2006 Louis Boillot "Les Evocelles" - en besvikelse

När Lucien Boillot 2002 delade upp sitt företag, Domaine Lucien Boillot et Fils, i två delar och fördelade det mellan sönerna Louis och Pierre, så tog Louis med sig sitt nya pick och pack till sina bopålar i Chambolle-Musigny. Det är nämligen där han bor tillsammans med Ghislane Barthod som han även har sonen Clément tillsammans med. Det intressanta med det här förhållandet är att även Ghislane driver en förstklassig domän, separat från Domaine Louis Boillot & Fils.

Något som skiljer Domaine Louis Boillot. från många andra familjeföretag i Côte d'Or är att ägorna är någorlunda lika fördelade mellan Côte de Nuits och Côte de Beaune. Det normala är annars oftast en stor tyngdpunkt åt endera hållet. Ägorna uppgår till runt 7 hektar och innehåller inga Grand Cruer, men en räcka 1er Cruer och bra Village-klassad mark.

En av de Village-klassade lotterna i Gevrey-Chambertin vinifieras separat från övriga lotter och det är druvorna från Les Evocelles som behandlas med det lilla extra. Anledningen till det är såklart att just den vingården ligger bra till och har bra jordmån och nästan sägs nå 1er Cru-nivå.

Idag häller vi upp juice från denna vingård och på flaskan står att läsa....2006 Gevrey-Chambertin "Les Evocelles", Domaine Louis Boillot & Fils.

Med risk för att låta som en upprapande och upprepande papegoja.......jag dricker ju mest Bourgogne....så fångar näsan upp körsbär och hallon, en tydlig rostton med orientkryddor och en tydlig stenkross.

I munnen känns frukten väldigt tydligt, men sen är det nästan som om alkoholen lite döljer kryddorna och mineralerna. Lite konstigt då det inte alls är alkoholstarkt, men så är ändå känslan.....lite alkoholhetta. Strukturmässigt finns där en bra syra och trevliga tanniner, men det jag återkommer till i klunk efter klunk är ändå alkoholförnimmelsen. Det är väl lite så att man fastnar i ett spår och har svårt att släppa det.

Vinet går att få tag på för 385:-, men jag kommer definitivt inte att köpa på mig fler. Det är helt enkelt inte värt pengarna i min bok. Som vinupplevelse föredrar jag snarare gårdagens vin från Prieur-Brunet och det kostade 23 Euro......

Att ta tempen mitt i - 2006 Santenay 1er Cru Maladière, Prieur-Brunet

Efter ett par dagar fyllda med vin från alla möjliga håll än Bourgogne så blir suget efter en rustik och rätt enkel flaska burgundisk Pinot Noir väldigt påtaglig. I den kvava Stockholmsvärmen får man dock se upp så inte värmen "dödar" de rara dropparna, utan man får se till hela tiden hålla dem svala. Små skvättar hyfsat ofta och in med flaskan eller karaffen i kylen däremellan är ett sätt att rädda situationen.

Ikväll har jag korkat upp en flaska 2006 Santenay 1er Cru Maladière, Domaine Prieur-Brunet. Det kommer från vingården La Maladière som ger viner som är rätt kraftiga och täta och som kan ha en "köttig" känsla.

En av de bättre leverantörerna av vin från vingården är just Domaine Prieur-Brunet. Med den struktur som finns i deras variant från vingården skapas viner som ofta gör sig bra att dricka runt 8 till 10 år gamla.

Hur smakar då vinet lite såhär drygt halvvägs då?

Det har en rätt tät och körsbärdominerad doft som lyfter ur glaset. Kompisen hallon finns såklart med på ett hörn och det gör även doften av faten. Med lite vilja plockar jag upp blandade kryddor, anis och en begynnade sous bois, men körsbären med en anstrykning av alkohol (konjak?) kommer på klar förstaplats.

Känslan i munnen är att här finns en hel del mer att ge. Den initiala rödfrukten klyvs rätt fort i riktigt ordentliga och sträva korn av tanniner. Här snörps munnen till rätt rejält, men på ett trevligt sätt. Förutom frukten och dess levande syra känner man tydligt att det byggs upp något mycket mer elegant i bakgrunden. Här kan man ana sötlakrits, viss silkighet och lite mineraler.

Att vänta en handfull år till kommer att göra om det här vinet till något helt annorlunda och säkerligen godare och mer elegant, men det är alltid kul att ta tempen så här mitt i livet och vinet funkar definitivt redan idag.

Vinet kostade 23 Euro och levererar väl i viss överkant idag med potential till mycket mer.

2006 Vosne-Romanée, Sylvain Cathiard

Idag dricker vi vin från ännu en i raden av typiska Bourgogne-domäner, du vet en rätt liten sådan som gått i arv i ett antal generationer och där sönerna (mestadels) tar över stafettpinnen efterhand. Dagen till ära har vi att göra med en domän som grundades på 1930-talet och där dagens lysande stjärna tog över 1986. Han får numer hjälp av sig son Sébastien och vi nog kan känna oss trygga över att domänen fortsätter den inslagna banan.

Domänen jag skriver om är Domaine Sylvain Cathiard och mannen är alltså Sylvain Cathiard. Vi har att göra med en firma som sköter hantverket på traditionellt vis och som är ytterst noggrann i alla led. I vingården praktiseras "lutte raisonée" med allt från plogning med häst till att i största möjliga mån undvika kemikalier. I källaren sker inga hemligheter utan här sker jäsning med naturjästen, ingen klarning eller filtrering. I övrigt gör man väl ungefär som man "alltid" har gjort, men är samtidigt flexibel i hantverket.

