2011 - Ett år av Bourgogne i backspegeln

Den sista flaskan som öppnas på hemmaplan anno 2011 är, hör och häpna, inte en Bourgogne. Som kamrat i glaset när detta skrivs tindrar istället en riktigt god Bordeuax från värmens år 2003. En d'Issan fick helt enkelt sätta livet till när året ska sammanfattas......och ja, det är klockrent gott!

Hela det här spektaklet med bloggande började med ett nyårslöfte som hade till syfte att få lite struktur, ja ordning och reda på vad jag dricker och vad jag egentligen tycker om det. Jag har tidigare druckit mestadels Bourgogne, men köpt lite för mycket på måfå och för ofta struntat i att föra noteringar. Så planen var utstakad och klar och den skulle genomföras genom att tvinga mig själv att blogga mig genom de flesta Bourgogner jag dricker och även ha ett kul mål att uppnå. Jag brukar nämligen funka bra med tydliga mål och där och då tog det fart.

 

Hur har det gått då? Jo fokus har ju varit på att bocka av producenter, så köpande och drickande har rätt mycket riktats in på just detta och till dags dato gäller följande siffror för 2011:

• 138 producenter har testats, Chablis och Beaujolais exkluderade.
• 112 av dessa ingår i nyårslöftet som innebär att prova 150 producenter på tre år. Nästan 75% alltså.

Det här har givetvis påverkat drickandet och andra viner har fått stryka en del på foten, men visst slinker det ner annat också, även om både jag och sambon är sålda på Bourgogne. En bra bieffekt är att nästan allt annat i källaren har fått ett år till av vila och lite mer damm på sin skrud.

Intrycken av vinerna under året är väldigt blandade där jag nästan mest har förvånats över att en del riktigt välrenommerade producenter har rätt halvtaskiga basviner, i synnerhet på den röda sidan. Överlag har dock det som druckits fått godkänt och tillräckligt ofta har det plingat till och någon slags guldstjärna har delats ut. Den lilla skvätt som satt bäst under året var nog i alla fall 2002 Meursault 1er Cru "Charmes", Domaine Comtes Lafon. Gott som bängen!

Och nu då? Prognosen tyder på att det förra nyårslöftet kan klippas in framåt sommaren, så det är väl dags att hitta på lite nya saker. Exakt vad det blir är inte klart än, men jag tror att följande är en trolig utveckling:

• Än mer strukturerade inköp
• Fler riktigt bra viner
• Mer jämförande provningar

Den som lever få se. Oavsett så ett stort tack till alla som läser och kommenterar för ett rackarns kul år och jag hoppas vi får ett ännu bättre 2012.

Rara Droppar

Igår Croix, idag Maillard - "Les Grèves" alltså

Bara för att jämförelsen jag gjorde med Maillards variant av Les Grèves ska vara fullt ut korrekt öppnade vi en flaska dagen efter vi drack exemplaret från Croix, och den preliminära slusatsen jag hade då stämmer i alla fall för mig. Sambon är inte fullt ut lika övertygad. Låt oss kolla närmare på 2008 Beaune 1er Cru "Les Grèves", Domaine Maillard.

Skillnaden i färg är tydlig. Dagens flaska är blekare och mer transparent är gårdagens. När det kommer tll näsan har vi nu att göra med en kryddighet som är en blandning av Pinot-krydda, lakrits och köttbuljong. Sedan är det ljusa röda bär som hallon, jordgubbar och körsbär som ger sig tillkänna och till sist en släng undervegetation och mineraler.

Smakmässigt är det söta och till viss del syrliga bär som blandas med lakrits i ett silkigt format. Gott! I bakgrunden finns en beska som sakta klingar av och lämnar plats för fin liten mineralsvans.

Maillard är som minnet sa, ett väldigt lättdrucket vin som definitivt har släktskap med sin kusin från Croix, men som känns renare, enklare och slankare. Visst finns en påtaglig syra och ett par skopnävar med väldigt lätta tanniner, men det enda motstånd som egentligen finns är en svag beska. I övrigt är de ett
"slinka ner fort som attan"-vin.

Jag föredrar att dricka Maillard idag, medan sambon röstar knappt för Croix. På sikt är inget självklart. Hyfsat jämnt skägg alltså, men vi är överens om att båda vinerna levererar enligt förväntan.

David Croix och hans ena projekt bjuder på Les Grèves

David Croix försökte 2004 att utöka ägorna för Maison Camille Giroud, men aktieägarna sa nej till möjligheten att köpa ägorna från Domaine Duchet. Istället köptes domänen av några andra investerare, men de ville ha David som ansvarig och han tillfrågades och fick OK från sin dåvarande arbetsgivare att köra dubbelt.

Helt plötsligt stod David med en ny påse leksaker till förfogande, däribland bl.a. fem vingårdar i Beaune. En av dessa är Les Grèves, en vingård som ligger mitt i Beaune-bältet och som är en av de Beaune-vingårdar där det kan produceras riktigt bra saker. Allt beroende på var lotterna ligger förstås då vingården är på 31 hektar. Stort så det förslår.

Här produceras mest rött, men några vita viner kommer också fram. Dagens skapelse är dock röd och är 2008 Beaune 1r Cru "Les Grèves", Domaine David Croix.

Här finns röda bär i hela spektrat från trädgårdens hallon och jordgubbar till körsbären i trädet, de som fåglarna tävlar om att äta upp. Och nog sjutton finns där även skogsbär som tranbär och lingon i något skede.....Bär, bär och återigen bär således. Stark som en ryggrad genom kvällen står dock de rostade faten som kryddar upp med dofter från kvarnen med Pinot-krydda som vrids varv på varv. I övrigt uppfattas viss örtighet, lakrits och spår av mineral.

I munnen är det röda bär åt det friska och nästan lite sura hållet och åt andra hållet svagt söta smaker mot lakrits. Till det finns en dos krydor, men än mer örter, nästan lite stjälkiga och gröna, något som ger vinet en svag beska. En beska som vid låg temperatur adderar till vinet, men när temperaturen ökar tycker jag de är negativa för helhetsbilden.

Syran är påtaglig och tanninerna är små, men kan ändå tuggas.....ett vin som jag normalt tycker man bör vänta in, men det funkade ändå riktigt kalas till dagens hängmörade biff med fettkappa. Som solitär tycker jag annars att det bäst funkade strax efter källarkallt och ett tag till då det uppvisade en fin renhet och var väldigt drickbart. Vid högre temperatur tycker jag det var på gränsen till lite för tufft med sina tonårsmuskler. Jämfört med Maillards Grèves från samma år är det här betydligt mer muskulöst och mitt val säger att drick Maillard nu och spara Croix till senare.

Javillier - en trollkarl när det gäller vitt?

När man läser att Allen Meadows uttryckt följande om en producent så går det inte annat än bli intresserad, eller?

“In fact, I would go so far as to say that there is quite simply no one in Burgundy producing better regional or villages level wines across the board.”

Utlåtandet gäller en man från Meursault vid namn Patrick Javillier, en av många i raden inom släkten Javillier som sysslat med vin. Det Patrick har gjort till skillnad från bl.a. fadern, är att sluta jobba med vinhandel som mäklare och istället endast ägna sig åt sitt egna vinmakande. Han har därmed byggt upp firman från några få hektar till att numer landa i snudd på tio.

Sin firma driver han med ett stadigt och proffsigt grepp med sin bas i Meursault. I portföljen finns en skvätt rött, men mest vitt och det är det vita som har gjort honom till ett namn. Nu har ansvaret för de röda lagts på hans dotter Marion, så kanske får även de ett lyft framöver.

Det sägs att Patricks viner inte ska drickas unga, utan att han medvetet vinifierar dem med tanke på lagring. För att nå dit använder han bl.a. gamla Vaslin-pressar och försakar på så sätt en del primäraromer på vägen. Frågan är då hur ett ungt vin från domänen smakar? Låt oss testa en 2008 Meursault "Les Tillets", Domaine Patrick Javillier.

En fräsch men ändå smörig och nötig citrusdoft är grunden till doftintrycket. Tänk dig en slags väldigt frisk och fräsch lemon curd och du är hemma. För att bygga lite komplexitet i doftbilden slänger vi även in lite äpple, slanggurka och blommighet. Som en helt annan sida av myntet eller doften bjuds en rejäl dos riktigt rökig mineralitet. Les Tillets ger rätt vinifierat ett vädigt uttryck för just denna rökga mineralitet, så vi kan väl bocka det i Terroir-listan.

Smakmässigt kan sedan ingen undgå den unga och omedelbara syran som tar grepp om gommen, men låter man glaset stå ett tag så luften och temperaturen fått verka lite så tämjs dessa till en bra nivå och ut på andra sidan kommer ett riktigt, riktigt gott vin. Det är egentligen samma visa som det näsan plockade upp, men citrusen blir mer omedelbar när den bärs fram av syran och mineralerna formas om till fuktigt grus......annars hänger det ihop från näsa till mun, från frukt till fetma. Domänen rekommenderar att vinet ska serveras vid 11 till 13 grader, men jag njöt nog som mest vid 15/16 grader. Tyder på en viss kvalitet.

Det här passar min smak riktigt bra och lägger man undan det några år lär det vara riktigt, riktigt gott. Ett vin och en producent som jag definitvt ska köpa mer av.

Blekt, blekt rött, men riktigt gott ändå

Högt upp på slänten ovanför byn Chassagne-Montrachet ligger vingården Clos-St-Jean, en vingård där de bästa vinerna som produceras faktiskt är röda. Vingården som är en 1er Cru består av följande delar:

• Clos-St-Jean - 5,08 ha
• Les Rébichets - 5,45 ha
• Les Murées - 1,61 ha
• Chassagne du Clos St-Jean - 2,02 ha

Summa summarum drygt 14 hektar vingårdsmark.

