Tre kvinnor i samma familj gör vin i Vosne-Romanée

1988 lämnade Georges Mugneret jordelivet och lämnade efter sig sin fru och två döttrar och såklart en del vingårdar att ta hand om. Nu kom inte Georges frånfälle direkt oväntat, utan överlämningen till frun Jacqueline och döttrarna Marie-Christine och Marie-Andrée hade pågått i flera år när det väl skedde.

Kloka som kvinnorna är har de fortsatt att arbeta på samma sätt som Georges. Det har ju visat sig fungera bland kunderna och varför ändra ett vinnande koncept. Konceptet är bl.a. deras variant av lutte raisonnée.

De vingårdar som utsätts för denna behandling finns utspridda i Côte de Nuits och domineras av ägor i Vosne-Romanée, Nuits-St-Georges och Echézeaux. Kvaliteten är spridd från Grand Cru till Bourgogne-nivå. Ägorna till dagens vin ligger i Nuits-St-Georges och druvorna har plockats i 1er Cru-vingården Les Chaignots. En vingård på 5,86 hektar, varav Mugneret innehar 1,27 hektar.

Noterbart är vin tidigare har buteljerats under två etiketter, nämligen Domaine Mugneret-Gibourg och Domaine Georges Mugneret. Det har nu ändrats så allt numer går under etiketten Domaine Georges Mugneret-Gibourg. Dagens vin tillhör första årgången under denna etikett om jag är rätt informerad och vinet som sådant är 2007, Nuits-St-Georges 1er Cru "Les Chaignots", Domaine Georges Mugneret-Gibourg.

Lika bra att erkänna att jag normalt inte är helsåld på viner från Nuits-St-Georges, så det kan vara bra att ha i bakhuvudet. Nog om det, nu smakar vi.

Här får vi en frukt som definitivt består av körsbär, lite åt det kirschiga hållet med viss alkoholton, och även av en del plommon. Nästa fruktvåg för oss över i det torkade spektrat, med katrinplommon och en i övrigt nästan lite trött frukt med inslag av både jord och lakrits. Lite som en förtida åldrad ungdom, typ 2004-varning eller nåt.

Smaken bär lite av samma dräkt, men det finns en silkighet och sötma som lyfter vinet ett snäpp.

Såhär upplevdes vinet vid 15-18 grader eller nåt, och då tryckte jag in flaskan i kylen för att testa vad som kunde ske. När det sedan är riktigt nerkylt dölj uttorkningen och vinet dansar av spänst och syra, men så fort temperaturen stiger kommer de torra dragen.

Jag hinner dock uppleva en viss form av näst intill elegans med silkigt söta toner och en kryddighet i form av anis, lakrits och örter, innan torrheten tränger fram.

Rätt tempererat (rätt kallt) ett gott vin, men det prickar inte helt rätt i mina smakpreferenser. Vinet är förresten inköpt hos N+M Weine för drygt 36 Euro.

Claude Dugat - En kusin som sticker ut

Tidigare i år har jag druckit vin av bröderna Humbert och även av Bernard Dugat-Py. Nu är det dags för nästa kusin i släkten, nämligen Claude. Claude Dugat jobbade länge ihop med sin far Maurice, men sedan 1990 är det han som basar över firman. Den firma han numer driver med hustrun Marie-Thérèse heter Domaine Claude Dugat.

Nästa generation knackar nästan självklart på dörren och då firman i grund och botten endast består av i runda tal sex hektar så har det startats en négociant-rörelse (La Gibryotte) som sidoverksamhet. Familjen spm växer måste ju dra in pengar.

Huvudrörelsen, som är den som sticker ut, består av några små Grand Cru och 1er Cru-lotter I Gevrey-Chambertin. Detta kompletteras med Village-klassade lotter på 3,4 hektar i samma by och lotter på Bourgogne-nivå på 1,5 hektar. Om man lägger till att Claude har hyfsat gamla rankor och på olika sätt håller nere avkastningen inser man snabbt att det inte blir många flaskor varje årgång. Bra vin med litet utbud innebär rätt höga priser, precis som för hans gelikar i Bourgogne.

Förutom att hålla nere avkastningen med beskärning och avlägsnande av knoppar så håller sig Claude mest i bakgrunden och låter naturen sköta sig själv. Han skördar sina druvor hyfsat mogna, men ofta lite före andra grannar då han vill säkra att det finns tillräckligt med syra.

Vinerna får olika mycket ny ek, från 100% för Grand Cruerna till 0% för bas-Bourgognen. Dagens vin 2007 Bourgogne Rouge, Domaine Claude Dugat, har legat i årsgamla fat. Jag har aldrig tidigare druckit en bas-Bourgogne från den här firman så jag är rätt spänd på hur bra de har lyckats. Det sägs ju att det ska vara en av de bättre.

Grunddoften är tät och koncentrerad av mörka körsbär. Som fond till detta kommer en kombination av rostade och rökiga dofter. Både åt metall och rost-hållet och åt det animaliskt rökiga hållet. Med luft breddas paletten med fina hallon, friska örter, lakrits och en början till en skogsglänta. När doften liksom klingar av sitter en typisk Pinot-krydda kvar ganska länge. En bra näsa för den här nivån, helt klart.

Frukten i munnen är rödare och syrligare än i doften, även om samma bär gör sig påminda. Gott är det oavsett, och när sedan syra, tanniner och örter liksom bråkar med varandra i mellankroppen blir man rätt glad. Avslutet är lite örtigt, citrusbeskt och toppat med lite sten. Inte beskt på ett störande sätt, utan mer som ett sätt att bygga personlighet. Med mer luft kryper en början till lite sötsilkig elegans fram, något som gör att det nog bara blir bättre med ytterligare vila.

Det saknas lite i form av kropp och elegans för att leendet riktigt ska ryckas fram. Fast betänker man att det är en Bourgogne rouge så är det riktigt bra för sin nivå. Sen kostade det ju 25,90 Euro också (På Böhme).