När det kommer till ägandet av vingårdar så är det ett hyfsat antal, men lotterna är så små att totalinnehavet landar på drygt 4 hektar. Merparten av druvorna växer i Vosne-Romanée och Nuits-St-Georges, med toppar som Romanée-St-Vivant och Les Malconsorts.

Druvorna till dagens vin är hämtade från Village-klassad mark i Vosne-Romanée och vinet är 2006 Vosne-Romanée, Sylvain Cathiard.

Här får vi en del smått och gott i doftväg som ramar in och fyller ut basen som mestadels är rödfrukt och då främst av körsbär.  Det finns dock en del andra roliga dofter som rödbetor och apelsiner tillsammans med de typiska Pinot-faten med allsköns kryddor. En begynande ålder visas av en liten touch av sous bois och lite, lite jordighet, men dessa är knappt märkbara.

Smakmässigt har vi återigen röda bär med mest körsbär, men också en del hallon. Dessa bärs fram av en fortfarande levande syra. Till detta finns kryddor i form av några mindre drag av pepparkvarnen och en dos blandade örter. Som slutkläm erbjuds en viss jordighet, mineraler och en del småsträva tanniner.

När tid och luft till slut fått göra sitt börjar det skönjas lite av den sensuella silkiga Pinositet jag vill ha av en bra Vosne-Romanée och då börjar såklart sötman märkas och kryddorna får sällskap av lakritsoner. Tänk vad luft kan göra med ett vin.

Betyget ändrades över kvällen från gott och välgjort, men inte riktigt prisvärt, till att landa i riktigt gott och faktiskt nog värt pengen på 499 kronor. Jag tror dock ändå jag hoppar över fler inköp.

Pierre-Yves Colin-Morey - Rackarns gott

Att vinkunnande går arv, och i vissa fall skapar talanger som tar det bästa av arv och miljö, är något av en sanning. Om man då tar och skaffar sig en pappa som är Marc Colin, gifter sig med dottern till Jean-Marc Morey och skaffar sig "rådgivare" i stil med Roulot, då har ett frö såtts antar jag.

Lägger man därtill ett hårt arbete och några intrycksgivande år på vingårdar i Frankrike och på vingårdar på andra kontinenter, så kan man ju snabbt inse att fröet får gödning. Att sedan ta ansvar som vinmakare hos faderns domän, Domaine Marc Colin, från 2001, samtidigt som man etablerar en négociant-verksamhet......point taken?

2005 ville Pierre-Yves Colin-Morey ta ett steg vidare och fick då en fjärdedel av faderns vingårdar till att bygga vidare på. 2006 kom så hans första helt egna årgång under egen etikett, och vilken årgång sen. Han lyftes redan då fram som en coming star eller whiz kid och på den vägen har det fortsatt. Lovorden och betygen är strålande och vinerna är i mitt tycke något av det godaste och mest intressanta som finns i Chassagne-Montrachet idag.

Portföljen betår idag av drygt fem hektar egen mark och ytterligare tre från vilka han köper druvor. Av druvorna tillverkas nästan uteslutande vita viner och merparten är från lägen i St-Aubin och Chassagne-Montrachet.

Dagens vin hämtar vi från Chassagne-Montrachet och det är en 2007 Chassagne-Montrachet "Les Embrazées" 1er Cru, Domaine Pierre-Yves Colin-Morey. En liten privatimport från Moestue. Redan flaskan med den strikta etiketten och lackningen gör att man förväntar sig något litet extra.

Som en doftpelare reser sig två dominerande dofter. Å ena sidan rejäla mängder citrus i form av citron och å andra sidan en rejält rökig och kalkig mineralitet. När näsan har hämtat sig finner jag också små spår av rostade fat, äpplen och lätt smörig honung, men citrus och mineral är huvudnumren.

Väl i munnen formligen exploderar det av kaskader av citrus och syra i en rejält ungdomlig stil. Avslutet eller snarare eftersmaken å andra sidan formligen trycker på mineralgaspedalen. Här får man spänna fast säkerhetsbältet och bara följa med i de extremt tydliga uttrycken. Visst finns det spår även av honung, smöriga fat och viss gulfrukt, men det är mer som en fotnot.

Ge det här pubertala syrapaketet några år i ryggläge och ut kommer det att komma något än mer lysande än det som bjuds på idag, det märks tydligt på utvecklingen i det sista glaset som sakta rundas av mot ett ljuvligt harmoniskt och balanserat håll, hela vägen in till det rumstempererade kaklet. Det är nästan så att jag undrar om jag är partisk när det gäller viner gjorde av Pierre-Yves, men satan i gatan vad goda de är.

När allt är i balans, Les Folatières från Domaine Hubert Chavy

Puligny-Montrachet tillhör i min mening definitivt de områden som producerar druvmaterial till några av de bästa vita viner som finns att tillgå. Här finns några av de mest namnkunniga vingårdarna i världen med Le Montrachet i spetsen, men det finns även en räcka 1er Cru-lägen som ofta ger riktigt bra viner och ett sådant är Les Folatières.

Vingården är den största 1er Cru-vingården i området och uppgår till 17,65 hektar. Till detta räknas även de små separata områdena Au Chaniot, En la Richarde och Peux Bois.

Till de producenter som gör vin härifrån kan nämnas Olivier Leflaive, Vincent Girardin och D'Auvenay, men i glaset idag finns ett vin från mindre namnkunniga Domaine Hubert Chavy. Vill du läsa mer om producenten kan du läsa mitt tidigare inlägg eller ett nyligen publicerat inlägg på Burgundy-Report.