En av de producenter som gör rött vin härifrån är Jean-Marc Morey. Vinet som produceras liknar övriga viner härifrån när det gäller färgen. Den är nämligen rejält transparent, även med burgundiska mått mätt. Man ska dock inte luras av färgen. Här finns mer smak och lagringsduglighet än man tror vid första bekantskap.

Vinet som dricks idag är ett återbesök till ett vin som senast testades i februari, nämligen 2005 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Clos-St-Jean", Domaine Jean-Marc Morey.

Fruktmässigt har vi sedan senast vandrat från tydligt fokus i körsbär till att hallonen får spela en tydligare roll. I mina anteckningar står att primärdoften visar upp körsbär, hallon och fina fat, men att det mest är hallonen som stannar kvar. Till denna bas kan läggas en tydlig mineralitet och en uppsjö av örter och finmalda kryddor, kryddor som lämpar sig väl nu i juletid. När tempen stiger i glaset tillkommer också drag av undervegetation och en lakrits som växer och växer. Ett knappt år har definitivt gjort sitt till. Vinet börjar öppna upp en annan mer komplex sida.

Smakmässigt finns det återigen stora doser hallon som samsas med lite mindre doser av körsbär och tranbär. På det har vi kamraten lakrits, viol, en näve örter och kryddor, samt en avslutande beska och mineralitet.....ett mönster som känns igen gång efter annan i vinerna som slinker ner här hemma.

Strukturmässigt finns det ännu liv i vinet med en bra syra och en nästan omärklig matta med tanniner som ändå ger en svag, men tilltalande strävhet.

Den sista sniffen och klunken ger en nästan mystisk, kryddig doft åt violhållet och smakprofilen sjunger åt det silkiga, lite sammetslena hållet med söta lakritstoner. Ett vin det är svårt att inte gilla redan nu, men som nog kommer att ta ett steg till redan det närmaste året.

En dissad flaska slank med och överraskade positivt

Ibland slinker det med en extra flaska vid de tillfälliga släppen, såna där flaskor som man egentligen inte hade tänkt att köpa, men så kommer nyfikenheten fram och flaskan följer med hem. Det hände vid det tillfälliga november-släppet då det släpptes en vit standard-Bourgogne från Domaine Pierre Labet.

François Labet som är ansvarig på firman har även ansvaret för Domaine du Château de la Tour i Vougeot, men skapar alltså även en del vin under faderns (Pierres) namn. Vinerna som säljs under etiketten Domaine du Château de la Tour är Clos Vougeot och Clos Vougeot Vielles Vignes. Resten säljs under Domaine Pierre Labet och det är följande om jag har fått till det rätt:

• Standard-Bourgogne (Vitt och rött)
• Savigny Vergelesses
• Gevrey Chambertin
• Meursault, "Les  Tillets"
• Beaune "Clos de Dessus des Marconnets" (Vitt och rött)
• Beaune 1er cru "Coucherais"

Varför just dagens flaska slank med på "gärsgårn" beror på att Clive Coates som jag litar en hel del på, beskrev domänens viner som "Thin and superficial” och då hamnade det liksom inte på listan. När ett vitt vin från Bourgogne ändå kostade humana 194:- så lockades jag att bilda mig en egen uppfattning och jag landade betydligt närmare den uppfattning som Bill Nanson, Burgundy-Report, levererar här.

Flaskan det handlar om är 2009 Bourgogne Vieilles Vignes Chardonnay, Domaine Pierre Labet.

Fruktmässigt har vi att göra med gula äpplen, citrus och en sötare variant av Piggelin eller kanske päron med honung och smör, definitivt med toner av fat. I fin samexistens finns sedan en rökig mineralitet av en stil jag definitivt gillar. En riktigt ung och fräsch doft av ett vin som varit öppnat i två dygn i kylskåp.

Smaken förenar beska, sötma och syra på ett riktigt bra sätt. Det är nästan lite av en enklare Lamy i stilen med en silkig och lite nötig och honungströg vätska med citrus som motpol. Syrans motstånd eller ryggrad skapar bra karaktär och gör att man liksom dricker för fort. Inga motstånd här inte. Definitivt riktigt trevligt till en stunds bokläsning på juldagen. Just ja, avslutets svaga beska och mineralsvansen som dröjer sig kvar när beskan har mattats ger skjuts åt leendet. Det som drar ner intrycket ett snäpp är att avslutet är lite tunt i stoppningen, men ska man begära mer av en standard-Bourgogne?

God Jul...Joyeux Noël.....

......och allt annat gott till er som läser bloggen.....

Detalj från Beaune

....önskar Rara Droppar

Julstök och en Pommard från Jadot

Skinkan är i ugnen sedan många timmar, ingniden med en mortlad blandning av kryddpeppar, kryddnejlikor, rosmarin och lagerblad. Ugnen står på 85 och termometern på 48 grader så väntan på julens första skinkmacka är lång i vårt hem. Den som väntar......ja, du vet.

Det härliga med julen är bl.a. alla härliga dofter som sprids i hemmet, många dofter för tankarna på i synnerhet Pinot-viner, men associationerna vandrar även åt andra håll. Kul att få tänka lite tvärtom, att känna kryddan och gissa eller minnas vinet eller druvan.

Igår och idag har vi till juldofter och julstök läppjat på bl.a. en flaska Pommard som finns tillgänglig på BS för 309:-, nämligen en 2007 Pommard 1er Cru "Epenots", Louis Jadot.

Direkt från källaren, Pop n Pour vid 12 grader, bjöds vi igår på en mättad och kirschig körsbärsdoft med vissa anslag av sous-bois. Sådan är i alla fall doften som kommer ur det stillastående glaset. Snurra, snurra och helt plötsligt exploderar det med dofter. Frukten drar nu mer åt jordgubb och trädgården blir närvarande med varma sommarrabatter med blandade blommor. Ovanpå detta finns även en rätt härlig och murrig doft av tobak, lite kött och en ganska mogen kompost. Köket representeras den här gången av en god lakrits och mineralerna är lite smygande i bakgrunden.

I munnen har körsbärsfrukten fått sällskap av tydliga hallon och lite jordgubbar. Återigen finns här lakrits och den är rätt söt och för tanken till söt lakritsfudge, men köksträdgården har även bjudit upp med en viss örtighet.

För att vara en så ung Pommard och från året 2007 känns det som om syran redan börjat klinga av från toppen, tanninerna har tagit semester och sötman har tagit ett stort kliv och blir rätt dominant....både jag och sambon tycker att vinet är hyfsat OK, men inte mer än så.....lite sötsmetsvarning.

Dagen efter, nästan direkt taget ur kylen är det en annan sak, då håller det bättre ihop och är riktigt tillgängligt, men det känns där och då mer som ett hyfsat enkelt Beaune-vin. Pommard-vibbarna saknas båda dagarna och jag känner mig rätt tveksam till vinet. Annat var det för tre veckor sedan då jag åter drack Louis Jadots Morey-St-Denis från 1997. Den var fortfarande klockren.

Årets sista ögongodis.....

Jag roade mig med att bläddra igenom lite Bourgogne-bilder igår. Det finns liksom inget bättre sätt att få igång reseplaneringen......jo förstås, om man sitter med ett bra glas med burgundisk vätska som extra tillbehör.

Vill du också drömma dig bort finns det en uppsjö bilder här.

Domaine Jean-Claude Belland - känns som en parentes

1996 tog Jean-Claude Belland över faderns eller snarare förfädernas vinarv och namngav detta till Domaine Jean-Claude Belland. Tio år senare anställdes Philippe Cheron som boss och vinmakare och en kvalitetsmäsig satsning tog fart. Från flera håll uppmärksammades detta och snart nog kom superlativen.

Någon gång på vägen har dock något hänt (vet inte vad) och ett bygge skapat över flera generationer har gått i graven. I slutet på 2009 såldes nämligen hela klabbet till olika intressenter och firman upphörde. Sånt är såklart livet, men det känns lite trist när ett familjearv bara avslutas.

Nåja, vi provar väl ett vin som kom till innan storsatsningen med Philippe Cheron bar frukt. Vinet är 2005 Santenay 1er Cru "La Comme", Domaine Jean-Claude Belland.

Rustikt, rejält och med en påtagligt tät körsbärsfrukt i spannet röda till mörka blir omdömet från näsregionen. Här finns även en hyfsad dos fat som ännu inte lyckats frigöra sig till någon fin Pinot-kryddighet. Summa summarum ger nosen en bild av ett hyfsat ungt vin.

Munkänslan ger först vid handen att här finns ett material som kan byggas vidare, det är friska syror och rejäla doningar till Pinot-tanniner. Sen finns det ju smaker också och här dominerar frukten, men visst finns det både gröna örter, påtaglig lakrits och en del mineral i stoppningen. Det är dock rätt hoppackat i den fas vinet befinner sig idag.

Ett gott vardagsvin, men that's it. Domaine Jean-Claude Belland försvinner från världen utan någon tår i ögonvrån, även om vinet bättrar på sig med tid och luft.

2008 Les Folatières, Domaine Alain Chavy

Familjen Chavy har funnits i Puligny i runda tal i 200 år och där håller man på och påtar, ansar, plogar och vinmakar med glädje och inlevelse. En av familjefirmorna som tidigare gjorde detta var Domaine Gerard Chavy et Fils, en firma som gjorde fina viner med fader Gerard i spetsen och sönerna Alain och och Jean-Louis i släptåg.

