Vinet har visat sig vara ett av de bättre och mer lättdruckna basvinerna i källaren över de senaste åren. Alla små sagor har dock sitt slut och den senaste lådan avslutas just här och nu med den sista flaskan. Lättdruckenheten har funnits där över hela livstiden, men den har kanske tappat lite mot slutet då lite mer täthet och mognad har tagit klivet fram från skuggan. Låt oss se vad det sista glaset av den sista flaskan levererar.
Här finns numer ett bredare doftspektrum än tidigare med främst körsbär, men också lakritsfudge, katrinplommon, en svag tendens till målarlåda och en begynnande sous bois. Det rena och enkla har således tappat lite och ett mognadssteg har tagits, något som tydligt känns i doften, men också i smaken.
I munnen avslöjar sig körsbären direkt. De har gullat med Anton Bergh och inte tvättat av sig marsipankladdet. Sen har frukten fått andra drag åt blåbärshållet och kamrat lakritsfudge från doften har hittat sin tydliga plats i smakprofilen.
Det intressanta är att tanninerna som jag egentligen aldrig uppmärksammat då vinet varit något av en "nerrinnare" tidigare, faktiskt märks som små och gryniga idag. Den lilla mognadströghet som nu finns i vinet döljer inte längre tanninerna är min lilla tanke. Syran då? Jodå, den är fortfarande spelbar och funkar som en klocka.
Summa summarum är vinet fortfarande gott och lättdrucket, men i min bok är det en mycket större njutning att dricka det på den mer rena frukten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar