Les-Saint-Georges, pärlan i byn

I kommunerna Nuits-Saint-Georges och Premeaux-Prissey produceras viner som etiketteras under namnet Nuits-Saint-Georges. Här tillverkas både rött och vitt, med en överväldigande andel rött (97%).

Vingårdsmässigt saknar området Grand Cru-vingårdar, men har 41 stycken som är klassade som 1er Cru. Bland dessa finns det en vingård som sticker ut lite extra och det är Les-Saint-Georges. Det är t.o.m. vanligt att argumentera för att just den vingården borde ha Grand Cru-status, något som även har börjat höja statusen på dess grannar såsom exempelvis Les Vaucrains.

Faktiskt så pekade redan Dr. Morelot 1831 ut Les-Saint-Georges som områdets bästa vingård, något som accentuerades av Dr. Lavalle 1855 då vingården kvalitetsmässigt jämfördes med Corton och Clos des Lambrays. Nu spelar ju inte detta någon större roll AOC-mässigt. Det är en 1er Cru och historik eller argument från höger och vänster ändrar inte på det. Möjligen sker en upphöjning av status i framtiden, men under tiden kan vi konsumenter glädjas åt en vingård i Nuits-Saint-Georges som kan ge ypperliga viner och det till ett överkomligt pris.

Les-Saint-Georges är 7,52 hektar, ligger på 245-260 meters höjd och vänder sig mot morgonsolen i öster. Lutningen är ungefär 7-8% och marken består av ett stenigt övre lager som är en blandning av kalksten och lera. Under detta finns ett sammelsurium av olika typer av kalksten som ger vingården en extra komplexitet. Av vingårdens 7,52 hektar är det endast tre ägare som har mer substansiella andelar, Thibault Liger-Belair (2,1 hektar), Henri Gouges (1,03 hektar) och Hospices de Nuits (knappt 1 hektar). Totalt sett finns det 15 lotter fördelade på 13 ägare. Ägarna listas nedan:

• Domaine Vincent Sauvestre
• Domaine Chevillon-Chezeaux
• Domaine Robert Chevillon
• Domaine Georges Chicotot
• Domaine Dufouleur Frères
• Domaine Faiveley
• Domaine Forey
• Domaine Henri Gouges
• Hospices de Nuits-Saint-Georges
• Domaine Thibault Liger-Belair
• Domaine Alain Michelot
• Domaine Remoriquet
• Domaine Edouard Zibetti

En riktigt duglig producent som dock inte sticker ut något speciellt när det gäller viner från Les-Saint-Georges är Régis Forey. Dagen till ära ska vi dricka hans tolkning av den bästa vingården i Nuits-Saint-Georges och årgången är 2008. Ska man få full effekt av vinerna från vingården rekommenderas normalt en sisådär 10-15 år innan korkskruven får tala, men man måste ju få testa. Dagens vin är 2008 Nuits-Saint-Georges 1er Cru "Les-Saint-Georges", Domaine Forey.

Det trevliga med det här vinet är att näsan liksom flyttar en från det jordiga och rustika Nuits-St-Georges till mer elegans à la Vosne-Romanée, precis som det kan vara för denna vingård. Så är det i alla fall i min näsa.

Här svämmar det över av en söt Pinot-kryddig rödfrukt bestående av trädgårdsbär som hallon och jordgubbar. Kryddigheten är orientalisk och finmaskig och lyser av dyra, eleganta fat. Visst finns här lakrits, körsbär och en hel del annat gottigt som växer med värme och luft, men lyxen ligger i den svala doften och då är det en lysande sniff.

Smakmässigt är det samma visa när det gäller frukten. Den är söt och fin men hålls uppe av en bra syra som skapar drickvänlighet. Motpolen är en ekbehandling som än så länge lämnar grova spår av ekrost och rätt grova eller råa kryddor. Smakmässigt alldeles lysande till kvällens köttbit, men som sipparvin behöver det ännu rätt många år i den mörka källaren.

Totalbetyget är att det är en riktigt bra flaska för att vara från Nuits-St-Georges och att vinet kommer att kunna bli strålande när eken är fullt integrerad om några år.

Jean-Marc Roulot - en av perfektionisterna

Jean-Marc Roulot hade i yngre år siktet inställt på en karriär inom filmbranschen och det var faderns för tidiga bortgång 1982 som ställde saker på ända. Nu har Jean-Marc tillsammans med systern Michèle sedan länge full kontroll på Domaine Roulot, något som innebär att Jean-Marc kan sticka iväg och leka lite i filmbranschen igen.

Det vi vinälskare ska vara glada för är dock att Jean-Marc ville axla ansvaret på firman, något han gör med bravur. Det är till och med så att en tidigare riktigt bra kvalitet har blivit ännu bättre sedan Jean-Marc tog över. Det är ett minutiöst arbete i vingården som ger grunden till detta och den andra "nymodigheten" är att vinerna numer buteljeras efter 16-18 månader och inte 12 månader som förr. Normaläget är 12 månader på fat och resten på rostfria tankar, något Jean-Marc kommit fram till ger det bästa uttrycket i vinerna.

Det pratas hela tiden om stjärnor och rising stars när det gäller producenter, men den här gången stämmer det på pricken. Jean-Marc Roulot tillhör definitivt den mycket lilla skara vitvinsproducenter som sticker ut ovanför alla andra. Sedan är det bara en fråga om tycke och smak om man gillar Roulots renhet, Lafons rikedom eller något annat.

Idag ska vi dricka något kul och enkelt, nämligen firmans Aligoté. Vinet är 2009 Bourgogne Aligoté, Domaine Roulot.

Min absolut första tanke när jag doftar på vinet är den doft som kommer från de skålar fyllda med citronvatten som man ibland har när det vankas skaldjur. Självklart menar jag då doften efter att man doppat ner sina skaldjursfingrar några gånger.

Här finns hav, ostronskal och andra dito, samt en dusch citron. Sen finns där en lätt doft av toastig ekrost och smör som bara ger lite trevnad.

I munnen har vi att göra med ett vitt vin som är rent, enkelt och rättframt. Det har en lätt syra och en tendens att bara slinka ner som är påfallande. En smeksam citrus, lite inlindad i honung, päron och lätt smörig fetma gör att det helt enkelt bara går att gilla det här. Inte stort på något sätt, men förbaskat lätt att ta till sig och uppskatta. Mums!

Nu får det nog vara nog

När jag beställer vin brukar jag ofta slänga med en eller ett par chansningar jag inte vet något, eller väldigt lite om, och det kan ju innebära vilket resultat som helst när man dricker det. Ikväll handlar chansningen om ett vitt vin från Saint-Aubin, närmare bestämt från vingården "Les Murgers des Dents de Chien". Normalt brukar viner härifrån vara av rätt bra kvalisort då vingården tillhör de bättre i byn. Kommer vinet sedan från en vitvinsfamilj med ägor i nämnda by, Chassagne-Montrachet och Puligny-Montrachet så börjar man ju hoppas.