2008 Bourgogne Blanc, Etienne Sauzet

Det är bara att erkänna, jag är förbaskat svag för viner av Etienne Sauzet. Då är det självklart väldigt skönt att kunna plocka upp domänens basvin från källaren och leva med vetskapen att det finns ett gäng kompisar kvar och väntar på sin tur.

Det här vinet, 2008 Bourgogne Blanc, Domaine Etienne Sauzet, dricks som solitär sent på torsdagen och även under matlagningen på fredagen och här kommer några korta anteckningar från höften. Vill du läsa mer om Sauzet så kolla här.

Det här är precis en sån doft man önskar sig av en vit bas-Bourgogne. Här finns alla eftersökta beståndsdelar och de paraderar var för sig på sin väg till doftcentrum, men håller ändå ihop till en väldigt trevlig helhet. Här finns tydlig drag av feta eller mogna citroner och äpplen, men också en vaxartad smörighet. Som motpol finns en rejäl rökighet och mineralitet som plussar på hela bygget.

I munnen är det första intrycket väldigt mycket av citrus och ungdomlig syra. När detta börjar klinga av byts det mot en väldigt markerad mineralitet i form av både drag åt metall och mer rökaktig sten. Precis där i mitten, mellan intrycken vaknar smörigheten och äpplena till. I takt med ökad temperatur sprider sig detta ut i mer och mer av kroppen och vinet balanseras upp och håller ihop förbaskat bra. Snyggt!

Det är liksom inget snack om att Etienne Sauzet kan göra vitt vin. Redan på basnivån är det helt enkelt förbaskat gott. Inköpt på Weinhandel Böhme för 17,50 Euro.

En Morey-St-Denis från Léchenaut

I Nuits-St-Georges arbetar bröderna Philippe och Vincent Léchenaut tillsammans, sida vid sida, och delar på de mesta av sysslorna så båda får delaktighet i hela processen i vinmakandet. De började sin gemensamma bana då fadern, Fernand, lämnade jordelivet 1986 och lämnade efter sig 2,5 hektar vingårdsmark.

Tillsammans med Philippes ägor och lite annat som har införskaffats efterhand har vi landat i en domän som förfogar över cirka 10 hektar vingårdsmark. Merparten av vingårdarna är klassade som Village eller Bourgogne, men på toppen finns 0,8 hektar mark klassad som 1er Cru och 0,08 hektar klassade som Grand Cru. Den lilla topplotten finns i Clos de la Roche och 1er Cru-marken är utspridd över tre lotter i Chambolle-Musigny, Morey-St-Denis och Nuits-St-Georges.

Filosofin bakom vinmakandet är att låta naturen sköta det mesta och arbetet är väl näst intill organiskt. Värt att notera är annars att man använder sig av delvis hela klasar, där andelen på upp till 50% beror på årgång och vingård.

Hur stor andelen är i dagens vin vet jag inte, men låt oss prova och se hur en 2007 Morey-St-Denis, Domaine Léchenaut smakar.

En rätt rejäl dos mörk frukt spetsad med rostade toner av ek hamnar som första intryck i näsan. Snart tillkommer viss jordighet, sous bois, lite gammal blast av purjolök och en del rök och stenkross. En behaglig onsdagssniff, helt klart.

Smakmässigt möts man av ett vin som fort fyller ut hela munnen med smak, men redan en bit in på mittpartiet och sedan hela vägen ut i avslutet så tunnas vinet ut. Smakmässigt är vinet helt OK med god frukt, begynnande Pinot-sötma och  silkighet, samt även en del örter, kryddor och mineraler. Problemet är att glesheten gör att det liksom inte håller ihop som jag vill.

Visst är det OK och för knappa 18 Euro från Böhme ska jag inte klaga, men å andra sidan kommer jag inte att beställa fler heller.

Ny bok om Bourgogne - av Bill Nanson

Mannen bakom Burgundy Report, d.v.s. Bill Nanson, kommer ut med en bok i början av 2012. Boken heter The Finest Wines of Burgundy: A Guide to the Best Producers of the Côte d'Or and Their Wines och går bl.a. att förbeställa här.

Middag med Girardin, Chavy, Giroud, Arnoux

Lördagsmiddagen är inplanerad sedan länge och tanken denna gång är att bjuda vinvännerna A + D på goda Bourgogner som matchas med mat direkt avpassad för vinerna.

Först ut var en tallrik med en hög höstsvamp som täcktes av en len jordärtsskockssoppa med garnityr av superfinhackad gräslök och nygjorda chips på jordärtsskocka. Till detta serverades 2005 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Chaumees", Domaine Vincent Girardin. Kombinationen fungerade utmärkt med det riktigt eleganta vinet och den lena soppan.

Noteringar om vinet dagen efter:

Satan i gatan vilken kombination av flintrök och citrus som näsan bjuds på. Läckert och rent är min första tanke. Sen föds aromstråk efter aromstråk som ackompanjerar renheten. Det är friska äpplen, svaga toner av smör och nya mineralpuffar som sträcker sig från renaste metall till nykrossad sten. Ruskigt sniffvänligt på min ära.

Smaken når nästan samma nivå som doften med en härlig balans av syra, smör och mineraler. Showens gigant är enkelt att kora i det här vinet, det är mineralerna i eftersmaken som bäddar in munnen i en evighet och efter halva evigheten slår undan benen på ett avklingande citrusbett. Kalas!

Minnet från gårdagen säger mig att den bästa klunken var den sista, när vinet landat i rumstemperatur och sugit åt sig en hyfsad dos luft. Det här var dagens vin igår och är dagens vin idag.

Nästa rätt var snabbfrästa pilgrimsmusslor med brynt smör och hackade, brynta hasselnötter. Till det serverades även lite knaperstekt sidfläsk. Parhäst denna gång var 2005 Meursault "Les Casse-Tètes", Domaine Hubert Chavy. Åter en lyckad kombination där smör och nötter gifte sig bra med Meursault-markörerna. Hade jag fått göra om rätten hade jag nog tagit bort sidfläsket och spetsat smöret med lite syra.