När Gerard pensionerade sig 1994 fortsatte bröderna tillsammans i nästan tio år, men efter en familjedispyt valde man 2003 att dela upp vingårdarna mellan bröderna. I mångt och mycket delades marken i lika delar, vingård för vingård, men i några fall hölls vingårdarna ihop och man fick helt olika lotter.

Totalt sett ligger alla dessa vingårdar i nobel vingårdsmark, nämligen i Chassagne-Montrachet, Puligny-Montrachet, Meursault och St-Aubin. Bättre byar än så finns inte att tillgå om man vill leka med Chardonnay.

Firmorna som numer innehåller vingårdar från dessa byar är Domaine Jean-Louis Chavy och Domaine Alain Chavy. Dagens vin kommer från sistnämnda domän och druvorna är från deras förnämsta vingård i Puligny, nämligen Les Folatières. I alla fall räknas vinet som det finaste och mest drivna av vinerna man tillverkar idag.

Låt oss hälla upp ett glas 2008 Puligny-Montrachet 1er Cru Les Folatières, Domaine Alain Chavy.

Det här är ett vin som direkt tilltalar mig. Redan på doften kan jag nästan säga att den här typen av vin funkar varje dag, men låt mig inte springa iväg, utan låt upplevelsen tala sitt språk. I näsan finns en frukt som domineras av citrus, men där det även finns inslag av mer tropiska sorter. Som en extra krydda finns dofter av honung, arrak och även en lätt ton av lagerblad. En snygg blandning av frukt och krydda, helt klart.

Mineralmässigt är det en slags blandning där grus och knallpulver (rök) slåss om utrymmet. Sen finns det en svag, svag doft av ost eller champinjoner som lurar i fonden.....kommer inte riktigt överens med den.

När vätskan får landa i munnen kommer leendet. Det är en mjuk och len citrus som balanseras upp av en fin honungssötma, men helt plötsligt tränger så syran igenom och blottar en svag beska innan svansen lämnar kvar en mineralitet i form av grus och metall. Gott, inte stort, men förbaskat gott.

Ännu mer 1999 - Nu en Gevrey-Chambertin från Maume

I Gevrey-Chambertin finns den lilla producenten Domaine Maume. Den person som skapade firmans rykte var Bernard Maume, en man med starka akademiska meriter och en gedigen teoretisk kunskapsbas. Något annat är svårt att säga då mannen blev professor på universitetet i Dijon. Till detta adderades praktisk erfarenhet då unge Bernard hjälpte släktingen Louis Mariller med skörd och en del annat. När Louis ramlade av pinn redan 1956 fanns inga barn som kunde ta över så Bernard fick parallellt med studierna ta över vingården.

Det intressanta med Bernard är att han hade en stor skopa med biokemisk och oenologisk kunskap med sig när han tog över domänen, men den huvudsakliga inriktningen redan från början var att arbeta enligt gamla traditioner och inte börja experimentera med nymodigheter. Det har i huvudsak fortsatt på detta sätt sen dess, men sedan Bernards son Bertrand anslöt sig till firman så har små, små steg mot modernisering skett. Det har dock skett med utrustning såsom ståltankar, sorteringsbord och liknande, men hustilen hålls i övrigt intakt och lutte raisonée härskar här.

Då firman förfogar över endast 5 hektar egen mark har Bertrand adderat en liten négociant-verksamhet till övrig verksamhet. Denna går under namnet Maison Maume. Den egna domänen gör endast viner från Gevrey, men det är allt från Regionnivå till Grand Cru. Négociant-verksamheten adderar sedan lite Volnay, Pommard, m.m., men det mest intressanta är kanske att Bertrand numer gör en liten batch med vitt vin. Det vita går nämligen inte av för hackor, utan är en Corton-Charlemagne.

Från de egna vingårdarna kommer dagens vin som är 1999 Gevrey-Chambertin, Domaine Maume. Lite ålder på flaskan alltså och med ett druvmaterial som kommer från gamla stockar med lågt skördeuttag och tillika är sent skördade, ska det bli intressant att smaka.

Åldern finns definitivt i doften. En doft som har en söt rödfrukt, om än med uttorkningstoner, och som kombinerar denna med jordighet och järn. Med lite hjälp på traven kommer sedan en svag målarlåda, katrinplommon som legat framme och torkat till sig lite, men kanske allra tydligast finns där animaliska drag med doft av köttbuljong. Kryddan till denna är kryddpeppar och fänkål.....och med näsan djupt ner i glaset fångar jag till sist in flera andra former av dofter som ligger åt lakritshållet.

Smakmässigt följer bären upplevelsen i doften. Det är rött, sött och delvis uttorkat. Sedan kommer bittermandel, lakrits och drag av blod. Bygget hålls ihop av tanniner som mest upplevs som små flagor och en syra som ger en välbehövlig ryggrad.

Ett gott vin, men det sticker inte direkt ut och för priset på 39 GBP (The Sampler) kunde jag kanske önskat mig lite mer.

Pascals Pinot-saft har blivit mer krävande

Vissa viner är liksom väldigt bra att ha hemma och så har varit fallet med 2006 Pinot Fin, Pascal Lachaux. Vinet är det röda instegsvinet från négociant-verksamheten, en verksamhet som Pascal hanterar vid sidan av Domaine Robert Arnoux.

Vinet har visat sig vara ett av de bättre och mer lättdruckna basvinerna i källaren över de senaste åren. Alla små sagor har dock sitt slut och den senaste lådan avslutas just här och nu med den sista flaskan. Lättdruckenheten har funnits där över hela livstiden, men den har kanske tappat lite mot slutet då lite mer täthet och mognad har tagit klivet fram från skuggan. Låt oss se vad det sista glaset av den sista flaskan levererar.

Här finns numer ett bredare doftspektrum än tidigare med främst körsbär, men också lakritsfudge, katrinplommon, en svag tendens till målarlåda och en begynnande sous bois. Det rena och enkla har således tappat lite och ett mognadssteg har tagits, något som tydligt känns i doften, men också i smaken.

I munnen avslöjar sig körsbären direkt. De har gullat med Anton Bergh och inte tvättat av sig marsipankladdet. Sen har frukten fått andra drag åt blåbärshållet och kamrat lakritsfudge från doften har hittat sin tydliga plats i smakprofilen.

Det intressanta är att tanninerna som jag egentligen aldrig uppmärksammat då vinet varit något av en "nerrinnare" tidigare, faktiskt märks som små och gryniga idag. Den lilla mognadströghet som nu finns i vinet döljer inte längre tanninerna är min lilla tanke. Syran då? Jodå, den är fortfarande spelbar och funkar som en klocka.

Summa summarum är vinet fortfarande gott och lättdrucket, men i min bok är det en mycket större njutning att dricka det på den mer rena frukten.

Nästa Morey till rakning

Vingårdarna tillhörande Marc Morey delades mellan barnen i slutet av 80-talet. Sonen Michel etablerade tillsammans med sin fru firman Domaine Morey-Coffinet och dottern Marie-Joseph behöll faderns namn på sin del, alltså Domaine Marc Morey. För att kompensera för förlorad mark i uppdelningen med brodern har Marie-Joseph och hennes man Bernard Mollard etablerat en lite négociant-verksamhet vid sidan av sin egen produktion.

En produktion som landar på i runda tal 50.000 flaskor årligen och där fokus är vitt vin, men rött ligger inte så väldigt långt efter. De egna topparna finns i ett gäng 1er Cru-viner från hemmaplan, d.v.s. Chassagne-Montrachet, och det kompletteras med en del riktigt bra négoce-viner med en Chevalier-Montrachet som topp.

Deras village-vin från Chassagne-Montrachet är en blandning av must från egna ägor och inköpta dito och det är det vinet som slinker ner just idag. I glaset finns alltså 2008 Chassagne-Montrachet, Domaine Marc Morey.

Här är ett vin som passar min näsa. Det är lite gurkvatten, rejäla drag av citron och även ett stänk apelsin. Sen finns det en rejäl dos Chassagne-rökig mineralitet som pekar på nämnda by. Det finns även lite äpple och honung att lockas av innan munnen bara måste få sitt.

Hög syra som balanseras upp av en honungssötma som liksom lindar in vinets citrusmak. En väldigt tydlig grape-beska följer....det är liksom inget snack om att det är grape och det är sådär perfekt lagom mycket av den varan, så att beskan inte slår över. Sen blandar mineraliteten sig i mot slutet, men tar aldrig riktigt över, utan kvar dröjer sig en kombination av ren citron, beska av grape och mineralerna. Gott!

Riktigt gott för village-nivå och definitivt ett vin som ger mersmak. Priset är 34 Euro hos Drexler.

Lucien Le Moine - serverat till en julbordsguppy

I lördags var det julbord med övernattning på Bomans i Trosa. Efter ett för stort antal vändor med allt från sill till småvarmt som sköljdes ner med öl och nubbe var det dags att sätta sig ner i en soffgrupp och kippa efter andan likt en guppy på land. Julbord och lagom går nämligen sällan bra ihop med undertecknad.

Det dröjde dock inte länge innan suget efter något lättdrucket kom över mig och från vinlistan hämtades en Bourgogne Rouge från Lucien Le Moine.

I soffan togs varken något kort på flaskan eller några vettiga noteringar, men vårt lilla sällskap vara väldigt överens om att vinet var riktigt bra för sin nivå.

Det hade en bra ryggrad och struktur i form av syra och tanniner och tillsammans med en härlig rödfrukt från skogen i form av hallon och lingon bjöds det på en enkel men härlig drickglädje. Det som definitivt diskuterades mest var dock doften av blod och järn, samt mineralsvansen som låg kvar länge och fint.