Läser man sedan vad trion Denis, Didier och Bruno på Domaine Larue strävar efter så är det att terroir ska visa sitt uttryck i vinet, och då känns det ju bra så långt i alla fall. Sen läser jag vidare att deras "Les Murgers des Dents de Chien" har följande karaktär:

"sparkling appearance with green highlights"

Näääää.....vad är detta? Låt oss kolla! Ja vinet är förresten en 2010 Saint-Aubin 1er Cru "Les Murgers des Dents de Chien", Domaine Larue.

En lätt svullen näsa har lite problem att sära på doftintrycken idag, men visst känns helhetsbilden igen. Min bakgata, barndomens lekplats eller nåt.....nästan. Äpplen och citrus är väl huvudfiolen och den får snabbt påfyllning av honung, smörfetma och rökig mineral. Ett helt OK doftintryck....alltså. "So far so good".

Sen ska det ju sörplas lite och smakas av och vad upptäcker man då? Jo, en spritsighet....SPRITSIGHET. Det ska INTE finnas något sådant i viner från den här vingården.....inte vad jag någonsin upplevt i alla fall. Fortsätter man smaka av så är det blommor och citrus som fyller munnen och tanken tar mig till bersåviner från typ Rully. Nu finns för all del en angenäm mineraldusch på slutet, men det här känns helt fel för både området och klassificeringen.

Vi övergår till att dricka det som ett läskande vårvin och då gör det sin sak helt OK, men som kompis till pilgrimsmusslorna blev det inte en klockren träff. Nu vill jag att nästa flaska fasiken ska leverera.

Tjänaren är död, länge leve tjänaren

Ett av de viner som jag under många år haft bulkvis av hemma är Savigny-Les-Beaune fråm Domaine Maillard. Den årgång vi bokstavligen har klunkat i oss under något år har varit 2006. Ett vin som för mig har varit enkel burgundisk drickbarhet definierad. I lådan återstod nu senast två flaskor och jag tänkte visa upp drickbarheten för några personer och då hade det hänt. Mognadsspöket hade slagit till. För vissa viner med ungdomlig fräschör och drickbarhet vill man inte att det ska hända, utan att det där härliga och ytterst drickbara vinflödet bara ska bestå.

Då övriga personer inte druckit vinet tidigare hade de ingen referens och kunde inte riktigt förstå varför jag blev lite "tjurskallig". Nåväl, vinet är fortsatt helt OK, men ett annat vin och den sista flaskan åker nog ner i strupen som en avlöning.....eller så glömmer jag medvetet bort den.

Vilken tur då att det finns en annan årgång som numer slåss om uppmärksamheten och vill vara det nya rättesnöret för enkel burgundisk drickbarhet. Samma vin, men årgång 2008 tar tacksamt över stafettpinnen och den lilla fadäsen med mognaden av årgång 2006 är redan bortglömd. Nu ska jag glädja mig åt detta ett par år innan jag gissar att årgång 2010 får ta över.

Tjänaren 2006 är död, länge leve tjänaren 2008. Har du möjlighet att testa så gör det.

Mogna druvor och tydlig ek

Ta några stora skopor Belland, blanda med två rågade matskedar Morey och ut kommer ännu en av alla dessa Morey-domäner. Mixen består av Sophie Belland, sprungen från Santenay och Vincent Morey, son till en viss Bernard Morey, och här pratar vi Chassagne-Montrachet i bröstmjölken.

Med en bas bestående av fin vitvinsmark från Bernard så kom Sophie och adderade lite Santenay och annat och helt plötsligt har vi att göra med en firma som förfogar över dryga 14 hektar. Här finns alla möjliga vingårdslägen från en lite Grand Cru-skvätt i Bâtard-Montrachet till regionvin för Pinot, Chardonnay och Aligoté.

Jag har aldrig druckit något från denna domän tidigare och läser mig till att stilen för deras vita är aromatiska viner med mogen frukt och en fyllig kropp. Låt oss testa då.....ja vinet är förresten en 2009 Chassagne-Montrachet "Vieilles Vignes", Domaine Vincent et Sophie Morey.

En floral och gulfruktig doft med citrus som vapendragare står mot fetma, ek och lätt rökig mineral. Mer flyktigt fångas slanggurka, melon och grape upp av en väldigt undersökande näsa.

I munnen har vi att göra med ett vin som både kyssts av eken och byggts av ett druvmaterial som känns rejält moget. Det innebär en syra som redan nu är inlindad i en lätt oljig fetma, något som stjäl rätt mycket av upplevelsen då det dämpar den frukt och syra som ändå finns. Fett, honungsmättat och med en känsla av alkoholgenomslag är lite trist att skriva, men så är det. Till och med mineralsvansen får en dänga av årgångsfettet. Synd!

Jag är inte ekfobiker på något sätt, men om eken lyser igenom på fel sätt, som här, så är det rätt tråkigt. Trist, för jag trodde mer på det här vinet.

Geantet-Pansiot köpt av ny fransk leverantör

Sedan 1954 har famljen Geantet sysslat med vin i Gevrey-Chambertin. Det började med Att Edmond Geantet brukade Fru Pansiots 3 hektar och sedan dess har firman utökats och sonen Vincent har tagit över hela ruljansen. Han började 1982 och blev ansvarig 1989. Numer finns även hans son, Fabien, med på ett hörn och successionen känns säkrad.

Från ursprungliga 3 hektar har domänen, Geantet-Pansiot, växt från 3 till 12 hektar. Ägorna finns mestadels i Gevrey-Chambertin, men det finns också Village-lotter i Marsannay och Chambolle-Musigny. Portföljen sträcker sig från enklaste regiondruvor till finaste Grand Cru (Charmes-Chambertin).

Här låter man sunt bonnförnuft råda och säger sig vara anhängare av lutte-raisonée. Det blir lite svavel och koppar, men oftast inte mer än så.

När de bonnförnuftiga druvorna har plockats sker en noggrann sortering. Inte mindre än fyra sorteringar ska druvorna passera innan Vincent är nöjd. Sen blir de kall urlakning, varm (upp till 35 grader) jäsning...och efter lite ytterligare pillande har vi must som landar i flaskor.

Druvorna till dagens vin är hämtade från Chambolle-Musigny och vinet är 2010 Chambolle-Musigny "Vieilles Vignes", Domain Geantet-Pansiot.

Den första doften i upphällt glas var ta mej sjutton helt knuten, lite grand som en muskelknut som behöver värme och massage för att ge med sig. Vi byter ut massagen mot tid i karaff, tid i flaska över natten och återigen tid i glas. Sakta, men säkert, börjar en sötaktig rödfrukt breda ut sin mantel över doften och eken bryter loss del efter del av doftkryddor, men nog sjutton står någon och håller emot rätt hårt. Visst är det ungt och man kan inte förvänta sig doftmirakel, men snälla, bjussa på liiiite mer, tack.

