Pierre-Yves Colin-Morey - Rackarns gott

Att vinkunnande går arv, och i vissa fall skapar talanger som tar det bästa av arv och miljö, är något av en sanning. Om man då tar och skaffar sig en pappa som är Marc Colin, gifter sig med dottern till Jean-Marc Morey och skaffar sig "rådgivare" i stil med Roulot, då har ett frö såtts antar jag.

Lägger man därtill ett hårt arbete och några intrycksgivande år på vingårdar i Frankrike och på vingårdar på andra kontinenter, så kan man ju snabbt inse att fröet får gödning. Att sedan ta ansvar som vinmakare hos faderns domän, Domaine Marc Colin, från 2001, samtidigt som man etablerar en négociant-verksamhet......point taken?

2005 ville Pierre-Yves Colin-Morey ta ett steg vidare och fick då en fjärdedel av faderns vingårdar till att bygga vidare på. 2006 kom så hans första helt egna årgång under egen etikett, och vilken årgång sen. Han lyftes redan då fram som en coming star eller whiz kid och på den vägen har det fortsatt. Lovorden och betygen är strålande och vinerna är i mitt tycke något av det godaste och mest intressanta som finns i Chassagne-Montrachet idag.

Portföljen betår idag av drygt fem hektar egen mark och ytterligare tre från vilka han köper druvor. Av druvorna tillverkas nästan uteslutande vita viner och merparten är från lägen i St-Aubin och Chassagne-Montrachet.

Dagens vin hämtar vi från Chassagne-Montrachet och det är en 2007 Chassagne-Montrachet "Les Embrazées" 1er Cru, Domaine Pierre-Yves Colin-Morey. En liten privatimport från Moestue. Redan flaskan med den strikta etiketten och lackningen gör att man förväntar sig något litet extra.

Som en doftpelare reser sig två dominerande dofter. Å ena sidan rejäla mängder citrus i form av citron och å andra sidan en rejält rökig och kalkig mineralitet. När näsan har hämtat sig finner jag också små spår av rostade fat, äpplen och lätt smörig honung, men citrus och mineral är huvudnumren.

Väl i munnen formligen exploderar det av kaskader av citrus och syra i en rejält ungdomlig stil. Avslutet eller snarare eftersmaken å andra sidan formligen trycker på mineralgaspedalen. Här får man spänna fast säkerhetsbältet och bara följa med i de extremt tydliga uttrycken. Visst finns det spår även av honung, smöriga fat och viss gulfrukt, men det är mer som en fotnot.

Ge det här pubertala syrapaketet några år i ryggläge och ut kommer det att komma något än mer lysande än det som bjuds på idag, det märks tydligt på utvecklingen i det sista glaset som sakta rundas av mot ett ljuvligt harmoniskt och balanserat håll, hela vägen in till det rumstempererade kaklet. Det är nästan så att jag undrar om jag är partisk när det gäller viner gjorde av Pierre-Yves, men satan i gatan vad goda de är.