Ett perfekt vin efter ett julbord och jag ska definitivt prova mer från den här producenten som är ny för mig. En producent som utförligt finns beskriven här och här.

200 poster firas med kraftfull Chambolle á la Serafin

I Gevrey-Chambertin huserar ännu en av dessa män med rötter i Polen, nämligen Christian Serafin. Där driver han sin lilla domän, Domaine Serafin, med hjälp av i första hand dottern, som sköter pappersarbetet. Domänens framtid är inte helt säkrad och klar då Christians enda son dog 2001 och ingen ännu riktigt verkar stå och vifta med stafettfanan för att ta över.

Oavsett den lite osäkra framtiden så skapar Christian just idag en rad riktigt bra viner med fokus i Gevrey-Chambertin, men även med ett par viner från Chambolle och Morey-St-Denis. Vinet från Chambolle-Musigny kommer från vingården Les Baudes, en vingård som ligger dikt an och nedanför Bonnes Mares, precis på gränsen till Morey-St-Denis.

Låt oss se vad Christian kan trolla fram med druvor från Bourgognes sensuella vagga. Vinet är en 2006 Chambolle-Musigny 1er Cru "Les Baudes", Domaine Serafin.

Näsmässigt har vi att göra med lätt kirschiga körsbär, hallon, nypon och en del florala toner, men mest av allt en fantastiskt fin Pinot-kryddighet med en smörig sötma som på ett ögonblick tar mig tillbaka till tidigare besök på bakgatorna i New Delhi. När jag vant mig vid de första kryddorna tränger lakrits, nyhuggen körsbärsved och sous bois fram. Ett av de bättre sniffarvinerna på länge, där doft efter doft liksom trollas fram på ett pärlband.

Munkänslan sen, är en blandning av en koncentration eller täthet som andas Gevrey, men med en silkighet som kanske mer pratar det Chambollska språket. Avslutningen och dess lakrits är åter mer kraft á la Gevrey......men vad gör nu det? Vinet är skitgott med friska syror, tannin-flakes som ger avtryck och en eftersmak som skapar leende.

Det här kan jag dricka alla dagar, oavsett vilken post jag skriver eller inte skriver. Skitbra helt enkelt, fast smakar det så kostar det. Dryga sexhundringen på BBR.

Ännu en mogen Berthaut, nu från Gevrey

Med mitt första möte med Berthaut i minnet (se här) var det ganska enkelt att köpa på mig några andra viner. Kolla in prisläget i prislistan från Böhme så förstår du nog varför:

• 1999 Fixin 1er Cru "Les Arvelets", 22,50 Euro
• 2002 Fixin 1er Cru "Les Arvelets", 22,50 Euro
• 1999 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Les Cazetiers", 28,90 Euro

Idag, mitt i decemberhetsen, testar jag vad deras "Les Cazetiers" kan erbjuda. Vinet....ja, ja, druvorna då....kommer från en vingård som ligger högt upp på kullen ovanför byn och med sin rejäla sluttning och östvända läge, lapar i sig morgonsol. Enligt Jasper Morris ska bra viner från vingården ha egenskaper som förfinade och precisa och locka rent intellektuellt (fan trot!)

Från teori till praktik, d.v.s. ett smakprov av 1999 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Les Cazetiers", Domaine  Berthaut.

Näsan sjunger rostade fat, svagt torkad rödfrukt, viss kryddighet och lakrits. Efter ett tag kommer även små dofter av grönsaksruttnad, men mer blir det liksom inte. Lite anonymt och blygt kanske är en bra sammanfattning.

I munnen har vi att göra med ett vin där tanninerna nästan har suddats ut och syran är det som ger vinet dess livlighet. Smakmässigt är det största intrycket en väldigt tydlig smak av lakrits som hänger kvar typ jättelänge, men innan dess är det en skön smak av rödfrukt med körsbärsspets som erbjuds.

Ett helt OK vin för pengen, men inte skulle jag gissa på 1er Cru om jag inte visste vad jag drack. Det är helt enkelt för tunt i stoppningen för det och sen finns det inte en tillräcklig elegans för att motivera det heller. Jag håller mig till deras Fixin. Känns som betydligt bättre "bang for the buck".

Beaune, en massa 1er Cru-mark - och ett smakprov

I Beaune finns det inga vingårdar som klassificeras som Grand Cru, men däremot en räcka vingårdar som klassas som snäppet lägre, d.v.s. 1er Cru. Det mest intressanta är kanske inte antalet, utan den totala storleken. Det finns nämligen 337 hektar vingårdsmark i Beaune klassat på denna nivå. Rejäla mängder helt enkelt.

Flera av vingårdarna är också stora var för sig eller vad sägs om listan nedan:

• Les Grèves 31,3 ha
• Le Clos des Mouches 25,2 ha
• Les Cent Vignes 23,5 ha
• Les Teurons 21,0 ha
• Les Aigrots 18,7 Ha
• Chaps Pimont 18,2 ha
• Les Bressandes 17,1 ha
• Clos du Roi 13,3 ha

Sådana storlekar gör såklart att det finns en hel del variationer inom vingårdarna så det gäller att ha lite koll på var producenten har sin lott eller sina lotter. Vinet som ska drickas idag kommer från Clos du Roi, en vingård gränsande mot Savigny-Lès-Beaune. Vingården är till stora delar är klassad som 1er Cru, men den lägst belägna delen på 0,3 ha är Village-klassad. Exakt var i vingården rankorna till dagens vin är hämtade har jag tyvärr inte lyckats lista ut.

Vinet som dricks är en 2002 Beaune 1er Cru "Clos du Roy", Domaine Prieur-Brunet.

En härligt tät doft av körsbärsfrukt med små inslag av plommon tyder på vitalitet. Det som senare för in tankarna på att vinet inlett sin resa mot övergångsåldern är att målarlåda och jordighet gör sig påminda. I övrigt finns en ek som mest anas som en bakgrundsdoft av kafferost och lite mörk choklad, men efterhand tillkommer en rejäl dos kryddor i en påse med orientkryddor och kryddpeppar. Sen får jag ta mej sjutton känningar av melon och gurka, inte det vanligaste i ett rött vin.......eller så yrade jag eller nåt.

Smaken ger en fortfarande vital och rätt koncentrerad rödfrukt med kirschiga körsbär i första rummet och även med lite inslag av apelsin, dock finns tendenser till att frukten precis har börjat sin uttorkning. Till det finns en lakrits som vandrar åt det söta hållet och en fin beska som ger karaktär, snarare än stör. Syran gör att vinet känns rätt livligt och den finmaskiga tanninmattan adderar till intrycket.

Gott och perfekt till att förgylla söndagens lilla mysstund i soffan. Vinet lever vidare än ett tag och nu är det mest en smaksak när resten ska ryka.

Priser för årgång 2011?

Den tredje söndagen i november går den årliga välgörenhetsauktionen arrangerad av Hospices de Beaune av stapeln och efter fjolårets jubileumstillställning (150 år) med rekordhöga priser var intresset stort avseende åt vilket håll årets priser skulle peka.

Det har nämligen visat sig över åren att auktionen är en bra temperaturtagare eller indikator på hur prissättningen för den utauktionerade årgången kommer att bli framöver......och priserna då? Enligt vad jag har hittat så sjönk genomsnittspriset i jämförelse med föregående årgång enligt följande:

Vita viner: 12,86%
Röda viner: 6,21%

Så nu gäller bara att se om det ger ett reellt utslag på verkliga konsumentpriser.

Domaine/Maison Louis Latour - En av giganterna

En av de absolut största aktörerna i Bourgogne är Louis Latour, en tudelad firma som både är en familjedomän och en négociant av format. De egna ägorna uppgår till knappa 50 hektar och består av i huvudsak fin vingårdsmark i Grand och 1er Cru-lägen. Hela 28 hektar är faktiskt Grand Cru. De egna vinerna hanterar man utifrån sin bas i det vackra Chateau de Grancey i Aloxe-Corton.

Vid sidan av detta finns alltså även en rejäl négociant-verksamhet med bas i Beaune och här finns det en betydligt bredare portfölj med viner från Beaujolais i söder till Chablis i Norr, och faktiskt lite annat godis från ställen utanför Bourgogne. Summa summarum finns det liksom något för alla i den kombinerade portfölj, på 180-190 viner, där båda benen bär namnet Louis Latour.

Förresten verkar ju det namnet vara en viktig del i arvet eller vad sägs följande uttalande från nuvarande chefen Louis-Fabrice Latour:

"I am the eleventh generation of Latours and the seventh Louis Latour to head this company"

(Snott från The great domaines of Burgundy, Norman & Taylor)

Ur den långa listan med viner har jag idag "tickat av" deras Pouilly-Fuissé och vinet är mer precist 2008 Pouilly-Fuissé, Maison Louis Latour.

Härlig start.....en frisk och fräsch doft av vårens vita blommor, en sallad av blandade meloner, gula och röda äpplen, och över hela alltet har det hällts en dressing av citron, lime och honung. Lite svagt i bakgrunden finns även en mineralitet som pustar till med grus och flintaktig rök. Med den doften bådar det riktigt gott.

Smaken är sedan lent honungssötad med äpplen och päron i grunden. Den till vinet passande syran sjunger fina citrussånger och bjuder upp till en enkel och balanserad renhet. Avslutets svaga beska och små stråk av mineral ger en fin touch och harmonierar väl med övriga delar.

Ett vin som checkar in som en klockrent basvin med de flesta beståndsdelarna på rätt plats. Bra prisvärde för 16 GBP (Gatwick). I Sverige finns just nu ett par andra viner från producenten hos Tryffelsvinet för den intresserade.

