En 2009a från Domaine Jacqueson i Rully

Domaine Jacqueson är en helt ny bekantskap för mig, men rekommenderades starkt av franska vänner så jag blev såklart tvungen att testa viner från domänen. Producenten har sitt säte i Rully och är en relativt ung företeelse. Henry Jacqueson startade sin verksamhet direkt efter andra världskriget med ägor från morfar och efter en inkörningsperiod så började försäljningen och med den kom pengar till att expandera.

Henry fick på sjuttiotalet hjälp av sin son Paul och har numer lämnat över rodret till Paul och hans fru Pierrette. Nästa generationsskifte pågår då deras dotter Mary numer är engagerad i verksamheten.

Ägorna uppgår till totalt 12 hektar och från dessa skapas en portfölj med mestadels vita viner, varav fyra 1er Cruer, men också ett flertal röda och en crémant. Det vin som dricks idag är 2009 Rully 1er Cru "La Pucelle", Domaine Jacqueson.

Här har vi en härlig bersådoft som fångas av näsan. Det är försommarens fullt utslagna blommor och även lite av den honung som bina samlar på sig. Lägg till moget, gult äpple och svaga toner av citrus och bersåbilden är klar. Det enda som pekar åt ett annat håll är den doft av ek som finns, men den är så fin så den inte stör.

I munnen finns samma intryck som i doften, kompletterat med lite mineralitet och lite, lite smörkola. Det är ruskigt drickvänligt och har en självklar balans inbyggd redan nu. Det här kan jag definitivt dricka mer av, utan att det gör ont på något sätt. Det känns lite grand som en Lamy eller något åt det hållet i stilen. Priset var 25 Euro och jag klagar inte alls. Den enda randanmärkning jag kanske kan ha är att syran redan är så "inne" i vinet att flaskorna nog inte tillåter sig så lång vilotid.

En 2005a från Simon Bizé som inte levererar

Det finns vissa byar vars viner verkligen är underrepresenterade i min källare och provningshistorik. En sådan är Savigny-lès-Beaune och anledningen till det är nog en blandning av slump, tillgänglighet och de producenter som gör viner därifrån. I ett försök att bättra på detta en aning ska det bli en flaska från byn denna Champions Leauge-kväll.

Apropå byn så är det en by som bara ligger några kilometer från Beaune, så den passar väl för en liten utflykt för att fånga lite grönska och lugn. Byn är ingen stor sak, men där finns lite slott, i alla fall ett hotell, samt lite restauranger och barer.

Något som däremot sticker ut lite är den totalt oväntade synen som slår en när man kommer till Château de Savigny-lès-Beaune. I den fina parken finns en mängd flyplan uppställda. Det är nämligen så att ägaren Michel Pont är en klassisk samlarsjäl och han har både pengar och lust att visa upp sina leksaker. I parken och i byggnaderna finns runt 80 flygplan, en ruskig mängd modellflyg, bilar, motorcyklar och en del annat. Något att bryta av den normala vinhetsen med helt enkelt och så kan du hoppa på det där med vin genom att luncha och prova vin på slottet, när nu suget återkommer.

Flygplan i parken vid Château de Savigny-lès-Beaune

En av de producenter som har sina bopålar i byn är Domaine Simon Bizé Père & Fils. Den grundades av Simon Bizé runt 1880 och har sedan vandrat från Simon till Simon ett par vändor, innan någon insåg att det finns fler namn i världen och dagens Bizé fick namnet Patrick.

Det kan vara så att det var namnet som gjorde att Patrick egentligen inte alls ville syssla med vin, men vinet i ådrorna tog till slut överhanden och från att först ha arbetat motvilligt i vinhanteringen landade Patrick med vin som passion. När det nu blev en semi-slump att det blev vin som yrkesbana så lades inte heller någon kraft på utbildning i ämnet, utan det blev 3 x Simons samlade erfarenheter som fördes vidare. Hos denna producent härskar alltså nedärvd kunskap till skillnad från moderna instrument, något som gör att ögon, mun och ryggmärgskänsla får stor plats.