Noteringar om vinet dagen efter:

Här har vi att göra med en betydligt mer anonym doft. En inledande disktrasa luftas snabbt bort och kvar finns en mängd svaga dofter som tillsammans bygger upp en fin palett. Här trängs citrus med skaldjur, melon med rök, sten med äpple och allt lindas in tunn, tunn fetma.

I munnen är Meursault mer framträdande, även om vi har att göra med ett exemplar där eken inte alls får spela huvudrollen. Här är det snarare citrus och mineraler som är huvudnumret, även om hasselnötter och smör har sin plats i ett svagt upplyst hörn. Återigen ett gott vin, men i jämförelse med sin vita kombatant så når man inte riktigt fram. Vidare visade vinet en ännu bättre sida till maten, så matchningen till musslorna var nog rätt ändå.

Till kvällens röda viner serverades ankbröst på en bädd av gräddkokta Cannellini-bönor. Till det lite knaperstekta trattkantareller och en rödvinsreduktion. Att dricka till hälldes det upp en ungt och ett halvmoget vin i form av 2009 Volnay, Domaine Camille Giroud och 2005 Vosne-Romanée, Domaine Robert Arnoux (Pascal Lachaux). Anka och Pinot Noir är liksom aldrig fel.

Här fungerade båda vinerna bra, med ett par extra plus för vinet från Arnoux då den extra kraften och tyngden mötte upp rödvinsreduktionen riktigt, riktigt bra.

Noteringar om vinerna dagen efter:

Det blev inget kvar av vinet från Giroud, men ut minnet kan noteras att det som vanligt med vinerna från producenten uppvisas en trevlig och elegant lättdruckenhet. Jag gillar verkligen kombinationen av fina röda bär (jorgubbar, hallon och tranbär) och den tilltalade kryddighet som gör att jag balanserar mellan indien och julafton. Gott och värt sina pengar.

Jag är lite nöjd att det finns en slatt Arnoux kvar, för doftspelet så här dagen efter är riktigt trevligt. Vi börjar med lite målarlåda som jag inte upplevde igår, men när den luftas bort är det en härlig blandning av bär i form av körsbär och hallon som blandas upp med örter och kryddor där mynta och peppar sticker fram mest. Skogen är också närvarande i form av gröna tallbarr och också i form av behandlat trä och slutligen är den gamla vännen grönsaksruttnad med på ett hörn.

Smakmässigt landar vi i mörka bär, silkig sötlaktrits och en bomb av kryddor. Med en bra syra och en levande tanninstruktur är det väldigt trevligt att dricka nu, men kommer att bli ännu bättre. Som bäst var det till maten då det växte till att upplevas ett nummer större än vad det är som solitär.

Vinerna är inköpta hos Autrement-Bourgogne och systembolaget enligt nedan.

Girardin 35 Euro, Autrement-Bourgogne (Nu 44 Euro)
Chavy 32 Euro, Autrement-Bourgogne
Giroud, 259 SEK, SB
Arnoux 49 Euro, Autrement-Bourgogne

Mer från Morey-Saint-Denis, nu med stor återköpsstämpel

Vi fortsätter att dricka vin från ännu en producent baserad i Morey-Saint-Denis. Den här gången rör det sig om en producent som funnits i byn i runda slängar ett sekel. Idag drivs domänen av Virgile som började jobba med sin pappa Maurice i början av 90-talet och därefter tog över hela ansvaret lagom till millenieskiftet. I och med detta kunde sedan Maurice ett par år senare dra sig tillbaka till sin korkek och njuta av pensioneringens ledighet

Både ni och jag känner vid det här laget till vad som brukade hända när nuvarande generation tog över en domän och samma visa är det här, fast kanske i än större skala. Redan 1992 när Virgile började sin bana på domänen så hände det omvälvande saker. Det var nämligen första gången som man själva buteljerade någon del av skörden och sålde den direkt. Efter hand fortsatte man och efter något år gick allt den vägen till marknaden.

Ovanpå detta har steg för steg tagits i att driva domänen mot att så naturligt som möjligt få fram bästa möjliga druvmaterial och när detta material sedan ska hanteras så ska inblandningen vara så liten som möjligt. Vinet ska liksom få "göra sig själv".

Den domän vi har att göra med är Domaine Lignier Michelot. Med sin bas i Morey-Saint-Denis hanterar man 8-9 hektar vingårdsmark som finns fördelade mellan Chambolle-Musigny, Gevrey-Chambertin och Morey-Saint-Denis. I samtliga byar har man Village-klassade druvor och i hembyn finns även en del 1er Cruer och som krona på verket en del i Clos de la Roche.

Dagens vin kommer från hembyn och är en cuvée gjord från gamla fina stockar. Vinet är 2007 Morey-Saint-Denis "Vieilles Vignes", Domaine Lignier Michelot.

Här formligen öser vi på med sommarens bär i form av jordgubbar och hallon. Till det en väldigt väldoftande ek i form av kafferost. Ovanpå detta finns det en kombination av sous bois, gröna örter, lakrits och malda orientkryddor. Doften tar liksom vid där middagen avslutas, nämligen med lite dragning åt Indien. Totalt sett en väldigt elegant och inbjudande doft.

När jag sedan fyller munnen med vin slås jag av den sköna drickbarheten. Det finns en väldigt god, söt rödfrukt som fyller ut kroppen och som tillsammans med smöriga kryddor och sötlakrits skapar ett vin helt i min smak. I övrigt kan väl sägas att syramässigt finns det definitivt liv i vinet, men tanninmässigt har vi landat i något som nästan kan sägas vara obefintligt. Kan man kalla något för fylligt och ändå elegant är nog detta ett bra ett exempel på det.

Totalt sett skulle jag vilja betygsätta detta som att det står sig väldigt, väldigt väl för både sin appellation och sitt pris. Här kommer jag definitvt att köpa upp fler flaskor. Inköpt hos N+M Weine för 20,80 Euro.