I skuggan av Corton-kullen - Rött från Chandon de Briailles

Några låååånga stenkast från Beaune ligger Savigny-Lès-Beaune och slumrar. I ett av byns finare residens huserar en producent med anor långt tillbaka, men trots anorna har det riktigta kvalitetsmedvetandet dröjt ända till de senaste två decenninerna.

Från att ha varit en eftersatt domän har det tagits jättekliv allt sedan Nadine de Nicolay beslöt sig för att "på egen hand" ta hand om familjens ägor. Hon har både på egen hand och tillsammans med en duktig baranaskara utvecklat domänen, Domaine Chandon de Briailles, till att numer vara ett aktat namn i Bourgogne.

Ägorna är rätt koncentrerade till Pernand-Vergelesses, Savigny-Lès-Beaune och Aloxe-Corton, där gräddan av marken ligger på Corton-kullen, med ägor i en handfull Grand-Cru-gårdar. Det man kanske ändå är mest känt för är ägandet i Ile des Vergelesses, en vingård i Pernand-Vergelesses med perfekt läge i slänten och solslukande från sydost. Ett solslukande som inte på något sätt hindras av den stora Corton-kullen. Domänen har ett rejält majoritetsägande i vingården och gör både rött och vitt härifrån, mest rött dock.

Innan vi ger oss på vinet är det viktigt att notera att vinmakningen på ett sätt sker lite annorlunda än normalt. Det man gör är att å ena sidan ta med stjälkarna, helt eller devis, för att på så sätt ge vinet mer karaktär, medan man å andra sidan använder extremt lite ny ek för man vill inte få ett ekgenomslag i vinerna.

Låt oss se vad resultatet av detta blir för en flaska rött från primärägan, d.v.s. en 2005 Pernand-Vergelesses 1er Cru "Ile des Vergelesses, Domaine Chandon de Briailles.

Katjoff!! Här möts man av en rökig vägg med kamrat jord hand i hand. Vad som är mineral respektive fat känns svårt att reda ut då doften är rejält kompakt till en början. Efter hand kan man dock plocka isär lite kaffe, grus och järn om min näsa nu känner rätt. Samtidigt ger sig både fina röda bär och blommighet tillkänna....och fortsätter man doftletarjakten kommer diverse kryddor, vedartad örtighet och mint. Bakom den rökiga väggen finns helt klart något riktigt fint på gång.

I munnen har jag lite svårt att komma överens med vinet i det stadium det har idag. Det första intrycket är ett relativt lätt och härligt, sirligt och syrarikt vin med en mix av lätta röda bär i form av jordgubbar, hallon och senare även lingon. Från tidigt mittparti och långt in svansen gör vinet ett könsbyte och vräker ut en beska som döljer det mesta av det gottiga som finns i bakgrunden. Jag glömmer till och med bort tanninerna. Här behövs enligt min bok en rejäl stund i källaren innan stjälkbeskan har integrerats tillräckligt i vinet. Dock finns det definitivt en potential till något snyggt i framtiden.

Typiskt ett vin man nog borde köpa mer av och "glömma bort" i alla fall en fem till tio år.

The Sampler - en fredag i London

Helgen, med förlängning, tillbringades med familjen i London. London innebär i huvudsak att jag dricker en antal olika Ales och Bitters, men det slank såklart även ner några goda viner. Min första anhalt på egen hand var ett besök till den ena av The Samplers eminenta vinbarer, nämligen den i South Kensington. Väl på plats tankade jag upp mitt "Sampling Card" och botaniserade bland vinerna.

De Bourgogner jag testade var följande:

2009 Macon Villages, Héritiers de Comte Lafon
Fräsch och ren näsa med äpple och citrus i fokus. En släng gummi och smörfett kommer in från vänster, men i huvudsak en klassiskt ren Chardonnay. Smaken spelar på samma fiol med tillägget av en fin beska och en mineralsvans. Totalt sett ett rent och välgjort vin med bra syra. Prisvärt för £ 15,90.

2009 Meursault 1er Cru "Sous le Dos d'Ane", Leflaive
Kompakt dos av rökighet och grus, fat och mineral, allt sammanbundet av en nötig fetma. En härlig doft som också ger gul frukt och svaga citrusaromer. I munnen är det en fet upplevelse med ett visst citrusbett och en stor näve mineral. Syran är bra, eftersmaken likaså....det enda som behövs nu är tid. Lite svårbedömt p.g.a. den lilla mängden (2,5 cl) och att den var lite för kall. Det känns långt ifrån prisvärt för £ 95,00 idag, men tiden kan nog skapa något riktigt snyggt av det.

2008 Chambolle-Musigny, Ghislane Barthod
En fin och ung doft av jordgubbar och smultron, men även en gnutta körsbär ska vara med på ett hörn. Nästa stråk är en blandning fina örter och kryddor som ger ett leende. Det enda som stör är ett litet inslag av smörkola. Smakmässigt fortsätter upplevelsen av ett ungt och fint vin. Det är syrligt och lättdrucket med fokus på röda bär och lite, lite örter. I bakgrunden spelar sötma och mineral en vacker andrafiol. Jag skrev "Snyggt, vibrerande, slankt och Chambollskt".....och då var det väl så just då :). Priset £ 44,00 är rätt OK om man ger det några år på rygg.

1998 Nuits-St-Georges 1er Cru, Prieuré Roch
En i mitt tycke hyfsat klassisk NSG-näsa med hyfsad koncentration av smått uttorkad frukt och jordighet. Till detta adderas lite dammihet och en lakritston som får mig att tänka Fishermans Friend. Doften går igen i smaken, men här har frukten lite mer stuns och byggs upp av en livlighet i båda syra och tanniner. Torkan i doften finns definitivt inte i smaken. Här pratar vi livlighet. Inte min smak dock, något som accentueras av en ekbeska som tar över efterhand. Vinet kostar £ 80,00 och det betalar jag definitivt inte.

2009 Bourgogne Laforet, Joseph Drouhin
Här finns en tät rödfrukt med främst körsbär, men trädgårdens röda bär dansar lite svagt i bakgrunden. Här finns också en pepprighet, undervegetation, viol och en del annat. Smaken är fruktig och enkel och det lyser omedelbar drickbarhet om vinet. Lite grand som en blandning av en bra Beaujolais och en Pinot. Inte det bästa av båda, utan snarare någonstans mitt i.

Jag köpte med en flaska till hotellet och med återtittar i flaskan kan jag konstatera att det a) måste vara rejält kylt och b) att jag och sambon tappade lusten till vinet rätt fort. Det höll inte i längden helt enkelt. Det var dock prismässigt helt OK med £ 13,00 om man gillar den stilen.

En Méo-Camuzet i all hast

Det är bråda dagar just nu och vi har ännu inte landat i december. Vad månde bliva?

Som kompis till en kycklingsgryta och en massa efter maten-stökerier öppnar vi upp en flaska 2006 Morey-Saint-Denis, Domaine Méo-Camuzet och utan att bekymra mig om att lägga ner så mycket tid på läsande eller anteckningar kan ändå följande noter levereras.

Näsan bjuds på mörka bär med körsbär i frontlinjen, men också mer syrliga bär som tranbär. Från köksskåpet hämtar vi örter, lakrits och choklad, samt en del sötaktiga kryddor. Slutigen toppas detta med vissa flyktiga slingor från målarlådan och när sista glaset hälls upp rullar en klassisk sous bois fram och skapar leenden.

I munnen handlar det smakmässigt i huvudsak om bären, örterna, kryddorna och lakritsen, med tillägg av en avslutande mineralitet. strukturmässigt känns det som att syran har övertag över tanninerna och för ett riktigt bra betyg skulle jag både vilja hitta en bättre balans där och en lite mer integrerad ek. För en stökig torsdagskväll funkar det dock riktigt bra och det vinner sannerligen på att få luft, så resterande flaskor får vila sig i form i ett källarhörn. Det blir nog riktigt bra det här ska ni se.

Ännu mer 1999, fast nu på en lägre nivå

I Volnay residerar sedan i alla fall 400 år familjen Glantenay. En gren av släkten har genom åren byggt upp det som idag är Domaine Bernard et Louis Glantenay. Under Louis styre ska det ha gått att få tag bra flaskor på deras adress i Volnay, något som efter hans död 1980 ska ha blivit svårare då Bernard kanske inte har samma känsla för vinhanteringen som sin far.

Oavsett det så består domänen av över 8 hektar vingårdsmark. Vingårdarna har sitt fokus i Volnay och Pommard, där också gräddan av vingårdarna finns, med ett gäng 1er Cru-gårdar som top of the line. Ikväll korkar vi upp en 1999 Volnay 1er Cru "Les Santenots", Domaine Bernard et Louis Glantenay, och jag hoppas att lite av magin från i söndags ska ha skvalpa över i dagens flaska.

Magi eller inte, men knutenheten och det relativt ungdomliga känns igen. Här finns en rätt tät frukt och en ek som pockar på att få bli integrerad. Efter att ha druckit av vinet under två dagar tror jag inte att tid kommer att göra så mycket upplyftande med vinet. Det spretar med ek åt vänster och får inte riktigt ihop det med frukt och syra till höger.

Fast skit samma, det funkar som ett enklare vardagsvin och att chansa lite fel för 19,50 Euro (Böhme) gör inte så mycket.

Ikonproducenter och hedonism - Comtes Lafon, Emmanuel Rouget, Liger-Belair och DRC

När jag började närma mig 100 av 150 producenter enligt min privata lilla målsättning dök det upp ett ypperligt tillfälle att bocka av en milstolpe tillsammans med riktigt bra viner. En kväll där man kunde slå två eller fler flugor med samma smäll liksom.

