söndag 14 december 2014

Anka, linser och Grand Cru

Lite från höften skapas en grund som ska förgylla några deciliter linser. Grunden baseras på lök, vitlök, sidfläsk och rödvin som är givna i min hjärna.....och strax landar lite bättre balsamico, örter och andra kryddor, samt lite tomatpure i blandningen. När sedan koncentrerad kalvfond läggs till handlar det bara om att puttra ihop det lite och runda av syran. 

Under tiden bryns ankbröstet till bra skorpa innan det får gå färdigt i ugnen. Samtidigt som bröstet får vila blandas linserna ner i den numer hopkokade grunden och som sista touch får bröstet en sista, kort sväng i pannan för att få en riktigt bra skorpa. Dags att lägga upp och äta.

Till detta har jag korkat upp en 1997 Clos de la Roche Grand Cru, Domaine Lécheneaut. En producent jag inte riktigt blivit överens med när det gäller unga viner, så nyfikenheten på ett mer moget vin är stort. Att det är Grand Cru gör ju inte saken sämre.




Det är en rätt påtaglig sniff av mestadels finmalda, orientaliska kryddor. I alla fall är det precis vad det första intrycket ger. Sedan paraderar dofterna i snygg formation. Först ut är frukten som påvisar lätt uttorkade drag, men där rätt tydliga körsbär finns kvar tillsammans med bärens malda kärnor. De torkade frukterna representeras mest av en rejäl dos katrinplommon. Som inramning eller slutkläm finns där några stråk av apelsin.

Mognadsspåren visar sig med höstlöv, kompost och små tendenser till målarlådans rengöringsmedel. Lägger man sedan till lite lakrisal och stendammig mineral, så är nog bilden hyfsat komplett.

I munnen har vi en bra och bibehållen syra, samt finmaskiga och lätt greppiga tanniner. Frukten har definitivt fått spår av mognad och ungfrukten har ersatts av mer mogna och torkade drag. Det som återstår av tydlig frukt är körsbär, en frukt som snart övergår i en mycket tydlig lakrisal smakbild.

Avslutet blandar lakrisal, apelsin och en mer lingonaktig bärighet. När det sakta klingar av träder en stenig mineralitet sakta fram och ligger kvar tillsammans med lakrisalen.

Helt klart ett gott vin, men det sjunger kanske inte Grand Cru i alla stämmor. Till maten var det dock ypperligt.


onsdag 3 december 2014

Ett riktigt sniffarvin i vardande

Jag köpte ett sexpack av 2010 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Lavaut-Saint-Jacques", Domaine Duroché förra året och den första flaskan lovade minst sagt gott med en hel del superlativer, i synnerhet som det var ett reafynd. Nu har det förflutit tid och tungan har hämtat sig från tidigare ekplanksövningar (hua).......bara att hugga in och förhoppningsvis njuta.




Tjohej...här bjuds på en sån där sniff som troligen innebär att vi har ett riktigt sniffarvin i vardande. Frukten är hallon och körsbär med stänk av violpastill. Själva bydoften ger sig tillkänna i en murrig jordighet toppad med stråk av min gamla kompost. Lägg därtill fint malda orientkryddor från snygga fat och ett ytterst litet drag av flyktigt lösningsmedel, och visst bådar det gott.

Efter att ha sniffat runt ett tag landar vinet i munnen och här konstateras att syran är fin, tanninerna är lätta och sköna med ett svagt litet motstånd. Frukten i sig gör att allt landar i balans och helhetsintrycket ger initialt en ganska slank och lätt känsla innan den lindas in i ett starkt lakrisalt inslag. Här är vi på väg mot en skön silkighet, helt klart.

Avslutet är långt och lämnar kvar en skön mineralitet och lakrits att tugga och smaka på, länge, länge. Ett av de bättre köpen på länge, helt klart......och fler flaskor finns som väntar på att mogna sig fina.


tisdag 2 december 2014

Stora, feta mängder ek

Titt som tätt kommer jag på mig själv om hur mycket smaken har ändrats över åren, och tydligast är det när det gäller inställningen till ekbehandling. Fel vin på fel dag kan bli till en total clash, medan det  kan slinka ner hyfsat en annan dag......de där andra dagarna har dock blivit färre och färre.

Dagens post bygger på en dag när eken var för svår, och ska jag vara ärlig spelade kanske dagen mindre roll än eken i sig.

Det vin vi pratar om är en 2008 Volnay, Fernand & Laurent Pillot.




Det börjar bra med hallon, mer hallon och en gnutta körsbär. Därtill en fin matta med fina kryddor och en rätt flintig mineralitet. En rätt skön näsa.

Det är dock i munnen det händer saker. Syran är märkbart hög, tanninerna är rätt greppiga och den rätt slanka frukten accentuerar syran med sina surkörsbär, vinbär och hallon. Så långt allt gott.

När vinet slunkit ner och eftersmaken ligger kvar är det tydligt att ekens beska tar överhanden. Det är liksom ingen idé att fortsätta. Det är inte min "cup of tea" helt enkelt, även om jag bakom ekens dimridå kan skönja ett slankt, rent och fint vin....men någon kom på att det döljer vi med stora, feta mängder ek.......eller var det kanske en av de andra dagarna. Tror inte det.

tisdag 25 november 2014

Den som väntar....på Lamy den här gången

Hubert Lamy brukar vara en vinmakare att kunna lita på, så för nåt år sedan klickade jag hem ett sexpack enklare viner att kunna korka upp lite när som. Vinet har de gånger jag testat varit lite trilsket och slutet och inte gjort något större väsen av sig. Nu börjar lagret sina, så det är säkert som så att det blir den bästa flaskan hittills.