Så vad gör då Patrick för viner? I huvudsak är det viner från hemmabyn, med bl.a. 7 olika 1er Cruer och lite annat smått och gott. Dagens vin kommer från den Village-klassade vingården les Bourgeots och är en 2005 Savigny-lès-Beaune "Les Bourgeots",  Domaine Simon Bizé Père & Fils

Rent okulärt är det tydligt att vi har att göra med ett vin som uppvisar mognadstendenser. Det visar sig genom en tydligt tegelfärgad kant i glaset. Mognaden går igen i näsan som upplever en rätt trött frukt där det bryter igenom lite kafferosteri genom den lite jordiga körsbärsfronten. Lite påtvingad twist på glaset och luften avslöjar en rätt ordentlig dos höstlig undervegetation. Det är löv, lite ruttna grönsaker och aningens, aningens kryddighet.

I munnen blir jag sedan lite konfunderad, för en lovande initial rödfrukt försvinner rätt snart och mellankroppen är väldigt tunn, nästan lite vattnig. Det finns helt enkelt inget som i dagsläget håller ihop det här till en vettig helhet. Att sedan slutspurten innehåller en för stor dos av gröna toner och stjälkighet gör inte saken bättre.

Möjligtvis kan tid hjälpa till en del på traven, men jag har en känsla av att "det gröna" kommer att sitta kvar tills vinet är över kanten på sitt liv. Som du förstår gick inte det här vinet hem hos oss och min rekommendation är att inte köpa på sig av de flaskor som fortfarande kan beställas.

Bachelet, en pyttedomän med allt annat än pytteviner

Utflugna barn för ett par kvällar skapar möjlighet till lite saker på tu man hand och dag ett av dessa veks för ett besök på Rolfs kök. Det är för mig ett ställe som matmässigt alltid levererar på en nivå så jag är nöjd, och så har de en diger lista Bourgogner att erbjuda.

Valet av restaurang blev lite extra naturligt när de sen har vin från en domän jag ännu aldrig hade provat, men som legat på min önskelista ett tag.

Den domän som avses är Domaine Bachelet, en liten rackarns producent med knappt fyra hektar till sitt förfogande. Domänen finns i Gevrey-Chambertin och har från 1983 till hyfsat nyligen varit nästan en enmansshow. Nu har dock "enmansshowspappan" Denis fått sällskap av sonen Nicholas och domänen känns säkrad för framtiden. Det finns visst till och med planer på att eventuellt expandera.

Det som sticker ut lite med domänen är förutom dess litenhet, att alla rankor är gamla och ger låg avkastning. Denis har valt att låta det vara så och ersätter endast med nya plantor då en enskild ranka måste bytas ut. Det har visat sig vara ett smart drag då de gamla rankor som växer intill nykomlingarna ser till att ge ett lågt skördeuttag även för dessa. Idén är att de inte ska ha det för lätt helt enkelt.

Lägger man ihop parametrarna vingårdsareal och gamla stockar med lågt skördeuttag inser man snart att vin från Denis Bachelet räcker inte till för alla som vill ha det. Nu räckte det i alla fall till mig, så låt oss se vad en 2006 Gevrey-Chambertin Vieilles Vignes, Doamine Bachelet har att erbjuda.

Det första jag kom att tänka på när näsan borrat sig ner i glaset var saluhall. I en vitt kaklad hall står någon och blandar köttfärs med en massa örtkryddor och doften från detta når näsan. I synnerhet sticker det ut ett lockande drag av mynta. Sen kommer nästa dos och det är en rätt tät körsbärsfrukt med lite svag rostighet i bakgrunden.

Saluhallen i Dijon.

Under kvällen utvecklar doften lite fler av de markörer jag gillar och det kommer krypande en bukett smörstekta, orientaliska kryddor som gör att sniffvärdet blir högt.

I munnen är det till en början lite bångstyrigt med körsbärfrukt, kryddor och rostning som första leverans. Precis som för näsan så händer dock saker med tid även i munnen. Det utvecklas bl.a. drag av en tilltalande silkighet. Till smakpaketet finns det sedan skopvis med mikroskopiska tanniner som har en väldigt tydlig snörpighet. Häftigt och trevligt.