I munnen är det en blandning av sura bär som körsbär och vinbär som samsas med sina söta kamrater. De syrliga bären tillsammans med den ungdomliga syran leder just nu kraftigt på poäng, samtidigt som den beska delen av eken leder över den mer finstämda kryddigheten. Tanninbettet är sådär lagom bitigt just nu och skulle må bra av att slipas ner lite.

Det här är ungdomligt bångstyrigt och lite i obalans, men det känns som om det kanske finns en vettig potential undangömd och som gör att några rygglägesflaskor inte vore så dumt. Sen finns ju så mycket annat, så jag passar. Vill se mer vad årgång 2010 kan prestera först.

Flaskan är förresten köpt av Exception Vins, en leverantör med en riktigt bra utbud av Bourgogner. Den enda nackdelen är att de kostar en del att plocka hem flaskorna.

I längtans tider

Nu har producentbokningarna inför Bourgogne-resan trillat på plats ganska så väl. Om inget strular så besöker jag minst följande firmor:

• Alain Gras
• Heresztyn
• Mongeard-Mugneret
• Dujac
• Camille Giroud
• Dupont-Tisserandot
• Lafarge
• Arnoux-Lachaux
• Javillier (endast caven)

Jag gissar att bilen kommer att fyllas med en del gottigt från dessa, och även från Fichet, Lamy, Boillot och lite andra. Något annat från 2010 jag inte borde missa?

En annorlunda provning - lite som ett Kinder-ägg

Så var det då dags för vinprovning på hemmaplan med gänget från Munskänkarna. Det brukar vara kul, intressant och lärorikt och självklart blint. Nu hade turen kommit till undertecknad att välja tema och efter en hel del fnulande löste det sig riktigt bra.

Med inspiration från bloggen "Brooklynguy's Wine and Food Blog" och hans återkommande inlägg "You be the Sommelier" blev temat att utifrån en presenterad maträtt gissa vilken typ av vin som skulle serveras och efter det även prova vinerna blint och att gissa igen. Som belöning fick man sedan även en maträtt att prova vinet till, för att bedöma matchningen. Lite som ett Kinder-ägg, tre överraskningar i en.

Först ut för att sätta an tonen var gårdagens bloggade vin, 53:an från Meursault....och JA, vi kom i stämning direkt. Efter det var det fyra rätter och sex viner och av rent praktiska skäl hann jag inte ta några noteringar då köket tog en rätt stor del av tiden. Nedan följer dock upplägget och en del funderingar på vägen.


Förrätt ett - Ceviche - Tärnad hällefilé (blåkveit) marinerades i stora mängder lime tillsammans med chili, vitlök och koriander. Det balanserades upp med lite salt och socker. Till servering blandades detta med blancherad grön sparris.

Gissningarna? Det gick rätt fort för deltagarna att enas om att det borde komma en Riesling i glasen. Ingen mer specificering än så. Väl avsmakat landade sedan de flesta gissingarna på en Mosel-Riesling.

Facit: 2010 Rausch Kabinett, Zilliken. Fungerade utmärkt och sötman i vinet rundade av både den rejäla syran och det lilla chilibettet. En ganska enkel kombination att gissa sig till och en matchning som verkligen fungerar i realiteten. Mer om vinet....kolla här.


Förrätt två - Soppa på Karl-Johan - Förberedd dagen innan blev det så dags för en soppa på Karl-Johan. Då jag blev ombedd att skicka receptet till deltagarna återskapade jag det och det följer nedan. Små portioner för 8 personer.

• Blötlägg kanske 60 gram Karl-Johan och låt den bli lite mjuk. Pressa ur vätskan och lägg åt sidan.
• Smörfräs ett par finhackade schalottenlökar och en finhackad klyfta vitlök i smör (dumt att snåla). Löken ska mjukna och inte brynas.
• Tillsätt svampen och låt det gotta ihop sig några (5-10) minuter på medelvärme.
• Häll över ett par deciliter vitt vin och en halvliter grädde.
• Koka upp och låt puttra någon minut och smaka av med salt, vitpeppar och svampfond.
• Mixa soppan slät med en stavmixer och passera genom något passade, Sil är lite väl finmaskigt. Sen tillbaka med soppan i kastrullen.
• För att balansera upp beskan tillsatte jag sedan lite gele (krusbär) och ett par matskedar sherry.
• Slutligen tunnades soppan ut med lite mjölk till rätt konsistens

Och just ja, till soppan serverades varsin brödstång (levain) som stektes i smör och olivolja och kryddades med salt och örter.

Gissningarna? Här var jag mest i köket, men gissningarna jag fångade upp var Pinot Noir och Gamay på den röda sidan och Chardonnay och Sauvignon Blanc på den vita. Det fanns säkert fler och till en sådan soppa kan man ju välja lite och lyckas rätt bra.

När vinet hade serverats hade merparten till slut landat i Chardonnay och även i Bourgogne.

Facit: 2006 Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Folatières", Domaine Hubert Chavy. Ett väldigt lent och balanserat vin som är i ett väldigt bra drickläge. Den lite feta lenheten tyckte jag tog bort det lilla av beskhet som fanns i soppan, men vinet kanske skulle vunnit på att bjuda på lite mer syra för att stå upp mot soppans fetma. Dock, återigen en bra matchning i sin helhet med soppa bröd och vin. Brödet tillförde en lite annan textur som nästan behövdes mot fetman....kanske det räddade upp den lite låga syran? Mer om vinet....kolla här.

Några som hade Zilliken kvar i glasen tyckte att den matchade soppan ännu bättre än det avsedda vinet. Så kan det gå som glad amatör :-)


Huvudrätt ett - Anka med råraka och rödvinsreduktion - Några skivor ankbröst, en liten råraka, ett par gröna sparrisar och en rödvinsreduktion som tack och lov gjorts dagen innan.

Gissningarna? Här var det liksom inget snack egentligen. Kanske lite väl uppenbart att en Bourgogne-älskare skulle välja Pinot Noir. Men vad säger egentligen druvan om vart vinet, eller i det här fallet vinerna, kommer ifrån?

När vinerna fanns i glasen gick diskussionerna rätt livliga runt bordet och gissningarna gick åt flera håll, men ofta landade man ganska rätt. När jag tipsade om att inget vin var från Europa föll bitarna på plats och länderna spikades. Snyggt.

Facit: 2006 Escarpment Pinot Noir och 2006 Russian River Valley Pinot Noir (Cuvée Alyce), Walter Hansel.

Båda vinerna funkade kalasbra till maten och inledningsvis var det lite svårt att skilja ut kvalitetsskillnaden. De kom rakt från källaren på 12 grader. Med luft och några grader kändes det rätt tydligt vart det barkade hän. Escarpment tycktes vika ner sig lite och Hansel bara växte. Till slut var det inget snack om vilket vin som tog hem flest röster. Mer om vinerna....kolla här och här.


Huvudrätt två - Lammkorv med gräddkokta bönor och glacerad lök - Sista rätten för kvällen var min egen favorit. Det var en stekt lammkorv, en korv min sambo köper via en arbetskamrat, vars son gör italienska korvar på kvällarna som extraknäck. Korven serverades med cannellini-bönor kokta i buljong och grädde och till det pärllök och vitlök som förvällts och därefter glacerats i smör och honung innan de fick snabbt fick puttra i en kraftig kalvbuljong innan uppläggning.