Flaskan är förresten en 2010 Saint-Aubin "La Princée", Hubert Lamy.





Tjoflöjt, vilken mineraldusch....våta stenar och flinta, och en touch modellera. Vilket härligt första intryck. Addera därtill lite smörfetma, gula äpplen, citron och lime...och när man tror näsan är dövad av alla dofter, då känner man blommorna. Vita med feta blad är vad som kommer för ögonen.

I munnen får man en härlig frisk syra och ett vin som bjuder på renhet och en lätt, fin struktur. Det liksom ropar....drick mig, drick mig, drick mig. Den beska som jag stört mig på i tidigare flaskor är numer bara en touch och här pratar vi istället mer av citrusdriv, mineraler och mer mineraler. Mums!

Efter några tveksamma flaskor ger det här utdelning. Bara till att njuta av de som finns kvar.

söndag 23 november 2014

Tänk vad några dagar kan göra

För ett par år sedan köpte jag på mig en hyfsad laddning av viner från Henri Boillot och tiden hade kommit för att testa vad status kan tänkas vara. Vinet som fick knäcka halsen var en flaska 2011 Meursault, Henri Boillot.




Här var det liksom totalt tillknäppt vid första påseende. Vinet haltade betänkligt och det var helt enkelt ingen idé att ens hälla upp mer än ett glas. Efter två dygn, och nästan ännu mer efter tre, så var det dock en helt annan upplevelse. En framtvingad "kylskåpsmognad" gjorde nämligen trolleri och trollera med vinet.

Helt plötsligt sitter jag och nickar och ler. Här finns tydliga Meursault-markörer med en smörig och nötig fetma som kryddas av en bra dos mineralitet. Sedan finns tydliga citrustoner som likt ett spjut tränger igenom fetma och mineraler.

I munnen känns det skönt balanserat med bra syra, skön fetma och en bra frukt. Det är ett bra samspel mellan syra och fetma som glider över i ett avslut där en svag beska och fina mineraler tar över och torkar upp i hela munnen.

Ett trevligt exemplar av Meursault på bynivå. Inget stort vin att skriva hem om, men det gör sin grej på ett bra sätt och jag ser fram emot att följa hur det utvecklas.

tisdag 11 november 2014

Guy Amiot.....rimmar på gott

1920 startade Arsène Amiot en verksamhet i Chassagne-Montrachet genom att köpa upp en plätt i Montrachet och även i ett antal premier cruer. Arsène var en av pionjärerna när det gäller att buteljera själv och förde detta arv vidare till sonen Pierre som tog över och utvidgade domänen.

Idag är det Thierry Amiot som står vid rodret och skapar viner från en uppsättning lägen som är svårt att slå.

För någon månad sedan öppnade jag en obloggad 2008 "La Maltroie" från producenten och tyckte att den var på tok för besk för min smak, men skam den som ger sig. Det är bara att ge sig på det igen och knäcka nästa läge....som i detta fall innebär en 2008 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Vergers", Domaine Guy Amiot et Fils.




Nosen bjuds på en fet ton fylld av smör, lite popcorn, arrak, äpple (moget som går mot boknad) som bryts av med en skön mineralitet och såklart citrus.

Munnen fångar in en bra syra och ett i övrigt elegant och balanserat anslag där fetma och syra väver ihop varandra och smeker in frukten i sitt samspel....beskan i slutet ligger på gränsen, men mineraliteten fångar upp mig och tar in mig på rätt spår igen. Det känns som att här kan vi bli riktiga kompisar när nästa flaska fått några år till i viloläge.

En väldig skillnad mot "La Maltroie" på flera plan, men i synnerhet var beskan i detta vin betydligt bättre integrerad. Får nog testa nästa läge snart.

måndag 10 november 2014

Franska vindagen gav lite inköpsfunderingar

Som vanligt, "nummer ett", gick jag runt bland utställarna på Franska Vindagen och testade igenom det mesta av Bourgogne-urvalet. Visst slank det ner en och annan Champagne, Rhônare och annat, men de lämnar vi därhän.

Som vanligt, "nummer två", var det problematiskt med temperaturen på vinerna. De vita var ofta iskalla och de röda rumstemperaturtrötta....även om några behandlade sina viner föredömligt.

Som vanligt, "nummer tre", levererade gamla favoriter det de skulle och producenter likt Grivot, Nicolas Rossignol och andra bjöd på rätt gottiga saker....




Det jag tänkte lista är dock några viner jag tänker införskaffa för att prova om på hemmaplan.

2012 Chassagne-Montrachet 1er Cru "La Maltroie", Jouard - Härlig struktur och tillika mineralitet som måste testas igen..
2011 Chateau Fuisse Tete de Cru - Enklare vin med skönt fett, kryddor och beska. Tisdagstest?
2011 NSG Les Challots, Michel Gros - En väldigt lätt och fin NSG som kanske flyttar lite gränser?
2012 Bourgogne Pinot Noir, Heresztyn-Mazzini, God och hustypisk baspinot. Men etiketten?

Sen kan jag inte hålla mig från att dissa lite. För mig var Henri de Villamont provningens mest udda producent. En blandning av unga viner, både röda och vita, som kändes konstigt mogna nästan rakt över. Dessa köps definitivt inte.