Dagens vin är alltså en Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Folatières" och årgången är 2006.

Redan från första sniff slår det mig hur allt liksom verkar hänga ihop och har integrerats till en helhet. Visst finns här dofter av frukt som jag vill få till gula mogna äpplen och mjuka saftiga päron och till det sötaktiga dofter av honung, nötter, smörkola och kolabönor. Ovanpå allt detta finns även en dammig matta av smågrus och vägdamm, men allt är hopbyggt till en sammetslen doftskrud som för sig som en helhet. Väldigt lockande och inbjudande.

Väl i munnen bjuds på en smekning där frukten, nu kompletterad med lite gurka och en len citrus, har byggt ihop sig med sötsaker som honung och smöraktig fudge. Och bara för att allt ska bli riktigt bra så övergår svansen i en litet anslag av grapefrukt och tydliga mineraler. Riktigt, riktigt snyggt och riktigt, riktigt gott, och jodå, det finns en syra som gör att smekningen ändå har ett liv i sig.

Just det här vinet blir nog inte bättre än så här.

Pralinernas Rolls Royce - Caprice och Tentation

Jag var precis och hämtade en laddning praliner jag beställt och måste bara tipsa om att de finns. Pralinerna det handlar om är flaggskeppen från chokladhuset Neuhaus, alltså pralinerna Caprice och Tentation.

De två pralinerna har en historia som går tillbaka till 1958 då de togs fram till världsutställningen i Bryssel. Mannen bakom dem är Adelson De Grave, d.v.s. dåtidens chokladmästare på Neuhaus. Namnet på pralinerna tillskrivs dock sonen Pierre som fick namnförslagen av en viss Brigitte Bardot.

Ruskigt goda i all sin enkelhet. Läs mer hos producenten och köp här.

2005 Beaune 1er Cru Grèves, Chanson Père & fils

Domaine Chanson Père et Fils grundades så tidigt som 1750 av Simon Verry, då under namnet Maison Verry. Familjen Verry anlitade efter ett antal år familjen Chanson för att hantera verksamheten och sålde sedan hela surven åt dem 1847. Ur detta skapades alltså Domaine Chanson Père et Fils.

Genom detta uppköp, kombinerat med de vingårdar som familjen redan ägde och vissa ytterligare uppköp skapades en hyfsat stor eller riktigt stor domän (45 hektar egen mark idag) som överlevde som familjeföretag till 1999 på Familjen Marion som äger Champagnehuset Bollinger köpte företaget.

Bakgrunden till det är att vinerna hade kvalitetsproblem och företaget tappade p.g.a. detta i förtroende och respekt. Meningen med familjen Marions intåg var helt enkelt att förbättra kvaliteten på vinerna till den potential som finns i vingådarna. Resultatet har inte låtit vänta på sig utan nu är kvaliteten riktigt bra.

Bland ägorna finns bl.a 25 hektar 1er Cru-mark i Beaune, varav i runda tal 2 hektar i Les Grèves, varifrån dagens vin kommer. Vinet är 2005 Beaune 1er Cru Grèves, Domaine Chanson Père & fils

En kompakt rödfrukt bestående av hallon och körsbär av nästan lite syltigt snitt kombinerat med lite rosor och rostade fat som bjussar på kaffe och lite fudge. Sen tillkommer doften av ett nyinköpt läderskärp och örter, där pepparmynta är mest framträdande.

Intrycket i munnen inleds med en frisk smak av körsbär som sakta skalas av och då fångas en bukett av smaker där lakrits och örter är väldigt tydliga, medan hallon och mineraler viskar sin närvaro och det kalla svarta teet dyker upp från ingenstans. Allt detta är uppbackat av ganska nerslipade, men ändå väldigt närvarande tanniner och en klar, hög syra.

Ett bra helhetsintryck där både doft och smak är riktigt bra, i synnerhet smaken. När jag precis ska klicka på publicera så tar jag de sista dropparna och nu har tobaksblad kommit fram i doften och smaken har fått en sötaktighet som gör att det här är svårt att motstå. Tumme upp!

2008 Morey-St-Denis från Dujac - Jag borde ha väntat

Dörren till hemmet öppnas upp och en man ropar glatt "Rosalind, Jag är hemma nu" i bestämd riktning mot köket. I korsdraget som skapas när dörren öppnas, möts dofter av två olika världar. Det är dofter av hemtagna nybakade kakor som gifter sig med örter, vin och annat från köket.

En scen som mycket väl kan ha tillhört vardagen hos familjen Seysses, där Louis bar med sig kakor hem från sitt företag i kakbranschen och möttes av dofter från sin stora passion i livet, nämligen mat och vin.

Vad händer om man växer upp i en sådan familj och omgivning, jo antingen tar man väl direkt avstånd eller så blir man extremt positivt påverkad. För sonen Jacques gällde det senare och förutom att hjälpa pappa Louis med kakorna var han tvungen att ta språnget från att bara njuta i hemmet. Jacques nöjde sig nämligen inte med att dricka vad andra framställt, utan inledde 1967 en karriär inom vinnäringen.

Basen i hans firma blev uppköpet av Domaine Marcel Graillet i Morey St.Denis (1967). Arealen var bara 4,5 hektar, men vingådslägena var riktigt bra. Genom ytterligare uppköp av mestadels prima mark har domänen expanderat och är nu ungefär 3 gånger ursprunglig storlek.

Lite kuriosa är att när Jacques namngav sin domän så gjorde han det enligt följande; Domaine du Jacques -> Dujac.