Gissningarna? Nu var det väldigt mycket stök i köket och stämningen vid bordet hade hoppat upp ett par nivåer. Att då fånga upp gissningarna var lite svårt, men det chansades nog mest brett på den här maträtten. Här hörde jag gamla världen och nya världen och även både rött och vitt...rosé? Själv hade jag tankarna på lite rustik och bonnig matlagning från Franrike eller Italien, men som såklart kunnat landa på helt andra håll.

Med vinerna i glasen och efter lite sniffande, smakande och diskussioner så prickades i alla fall glas två till en italiensk Nebba. Gott nog. Glas ett placerades lite bredare i mestadels södra Frankrike.

Facit: 2006 Gigondas "Valbelle", Chateau de Saint Cosme och 2003 Barolo, Massolino. Efter tidigare lena och slanka viner så var det då dags för motståndsrörelsen att visa vad den kan bjuda på, ja tanniner alltså. Två rejäla matviner som i min smak fungerade kalas till maten då de gräddkokta bönorna tog ner dem på jorden och gjorde det till riktigt lyckade matchningar. Som solitärer, när jag kunde andas ut efter allt köksbestyr, var de lite för "tuggiga" för min smak. Jag har dock ett gäng Valbelle i källaren och om jag nu glömmer dem i några år så kan de nog landa riktigt bra. Mer om vinerna....kolla här och här.

Summa summarum ett väldigt roligt tema, men där arrangören får rikta in sig på att få allt att fungera och fördela tiden mellan kök och matbord. Tur då att det kan serveras bonusviner både före och efter :-)

En Meursault från 1953 - då håller man tummarna....

Redan 1457 fick Hospices de Beaune (HdB) sin första donation av vinmark och sedan dess har den "seden" fortsatt och patienter eller deras släktingar har över tiden donerat och donerat vinmark eller pengar till HdB och numer äger man runt 60 hektar mark runt om i Bourgogne. Läs allt om HdB här.

En kul sak som utmärker de viner som tillverkas på druvor från dessa donationer är att de har ett extra namn, nämligen Cuvée följt av namnet på donatorn. En sådan cuvée är "Cuvée de Bahèzre de Lanlay". Denna blandning kommer från vingården Charmes i Meursault, hälften från Charmes dessous och hälften från Charmes dessus.

Namnet kommer från Louis de Bahèzre de Lanlay, en man som 1884 efterlämnade sin förmögenhet till HdB. Dessa pengar användes till att bygga en avdelning för kirurgi och ett ålderdomshem.

Efter den lilla bakgrunden är det dags att prata vin. Håll i dig för nu blir det en snubbelåkning i etiketteri. Vinet är 1953 Grands Vins des Hospices de Beaune, Meursault "Charmes", "Cuvée de Bahèzre de Lanlay", Patriarche Père & Fils. Puuuuh!

Ett alldeles strålande vackert vin med bärnstensfärgad åldersskrud. I övrigt inga direkta noteringar då historiens vingslag och njutning i stunden fick råda, men vinet var perfekt bevarat med en udd syra kvar och i övrigt alldeles lysande i sin mognad. Lätt andäktig blir man när ett riktigt gammalt vitt vin är så bra bevarat.

Tänk vad en chansning på 59 Euro kan ge för utdelning. Inköpt från WeinArt.

Ny årgång av förra årets överraskning

Förra årets överraskning för mig var nog de röda vinerna från  Domaine Jacqueson i Rully. Vid den första bekantskapen öppnade jag flaskan direkt från källaren och häpnade över den omedelbara drickvänligheten med en härlig balans mellan sötfrukt, kryddor, silkighet och avslipande tanniner.

Nu har så nästa årgång av vinet landat i källaren och det ska bli ytterst intressant att se hur Jacquesson har lyckats denna årgång. Upphällt och klart i glaset finns 2010 Rully 1er Cru "Les Cloux", Domaine Jacquesson.

Same procedure as last year, P & P vid 12 grader.

Mums, här bjuds direkt vid poppandet på en härligt sötfruktig och Pinot-kryddig doftbild. Jordgubbar, hallon och lakrits vävs samman med ruskigt fint hanterade fat som ger en busbra kryddighet. Förbaskat lyckad sniff för i sammanhanget beskedliga 16 Euro.

Samma visa är det i munnen med bonus av en pigg syra och redan nerslipade tanniner. Tillskottet är en liten beska av eken som mer är en randanmärkning och som lite ryggläge ordnar till. Annars är hela stoppningen sötaktigt pigg med fräsch frukt och lakritstouch. Drickvänligt som sig bör, med ett kanske lite rumphugget avslut som lämnar kvar lite mineral och fruktsötma.

Bankar pannan i bordet och upprepar, 16 Euro, 16 Euro.....vad mer ska man säga? Läckert och enkelt och en bekantskap som definitivt kommer att finnas i källaren framöver.

Några droppar Bourgogne hos Prime Wines sortimentsprovning

Det är en hyperhektisk vinvecka i Stockholm just nu. Det verkar nästan finnas hur många evenemang som helst i vinkalendern. Ett av de jag har besökt är Prime Wines sortimentsprovning på Moderna Museet. Jag testade mig näst intill igenom allt, men doftade väl som vanligt lite djupare ner i glasen när det var droppar från Bourgogne i dem.

I Prime Wines sortiment ingår de dugliga vinmakarna Vincent Girardin och Francois Mikulski och det var dessa droppar som granskades lite extra.

På den röda sidan fanns tre enklare viner, varav två från Girardin och ett från Mikulski. Vinerna från Girardin var 2010 Cuvée Saint-Vincent Rouge och 2007 Santenay 1er Cru "La Maladière". Enkla, lätta och hyfsat billiga viner som kan användas som insteg för den som vill testa på röd Bourgogne. Snart vill man dock upp på stegen och landa i doften hos Mikulskis 2007 Volnay Santenots. Här har vi en härlig doftbild där lätt sötaktig rödfrukt får samsas med Pinot-kryddor, animalier, jord och sous-bois. Här kunde jag dofta ganska länge. I munnen landar ett välgjort vin med bra syra och lite bett i tanninerna: Frukten och stoppningen i övrigt är dock lite för lätt i både mittparti och avslut.

Som väntat är det en helt annan sak på den vita sidan. Girardin visar återigen att basvinet 2010 Cuvée Saint-Vincent Blanc är ett riktigt bra instegsvin för vit Bourgogne. Här finns alla beståndsdelar man kan kräva på den här nivån. Bra frukt och syra, lätta drag av honung och några stänk mineral. Enkelt att köpa och enkelt att gilla för de flesta. Sen smäller det till ett par snäpp upp på skalan när 2007 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Morgeot" får bjuda upp till dans. Här finns en exemplarisk Chassagne-rökig mineraldoft som bildar huvudsaklig doftbild där gulfrukt och citrus tränger igenom efter ett tag. Smakmässigt är det ung och frisk frukt med bra bett i syran och därefter en snygg övergång till ett grustag bymineral. Gott, fast kan bli snäppet bättre med ytterligare källarvilla.