Ett namn förknippat med familjefejd, Hubert Lignier

I Morey-Saint-Denis finns familjen Lignier och vinmakandet i familjen sker med bas i kusinparet Georges och Hubert. Hubert är den äldre och mer namnkunnige kusinen och det är hans firma, Domaine Hubert Lignier, som mest förknippas med familjenamnet. I synnerhet gällde det från 1991 då hans son Romain tog över rodret och utvecklingen på domänen blomstrade. Tråkigt nog så tog denna saga abrupt slut då Romain dog i sviterna av en hjärntumör 2004.

Under denna tid skaffade sig Romain en fru och två barn och hans fru, Kellen, arbetade med honom på firman intill hans död. Efterspelet till Romains död blev att Hubert och Kellen inte kunde komma överens om hur firman skulle drivas vidare och de drog åt varsitt håll. Då Romain och Kellen drev stora delar av Huberts domän "en metayage" så har egentligen väldigt lite förändrats och Kellen driver arbetet vidare under det nya
namnet Domaine Lucie et Auguste Lignier. (Namnen på barnen)

Hubert å sin sida har lite egna vingårdar han driver vidare, samt självklart de druvor han får av metayage-kontraktet med Kellen, och även andra druvor han köper in. För att driva detta tar han delvis hjälp av sin andra son Laurent, som även arbetar åt Albert Bichot......hur detta kommer att sluta återstår att se.

Dagens vin bär namnet Hubert Lignier på etiketten och har vinifierats efter det att Hubert och Kellen gick åt varsitt håll. Vinet är 2006 Bourgogne Rouge, Domaine Hubert Lignier.

En rätt kompakt rödfrukt med drag av fin ek är vad min småförkylda näsa plockar fram. Rätt mycket doft, men svårt att fånga beståndsdelarna. Med lite djävlar anamma får jag dock till en del målarlåda, en del nypon med rosor och en del malda kryddor.

I munnen känns mönstret igen, men här tillkommer en bra syra, en örtig beska och skönt motsträviga tanniner av modell lagom små. Sen finns det även skönt ett lakritsdrag med lätt silkig sötma som jag gillar.

Totalt sett en helt OK vin, men inte så mycket mer. Priset hos Böhme landade på 21,90 Euro och det går säkert att få ut mer för de slantarna. För en kropp med svaga förkylningstendenser är det dock alldeles lagom. Ibland öppnar man liksom rätt flaska för tillfället.

Vill du förresten läsa mer och Lignier och familjefejden, se här.

Bra Bourgogne för dryga hundringen

Vid söndagens middag öppnades en bonusflaska för att få ett litet extra glas vin. Resterna var tänkta till igår, men efter 70 viner på Grand Hotell var suget inte på topp, så det blir till att förgylla tisdagen lite.

Den öppnade flaskan är från den fina årgången 1999 och producenten är välrenommerade Michel Gros. Det absolut roligaste i hela kråksången är priset som ligger på 11,50 Euro, så det går alltså att idag få rätt mogen Bourgogne från en stark producent för dryga hundringen. Vi dricker alltså 1999 Bourgogne Rouge, Domaine Michel Gros.

Hur bra är det då?

En sniff ger friska syrliga bär och en Pinot-krydda påhejad av fint rostade fat. Vissa toner av ruttna grönsaker eller kompost och rätt ljus choklad tillkommer. Inga stora dofter, men fina och tilltalande.

I munnen återkommer syrligheten och fatspåren och kvar, trots åldern, finns lite pulverstora tanniner som ger ett litet bett. En dragning åt lakrits och sötma ger sedan ytterligare en dimension och pricken över i är den örtiga och citrusaktiga beskan och de mineralspår som finns i avslutet. Tillsammans gör det att det är väldigt enkelt att gilla vinet.

Om det är värt dryga hundringen? Beställ från Weinhandel Böhme och bedöm själv. För mig är det en självklarhet.

Franska vindagen - 17:e oktober 2011

Eftermiddagen idag tillbringades på Grand hotell tillsammans med ett stort antal andra sörplande, spottande och sväljande människor. För att göra det enkelt för mig gick jag systematiskt tillväga, alltså provades Bourgogne, Bourgogne och ytterligare lite Bourgogne.

Utan att trötta ner någon med en massa provningsanteckningar följer istället några små reflektioner.

Genomsnittet
Jag testade i runda slängar 70 viner och måste säga att även om många viner var helt OK, så var det förvånansvärt få som verkligen fick min beställningslampa att blinka. Genomsnittsbetyget kan alltså inte bli mer än OK, i alla fall för Bourgogne-delen av provningen.

2009 års frukt
Rätt många importörer presenterade med glädje viner från årgång 2009. Det som slog mig var att efter ett tag så blev jag rejält mättad och tröttnade en del på 2009-årsfrukten. Det finns en risk att den, felaktigt behandlad, döljer terroir som är så mycket mer märkbar i föregående årgångar.

Tydligast tyckte jag detta blev vid test av Vougeraies röda viner. Visst är det bra viner rakt över, men mina högsta betyg gick till deras viner från 2007 (Vougeot 1er Cru "les Cras") och 2008 (Nuits-St-Georges "Les Damodes").

Temperaturen
Många utställare hade rätt rejäla problem med att hålla temperaturen på en bra nivå för Bourgogner. De vita var ofta för kalla och satta i riktiga isbad. De röda å andra sidan blev lite jolmiga och syltiga av för hög värme. Lite svårt att ge vinerna rättvisa i en sådan situation. I synnerhet fick de röda 2009orna stryk av värmen.

Bästa vita
Den bästa vita producenten blev för mig Pierre Morey. Här presenterades tre viner:

• 2008 Aligoté
• 2008 Bourgogne Blanc
• 2007 Meursault

Det inleddes med en citrusfrisk och mineralstinn Aligoté. Ett kalasexemplar från den druvan. Sedan bjöds på en fin generisk Bourgogne med fin citrus, bra mineralitet och snyggt integrerade ekfat. Slutligen en härligt rökig och skaldjursdoftande Meursault......och då pratar vi bara domänens enklare viner.