Likt katten kring het gröt inväntade jag söndagen den 20:e november då en lite speciell provning skulle gå av stapeln. Det jag visste sedan ett tag var att provningens fokus var 1999 och Vosne-Romanée, samt att det bland vinerna skulle finnas ett flertal viner från såväl Emmanuel Rouget som Domaine de la Romanée-Conti. Då förstår ni säkert varför jubileumet med 100 producenter passade bra för kvällen.

Nåväl, datumet och starttiden infann sig, och jag fann mig helt plötsligt tillsammans med ett antal helt nya bekantskaper och ett ytterst gott glas Champagne (1996 Comtes de Champagne Rosé, Taittinger). Efter diverse småpratande var det så dags att inta sina platser och njuta av den vackraste av syner, ett bord fullt av glas redo för provning.

 

 

Några av kvällens viner

 

 

Flight 1 - En lysande minivertikal

Den första flighten bestod av två glas vitt vin presenterat som en liten minivertikal. I glasen fanns följande viner från den alldeles lysande producenten Domaine Comtes Lafon:

• 2002 Meursault 1er Cru "Charmes" Domaine Comtes Lafon
• 2004 Meursault 1er Cru "Charmes" Domaine Comtes Lafon

Doften i det första glaset var till en början lite blygt återhållsam, men redan då slog det mig vilken klass och elegans som fanns i vinet. Över tiden utvecklades aromerna och jag noterade mest ord som "HARMONI" och "ELEGANS". Det kändes rätt meningslöst att ge sig på en dissikering, utan fokus blev njutning.

Parhästen i glas två hade liksom mer av allt. Kraft, fetma, grus....you name it. Även det ett riktigt, riktigt gott vin, men efter ettans elegans var det inget snack om vilket vin jag föredrog. Mina sista ord när den sista klunken svaldes var "EXTREMT ELEGANT MED EN BALANS NÄST INTILL PERFEKTION". Det blir inte så mycket bättre än så.

Flight 2 - Uppvärmning

Uppställningen i denna flight var följande:

• 1999 Bourgogne Rouge, Domaine Emmanuel Rouget
• 1999 Vosne-Romanée 1er Cru "Les Beaumonts", Domaine Emmanuel Rouget
• 2002 Vosne-Romanée 1er Cru "Aux Reignots", Domaine du Comte Liger-Belair
• 2006 Bourgogne "Cuvée de Noble Souche", Domaine Denis Mortet

I den här flighten var det slående hur bra båda de generiska Bourgognerna var för sin nivå. Rena, fint hanterade och perfekt i drickläge. Bra start helt enkelt.

Sedan kom det som i mitt tycke lite blev temat för resten av kvällen, nämligen att vinerna fortfarande var lite för hårt knutna och hade behövt ett antal år till i ryggläge. Det gällde både "Les Beaumonts" som kändes lite ruffigt ungdomlig med ordentligt med byggmaterial kvar i form av syra och tanniner, och i minst lika hög grad "Aux Reignots" som kändes rätt oförlöst med mängder av ek som pockade på att integreras och till det en syra som visade på ungdomlig form. Sen hade "Aux Reignots" en annan egenhet och det var en extremt tydlig doft av knallpulver som adderade ytterligare till dess egenhet. Gott? Ja, för sjutton gubbar, men tanken på barnarov slog mig mest hela tiden.

Flight 3 - Grand Cru-material

Efter en rätt lång uppladdning var det så dags för nytt vin i glasen i form av följande uppställning:

• 1999 Vosne-Romanée 1er Cru "Cuvée Duvault-Blochet", DRC
• 1999 Echezeaux, Domaine Vincent Girardin
• 1999 Echezeaux, Domaine Emmanuel Rouget
• 1999 Echezeaux, DRC

Det första glaset är en Cuvée av deklassificerat druvmaterial från DRCs olika vingårdar. Druvorna är alltså rakt av Grand Cru-druvor och det enda jag är osäker på är om Romanée-Conti ingår i blandningen. Det finns uppgifter som pekar åt båda hållen.

Generellt för flighten är återigen känslan av barnarov. Det är självklart väldigt bra viner, men de hade inte riktigt nått fram till sin peak och man fick mest ana vad som komma skall. En väldigt kort reflektion av det som stack ut med respektive vin är följande.

Cuvée Duvault-Blochet hade utan konkurrens kvällens bästa doft. Där fanns precis det jag älskar som mest med Pinot-Noir från Bourgogne, nämligen lagren eller skikten och ändrandet av skepnad över tiden. Ja du vet, de finaste av röda bär, anis och lakrits i en nästan osannolik bredd och så hela bazaaren av indiska kryddor. Smaken var även den riktigt bra, men slutbetyget blev "EXTREMT DOFTVIN".

Echezeaux'n från Girardin fick på sig kvällens dumstrut då den hade "berikats" med tydliga oxideringsdrag. Som tur var hade inte smaken tagit samma skada och det blev till kvällens övning i att hitta vinet bakom masken. Epitetet fick bli "KVÄLLENS KÄLLARVIN".

Echezeaux'n från Rouget var fortfarande rätt sluten även om det börjat visa upp riktigt eleganta drag. Med luft växte det sakta mot större höjder, men kom kanske inte hela vägen. Betyget blev "SENSUELLT MED REJÄL POTENTIAL".

Slutligen var det dags för Echezeaux'n från DRC. Det bestående intrycket doftmässigt var när någon yttrade "Undersidan av en chokladkaka". Det var verkligen spot on i en doftbild som annars bjöd på betydligt mindre än vad jag förväntat mig. Tur då att smaken bjuder på något helt annat. I munnen är det näst intill perfektion. Allt är liksom på rätt plats, även om det också lyser ungdomlig potential om vinet. Det riktigt slående är en väldig koncentration och en enastående längd som nästan inte kan ta slut. Bestående minnet nerkladdat i blocket är "ENASTÅENDE LÄNGD".

Summering
En riktigt intressant kväll med en väldigt bra uppställning viner. Lärdomen av kvällen är definitivt att stora viner från 1999 ska få ligga kvar i källaren flera år till. Ett stort tack till C & G såsom värdar för kvällen och till L som förtjänstfullt ledsagade oss genom vinerna.

 

Nästa milstolpe i nyårslöftet

Det nyårslöfte som gäller för innevarande och de två nästkommande åren är att jag under tre år ska prova mig igenom minst 150 av Bourgognes (Côte d'Or) "topproducenter". Måttstock vid producentgallringen har varit Clive Coates och Norman & Taylor som tillsammans summerar upp till drygt 180 utvalda producenter.

Den 26:e maj i år hade jag klarat av målet för innevarande år och bockade av producent nummer 50. Igår kväll togs nästa stora steg mot slutmålet då ett antal producenter dracks och bland dem fanns även producent nummer 100. Jag ligger alltså rätt bra till i "producentrallyt", men nu börjar snart utmaningen att få tag på viner. Bara att kämpa vidare bland vinhandlare i bl.a. Tyskland, men också dags att planera in en rejäl inköpsresa till Beaune framåt våren. Vissa kämpainsatser är liksom trevligare än andra......

Producent nummer 100 var förresten Emmanuel Rouget och jubileumsvinet en Bourgogne-klassad Pinot från 1999. Mer om detta vin och en hel del annat av riktigt bra kaliber när jag hämtat mig från jubileumsprovningen.

Dussinvin från Albert Ponnelle

Ett par kvällar som bilförare med mat och vin på bortaplan har resulterat  i att helgens (hittills) enda Bourgogne har blivit en enkel rackare från firma Albert Ponnelle. Väl hemma i huset har jag under två dagar tagit ett glas 2009 Bourgogne Pinot Noir "Les Tilleuls", Domaine Albert Ponnelle.

Direkt i glaset fångar man upp en rätt tät doftpelare där ung frukt i from av körsbär och tranbär slåss om utrymmet med en saftigt rostad ek. Läge att låta glaset stå en sväng och återkomma.

När luften fått lite tid har doften sansat sig lite, men huvudingredienserna är de samma. Nu börjar dock lättare bär som hallon, lite örter och kryddor komma fram. Min näsa har dock svårt att reda ut detaljerna i det rätt kompakta doftpaketet. 

Smaken är lite enklare att komma underfund med, med sin fruktbild av syrliga bär som bärs fram av en tydlig syra. Här finns även mikroskopiska tanniner i en matta som ger små spår av strävhet, i alla fall under dag ett. Med tid och luft kommer sedan en viss 2009-känsla med värme och sötma i frukten och ju längre tid vinet får desto trevligare blir det, men riktigt kul blir det ändå inte.

Totalt sett så landar jag ändå bara i ett "nästan OK". Det här är liksom ett vin som det finns tretton av på dussinet om man är lite tråkig. Mitt andra försök på rätt kort tid när det gäller viner från Ponnelle ger hittills ett resultat som inte lockar till några återköp.

Privatimport från Swedish Brand via SB till priset 198 SEK.

Vin från "home base" av Rossignol-Trapet

Med den ena grenen av släkten med anor från Volnay så långt tillbaka som till 1500-talet och den andra grenen med anor från Gevrey ändå från 1700-talet skapades en helt ny gren genom äktenskapet mellan Jacques Rossignol och Mado Trapet. Domänen Rossignol-Trapet blev härmed ett faktum.

Det var dock inte förrän parets två söner Nicholas och David tog över domänen 1990 som saker började hända på riktigt. Bort med kemikalier och annat skräp och in med gammalt hederligt arbete i vingård och vinanläggning. Tänk hur långt enkelt och sunt bondförnuft kan ta en, att sedan även ta hjälp av modern teknik som bröderna gör är ju inte fel om det ligger i linje med det gamla tänket.