Mikulski vill ju inte vara sämre och på bynivå dracks en 2007 Meursault som erbjuder fin Meursaultitet med citrus, smör, honung och mineral. Gott i munnen var det också i sin rena stil med bra syra, fetma och mineral. Återigen händer det såklart en del med nästa steg och än inte lika mycket som hos Girardin. Det som nu är i glaset är 2007 Meursault 1er Cru "Genevrières". Lite djupare, fetare och godare med en större komplexitet helt enkelt.

Kul och gott. Problemet var dock temperaturen på vinerna som gjorde dem lite orättvisa och bedömningarna blir kanske därför inte helt korrekta. Oavsett detta kommer jag definitivt att köpa nån flaska av Girardins Chassagne-Montrachet.

Tack till Prime Wine för en trevlig tillställning.

Mellanvin finns det?

Ibland öppnar vi ett vin mitt i veckan, utan tanke på att det ska passa till nån mat och utan egentliga förhoppningar om någon större upplevelse. Ett vin bara för att det ska vara lite vin helt enkelt. Det behöver väl inte vara svårare än så?

I de lägena är det kul att dricka lite okända och enklare saker och hålla tummarna för att de ska bjuda på en god, kul eller intressant upplevelse. Ibland däremot så landar man i att vinet är korrekt gjort, helt OK, men inte mer än så. Ja, lite av ett mellanvin......

....och varför denna inledning då? Joooo, för att vi precis har upplevt ett mellanvin och det var 2007 Santenay 1er Cru "La Maladière", Domaine Albert Ponnelle.

Doftmässigt har vi att göra med en syrlig rödfrukt som består av en blandning av lingon och körsbär, lite tjoff från eken med kafferost och mörk choklad, samt lite lätta dofter av violer, löv och höst.

I munnen finns en tydligt markerad syra som driver på den syrliga rödfrukten rejält. Tanninstrukturen ger ett lätt behagligt motstånd. Smakmässigt återkommer rödfrukten, lakrits och lite örtighet och till sist ett avslut som lämnar kvar lite uttorkande mineral och jordighet.

Så långt allting gott, men det klickade inte, det tryckte inte in några knappar eller tjöt i några trumpeter. Helt enkelt ett OK vin som inte sticker ut på något sätt och som inte levererar på 1er Cru-nivå idag. Gääääsp!

Ren pur Chambollsk drickglädje

Ibland skapar en liten sniff av ett vin sådana sensationer så det bildas lätta rysningar i kroppen och ett fånigt leende sprider sig över ansiktet. Så var det när jag för ett par dagar sedan andades in en sensuell, sötfruktig, kryddig och elegant Chambollsk parfym. Jag vet inte hur det är med er, men när ett vin från Chambolle-Musigny lyckas få alla delar på rätt plats så trollbinder doften en totalt. I mitt tycke blir kanske till den mest åtråvärda doft som människan har lyckats tillverka.

Nu lever kanske inte smaken fullt upp till allt som utlovas i doftbilden, men visst är det ändå ett praktexemplar med härliga jordgubbar och hallon som samsas med sötlakrits och den mest finmalda indiska kryddblandning du kan tänka dig. Precis innan mineralerna tar vid så lägger sig kryddorna åt sidan, samtidigt som en skopa gurkmeja ger en viss ton av bitterhet.

Till saken hör att vinet upplevs ungt och livligt med ungdomliga syror och slipade tanniner och det känns som om detta bara kommer att bli bättre. Shit så bra.

Vem sjutton är det som kan göra sånt här och det med ett druvmaterial hämtat från Village-klassade lotter?

Från ungefär 1982 har det varit en viss herr Christophe Roumier. I början samsades han med fadern, men i takt med att vinerna blev bättre och bättre fick Christophe hela ansvaret på Domaine Georges Roumier. Här har vi att göra med en vinmagiker, så säger mina smaklökar och så säger alla som säger nåt. Det är liksom ingen tvekan.

Från firman skapas en del lite tråkigt dyra Grand och 1er Cruer, men det finns vin även för oss andra. På regionnivå och bynivå är priserna anständiga och det går tom att få tag på 1er Cruer med någorlunda prisbild.

Vill du läsa mer hänvisar jag dig till Burgundy Report.

Vilket vin var det då? 2005 Chambolle-Musigny, Domaine Georges Roumier.

2000 Bourgogne Blanc, Maison Leroy

En kort notis om ett av källarens basviner som jag visst inte har bloggat tidigare. Jag köpte på mig en radda röda och vita av årgång 2000 från Maison Leroy för något år sedan och öppnar en flaska lite då och då.

Igår och idag har vi följt utvecklingen av en flaska vitt. Den öppnades igår till lätthalstrade pilgrimsmusslor som åts stående med skirat smör och flingsalt medan huvudrätten bereddes. Det var en kalasbra match, helt klart. Vinet som dracks är förresten en 2000 Bourgogne Blanc, Maison Leroy.

Noteringarna är dock från dag två, då vinet faktiskt upplevdes som ännu ett snäpp bättre än dag ett.

Fruktbilden är lite lätta drag av persika och väldigt moget gult äpple, samt en honungsaktig citrusdoft, lite åt lemon curd-hållet. Sen finns här en härlig doft av mineral som drar kraftigt åt ostron och vått grus.

I munnen får man en lätt honungs- och smörfet kropp som snygg balanseras upp av att citrus och en tydlig syra tränger igenom. En balans som ligger väldigt bra i munnen. Mineralerna är härliga och jag pendlar hela tiden mellan grus och ostron, och kan inte bestämma mig för vad som smakar mest eller bäst.

Jag förvånas varje gång när jag öppnar upp en av dessa flaskor från 2000. Överdelen av korken är alltid svart och har ett lager som antyder mögel, men när korken är borta, flaskan avtorkad och vinet finns i glaset tycks det bara bli bättre och bättre med åren. Tur då att det finns fler flaskor kvar.

Kristi Himmelsfärdsdag i Beaune

Nu börjar planeringen inför årets Bourgogne-resa sakta att ta form efter en hel förmiddag vid datorn. En räcka producent-kontakter är tagna och nu ska det läggas ett pussel för att få till provningar och annat på plats.

En kul nyhet för mig, ja lite beroende på hur vädret blir, är att man Kristi Himmelsfärdsdag kör en vandring bland vingårdarna utanför Beaune. Det är åtta kilometer till fots med start vid Hospices de Beaune och sedan ut bland rankorna.

För att man sedan ska må bra finns där fem stopp med musik, olika maträtter och självklart en drös vin, serverat av vinmakarna själva. Planen är att stoppen ska ha kött, fisk, kött, ost och dessert, i den ordningen, och ett antal passande viner såklart.