För närvarande pågår generationsväxling och sonen Jeremy tar över mer och mer tillsammans med frun Diana och brodern Alec. Samtidigt som detta sker så ökar kvalitetsmedvetandet ytterligare från en redan hög nivå. Vi kan med säkerhet känna trygghet i att den kommande generationen kommer att skapa lika fina viner som hittills.

Vill du läsa mer om domänen finns det massor skrivet på exempelvis producentens hemsida, på Bugundy-Report och hos Bergmans Bourgogne.

Nu över till dagens vin som är en 2008 Morey-St-Denis, Domaine Dujac.

Här har vi en rejäl doftutveckling över kvällen som inleds med en enkel men fin Pinositet som byggs av en rödfrukt bestående av hallon och körsbär och som blandas med dofter från fatrostningen så att tankarna tar en till orienten. Med tid kommer nya aromer och snart släpps anis och örter fram, och när tid och luft verkligen fått verka så träder det fram söta toner som börjar lova silkighet i texturen. Sniffvänligt värre är vad det är.

Väl i munnen är det tydligt att vi har att göra med en ungdom. Det är en frisk rödfrukt som kämpar lite med en grön touch av besk örtighet. Frukten bärs fram av en bra dos syra och trycks sedan bort av beskan i sällskap med små avslipade, men ändå motsträviga tanniner.

Inledningvis känns det som om mittpartiet saknar lite koncentration, lite som om vinet inte har byggt ihop sig än. Under kvällens gång tillkommer drag av sötaktig kryddighet som jämnar ut lite av beskan och som med en brygga av kryddorna och sötlakrits får vinet att hålla ihop bättre från nos till svans, men det når ändå inte riktigt ända fram.

Slutsatsen är att vinet är ett snäpp för ungt än så länge för att riktigt visa sin potential. Ge det tid och beståndsdelarna kommer att bli ett riktigt bra vin. Det är kul att testa redan nu, men har du någon flaska skulle jag råda dig att vänta några år innan du drar korken.

Förresten, vinet är såklart skitgott redan nu. Allt annat är detaljer.

Pinot Noir från Grekland - Kan det funka?

Jag provade och köpte en del trevliga viner på Kreta tidigare i somras och som ett sista spontaninköp, lite på chans, plockade jag åt mig en flaska Pinot Noir. Flaskan kommer från Alpha Estate, en firma som ligger belägen i Regionen Makedonien i Norra Grekland, närmare bestämt i området Amyndeon och dess högplatå.

Odlingarna här ligger på mellan dryga 600 och dryga 700 meter över havet och tillhör Greklands svalaste områden för vinodling. Här på högplatån har Alpha Estate sin vingårdsmark och producerar viner från ett flertal inhemska druvor och även från mer internationellt kända sådana. Ett av vinerna som produceras görs på Pinot Noir och det är den juicen som finns i glasen idag.

Vill du veta mer om producenten ska du kolla här. För mer om grekiska viner läs de trevliga blogginläggen på Wine Virtuosity eller så tar du tjuren vid hornen och kollar här.

Över till vinet som är 2007 Alpha Estate Pinot Noir. Det här blir min debut när det gäller Grekisk Pinot Noir, så jag är lite extra nyfiken.

Det första doftintrycket är en combo av hallon och körsbär, men här finns också katrinplommon och en fin fatbehandling med en god doft av mörk choklad. Det som slår mig är att efter ett tag så känns doften lite tunn, nästan vattnig, men annars är den ganska trevlig. Inget sniffvin dock.

I munnen finns en rätt fräsch rödfrukt, uppbackad av en fullgod dos syra och små, miniatyrer till tanniner. I grund och botten ett trevligt vin, men samma sak som i doften så håller inte frukten emot tillräckligt och vinet upplevs lite för tunt. Det är dock lättdrucket, och om man bara dricker det, utan att hålla på och "prova" det, så är det definitivt ett trevligt vin att dricka. Det tappade dock väldigt mycket med höjd temperatur så karaffen fick stå i kylen så att drickvänligheten behölls.

Summa summarum så funkar det definitivt att dricka och jag är faktiskt positivt överraskad av mitt spontanköp. Det kostade 15 Euro och når nog fram till att det nästan kan anses prisvärt, i alla fall är det nära. Kul!

Ibland klickar det liksom inte

Redan mot slutet av medeltiden, runt 1350, slår en familj ner bopålarna i Bourgogne. Där har de residerat sedan dess och självklart sysslat med en mängd olika saker, men den historia som intresserar mig mest inleddes på 1830-talet då en man vid namn Bernard började släktens bana inom vinnäringen.

Bernard hette Bichot i efternamn och genom att avla söner och passera kunskap och ansvar genom generationsleden har domänen Bichot överlevt till dags dato. Idag är det den sjätte generationen som bär ansvaret och det görs av Albert Bichot.

Det intressanta med Bichot är kanske mest att man är en i Bourgogne-mått riktigt stor producent med ungefär 100 egna hektar och ytterligare 50 hektar som vinifieras. Det här görs inom ramen för en familjeägd verksamhet och än så länge lite i skymundan av de andra stora domänerna/negocianterna.

Mer om anledningen till detta och vart man kommer ifrån och är på väg kan du hitta på Burgundy-Report och hos producenten. Själv är jag mest sugen på att ta mig en sipp eller två av dagens vin som är en 2007 Pommard, Maison Albert Bichot.

En rätt trevlig doft med skogshallon mot en svag fond med andra bär som jordgubbar och körsbär. Här finns också lite peppar och örter, samt en lätt rostkänsla från faten.