Domänens portfölj består av i huvudsak vingårdar i Gevrey-Chambertin, men det finns även några små tillskott från Beaune, Savigny-lès-Beaune och Morey-St Denis. Druvorna är klassade från regionnivå till Grand Cru med Chambertin som toppen på kronan. Såsom varande en producent från Gevrey-Chambertin är det rött vin vi pratar om här. Ingen idé att fuska med vitt här inte.

Av domänens vingårdar i hemmabyn är drygt sex hektar klassade som Village och av dessa görs en specialtapping av vingården Etelois (0,3 ha) medan resten blandas till en cuvée. Det är denna cuvée som dricks idag, d.v.s. 2005 Gevrey-Chambertin, Domaine Rossignol-Trapet.

Tjoho, här har vi inte en doft som fegar ur, snarare får man nästan en liten knäpp på näsan. Här talar vi robusta toner med mörka bär och snygga fat. Jag får direkt känslan att här hade jag kunnat lugnat mig ett antal år, men varför fara i ovisshet?

Nästa våg av dofter tar oss ut i höstens trädgård med dofter av jord och kompost och runt detta far hela tiden en lätt och lite svårfångad doft av orientens kryddor.

I munnen fortsätter det robusta språket, även om det med luft finns spår i dräkten som talar om att förfining är på gång. Vi pratar alltså om jordighet och tobak som med hjälp av fina tanniner och väl avvägd syra banar väg mot en begynnande skrud av mer silkiga toner fyllda av lakrits och sötma. Hela tiden med en närvarande frukt såklart.

Helt klart gott och det kan bli lite bättre med ryggläge. I konkurrens med annat så är det trots allt en "middle of the roader" då priset landade på 31,50 Euro på Weinstock.

A.F. Gros vs. D'Ardhuy

Fars dag bjöd ¨på en bra långlunch med bl.a. en rejäl lammstek och till det en dos rött i form av Clos des Langres från Domaine d'Ardhuy. Efter mat, bastu och umgänge ställer jag sedan upp gårdagens röda mot dagens lammsteksvin och det blir en jämförelse av två viner på Region-nivå, nämligen 2007 Côte de Nuits Village "Clos des Langres", från Domaine d'Ardhuy mot 2009 Hautes Côtes de Nuits, Domaine A.F. Gros.

Först nosas det i 2009an från A.F. Gros och här kommer definitivt en rejäl dos av syrliga bär. Det är lingon och faktiskt lingonris, tranbär och surkörsbär. Till detta byggs på med en tydligt rostad och lätt rökig Pinot-krydda. Med luft kommer kryddorna mer tydligt och det är kryddpeppar och muskot som dominerar. Här finns också ytterligare kryddor och örter från örtagården, men framför allt väldigt tydliga drag av varm tallskog och tallbarr...lite av en känsla av Kiwi-Pinot.

Dofterna går igen i smaken och det är en rätt annorlunda 09-frukt med syrliga bär. Denna paras med en viss grönaktig stjälkighet med tall-touch och beska. Jag hade nog trott på en varmare och mer mogen frukt trots Hautes Côtes-läget. Det är ju ändå en 2009a. Det här innebär att trots bra syra, ett visst mått av schyssta tanniner och en svag aning sötlakrits när den sista slurken slinker ner, så kommer det inte bli något återköp här inte. Priset är annars 22 Euro på Weinhandlung Drexler.

Vad kan D'Ardhuy kontra med då? Rött vin från ett monopolläge från vilket det även presteras en liten andel vitt....låt oss testa. När det hölls fritt från analys funkade det väldigt bra till lunchlammet, men det är ju en annan historia.

Doftmässigt en väldigt tydlig fatrost med en initialt rätt diffus Pinot-krydda och röda bär i form av  hallon och röda vinbär....snart kommer dock lakrits i form av gammalt hederligt lakritspulver fram och rätt tydliga drag av peppar.

Smaken bjuder sen helt klart på vinbär, örter och kryddor i en rätt skön mix. Uppblandat med en bra syra och små tanninsmulor är det rätt trevligt att dricka, men inte mycket mer än så. För 339 SEK är det alldeles för platt och endimensionellt idag. Det kommer säkert att bättras på med lagring, men inte i min källare.

Inte heller det här får igång några glädjetjut och summeringen av helgens röda är lite av en besvikelse. Tur då att det står några droppar vitt från Carillon kvar i kylen.

Domaine Louis Carillon - en anonym stjärna

Om man betänker att det finns i runda tal 4000 domäner i Bourgogne är det självklart att man normalt sett inte kan ha koll på mer än en bråkdel av dessa. Gillar man Bourgogne har man nog i alla fall koll på toppdomänerna och har säkerligen provat något från det stora flertalet, men så finns det slamkrypare som man inte riktigt har koll på och inte har provat. En sådan firma för min del är Domaine Louis Carillon et Fils.

Firman har burgundiska rötter långt tillbaka och man vet med säkerhet att en förfader vid namn Jehan Carillon odlade vindruvor i Puligny redan på 1520-talet. Dagens, eller snarare gårdagens, huvudansvarige för verksamheten har varit Louis Carillon. Det som precis har hänt är dock att sönerna har delat upp ägorna mellan sig och från årgång 2010 finns i stället domänerna Domaine Jacques Carillon och Domaine François Carillon.

Det här är lite av en domän som smyger i bakgrunden och sägs göra storslagna viner. Det är en av endast sjutton domäner som får tre stjärnor av Clive Coates och från Norman & Taylor kommer följande betyg:

"Over the past twenty years, Carillon has been the most consistent of all the top Puligny domaines. Whilst unable to compete with Domaine Leflaive in terms of range and quality of vineyards, the Carillon wines have an individuality and purity to be prized and savoured; a tribute to this excellent family's skill and art."

Tro sjutton att jag ser fram emot att smaka på dagens vin som är 2002 Puligny Montrachet, Domaine Louis Carillon et Fils.

Viss oro uppstår när korken ska dras ur flaskan. Den känns lätt porös och ser lite illavarslande ut, men som tur är har vi att göra med ett falskt alarm. Från oro till glädje går det fort när vinet hälls upp och fyller glaset med en klar och gyllenskimrande vätska som direkt skjuter iväg doftpartiklar åt alla håll.......bara för näsan att ta emot alltså.

Doften ger ett första intryck av mogna och söta frukter från sydliga breddgrader blandat med honung och arrak, lite av en touch av punsch nästan. Med luft känns det som en väldigt balanserad och "silkig" doft av frukt som emellanåt släpper igenom stick av mineral i form av sten och som även bjuder på en doftfond av skaldjursskal. Nog med analyserande. Det är helt enkelt en ruggigt fin doft som jag knappt kan få nog av.

Smaken är också bra med friska syror, tydliga citrusmarkörer och ett sammanhållet och långt avslut med citrusbeska och grustag. Det är dock doften som går vinnande fram idag, även om smaken inte heller gör mig besviken. Jag har svårt att tro att det blir så mycket bättre för ett vin som stämplar in under 300 buckarones (31,90 Euro). Vinet tillsammans med en massa annat gottigt från producenten finns att köpa hos Böhme. Jag kommer definitivt att testa flera andra från denna producent, det är liksom inget snack om det.

En Pommard på rätt väg, signerad Vincent Dancer

På vägen hem gjorde jag en fredagsklassiker och passerade förbi Percys kött för att inhandla lite gott inför helgen. Enligt plan inköptes en rejäl lammstek till på söndag då fars dag ska firas bl.a. genom att min och sambons mödrar ska utfordras....och jag väl landar i en bunt nya strumpor eller nåt annat klassiskt.

Åter till verkligheten och Percys. Lite ensamt placerade bland alla andra stora bitar kött såg jag några små bitar lammentrecôte som fick följa med och utgöra basen till fredagens middag. Efter en liten biltur hem och lite plockande i köket fick köttet snart sällskap av röda paprikor och blomkål på köksbänken. Paprikorna rostades snart söta och blomkålen stektes knaprig i smör och olja, och slutligen fick lammet några ögonblick i pannan. Väl klart skulle detta serverades med ett Café de Paris-smör och en trevlig flaska Pinot.

Efter lite sökande i vindatabasen hade jag äntligen kommit fram till vad vi skulle ha och valet föll på ett av de senare inköp jag har gjort, nämligen en Pommard som borde börja uppvisa i alla fall begynnande mognad. Tanken var att dricka något med i alla fall lite kraft till lammet och samtidigt få koll på om jag borde köpa på mig mer av vinet.

Vinet jag valde var en 1999 Pommard 1er Cru "Les Pézerolles", Domaine Vincent Dancer. Det funkade kalasbra till maten och minst lika bra efteråt när det fått extra skjuts av lite luft. Les Pézerolles är förresten en vingård på 5.92 hektar som ligger precis ovanför Les Petits Epenots. Namnet är till skillnad från de flesta namn som har direkta kopplingar till vingården (sten, plats, natur eller liknande) baserat på namnet på en gammal familj från Pommard.

Tillverkaren av vinet är vinmakaren Vincent Dancer som sedan 1996 har byggt upp en fin domän med bas i Chassagne-Montrachet och då primärt med vitt vin. Det röda står dock inte så långt efter och det ska väl kvällens smakprov utvisa hoppas jag.