Förra året fanns bl.a. föjande vinmakare representerade ute på fälten:

• Albert Bichot
• Boillot
• Bouchard
• Chanson
• Chateau de Chorey-Les-Beaune
• Joseph Drouhin
• Camille Giroud

Är du på plats så säg till så går vi ihop ;-)

2008 Pommard 1er Cru "Clos de Verger", Fernand & Laurent Pillot

En intressant by i Côte d'Or är Pommard. Det är väl ofta så att viner härifrån är kraftiga och fylliga med en bra dos tanniner och att de kräver lång lagring. Det är alltså viner som behöver lång tid på rygg för att uppvisa det Pommard verkligen kan uppvisa, men som ofta öppnas alldeles för tidigt och som gör att Pommard-magin uteblir. Intressant är det då kanske att det finns Pommard-viner som är tillgängliga redan i sin ungdom, men som då inte alltid kanske riktigt räknas till de mest bytypiska av viner.

Sen finns det viner som nästan kan kallas byatypiska i sin eleganta och lätta tillgänglighet. Ett sådant vin kan exempelvis komma från en vingård utmed ån, nämligen från Clos de Verger. Till saken med denna vingård hör att det finns åsikter som gör gällande att den inte borde ha någon 1er Cru-klassificering alls, trots att delar av den har det och andra delar inte.

Nåväl en producent som finns tillgänglig här hemma och som gör vin från denna vingård är Fernand & Laurent Pillot.

Idag dricker vi 2008 Pommard 1er Cru "Clos de Verger", Fernand & Laurent Pillot.

Här pratar vi en lätt floral, sirlig doft av de finaste röda bär man kan tänka sig. Då pratar vi smultron och jordgubbar. Till det en väldigt fint hanterad ek med sandelträ och orientkryddor som första bekantskap, men där kaffe och choklad också pockar på uppmärksamhet. En liten målarlåda kombinerad med mint och eukalyptus har faktiskt också smugit sig in från hörnet. En kul doft helt klart. Pommardkänsla? Nope.

En härlig söt jordgubbs- och hallonfrukt med lite apelsinzest är de frukter som ger sig direkt tillkänna i munnen. Här finns också en uppsjö av olika små smaker. Det är ett drag av vanilj, några små örter, känslan av tobak, och defiintivt ett nymalet kaffepulver och lite kakao. Sa jag viol och sötlakrits?

Tanninerna är små, men ger ett svagt lite grepp. Syran är ung och bär upp vinet kalasbra. Den avslutande lilla örtigheten, beskan och mineraldraget skapar till sist ett bra leende.

Gott är det definitivt och väldigt drickbart idag, men inte är det ett vin jag blint skulle placera i Pommard. No way!

2002 St-Aubin 1er Cru "Les Frionnes", Domaine Hubert Lamy

När man inte vill slita för hårt på plånboken och ända vill dricka hyfsat bra vit Bourgogne brukar det funka att rikta blicken mot St-Aubin. Fortfarande lever man i skuggan av de stora vitvinsbyarna som ligger bredvid, ja alltå Meursault, Puligny och Chassagne....och med skugga menas förstås även en trevligare prisbild.

I St-Aubin finns ett antal 1er Cru-vingårdar som kan leverera riktigt trevligt vin och det gäller både vitt och faktiskt även rött. En vingård där både Chardonnay och Pinot Noir växer sida vid sida är Les Frionnes. Jag har bara prövat rött från Gerard Thomas från denna vingård och det är väl inte direkt något större vin eller något jag skulle rekommendera, men vita viner från bland annat Marc Colin och Hubert Lamy kan ju få mungiporna att peka uppåt.

Vingården sluttar åt sydost och lutningen är rätt hyfsad här, samtidigt som läget är rätt skyddat. Det som talar emot läget är att mesoklimatet är lite kallare här än på andra håll, något som kan påverka druvornas mognad.

Idag dricker vi som du förstår en flaska från just Frionnes och det från det klassiska året 2002. Vinet är 2002 St-Aubin 1er Cru  "Les Frionnes", Domaine Hubert Lamy.

Smörfetma, honung, gula frukter från äpple till tropikerna och såklart citrus. Det känns som om jag har vandrat in i den här gränden otaliga gånger nu, med ungefär samma doftmönster. Visst finns här också en släng slanggurka, våta stenar och lite rök, men mönstret och beståndsdelarna känns igen.

Smakmässigt landar vi återigen i samma spegel som doften redan har varnat om. Det som tillkommer är en rätt tydlig grapebeska och ett svagt drag av metall. Ja, och sen har vi ju en trevlig syra som lyfter vinet, däremot är vinet lite glest i mittenpartiet och den lena textur och fetma jag brukar hitta hos Lamy finns inte riktigt där. Sen tappar vinet en hel del när temperaturen stiger, vilket definitivt inte är fallet med riktigt bra vita Bourgogner.

Ett helt OK vin för 24,50 Euro som det betingade hos Böhme, men de lite yngre årgångar jag druckit de senaste åren har levererat bättre.

Les Fairendes = La Boudriotte = Morgeot

Det där med att Bourgogne kan vara lite komplicerat läser man ju lite då och då och ibland stöter man verkligen på det ordentligt. Jag stod i källaren och velade mellan två flaskor från Domaine Ramonet och kände att det var på sin plats att verkligen kolla etikettreglerna för innehållet i flaskorna. Båda flaskorna var från Chassagne-Montrachet och på etiketterna stod Morgeot respektive Boudriotte.

För att börja någonstans så är Morgeot en väldigt stor vingård med burgundiska mått mätt. Totalt sett pratar vi dryga 58 hektar och det är den största 1er Cru-vingården i Chassagne-Montrachet. Intressant att notera är att detta kanske i huvudsak är rödvinsmark, men att det givetvis även skapas vita viner härifrån.

Vingården är uppdelad i ett antal climats eller lieux-dits som kan säljas under etiketten Morgeot. Dessa är:

• Les Boirettes
• La Boudriotte
• Les Brussonnes
• La Cardeuse
• Champs Jendreau
• La Chapelle
• Les Chaumes
• Clos Chareau
• La  Grande Borne
• Les Grands Clos
• Clos Pitois
• Ez Crottes
• Les Fairendes
• Francemont
• Guerchère
• Les Petits Clos
• La Roquemaure
• Tête du Clos
• Vigne Blanche

Av nämnda climats är det normalt sett endast La Boudriotte och Vigne Blanche som säljs under egen etikett, alla andra säljs som Morgeot. Är du med?

Till detta kan sedan läggas att följande climats kan säljas som La Boudriotte.....ja och även då som Morgeot och som sin egen climat, något som dock inte verkar ske.

• Champs Jendreau
• Les Chaumes
• Les Fairendes (Även Les Petit Fairendes)
• La Roquemaure

Tillbaka till flaskorna då. Jag valde att plocka med mig en Boudriotte, som för just Ramonet egentligen är en Fairendes. Visst är det liksom glasklart?