Bästa röda
Det fanns några röda viner som fick extra plus i kanten och dessa kom från ovan nämnda Vougeraie, samt även Nicholas Rossignol och Michel Gros, men sen stack ett vin ut lite extra och det var 2007 Morey-Saint-Denis 1er Cru "Les Millandes", Domaine Heresztyn. Helt enkelt skitgott och eftermiddagens vin för min del.

Stort tack till Sopexa för att jag fick vara med och leka

Bernard Morey - En domän blir tre

Producenter och ägande kommer och går, men vingårdarna består. Så känns det ibland när man dyker ner i olika familjer och släkter i Bourgogne. Ett livs levande exempel på detta, här och nu, är det som har hänt med Domaine Bernard Morey under senare år. Från att att varit en producent driven av pappa Bernard tillsammans med sönerna Thomas och Vincent så har domänen slagits isär och består nu av tre delar.

Bernard driver vidare en négociant-verksamhet under egen etikett, medan sönerna har etablerat varsin egen domän. Basen till detta är en uppdelning av faderns vingårdar, där de stora ägorna delades upp i varsin del till sönerna och de mindre fördelades så rättvist det gick, utan att dela dem. Kvar hos Bernard finns numer endast négociant-verksamheten.

Den sista årgången egna viner som gick under den gamla etiketten "Domaine Bernard Morey et Fils", var årgång 2006. Dagen till ära testar vi ett vin just från den årgången, nämligen en 2006 Santenay 1er Cru "Gravières", Domaine Bernard Morey et Fils.

Här bjussar ekfaten på gott kaffe och choklad i hela spektrat från ljust till mörkt. Frukten är lite anonym eller svårtydd med körsbär som dominanta bär, men även lite svarta vinbär plockas fram. I övrigt har vi att göra med lite örter, lakrits och en begynnande sous bois. Trevligt, men lite anonymt på något svårbeskrivbart sätt.

I munnen är det trevligt med en god frukt och en örtig och lakritsfylld Pinot-krydda. Det finns vidare en schysst balans i vinet som gör att det rinner ner av bara farten, även om mittpartiet kanske är lite tunt. Det avslutar dock fint med en snörpig tanninbeska och totalt sett är det definitivt ett gott vin, men inget som sticker ut. Alla anteckningar är från dag två, då dag ett bjöd på ett betydligt mer knutet och ekdominerat vin. Luft eller lagring anbefalles.

Betingar 19:90 Euro hos N+M Weine och det är det värt.

Bas-Bourgogner från 2009 - Pataille vs. Confuron

Ikväll står slaget om uppskattning från mina och gästernas smaklökar mellan två duktiga producenter. Båda hålls väldigt högt i sin egen respektive by och har även skapat rykten långt utanför dessa.

I den ena ringhörnan i en färgmässigt blekröd och totalt transparent dress har vi Domaine Sylvain Pataille och i den andra, med en betydligt mer tät och mörkröd färg,  finner vi Domaine Jean-Jacques Confuron. Även denna dress är transparent, men med ett nästan blåstickigt inslag så är transparensen inte alls lika tydlig.

Må bäste man vinna!

I näsan ger Pataille en doft som fruktmässigt går från körsbär till hallon och som motpol har en fantatiskt fin Pinot-krydda av de rostade faten. Det följs av lite tobak, en svag touch av ruttenhet, lite volatila drag och en sväng grus. En bra sniff helt enkelt.

Confuron uppträder helt annorlunda med rena knallpulversalvan eller nytänd tändsticka som första doftintryck, följt av ett par drag av pepparkvarnen och rätt stora mängder fet modellera. Inte direkt en Pinot-start, men med lufttillförsel träder det fram tydliga körsbär, tallskog och sous bois. Nu känns druvan igen desto mer.

Väl i munnen är Pataille tydligt ung och syrlig med inslag av allt från lingon till surkörsbär. Avslutet ger en fin citrusbeska och en antydan till lakritssötma innan mineralerna och tanninerna snörper till munnen lite. Så enkelt att dricka och tycka om.

Confuron å sin sida bjuder också på syrliga bär, dock generellt åt det mörkare hållet. Sedan finns det ett tydligt kärvare drag av örter och beska i det här vinet. En beska som sträcker sig från mittpartiet och hela vägen ut i en lite avklingande svans. Här finns dock likheter med det förra vinet då avslutet uppvisar lakrits och vissa mineraler. Lakritsen är dock inte lika söt, utan ligger i linje med beskan. Lite skitigare, lite mer krävande, men också ett trevligt vin att dricka.

Summa summarum vinner Pataille definitivt i grenen klunkbarhet, men dricker man vinerna till en coq au vin blir kampen väldigt jämn och båda funkar bra i det sammanhanget. Båda vinerna är sådana som det gärna får finnas ett flertal av i källaren för de förgyller definitivt de flesta dagar.

Pataille 175:- vid köp av 6-pack från Tryffelsvinet. Confuron 15,90 Euro från N+M Weine.

Riktig god och prisvärd Auxey-Duresses från Vincent

I Santenay finns vinmakarparet Jean-Marc och Anne-Marie Vincent. 1997 tog de över efter Jean-Marcs farfar André Bardollet-Bravard och driver sedan dess firman med bas och huvudsakliga ägor i Santenay. Här produceras tre röda och två vita 1er Cru-viner från Santenay, lite rött och vitt på Village-nivå från samma by, och även lite rött och vitt på Village-nivå från Auxey-Duresses. Slutligen görs en liten dos vitt på Bourgogne-nivå från ägor i Chassagne-Montrachet.

Totalt sett förfogar man över drygt fem hektar, något som gör att flertalet av de ägda lotterna är riktigt små. En av de större (0,9 ha) ägorna är “Les Hautés" i Auxey-Duresses och det sägs att det vin firman gör av dessa druvor ska vara ett riktigt bra exempel på ett bra vitt från byn. Druvorna till vinet komer från stockar som är 20 respektive 55 år gamla och druvorna skördas för hand i flera omgångar. Den huvudsakliga sorteringen sker i vingården.

Druvorna hanteras sedan varsamt med långsam pressning, varefter juicen för över till fat (40% nya) där det ligger i femton månader eller mer. Sen är det dags att smaka...såsom jag gör nu...av vinet 2008 Auxey-Duresses “Les Hautés", Domaine Jean-Marc Vincent.