I munnen återkommer hallon och körsbär och vissa drag av smörkola och annat från faten. Syra finns och tanniner likaså, men från mittpartiet och framåt så upplever jag att frukten inte bär och det blir lite väl tunt. Det liksom försvinner ut i intigheten och lämnar endast kvar lite smågrus som påminnelse. Inget som slår an några strängar hos mig alltså. Ett jaha-vin....om man nu kan definiera viner som sådana.

Bra vitt till bra pris från Devevey

Efter att ha arbetat några år med att sälja viner hos Becky Wasserman (Le Serbet), återvände en viss Jean-Yves Devevey till familjeföretaget och började där en strävan att skapa bra viner med små medel, eller snarare från enkla vingårdslägen.

I början kom druvmaterialet endast från byn där familjeföretaget och vinanläggningen fanns, nämligen Demigny, men Jean-Yves har sedan dess adderat vinmark och har numer 6 hektar att leka med och driver även en négociant-verksamhet med inköpt material.

I portföljen finns en hel del mark på regionnivå och firman tillverkar både röda och vita generiska Bourgogner, men även vissa vingårdsbetecknade viner på regionnivå. Ett sådant vin kommer från singelvingården Les Champs Perdrix. Vingården ligger i Pommard, närmare bestämt i Nantoux. Ett område där marken är väldigt dominerad av kalksten.

Druvorna till vinet plockas såklart för hand och selekteringen är minutiös. Musten får tillbringa styva året på ek, varav ca: en fjärdedel är nya. Dags att smaka.....

En rätt tätt packad, men samtidigt väldigt fräsch citrusdoft med vissa tropiska inslag och aningens honungssötma är huvudspåret. Sen ger sig faten också till känna, men bara som en snygg fond, och slutligen bjuds det även på viss smörighet.

Smaken går i samma tecken med en frisk citrussmak med en pigg syra därtill. Mittpartiet visar upp en lite lenare, mer viskös sida där den lilla smörigheten adderar till det gottiga. Sedan dyker det upp en härlig grapefrukt och massor av mineral i slutklämmen.

Ett gjutet vardagsvin som verkligen levererar bra Bourgogne för pengarna (174:- BS). Ett vin det säger "Sluuuuurp" om helt enkelt.

Instegsvin från Château de Chorey

Runt sekelskiftet 1800/1900 köpte den första i raden av vinmakare från familjen Germain en négociant-verksamhet som gick under Maison Poulet Père et Fils. Senare köptes Domaine de Saux, Château de Chorey och annat smått och gott in, så att vi idag har landat i en firma som förfogar över 17 hektar vingårdsmark. Firman är såklart Domaine du Château de Chorey med sidoverksamheten Le Négoce Benoit Germain.

Idag drivs firman av Benoit Germain som började jobba med pappa Francois 1989. 1999 fick Benoit själv ansvara för sin första årgång av viner och sedan 2004 bär han huvudansvaret. Vinerna från den här producenten klassas i huvudsak som bra, men utan att tillhöra det yppersta toppskiktet. Coates ger bl.a. en stjärna av tre möjliga i betyg.

Har du vägarna förbi Beaune ligger det trevliga slottet ungefär 3 km därifrån och kan vara värt ett besök, mest för att Côte d'Or inte direkt är översållat med trevliga slott.

Nåväl, över till vinerna.....sightseeing får vänta. Från vingårdarna som i huvudsak ligger i Chorey-lès-Beaune, Beaune, Savigny-lès-Beaune och Aloxe-Corton gör en blandning av röda och vita viner i spektrat från Lägsta nivå till Grand Cru. Det som kanske mest sticker ut är att firman fortfarande gör ett flertal 1er Cru- cuvéer, d.v.s. medvetet blandar 1er Cru-lägen på samma sätt som man länge har gjort inom familjen. Det som ska testas här idag är dock det röda instegsvinet, nämligen 2009 Bourgogne Rogue, Domaine du Château de Chorey.

Idag bjuds vi på en ganska koncentrerad rödfrukt med hallon, men framför allt surkörsbär som stiger från glaset. Här finns också en doft som för en till medelhavets skogs- eller buskområden, du vet de där varma dofterna av örter och pinje som finns lite överallt under en medelhavssemester. Som en extra dimension kommer fint rostade fat och en chokladdoft som pendlar mellan kakao och ljus choklad (hmmm).

Smakuplevelsen är ung och fruktdriven och här pratar vi mest körsbär. Frukten acccentueras av ett riktigt driv i syran som övergår till små, men tydligt motsträviga tanniner. Lite i bakgrunden finns också en del av den sötkryddiga silkigheten á la 2009 som jag definitivt gillar.

Sammantaget ett väldigt lättdrucket vin, som det är svårt att inte tycka om redan nu, men som säkerligen kommer utveckla sin Pinositet över de närmaste åren. Det kostar 199 spänn så drick någon nu och låt någon ligga kan vara ett tips, för det är värt att prövas. Inte riktigt i nivå med Sylvain Pataille, men ändå trevligt.

Vin från en svunnen domän och en lysande vingård

Idag ska jag dricka min första och kanske sista flaska från Domaine Daniel Moine-Hudelot, ett vin köpt helt och hållet på vinst och förlust. Daniel Moine-Hudelot är en producent som jag inte har haft någon som helst koll på och efterforskningar ger inte så mycket vid handen. Det verkar dock helt klart ha varit en bra producent med prisvärda viner från bra lägen.

