har säkert flera orsaker, men en dålig rygg sägs vara en av dem. Lugn nu alla Girardin-drickare, både domänen och négociant-verksamheten kommer att drivas vidare intakta av den nya ägaren Jean-Pierre Nié. Han behåller till och med Vincents radarpartner Eric Germain som ansvarig och både Vincent och Veronique kommer att arbeta vidare en del på konslutbasis.

Hur det i slutändan påverkar kvaliteten får vi väl se och under tiden finns det ju en mängd Vincent-signerade flaskor på marknaden. Vi hugger in på en 2007 Chassagne-Montrachet "Abbaye de Morgeot", Domaine Vincent Girardin.




Väldigt fräscht är grundintrycket, med sprittade citrus, hand i hand med klassisk Chassagne-Mineral. Lite honung, arrak, melon och en del gul frukt bildar inramning.

I munnen är det rejält syradrivet, men inte störande någonstans. Det hålls precis emot av den avrundade, lite lätt feta kroppen som balanserar upp det precis. Citrusen följer med länge och skapar en rejäl längd i smaken. När sen citrusen klingar av liksom tränger mineralitet fram från alla håll och torkar ut munnen. Strukturmässigt exakt som jag vill ha det i ett vin i den här klassen. Skitgott....att bara dricka...och fira semifinalen i handboll med.

onsdag 8 augusti 2012

2007 Chambolle-Musigny, Domaine Arlaud


En kort liten not (mest för eget minne) om vart detta vin, 2007 Chambolle-Musigny, Domaine Arlaud, är på väg. Det var 17 månader sedan senast och det ska bli intressant att se vart vi har tagit oss.




Jaha, så börjar även detta vin glida in i lite ålderskostymen. Det är lite smått otydligt med sin lite torkade, gryniga rödfrukt och tendenser till kompost, ja mest övermogna grönsaker och vissa drag av målarlåda. Men efter ett tag släpper det loss lite från sargen och bjussar på svarta vinbär och violer, en lätt udda Pinot-puff med vinbären faktiskt. Till detta en rätt skön mineralitet och en liten touch av lakrits.

Smakmässigt är vinet inne i en fas där det varken är ungt eller moget. Det står lite och balanserar med en fot i varje område. Det finns en del frukt, syra och tanniner kvar att arbeta med, så det här har nog en lite bättre vers att sjunga om ett antal år. Resterande flaskor får vila, samtidigt som vi njuter av att detta trots allt är väldigt trevligt att dricka, ett sluuuuurp-vin i dagsläget med en frukt som sakta blommar ut lite under kvällen. Inga ovationer dock och det var nog trevligare att dricka på ungfrukten, precis som tidigare noteringar säger.