En riktigt tilltalande näsa med nyskurna äpplen och päron som blandas med en mjuk form av citrus och några stänk honung. Faten är såklart närvarande, men bara med lite smörighet och en svagt rostad ton. Rostningen accentueras nog också lite av mineraliteten. En väldigt fin, balanserad och inbjudande näsa. Det är lite grand som en viskande uppmaning till att dricka.....så då gör vi väl det.

Här bjuds vi en len, viskös och smörig gulfrukt spetsad med en syrlig lemon curd. Vätskan brer ut sig med sin fetma i mittpartiet, men hålls ihop av sin storasyster syrorna, så allt balanseras ihop riktigt bra. Att sedan citrusen får bryta igenom i avslutet och vandra från citron och lime till grape gör inte saken sämre. Inte heller det faktum att allt avslutas med att mineralerna håller sig kvar och tvingar en till att smaka av mun och gom tills smakerna tonar av (tar länge), och sedan är det bara att ta nästa härliga klunk.

Äntligen verkar jag hitta ett flyt bland de öppnade flaskorna igen. Det här vinet kostar 19:90 Euro på N+M Weine och det är inget snack om prisvärdet här inte.

Ett vin ger rysningar - Fixin från Berthaut

Det finns en myriad av producenter i Bourgogne, så det finns alltid nya producenter att prova och nya producenter att ta till sitt hjärta. Igår var det så dags igen, både att prova en ny producent och att falla pladask av kärlek till den nya bekantskapen.

Fast när jag tänker tillbaka så har jag definitivt varit i den lilla shop eller caveau som producenten förestår och där de säljer egna och andras viner. Shopen heter "Caveau Napoleon" och ligger i byn Fixin, närmare bestämt på huvudgatan som går genom byn. Producenten som förestår stället är Domaine Denis et Vincent Berthaut....så jag har nog ändå druckit något av dem antar jag, fast det är före provningsnoteringarnas tid.

Vingårdar i Fixin 

Det här är en producent som lite i det halvanonyma ska göra riktigt bra och eleganta viner från företrädesvis Fixin. En intressant iakttagelse då Fixin kanske inte alltid är känt för finess och elegans, utan mer robusta och rustika viner. Stilen hos producenten ska alltså ligga betydligt närmare den södra Grannen Gevrey-Chambertin än den norra Marsannay.

Vad är det då för producent vi har att göra med?

Vi pratar om en producent, eller egentligen två bröder (Denis och Vincent), som just nu är inne på den sjätte generationen vinmakare och har sin bas och sina ägor i Fixin. Totalt äger man ungefär 13 hektar med fokus i Fixin, men till det kan läggas drygt lika mycket då firman sköter hundparten av vingårdarna åt Domaine des Chézeaux enligt métayage-modell.

Arbetet tycks följa den nuvarande standardmodellen i Bourgogne med så lite inblandning som möjligt och där sedan slutresultatet får mogna i 20% nya ekfat i 18-24 månader.

Det vin som vi drack igår och dricker just nu kommer från domänens egna ägor, närmare bestämt från vingården Les Arvelets. Les Arvelets ligger i bandet av vingårdar högst upp i slänten ovanför byn. Årgången är 2002 och vinet är alltså 2002 Fixin 1er Cru "Les Arvelets", Domaine Denis et Vincent Berthaut.

I glaset har vi ett vin som börjar uppvisa vackra drag av mognad, med en viss tegelton som fyller ut det röda. Kanten har tydligare tegelfärger och man kan nästan ana smått orangea drag.

I näsan fångas initialt lite målarlåda och björnklister innan en mogen och fyllig rödfukt med körsbärsdominans pockar på uppmärksamhet. I övrigt finns ålder i form av smått ruttna grönsaker, tobak och läder. Ni vet en sån där rackarns doft där man hela tiden kan hitta nya nyanser....som typ nu när lakrits fångas upp.

Fast det är i munnen som kärleken blir till. När ett vin för 22,50 Euro gör att jag får till ett stråk av rysningar så är det bara att le. Helt utan förväntningar serveras en mogen, men fruktig och elegant Pinot som lockar till klunk efter klunk. Här finns syra kvar, tanniner som dansar med mikrokorn över tunga och gom.....och så finns det smaker och aromer som lite är essensen av en ärlig och smått elegant Bourgogne. Skitgott och mycket prisvärt. Finns att beställa från Weinhandel Böhme och jag köper definitivt fler.

Morey, Morey, Morey...........och Morey

Jag undrar om inte efternamnet Morey är det vanligaste bland vitvinsmakarna i Bourgogne, i alla fall om vi talar om producenter som tillhör det översta skiktet rent kvalitetsmässigt. När det gäller släktnamnet Morey så finns flertalet samlade i Chassagne-Montrachet. Här finns bland andra Pierre-Yves, Jean-Marc, Marc, Thomas, Vincent & Sophie och Bernard. Sen finns katten bland hermelinerna, nämligen Pierre, som till skillnad från övriga har sin hemvist i Meursault, men såklart finns rötterna i Chassagne-Montrachet.

Det är till och med så att Pierre har sina ägor på andra håll än i Chassagne-Montrachet. Den enda lotten där finns i Bâtard-Montrachet. I övrigt är det en del Meursault, ett par bra lägen i Pommard och Volnay, samt en del blandad Village och Bourgogne-nivå i övrigt.

Till detta finns en del gottigt som görs med inköpta druvor i den négociant-verksamhet som Pierre driver under namnet Morey-Blanc. Här görs en hel del bra viner från Village-nivå till Grand Cru. Tyngdpunkten ligger på vita viner och främst då Meursault, men här finns även en del annat såsom viner från exempelvis byn Saint-Romain.

Som av en händelse finns en sådan flaska upphälld i ett glas bredvid mig och avnjuts i skrivande stund. Det är en 2005 Saint-Romain, Morey-Blanc.