Portföljen bestod under glansdagarna nästan bara av ägor i Chambolle-Musigny med två Grand Cru-ägor i spetsen, nämligen "Le Musigny" och "Bonnes-Mares". 1er Cru-ägorna bestod av "Les Amoureuses", "Les Charmes" och "Les Feusselottes" och till dessa kan även läggas en del Village-klassad mark. Utöver Chambolle-marken fanns också en liten lott på 0.15 hektar i "Clos Vougeot".

Om jag har förstått det rätt så såldes firman 2008 till Patrick Landanger (Domaine Pousse d’Or) när ägaren Daniel Moine gick i Pension. Tidigare hade dock "Le Musigny" delats mellan domänerna Leroy och Drouhin-Laroze och ägan i "Clos Vougeot" hade sålts till Charlopin.

Det som ska drickas idag är ett vin från vingården "Les Amoureuses", en vingård som nästan verkar ge riktigt bra viner oavsett producent. "Les Amoureuses" är en 1er Cru-vingård som förutom till sin nuvarande, formella klassning nästan räknas som en Grand Cru. Den ligger bra till för uppgradering på skalan och det märks på priserna vad producenterna och vindrickarna anser. För dig som är intresserad av detaljer avseende vingåren hänvisas hit och hit.

Det som dricks idag är alltså en 2004 Chambolle-Musigny "Les Amoureuses", Domaine Daniel Moine-Hudelot. Nu håller vi tummarna och åker.......

Doftmässigt skvallrar hela intrycket om ålder eller kanske mer av mognad, vi har ju att göra med en 2004a. Här finns en unkenhet i form av en stinkande lövhög, fuktig jord och ruttnande kött. Mer upplyftande är kanske körsbärsfrukten som lyser ganska klart, men även den har fått viss ålder och uppvisar torkande tendenser. Mitt i allt detta skjuter ett doftspjut som andas målarlåda igenom och hjärnan går på högvarv och jag biter mig i underläppen och hoppas......

.....och all oro försvinner blixtsnabbt så snart druvjuicen lyckas vidröra alla mina små smaklökar och sända aromerna bakvägen upp i näsan i ett nytt försök till omdöme. Helt plötsligt är det ett annat vin. Här finns det kvar en tillräcklig syra som tillsammans med små, små avslipade tanniner skapar en bas att bygga vidare på. Dessa faller dock snart i glömska när lager på lager av en söt, silkig och kryddig, ja nästan parfymerad Pinositet á la Chambolle-Musigny svävar som en ande över helheten. Man kan leta och hitta nya, kryddiga nyanser hela kvällen, och doften följer sakta, sakta med och öppnar sig ända tills flaskan tar slut. Det här är skitsnyggt och fyllt av sensualitet och finess hela vägen, och det är lögn i helsike att tro att det går att spara några droppar till dagen efter.

Köpt på plats i Beaune för knappa femhundringen och den levererar definitivt för mer än det priset.
             

Alain Gras - rött från hundraåriga rankor

Vitvinskungen av Saint-Romain är en titel som med all säkerhet tillfaller en viss Alain Gras. Att hans vita viner är strålande kan jag och en del andra här i bloggosfären skriva under på, men frågan jag har ställt mig är hur hans röda viner håller måttet? Jag har aldrig tidigare testat dem och måste säga att jag har varit väldigt nyfiken ett längre tag nu.

Lika bra att direkt ge sig på det omtalade röda vinet från Auxey-Duresses. Det är omtalat av den enkla anledningen att rankorna är drygt hundra år gamla och av det jag har läst och hört är omdömena positiva. Vi öppnar alltså en flaska Auxey-Duresses, Alain Gras från den lysande årgången 2009 och dricker den både som solitär och till grillad, yoghurtmarinerad (indiska kryddor) kyckling kompletterad med råstekt blomkål kryddad med blandade senapsfrön.

Först tjuvtar vi ett litet glas som små barn i en godisbutik och med det som facit häller jag upp vinet i karaff. Här behövs nämligen luft för att locka fram det som göms i den unga kroppen.....och vad hittar vi då?

Jo, definitivt ett fruktspektrum som spänner från klaraste hallon till mörkare körsbär som även slår an en ton av danskt marsipangodis. Här finns även fina fat med en svårbestämbar kryddighet och runt hörnet (var man nu hittar det i ett glas) skönjer jag även lite köttighet.

Munnen ger samma hallon och körsbär som i näsan. Kryddigheten har svaga, svaga spår av sötma och tar mig annars till en bazar i Delhi. Det mest tilltalande är dock strukturen med bra syra och trevliga tanniner, och är man lite snäll så hittar man början till en viss silkighet.

Det sammantagna intrycket känns lite ungt och oförlöst och inte alls så tillgängligt som de andra 2009or som har slunkit ner på senare tid. Jag låter övriga flaskor ligga minst ett år för här finns betydligt mer runt hörnet i form av potential.....ett vin i vardande helt enkelt.

Det som jag däremot inte kan förstå och finna är den extra dimension av koncentration som de 100-åriga stockarna borde visa upp, nåja vinet funkar och i synnerhet till de orientaliska kryddorna i maten.

Lite annat från Alain Gras som har testats under året finns här och här,

"La fête nationale française"

Om man nu inte är lagd åt det hållet att firande av vår kronprinsessa står högt på dagordningen kan man ju alltid skåla i lite rara droppar från Frankrike och fira lite med favoritvinlandet, dagen till ära.
Här hemma verkar vi ha landat i en semestrig normalrytm där nästan alla viner följs i två dagar, något som innebär att Frankrike idag hyllas med både fru Chardonnay och Herr Pinot Noir. Dagens inlägg behandlar endast det vita, så vill du läsa om rött från Alain Gras så får du hålla dig till tåls.