Doften baseras fortfarande, trots åldern, på en rejäl och tät körsbärsfrukt med viss kirschighet. Dragen av ungdomen finns alltså kvar, men ett stort steg in i medelåldern har tagits. Det accentueras än mer när vinet landar i gommen och man riktigt känner kampen mellan ungdom och åldrande. Visst finns det kvar ett bygge med trevlig syra och nätta tanniner, men övergången till silkighet, lakrits, kryddor och sötma är påtaglig, och om några år kommer nog nästa nivå av mognad att uppnås.

Trevligt att dricka idag, men jag köper nog på mig några flaskor för att prova om fem respektive tio år eller nåt. Priset är 35 Euro och leverantör är Weinstock (La Bourgogne).

Unga vinmakare i Bourgogne - deras Role Model?

Om jag sammanfattar filosofi och arbetssätt hos de vinmakare från Bourgogne jag druckit i år så är det ganska tydligt åt vilket håll pendeln slår i de flesta fall. Kort sammanfattat är det kvalitetstänkande, noggrannhet och avhållsamhet från onödig inblandning i stora delar av processen från vingård till flaska.

Det här är inte direkt något nytt påfund, utan snarare är det en återfödd och stark trend i syfte att uttrycka ursprung eller terroir, till skillnad från en del av dagens Coca Cola-viner. Ska man ge någon enskild person i Bourgogne "cred" för detta kan det inte bli någon annan än Henri Jayer. Få personer kan väl som han anses vara en "Role Model" för den yngre, kvalitetsmedvetna generationen vinmakare.

Lyckligtvis finns det en bok av Jacky Rigaux som bl.a. beskriver hans filosofi, tankar, arbetssätt och strävan efter perfektion och som till skillnad från alla tegelstenar till vinböcker om Bourgogne gör det på ett intimt och personligt sätt. Det blir i boken ganska tydligt hur stor respekt och kärlek Henri kände till vingården, rankan och arbetet med att skapa en så njutbar slutprodukt som möjligt. Allt detta skedde med så liten inblandning och så stor följsamhet till naturen och dess processer som möjligt.

Defintivt en bok jag rekommenderar för alla som vill närma sig Bourgogne från en helt annorlunda vinkel, vinmakarperfektionistens. För mig var det en riktig sidvändare och en perfekt följeslagare till en god Pinot Noir i fåtöljen.

Är du intresserad heter boken A tribute to the great wines of Burgundy - Henri Jayer, winemaker from Vosne-Romanée - Jacky Rigaux och finns att köpa på bl.a. Athenaeum.

Onsdagskyckling och ett monopolvin från Tollot-Beaut

I Chorey-Les-Beaune finns två producenter som sticker ut lite extra. Det är Domaine du Château de Chorey och Domaine Tollot-Beaut. Den senare firman är en riktig familjeangelägenhet med en drös familjemedlemmar involverade i företaget. Utåt sett är det Nathalie Tollot som sedan 1987 representerar firman.

Företaget har en ganska rejäl portfölj med 23 hektar vingårdsmark fördelade mellan Beaune, Chorey-Lès-Beaune, Savigny-Lès-Beaune och Aloxe-Corton. Merparten är mark på nivåerna Village och 1er Cru, men som toppen på isberget finns en del Grand Cru-mark i Corton.

I byn där man har sitt säte, nämligen Chorey-Lès-Beaune, har man en monopolvingård som sticker ut från övrig Village-klassad mark och vinifieras separat. Marken är Pièce du Chapitre och det är därifrån druvorna till dagens vin har hämtats. Vinet är 2002 Chorey-Lès-Beaune "Pièce du Chapitre", Domaine Tollot-Beaut.

Vinet dricks först till dagens middag som är ugnsrostad kyckling och tillika rotsaker och sedan som solitär i soffa och fåtölj.

Doften visar upp en frukt som har börjat att få torra drag. Detta och en blandning av lätt målarlåda och marspianaktig kirschighet är dominanterna i näsan. Andrafiolerna spelas av kafferost, Pinot-krydda och en liten dos läder. En rätt enkel och behaglig doft helt enkelt.

Väl i munnen känns frukten lite piggare, även om mognaden gör sig påmind. Här finns både bra syror och ett visst tanninmotstånd som gör att jag nickar godkännande åt vinet. I synnerhet gör jag det när jag efter ett tag fångar upp sköna toner av lakritssötma. Sedan saknas det lite täthet i både mittparti och avslut för att allt ska vara på sin plats, men det funkade till dagens kyckling och funkar även som bloggarvin.

Sammanfattningsvis är det inget större vin, men det är helt OK och för 19,50 Euro (Böhme) kan man definitivt inte vänta sig mer.

Aligoté på riktigt, från Bouzeron alltså

En av de personer med störst inflytande i Bourgogne är Aubert de Villaine. Han är bl.a delägare och vinmakare i Domaine de la Romanée-Conti och sitter även på ett antal andra poster såsom ordförande för Bourgognes ansökan om att deras Climat-struktur ska klassas som världsarv av Unesco. Tillsammans med sin fru Pamela driver han även domänen A & P de Villaine i Bouzeron.

 

I Bouzeron gör Aubert självklart vin på Aligoté. Bouzeron är nämligen den enda appellation som på kommunnivå producerar viner av nämnda druva. I övriga Bourgogne görs detta på nivån Bourgogne AOC. Bouzeron blev klassat som Aligoté-land redan 1979, men det var först knappt 20 år senare som namnet blev det som gäller än idag, nämligen Bouzeron AOC.

 

Från Bouzeron kommer det årligen drygt 300.000 flaskor och den producent som sägs göra bäst vin av druvan i byn är definitivt Domaine A & P de Villaine. Här odlar man traditionsenligt endast på sluttningarna och vårdar sin frukt ömt. Ingen besprutning sker, utan produktionen är sedan länge organisk. Uttaget hålls ner genom beskärning och gallring för att ge kvarvarande druvor bästa möjliga förutsättningar. Allt sker numer under överinseende av Pierre de Benoist som är syskonbarn till Aubert.

Innan vi smakar kan det vara på plats att berätta att druvjuicen inte får någon direkt ekbehandling, utan vinifieras i ståltankar i kombination med gamla foudres, något som borgar för att druvans renhet ska kunna bevaras.
 

 

När vinet sätts till näsan får jag en känsla av en blyg balettdansös eller liknande. Det är en samling tunna och fina aromer som flyktigt letar sig uppåt. Enklast att fånga är definitivt en palett med citrus och en härlig mineralitet, vi rör oss mellan skaldjursskal och rök. I bakgrunden finns även ett drag av honung och lite melon. Sammantaget är det tillbakadraget och finlemmat, nästan lite anonymt, fast blygt låter nästan bättre.
 

Upplevelsen går igen i smaken som är ren och fin. En bra syra skapar ryggrad och avslutet med mineraler och en svag citrusbeska ligger kvar förvånansvärt länge. Vinet ingår som en del i en provning där övriga viner tar mer plats och i sällskapet får det lite svårt att "hävda sig". Det blir än tydligare när temperaturen stiger i glaset, något som gör att fräschören delvis försvinner.

 

Som kyld solitär eller som sällskap till skaldjur kommer det dock fungera hur bra som helst. Det nästan mest sympatiska med vinet är dock kanske att det endast kostar dryga 10 Euro (N+M Weine)

Tät koncentration från Auxey-Duresses, signerad Benjamin Leroux

I Pommard finns det en producent som under ett par hundra år i huvudsak var känd för att de endast ägde och producerade vin från en enda vingård. Den vingården är Clos des Epeneaux och den äger man fortfarande fullt ut. Om sanningen ska fram hade de fram till mitten av 1800-talet lite andra ägor i Pommard, men från dess till 1994 ägde man bara sin monopolvingård Clos des Epeneaux. Sedan dess har man dock expanderat och numer finns ägor även i Auxey-Duresses, Volnay och Meursault. Producenten är såklart Domaine Comte Armand, även kallad "Les Domaine des Epeneaux".

Under expansionsfasen anställdes Pascal Marchand för att driva vingården och under hans period tog expansion och renommé ordentlig fart. När han sedan plockades av Boisset lyckades man med nästa lysande värvning, nämligen den då 23 år unge Benjamin Leroux. Han fortsätter med expansionen och med ett omtalat arbete med vinerna, så domänen har en ljus framtid att blicka fram emot.

Benjamin tillhör definitivt Bourgognes Whiz Kids, även om han numer är runt 35 år gammal. Han har pekats ut som en av de mest lovande vinmakarna i hela regionen så det är upp till bevis idag.

Dagens vin kommer från ett av de senare tillskotten till portföljen, nämligen från Auxey-Duresses. Det är  en 1er Cru och blandas från olika lotter i byn och vinet är alltå 2006 Auxey-Duresses 1er Cru, Domaine Comte Armand.

 

Tjong i bakplåten! Här kommer en fett koncentrerad doft av körsbärsdominerad rödfrukt parat med en rejäl dos av rostade fat. Det är nästan så det tar slut där i min näsa. Initialdoften och dess koncentration bedövar bort andra intryck och mycket mer än lite choklad och lite målarlåda antecknar jag inte.

Smakmässigt hittar vi återigen en tät och koncentrerad frukt där körsbären fått sällskap av hallon. Frukten går lite i sötmans tecken och plockar upp kamrat sötlakrits på vägen. Till detta kan läggas en frisk syra och rejält sträva tanniner. För en Pinot är tanninerna nåt som definitivt sticker ut.

Jag blir inte riktigt bekväm med smaken och tycker inte att den ger mig riktigt burgundisk känsla, utan snarare kanske jag landar i Italien eller nåt...hmmmm.

Ett OK vin, men inte mer och i min bok inte alls värt sina 31,50 Euro idag. Ge det en längre period av ryggläge och det kanske är en helt annan sak. Vinet är förresten inköpt på Weinstock "La Bourgogne".