Doften för mig tankemässigt direkt till Meursault. Det är den vanliga blandningen av frukt i form av citrus och lite äpple som blandas med ek och smör. En trevlig doft, om än kanske lite ekdominerad.

Smaken talar lite samma språk. Det är samma markörer som i doften, med tillskottet av en svag grapebeska och en näve grus som mineralkomponent. Det finns också fortfarande kvar en bra syra, så inga fel här inte.

Sammantaget är det enkelt att dricka, enkelt att tycka om och helt klart värt sitt pris på 19,50 Euro från Weinhandlung Drexler.

En ny bekantskap, Agnes Paquet

Efter en helg fylld med Kaliforniska viner öppnades till slut en flaska röd Bourgogne sent på lördagskvällen. Här kommer först några rader om producenten innan vi tar bedömningen.

I runda slängar en mil väster om Beaune ligger den lilla byn Meloisey. Liten är den både till storlek och till invånarantal. 12,27 kvadratkilometer och 283 invånare enligt de senaste uppgifterna i Wikipedia. I Meloisey finns vinmakarparet Agnes och Sébastien Paquet som driver en liten verksamhet, Domaine Agnes Piquet, med bas i viner från Auxey-Duresses. De producerar även viner från Pommard och Chassagne-Montrachet, samt även både ett vitt och rött på Bourgogne-nivå. Nyligen inköptes även en lott i St-Aubin, så snart utökas erbjudandet.

Filosofin är enkel och bygger som hos många andra i Bourgogne på att arbeta så naturligt som möjligt. I vingården innebär det bl.a. att man plogar, håller ner skördeuttagen och håller igen när det gäller kemikalier. Samma tankar går igen hela vägen från skörd till lagring och målet är att påverka vinet så lite som möjligt.

Låt oss då se vad dagens vin, nämligen 2008 Auxey-Duresses Rouge, Domaine Agnes Piquet, har att erbjuda.

Det första glaset, sent på lördagskvällen, var en rätt trist bekantskap. Både jag och sambon undrade vad det var för djur som hade släppts lös från den nyöppnade flaskan. Det var en konstig rödbärsfrukt som slogs mot stora mängder ekrök. Inget som gjorde att vi ville ha mer igår i alla fall.....och så går det ett dygn och vad händer då?

Efter en natt i flaska i kylen och sedan fyra, fem timmar i karaff så har vi lyckats uppfostra djuret en del. Den värsta ekröken är nu borta och bären är tydligare, men fortfarande stör eken i näsan. Frukten där bakom är dock rätt fin med syrliga röda bär. I övrigt finns mer av ekrelaterade dofter och lite örtiga inslag. Inte direkt en doft som övertygar.

I munnen är återigen frukten rätt ok, men det finns en ek och en beska som definitit stör intrycket för mycket och i takt med ökad temperatur blir problemet bara värre och värre.

Totalt sett ett rätt trist vin och det blir definitivt inte återbesök. Jag har en flaska av det vita syskonvinet i källaren och återkommer med hur det funkar. Priset för härligheten landade på 231:- och är en privatimport från Swedish Brand.

2008 Bourgogne Hautes Côtes de Nuits, Gros Frères et Soeur

Ibland hittar man viner här på hemmaplan som levererar precis det man vill ha och till ett vettigt och rimligt pris. Så har det varit när det gäller tidigare årgångar av Bourgogne Hautes Côtes de Nuits från Domaine Gros Frère et Soeur. Problemet är att ibland så är saker lite för bra för att vara sanna och så var fallet här. Jag hade i vintras/våras kontakt med Vinitor och fick då reda på att de inte fått någon tilldelning av årgång 2008. Hur det är eller blir med årgång 2009 vet jag inte.

I min lilla jakt på alternativa leverantörer så landade jag för ett tag sedan hos Weinhandlung Drexler, ett tyskt företag med både restaurang och vinhandel och som levererar Bourgogner hem till dörren för ett vettigt pris. Utbudet är helt OK med 40 olika producenter och bland producenterna hittar vi bl.a. Domaine Gros Frère et Soeur. Priset för eftersökt flaska är 19:50 Euro och det står sig, efter frakt och skatt, hyfsat väl mot de 195 SEK det kostade på systembolaget.

Enda smolket i bägaren är att leverantören inte uppträdde hundra procent proffsigt. De levererade fel BankID när jag skulle betala och DHL-numret jag fick för spårning funkade inte alls. Stöket till trots så landade flaskorna hemma efter några dagar och nu kan frukten av det skördas.

Att vi idag pratar om 2008 Bourgogne Hautes Côtes de Nuits, Domaine Gros Frère et Soeur är väl lätt att räkna ut, så låt oss smaka. Lite info om producenten och vad jag tyckte om årgång 2007 finns förresten här.

Efter en lätt dos målarlåda är en lite skitig bärfrukt blandad med fatrost det första som slår till i näspartiet. Sen dansar de syrliga röda bären parad när jag forcerar in lite luft i juicen. Även hösten gör sig påmind med skogsmossa, dagsgamla, fuktiga champinjoner och en örtighet som lutar svagt åt tall. Ta mig sjutton om det inte finns lite rått kött i doftbilden också.

Smakmässigt är det här så enkelt att gilla tack vare de syrliga röda bären och den omedelbara drickbarheten. Det är så skönt när syrliga bär som lingon är tydliga och enkla att fånga och samtidigt finns ingenting som påminner om något surt. Att det sedan finns ett avslut som är lite snyggt småbeskt och stendammigt vilar kvar och dammar upp strupen till en önskan om nya klunkar gör inte saken sämre.

Det här vinet funkar precis som sina föregångare alldeles utmärkt och det både till en mild indisk gryta och efteråt utan sällskap när det här skrivs. Påfyllning är högst trolig.

Boeuf Bourguignon med klockrent sällskap

Ibland blir tillagningen av en klassiker av någon anledning lite annorlunda och så var fallet i lördags när huvudnumret för kvällen skulle bli en Boeuf Bourguignon. Jag brukar låta olika typer av rotsaker få koka med i någon timme för att ge smak och sedan tillsätta de klassiska attributen lök och svamp. Den här gången hade jag lök, en hyfsad kålrot som börjat tappa stunsen och ett gäng morötter som fick dansa med smör i pannan och bilda bas med köttet.