Det vita vin som ska testas är en helt ny bekantskap för mig. Det är från producenten Domaine Gerard Thomas, en herre från St-Aubin som i huvudsak gör vita viner och som gör det med båda sina döttrar. Det är en producent jag ofta står och velar kring då det mesta av hans produktion hittills har uppvisat samma smakprofil, nämligen en stor del "toasted oak". Kolla tidigare intryck här och här. Till hans fördel ska dock sägas att de billigare vita vinerna är helt klart prisvärda om man inte ryggar för en ordentlig dos ek. För mig finns det definitivt även plats för sådana viner, men jag vill ju inte att en producents hela produktion ska smaka ungefär likadant och det är lite av mitt intryck hittills.

Låt oss se vad dagens vin gör åt det samlade intrycket av producenten. Vinet är 2008 Saint-Aubin "Champ Tirant", Domaine Gerard Thomas.

Redan vid en första sniff upplever jag något jag aldrig upplevt med producentens viner, nämligen att eken inte breder ut sig i ett försök att dominera. Här får istället citrusen mest genomslag med både citron och grape. Nog kan jag också hitta lite gula äpplen och nyplockade, mogna och luddiga krusbär, och visst finns där även en dos ek, men det är långt ifrån normaldosen från leverantören.

I munnen kommer sedan attacken av citrus. Det är rejäla duschar citron som piskas runt tillsammans med en högst påtaglig syra.....och det funkar riktigt bra. Som någon slags påminnelse om vem som gjort vinet och var det kommer ifrån finns där också en smörig honungssötma och lite tendenser till vägdamm.

För mig är det här lite av "hallelujah". Det är det första vin jag dricker från producenten som inte skriker ek, utan som faktiskt bjuder på både druva och terroir. Jag skickade iväg en fråga till Frankrike för att kolla om producenten har lagt om sin fathantering, eller om detta vin hanteras annorlunda än de andra.......men inget svar än såklart, det är ju "La fête nationale française".

En sista upplysning är att vinet kostade 14 Euro i våras och för det priset är det ett formidabelt FYND! Kul att det billigaste som erbjuds är det bästa enligt min smak.

2008 Beaune 1er Cru "Les Grèves" - Bara gott

Igår var det lite firande med god middag, och den sista flaskan som öppnades på sluttampen var en 2008a av Maillards Beaune 1er Cru "Les Grèves". Min första ordentliga bekantskap med den årgången av vinet.

Doftintrycket var initialt lite ungdomligt diffust och anonymt, men vinet öppnade efterhand upp sig och visade upp fina kryddor och fat tillsammans med en frukt som jag fick till skogshallon, jordgubbar och även kanske lite spår av körsbär. Förutom det fanns vissa små drag av undervegetation och lite grusiga mineraler.

Det är i munnen det däremot händer saker. Här finns all den Pinositet jag önskar mig. Basen är en silkig och söt blandning av kryddor och mjuka, röda bär. Kärnan med syra och tanniner skapar en snygg kropp och tanninerna hänger med i svansen där det klirrar till av lite gruskorn.

Intrycken är måhända lite halvt påverkade av kvällens övriga viner, men vinet slog exempelvis undan benen på resterna av Camille Girouds Gevrey-Chambertin. Bara att buga och bocka för Maillards röda ännu en gång. I synnerhet som flaskan betingar 32 Euro. Dubbla tummar upp.

Camille Giroud innan Becky Wasserman och David Croix

I alla branscher finns det självklart olika sätt att driva sin affärsverksamhet. I Bourgogne hör det exempelvis till ovanligheterna att producenterna "håller" på sina flaskor och säljer dem, mogna och färdiga så att säga. Anledningen till det är såklart att det binder en hel del kapital som ligger låst i källaren. Ändå finns det producenter som helt eller delvis sysslar med detta. Ett av de mest kända namnen är kanske Maison Leroy, men extremen i sällskapet är nog ändå Robert Ampeau i Meursault som tydligt bygger sin affärsmodell på att sälja vin som verkligen ska vara redo att drickas. Lagringen har de själva skött på bästa möjliga sätt.

Samma modell användes hos Maison Camille Giroud innan Bernard och Francois Giroud tappade sugen och sålde företaget. För detaljer om övertagandet hänvisas till uppköparnas information.

Det visade sig över tiden att affärsmodellen inte höll för bröderna. Camille Girouds viner som var riktigt bra före 1980 eller nåt liknande, tappade sakta men säkert kvalitet. En riktig brytpunkt kom 1996 då pengarna de hade till att köpa must och druvor inte räckte till inköp från Grand Cru eller 1er Cru-lägen. För att göra historien kort så såldes nästan hela klabbet av firman i början på 2002 och då startade omdaningar av hela verksamheten och här hemma kan vi nu njuta frukterna av detta.

Den första årgång som uppköparna och deras personal med Becky Wasserman och David Croix i spetsen släppte var 2001. Den årgången bestod dock mest av must som hade köpts på fat, d.v.s. Davids påverkan på slutresultatet var inte direkt stor. Första egna årgång var alltså 2002 och då köptes knappt någon must, utan det var mest druvmaterial som gällde.

Hur står sig då viner från "de dåliga åren" i jämförelse med dagens eleganta viner från Camille Giroud? För att ta tempen på detta öppnades igår en flaska 2001 Gevrey-Chambertin som följs över två dagar.