Och hur smakar en sådan svårdefinierad juice från en av de stora producenterna? vinet är 2006 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Boudriotte", Domaine Ramonet.

En bra doft stiger från glaset. Den är på något sätt fetmättad, likt en liten svag doft av smörstekta äpplen ripplade med honung som samsas med svag citruston och en rökig mineralitet. Sen finns här en liten, liten touch av persika och orientkryddor i en väldigt tilltalande helhet.

Munkänslan skvallrar direkt om kvalitet och elegans och samma beståndsdelar som i doften ger sig tillkänna. Återigen ett glas med ren skär drickglädje där frukt, sötaktig fetma och driven mineralitet samspelar till en härlig munkänsla och smak. Att sedan avslutet har lite fänkål eller anis och en liten skön blodgrape-twist innan sötfrukt och mineral ligger kvar gör att man bara gillar det än mer, trots att ett litet, litet alkoholgenomslag ger sig tillkänna vid ett par tillfällen.

Syran är dock lite på tillbakagång så det är nog dags att dricka ur inom hyfsad närtid om du har någon flaska som ligger.

En taskig vindag - Charlopin-Parizot vs de Bellene

I ett försök att rensa ut källaren på saker som kanske inte riktigt lockar fram pukor och trumpeter tog vi och lät korkarna ryka från två lite enklare flaskor. Dessa fick utgöra dryckjom till en middag med dubbla stekar och såser. Här bjöds lammstek och nötstek, samt rödvinsreduktion och gräddsås. En väldigt kalorifattig (NOT) puré på potatis och rotselleri fick binda ihop helheten.

I glas ett har vi 2008 Bourgogne "Cuvée Prestige", Domaine Philippe Charlopin-Parizot.

Här har vi en rätt skön arom av frisk syrlig frukt med körsbär och lingon i första rummet. Här finns också en fin doft från de rostade faten med kryddor och kaffe. Rätt enkelt och rakt på, men trevligt. I munnen är vinet slankt och syrligt och dugligt som vardagsvin, men det kräver mat för att blomstra lite och ger egentligen inte några intryck värda att skriva om.

I glas två finns 2008 Bourgogne Pinot Noir Vieilles Vignes, Domaine de Bellene.

En enkel doft av fatrost och syrliga bär som blir ännu enklare i munnen. Det här är helt enkelt inte speciellt bra (surt) och det finns inget som tyder på bättring heller.

Inte världens bästa vindag, men det är nyttigt att åka på sådana också, helt klart.

1999 Pommard 1er Cru "Les Pézerolles", Francois Parent

När Jacques Parent beslutade sig för att det fick vara nog med arbete i vingård och källare fanns det tre barn att lämna över till. Sonen hade i det läget kärat ner sig och tog sin beskärda del med sig och bildade eget med Anne-Francoise Gros. Döttrarna däremot tog på 90-talet över stafettpinnen och säkrar numer att familjen Parents namn lever vidare på vinetiketter år från år.

Arbetsfördelningen mellan systrarna är att Anne svarar för det tillverkande trollspöt medan Catherine står för det mer kommersiella. Det druvmaterial som Anne har att leka med kommer från 10 hektar egen vingårdsmark där basen såklart är i Pommard, men med lite andra fina komplement. För att få till en produktionsbulk gör firman även lika mycket négociant-vin som eget. Detta är dock på basnivå.

Dagens flaska är från början av systrarnas styre och det som dricks är 1999 Pommard 1er Cru "Les Pézerolles", Francois Parent.

Den första sniffen ur nyöppnad flaska känns underligt nog rätt ekbombad och tvär när man tänker på åldern. Jag låter då glaset vara rätt länge och vid återkomst lägger sig lugnet hos mig igen. Sniffen har kvar en gnutta ek, men fram har kommit en koncentrerad frukt (ungefär som hos Michel Gros, fast utan osmos-fusk) med drag av mognad och vissa puffar målarlåda. Till detta finns en animalisk doft som drar mot ruttnad och som kan tyckas oangenäm om man inte varit med om den förr. Där finns även även drag av läder och jord. En bonnadoft på sitt sätt.

I munnen finns en frukt som forfarande lever och som understödjs av bra syra och tanniner som ger viss strävhet. Smakmässigt är det körsbär i form av mörka bär och kärnor som spelar förstafiolen. Som understöd finns mer syrliga bär som lingon och tranbär som i förlängningen blir till en lätt grapeaktig beska. Med luft och värme tillkommer en liten fruktsötma, de syrliga bären hamnar i baksätet och tanninerna snörpar till rätt rejält.

Ett kul, men inte på något sätt stort vin, som håller många år än. Något som resterna från en två dagar gammal flaska i kylskåp borgar för.

En annat slags Pinot

Hej vad det går, ja då menar jag drickandet av andra sorters viner än Bourgogner. Det närmaste jag har landat "home base" på några dagar är en flaska från ett djupt hörn av min egen källare, nämligen en flaska från Kiwi-land, närmare bestämt från firman Escarpment. Jag köpte på mig ett par blandade lådor för några år sedan och nu börjar det nog bli dags att skörda tror jag.

Det vin vi plockade ur samlingen var en 2006 Moana, Escarpment.

Det här är färgmässigt definitivt betydligt tätare än mina vardags-Bourgogner och har en sniff som avviker en del från det jag är van vid, framför allt är det en fylligare helhet med tydliga animaliska drag, rätt tät frukt och i min näsa en väldigt tydlig pinjeskog som den doftar under den varma säsongen. Sen finns här vissa drag av mint och målarlåda. Inga fel på sniffen alls faktiskt.

I munnen är det ett väldigt lent vin, utan några som helst tanniner kvar. Syran bär fortfarande fram en levande frukt som även tillåter drag av lakrits, örter och tallbarr att kika fram. Viss mognad med drag åt jord och kött kan man också känna av och mot slutet finns ett svagt drag av askfat och en viss beska som bara känns trevlig.

Trevligt och gott och kul som lite omväxling till övrig Pinot.

2009 Meursault 1er Cru "Genevrières", Domaine Louis Jadot

Vid VinUnics provning av årgång 2009 från Louis Jadot tidigare i år så serverades det en flight med vita 1er Cruer och bland dessa var det liksom inget snack vilket vin som lyser klarast idag. Det var ett vin som jag då upplevde som perfekt tillgängligt i all sin elegans så det var bara att beställa sig några flaskor. Ikväll ska vi se om intrycket från senast består eller om något har hänt.

I glaset har vi ett av domänens egna viner och det är 2009 Meursault 1er Cru "Genevrières", Domaine Louis Jadot. Ett vin som förresten vinguiden Bettane & Desseauve utmämnt till bästa vita 1er Cru 2009 och det med betyget 19 poäng av 20 möjliga.

En förväntansfull näsa fångar in aromerna och jag kan bara nicka glatt och igenkännande. En rejäl dos ruskigt sniffvänlig mineral, några skopor lätt och fin citrus, lite honung och små stänk blommor och gula frukter. Ingen idé att tjafsa och leta mer, utan här ska drickas.

