Camille Giroud innan Becky Wasserman och David Croix

I alla branscher finns det självklart olika sätt att driva sin affärsverksamhet. I Bourgogne hör det exempelvis till ovanligheterna att producenterna "håller" på sina flaskor och säljer dem, mogna och färdiga så att säga. Anledningen till det är såklart att det binder en hel del kapital som ligger låst i källaren. Ändå finns det producenter som helt eller delvis sysslar med detta. Ett av de mest kända namnen är kanske Maison Leroy, men extremen i sällskapet är nog ändå Robert Ampeau i Meursault som tydligt bygger sin affärsmodell på att sälja vin som verkligen ska vara redo att drickas. Lagringen har de själva skött på bästa möjliga sätt.

Samma modell användes hos Maison Camille Giroud innan Bernard och Francois Giroud tappade sugen och sålde företaget. För detaljer om övertagandet hänvisas till uppköparnas information.

Det visade sig över tiden att affärsmodellen inte höll för bröderna. Camille Girouds viner som var riktigt bra före 1980 eller nåt liknande, tappade sakta men säkert kvalitet. En riktig brytpunkt kom 1996 då pengarna de hade till att köpa must och druvor inte räckte till inköp från Grand Cru eller 1er Cru-lägen. För att göra historien kort så såldes nästan hela klabbet av firman i början på 2002 och då startade omdaningar av hela verksamheten och här hemma kan vi nu njuta frukterna av detta.

Den första årgång som uppköparna och deras personal med Becky Wasserman och David Croix i spetsen släppte var 2001. Den årgången bestod dock mest av must som hade köpts på fat, d.v.s. Davids påverkan på slutresultatet var inte direkt stor. Första egna årgång var alltså 2002 och då köptes knappt någon must, utan det var mest druvmaterial som gällde.

Hur står sig då viner från "de dåliga åren" i jämförelse med dagens eleganta viner från Camille Giroud? För att ta tempen på detta öppnades igår en flaska 2001 Gevrey-Chambertin som följs över två dagar.

Första dagen som nosen landar i glaset är det rätt tydligt att det är kirschiga körsbär och målarlådans lösningsmedel som härskar. Visst finns där en viss jordighet och drag av sous-bois, men det hör till tredjefiolen eller nåt liknande. Nästa dag är fatrostningen lite tydligare och det har även tillkommit ett svagt drag av orientens kryddor, men körbären regerar än och målarlådan är med på ett hörn, om än ett mindre sådant.

Smakmässigt är det åter körsbären som leder vägen, den här gången till smaklökarna. Sen är det mer diffust i övrigt men båda syra och tanniner gör att det finns en bas eller ryggrad i vinet som gör att det funkar rätt bra ändå.

I jämförelse med de nya viner från firma Camille Giroud som har landat på systemet de senaste åren är det här helt klart av lägre prisvärde. Utan att analysera sönder vinet så är det lite för endimensionellt och lever inte alls upp till priset på 339:-. Rekommendationen är att hålla sig till nysläppta varor eller riktigt mogna (fast det är på hörsägen).

Lite info om ett par av de nyare släppen finns här och här.