Första dagen som nosen landar i glaset är det rätt tydligt att det är kirschiga körsbär och målarlådans lösningsmedel som härskar. Visst finns där en viss jordighet och drag av sous-bois, men det hör till tredjefiolen eller nåt liknande. Nästa dag är fatrostningen lite tydligare och det har även tillkommit ett svagt drag av orientens kryddor, men körbären regerar än och målarlådan är med på ett hörn, om än ett mindre sådant.

Smakmässigt är det åter körsbären som leder vägen, den här gången till smaklökarna. Sen är det mer diffust i övrigt men båda syra och tanniner gör att det finns en bas eller ryggrad i vinet som gör att det funkar rätt bra ändå.

I jämförelse med de nya viner från firma Camille Giroud som har landat på systemet de senaste åren är det här helt klart av lägre prisvärde. Utan att analysera sönder vinet så är det lite för endimensionellt och lever inte alls upp till priset på 339:-. Rekommendationen är att hålla sig till nysläppta varor eller riktigt mogna (fast det är på hörsägen).

Lite info om ett par av de nyare släppen finns här och här.

Borta bra med hemma bäst, och så lite Puligny-Montrachet på det

Efter en vecka med mestadels sol, bad och böcker på Kreta har familjen åter landat på hemmaplan. För stunden i alla fall. Även om Kreta visade sig ha en hel del gottigt vin att bjuda på så ligger ju smakpreferenserna hos mig åt ett lite annat håll.

Har man testat druvor som Assyrtiko, Xinomavro och Kotsifadi under en vecka är det lätt att få en viss längtan till gamla vänner som Chardonnay och Pinot Noir. Bara att bejaka sin längtan och öppna en flaska av varje då. Efter en hel del velande fastnade jag för att vinerna måste komma från ett par av mina favoritbyar och det slutade med Puligny-Montrachet och Gevrey-Chambertin.

Det röda får du läsa om i nästa inlägg, så dagen viks åt Puligny-Montrachet och Remi Jobard-Chabloz. För lite kött på benen när det gäller producenten kan du kolla här.

Dagens vin är således från Puligny-Montrachet, d.v.s. från en av de byar som har lagt den välkända vingården Montrachet till sitt namn. Namnet Montrachet har och kan förresten benämnas och stavas på en mängd olika sätt eller vad sägs om följande:

• Montrachet
• Le Montrachet
• Mon-Rachez
• Mont-Rachaz
• Mont-Rachet

Det viktiga ur vinaspekt är väl att INAO benämner appellationen Montrachet och vidare att viner från Chassagne-sidan kallas "Le Montrachet" och från Puligny-sidan endast "Montrachet". Nu ska vi inte lyxa till och dyka in i nämnda vingård, utan en Village-klassad flaska från Puligny (med eller utan Montrachet) får duga idag. Flaskan är en 2007 Puligny-Montrachet, "Les Nosroyes" från Remi Jobard-Chabloz.

Efter blaskiga lageröl i solen och viner på svåruttalade druvor känns det skönt att åter få dofta på något välkänt. Dagens dofter delas mellan tre olika doftspår. Det första är en frisk, fruktig del, som har ett tydligt citrusfokus, men även lite melon och gurka. Det andra spåret består av lite gräddig och smörig fetma, något som gör att citrusen mjukar av lite åt lemon curd-hållet, men ändå inte fullt ut. Slutligen finns det tydliga spår av rostade fat som nästan ger en liten pepprig fond när den blandas med en slags "stickig" mineralitet....fint som snus helt enkelt.

När jag äntligen tillåter mig att smaka finns nästan alla önskade pusselbitar där. Dofterna går verkligen igen i smaken och vinet är tydligt citrusdrivet med en härlig syra. Som motpol finns en viss smörfetma som torkar ut i svansen för där står herr mineral och delar ut stenar till hela svalget. Kanske haltar det lite, men det är nog bara så att vinet berättar att det ska få vila något år för att alla bitar ska hinna falla på plats. Betygsmässigt är det nog så att i min smak ska det nog till lite ytterligare mognad åt rätt håll för att priset på 329:- ska vara motiverat.

Borta bra med hemma bäst gäller oavsett.

Semester, sommarlov och ännu en 2009a som övertygar

Med kropp och själ fyllda av Idas sommarvisa inför fem veckors ledighet tog vi igår en kort promenad till svärmor för sommarmiddag med påföljande bad för de hågade.

Till en riktigt god, gräddig kyckling serverades bl.a. en 2009 Chorey-Les-Beaune från Domaine Maillard Père & Fils. Här gjordes inga noteringar, men i minnet finns ett vin som överraskade ruskigt positivt.

Rara droppar och badande kroppar

Det man ska ha i bakhuvudet är att vi har att göra med ett Village-vin från en lite enklare by, så mina förväntningar var faktiskt inte så höga.

Tji fick jag i positiv bemärkelse. Här kom som ett trollspö en rödfrukt och pinotkrydda av riktigt fint slag ur kupan. Hallon, vinbär och lite körsbär i en ljuvlig kompott. Dansandes runt frukten flög doftpåsar med olika innehåll såsom tallbarr, örter och finmalda kryddor från österlandet. Sniffvänligheten var kalasbra.

Inte blev det direkt sämre när dropparna virvlades runt i munnen. Här fanns lite av en annan mix av frukt med mer av svarta vinbär och körsbär och sedan en förvånansvärt silkig och härlig textur med alla små och önskade Pinot-markörer. Allt balanserat av små finmaskiga tanniner och en perfekt avvägd syra .

Ett ruskigt bra hantverk för i sammanhanget modesta 16 Euro. Prisvärdesmässigt undrar jag om jag inte drack årets bästa "Bang for the buck" igår.

........och då har semestern ändå bara börjat.