Skillnaden mot vanligt var att jag passerade rotsakerna och återanvände dem som en slags redning och det var ett riktigt Boeuf-lyft. Kanske inte enligt skolboken, men det blev helt rätt i alla fall.

Till grytan serverades två av våra trotjänare till viner, båda av årgång 2008. Vinerna var Aloxe-Corton 1er Cru ”Les Grandes Lollières”, Domaine Maillard Pere et fils och Beaune 1er Cru "Les Cent Vignes", Domaine Camille Giroud.

Jag tog inga som helst anteckningar och jag tänker inte heller försöka återge något annat än att samspelet mellan båda vinerna och maten var klockrent. Ärliga och välgjorda viner med samma ursprung som maten och till det ett väldigt trevligt sällskap som även uppskattar såväl mat som vin. I ett sånt läge är det väldigt svårt att gå fel och betyg och prisvärdet på vinerna blir riktigt, riktigt högt.

Nu när hösten är så vacker och tiden inne i hus och hem tar allt större plats vill jag på det här sättet bara rekommendera att du gör en rejäl höstgryta och njuter av lite röd Bourgogne till den, och bjud gärna hem någon du tycker om. Klockrent!!

Bourgognes "Enfant terrible" lever vidare

I Gevrey-Chambertin levde fram till 2008 en duktig, men omstridd, vinmakare som exempelvis kallades "Enfant terrible of Côte d'Or" av Clive Coates. Ungefär liknande omdömen har fällts av Allen Meadows och Norman & Taylor. Vem var då denna man och varför blev just han utpekad?

Mannen i fråga var Joseph Roty. En vinmakare från en släkt som gjort vin i Gevrey sedan början på 1700-talet. Han har själv stått för den största utvecklingen av domänen med start redan 1968 och från 1990 med hjälp av sonen Philippe. Tillsammans har de expanderat och utvecklat firman till en aktad domän, Domaine Joseph et Philippe Roty.

Sitt speciella rykte fick Joseph genom att vara svåråtkomlig och hemlig. En del undrade säkert om han egentligen alls ville sälja sina viner.

Oavsett vilka åsikter man hade om Joseph och faktiskt lite grand har om Philippe så ska det erkännas att de kan det här med att göra vin. Männen var och är traditionalister med en uppsättning rankor som tillhör det äldsta som går att uppbringa i Côte d'Or.

På senare år, mest tack vare Philippe, så har andelen mark i Marsannay ökat och det görs en rad bra viner härifrån. Kännetecknande för dessa ska vara en mörk färg och bra koncentration av röda och svarta bär. Det finaste exemplet på detta sägs ibland vara vinet från vingården Les Ouzeloy. Låt oss då kolla detta genom att hälla upp lite av 2007 Marsannay "Les Ouzeloy", Domaine Joseph Roty.

Låt mig säga så här, färgen är inte direkt mörkare än ett normalt vin från Côte de Nuits, och Pinot-transparensen är ytterst tydlig.

Näsan bjuds dock på väldigt fina bär, örter och rätt lyxiga fat. En väldigt ung, angenäm doft, utan större komplexitet eller spektrum. Den sänder dock ut bra vibbar i alla fall. Väl i munnen kommer nästa undrande känsla. Var sjutton är koncentrationen?

Det är inget snack om att det finns elegans i det här vinet med dess körsbärsfrukt, pinot-kryddor, sötma och mineralavslut, men det är lite tunt i mellanpartiet och slutet är lite rumphugget. Det känns som om det här vinet skulle passa mig perfekt ett fruktens år såsom 2009. Jag får helt enkelt jaga tag på en sån flaska och se om det stämmer. Det verkar dock som om jag får ge mig lite till tåls då vinerna från den här domänen släpps senare än hos de flesta.

Inköpt på N+M Weine för 13,90 Euro och det är definitivt ett bra köp för de pengarna om man gillar "slanka" Bourgogner.

Les Murgers des Dents de Chien x 2

Till lördagens middag serverades två vita viner till de inledande små förrätterna. Maten var carpaccio med tillhörande rostade pinjenötter och en soppa på egna jordärtskockor med knaperstekt svamp och ett puder på knaperstekt bacon.

De viner som bjöds i glasen kom båda från den riktigt bra (1er Cru) vingården Les Murgers des Dents de Chien i Saint Aubin. Skillnaderna mellan vinerna bestod både i årgång och producent och idén var att de skulle passa riktigt bra till varsin förrätt.

Det första vinet som matchades mot carpaccion var av årgång 2006 och producenten var Domaine Gerard Thomas. Som vanligt tycker jag det är för mycket fat i just det vinet för att dricka det utan mat, men till carpaccion passade det som en schmäck. För detaljer om det vinet hänvisas till tidigare noteringar.

Det andra vinet som ställdes mot soppan var av årgång 2009 och producenten var Domaine Henri Prudhon & Fils. Precis som det första vinet så passade detta klockrent till sin mat. Lite ur minnet bjöd detta vin på en näsa med tydliga toner av citrus och annan frukt i form av äpple och konserverat päron. Eklagringen märktes även i detta vin med en rostad smörighet, dock var denna, trots sin ungdom, betydligt bättre integrerad här

Smaken levererade en god inledande citrus som samsades med en lite vaxig smörighet. Mot slutet kom så det man hoppas på, nämligen en fin grapebeska och en god dos mineraler.

Båda vinerna gick hem till båda rätterna, men tänkta matchningar passade definitivt bäst. Som solitärer var dock flaskan från Henri Prudhon en klass bättre i min och sambons mun, men tvärtom för middagsgästerna. Allt beror helt klart på hur mycket man gillar smaken av ek.

Flaskorna är köpta hos Autrement Bourgogne (flaska 1) för 18 Euro och N+M Weine (flaska 2) för 19,90 Euro. Prisvärda? Jodå, och lite, lite mer än så, lite beroende på smakpreferens.