Smaken eller kanske mer känslan är ren skär elegans, balans och tillgänglighet. Här finns en underbart len citrus, en lite lätt och söt honungsfetma och en härligt stenig mineralitet. Det här vinet är så förbaskat bra redan idag att det blir svårt att hålla fingrarna borta från övriga flaskor. För min smak är det här så skönt balanserat och ligger helt rätt i munnen att flasknivån sjunker sjukt fort. Jag och sambon är överens, det här är skitbra.

2007 Vosne-Romanée 1er Cru "Les Rouges du Dessus", Alain Burguet

Efter tio års praktisk skolning hos sin pappa och hos domaine Tortochot så etablerade Alain Burguet sin egna rörelse 1974, den fick namnet domaine Alain Burguet. Här har det genom åren drivits en kompromisslös hantering i vingård och vinanläggning och filosofin är att låta naturen ha sin gång i största möjliga mån. Målet är ärliga viner med tydlig terroir-karaktär.

Denna inställning till arbetssättet utövar Alain, eller numer mest hans söner Eric och Jean-Luc i den klassiska byn Gevrey-Chambertin, där Alain under sin hyfsat korta gärning blivit ett aktat namn. Det enda problem Alain och sönerna har är väl egentligen att det är så förbaskat dyrt att anskaffa egna vingårdar så andelen egenägd mark är endast 3,5 hektar. Till det kan läggas ytterligare drygt 4 hektar som de hyr på olika sätt. Sist, men inte minst driver de en liten négociant-verksamhet på försök.

Dagens vin kommer från négociant-verksamheten och är en cuvée från Vosne-Romanée. Vinet är 2007 Vosne-Romanée 1er Cru "Les Rouges du Dessus", Alain Burguet.

Shit, näsan har börjat poppa igen av någon slags småförkylning och det påverkar sniffandet. Nåja, det är som det är och här känns ändå rätt tydliga dofter av ren och fin frukt. Ett bra samspel mellan mogna, röda hallon och en lättare variant av körsbär. Som motpol puffar eken på med kaffe och choklad, och allt binds ihop av en slags trevlig och söt kryddighet. Väldigt trevligt, men kanske en gnutta för mycket ek.

I munnen finns grunden till ett ljuvligt vin. Det är en väldigt ren och fin frukt, uppbackad av en ungdomlig syra som gör att vinet har en "slinka ner fort som sjutton"-karaktär. Eken är dock inte fullt ut integrerad än, utan gör sig lite väl mycket påmind tycker jag. Det finns dock frukt, syra och tanniner som bäddar för att några år på rygg kan ge ett alldeles lysande vin.

Ett gott vin idag men ryggläge rekommenderas om man ska få ut full effekt.

April, April DRC

Klippt från Wineberserkers och ursprunligen publicerat i Decanter:

Every few hundred years or so is an event that shakes the Burgundy landscape--the development of cork, the classification of vineyards--and now the landscape itself. In a bizarre marriage of technology and finance, the Domaine de la Romanée Conti (DRC) has literally moved an entire vineyard, throwing the INAO into a furor.

Over the last week, using giant earth movers developed by the mining industry, at great expense, DRC has moved its entire monopole vineyard La Tache about 50 kilometers north to the unheralded town of Ensov. Claiming that the French concept of terroir includes not only the land but also the weather, DRC attorneys argued before the INAO arbitration board that climate change and global warming had altered the immutable terroir and that it was necessary--to preserve the vineyard--to move it north, to a cooler clime akin to prior history.

However, DRC moved the vineyard in the stealth of night, claiming that it was done merely to minimize traffic disruption, though others maintain it was to thwart any attempts to prevent the translocation. Using giant earth movers that could dig to depths of 40 meters, the entire 7.5 hectare vineyard was moved in a caravan of pieces that were reassembled in Ensov. March was chosen since the vines were inactive. A DRC spokesman compared the act to moving a sleeping baby to another bed, where it wakes up, unchanged in personality, but refreshed.

Anticipating losses of up to 5% of their vines due to the mega-transplantation, co-owner M. Aubert Villaine noted that DRC long ago had increased its vine density to account for these predicted losses. M. Villaine opined that terroir must at all costs be respected and noted that DRC had already secured land further north in anticipation of yet another vineyard migration in the future. "L'endroit change, donc le terroir ne change jamais," M. Villaine told French reporters.

It is widely anticipated that, as costs of earth-moving technology decrease, more Burgundy domaines will be moving north to preserve their terroir. DRC is hoping to complete over the next few years the relocation of its other holdings.

2009 Rully, Moret-Nominé

-Vik hädan vinter, vik hädan.....

Det verkar inte spela någon roll vilka besvärjelser man uttalar, aprilväder är aprilväder och vill man ha vår verkar det som om man får ta genvägen via tallriken eller glaset. Gillar man Bourgogne kan ett alternativ då vara att leta sig söderut till Rully i Côte Chalonnaise där man ofta producerar vita viner som är lite enklare och ska drickas unga. Gemensamt för många av dem är även att de har ett tydligt floralt drag över sig som ger lite känsla av vår. Jag kommer ihåg första gången jag drack ett lite bättre Rully-vin rätt tydligt. Det var från Vincent Girardin och det definierade bersåvin från Bourgogne för mig. Enkelt, floralt och gott som sjutton i all sin enkelhet.

Idag ska vi testa vad David Moret på Domaine Moret-Nominé kan prestera och om det ger våren någon skjuts i rätt riktning. Moret-Nominé är en liten och ung (1999) domän och négociant som gör vita viner från vingårdar ägda av Nominé-sidan, samt av inköpta druvor. Ägorna tycks finnas i bättre områden som Chassagne, Puligny och Meursault, medan en del inköpt kommer från enklare appellationer. Vill du testa något så kan man i Sverige köpa en del av fimans urval via privatimport från Swedish Brand.

Idag dricker vi 2009 Rully, Moret-Nominé.

Åhå, här är det lite grand som om någon extraherat trädgårdsfloran och fångat den i glaset, attans vad det doftar blommor och i synnerhet drar det åt fläder, men också åt mer beskdoftande gröna stjälkar. Lite som när man gnider en prästkragestjälk mellan fingrarna och tar en sniff. Sen har vi ljusa frukter och lite citrus och som avslutning en liten puff av rökig ekdoft.

Smaken är fylld av syra och citrus som blandas med blommor, frukt och lite honungssöt fetma, men sen bryter beskan igenom rätt ordentligt. Ett litet snäpp för mycket i min smak. Sen är vinet helt enkelt för glest i stoppningen och tappar en hel del i avslutet. Totalt sett lite blekt.

Nja, ett hyfsat dugligt bersåvin, men inte mycket mer än så. Då rekommenderar jag betydligt hellre ett prov från exempelvis Domaine Jacqueson.

Årgång 2010 i ett enda ord

Ett antal vinmakare försöker summera årgång 2010 i Bourgogne i ett enda ord. Självklart svårt, men också intressant.

Del ett

Del två