Totalt sett finns där det mesta jag kan önska, men jag vill ha mer känns det som. Det är riktigt gott, men faktiskt inte mer än så. Sen finns något som nästan snuddar vid lite obalans då syran ibland känns lite för påträngande.......jaja, petimeteronödigt kanske

Ett glas från Jayer-Gilles och nyårslöftet har infriats

Jag tillhör den enkla skara människor som gillar att ha nyårslöften som är roliga att infria. Har de sedan en anknytning till vin blir det genast ett snäpp roligare och så var fallet för 2011 (och många andra år). Årets nyårslöfte innebär att jag under tre år ska prova mig igenom minst 150 av Bourgognes topproducenter. Måttstock för att tillhöra den skaran har varit Clive Coates och Norman & Taylor. Tillsammans summerar de upp till drygt 180 producenter/domäner.

Just idag den 26:e maj infriades del ett, d.v.s. producent nummer 50 hälldes upp i Bourgognekupan och årets andel är avklarad. Nu dricks ju en massa Bourgogne här annars också, men för att få lite struktur på det hela valde jag att sätta upp ett producentmål och också att blogga om det. Det hjälper mig att få lite bättre koll på Bourgogne och dess producenter och förhoppningsvis är det till glädje för någon annan också.

Tro nu inte att jag stoppar här. Nej då, jag adderar på minst en producent redan imorgon.....and the story goes on.

Dagens producent är en ung domän som startades av Robert Jayer som tillsammans med namnet på frun utgjorde den namnmässiga grunden till domänen Jayer-Gilles. Numer har sonen Gilles, som endast har tagit efternamnet Jayer, tagit över rodret. Tungvrickningsmässigt har alltså Gilles Jayer tagit över Jayer-Gilles....jag vet, det låter knäppt, men så är det.

Ser man till vinerna i portföljen är det inga stora namn direkt, utan merparten av vinerna är på regional-nivå. Av domänens runt 11 hektar är endast en knapp hektar högre klassificerad än så. Ändå lyckas man få rätt bra betalt för sina viner.

Nääää, nu ska här nyårsfiras och drickas istället för att skriva. Över till vinet som är en 2006 Hautes Côtes de Beaune, Domaine Jayer-Gilles.

Synintrycket är att vinet är rejält rött för att vara en burgundisk Pinot. Koncentrationen går igen i doften som är kraftig med rejäla drag av körsbär. Det är nästan varning för Anthon Bergs körsbärsmarsipan. Som komplement till frukten finns dofter av en ek som känns lite lyxigt dyr. I utkanten finns fasiken också lite mintighet. Undrar hur det här smakar?

Rackarns vilken ungfrukt som attackerar munhålan. Här härskar fortfarande syra och ungdomlig frukt i koncentration och fräschör, ackompanjerade av små millimeterstora tanninfrön som putsar runt i munnen.

När jag sedan vaknar upp och upptäcker eftersmaken hittar jag alla möjliga spår av anis, örter och mineral. Strikt avslut på en busig början helt enkelt, eller en massa koncentration utan direkt elegans....även om man svagt känner att det finns något drag långt därbak. De där orientaliska kryddorna ni vet.

Doft och smak utvecklas och byggs på efterhand i glaset och känslan är att det här har mer att ge. Det korkas helt enkelt igen och testas åter en annan dag. Jag inbillar mig nämligen att lite tid kommer att trolla med vinet. Det kommer en uppdatering när jag vet.

Clos Saint-Philibert - En monopol i Flagey-Echézeaux

Ibland hittar man texter som gör att det inte är någon idé att själv försöka sig på att skriva något. Så är fallet när det gäller vingården Clos Saint-Philibert, en monopol i Flagey-Echézeaux som ägs av Domaine Méo-Camuzet. Läs gärna artikeln på Burgundy Report och så har jag själv druckit en annan flaska av producenten här.

Det vin som vi dricker idag kommer givetvis från ovan nämnda vingård och är av årgång 2007. Vinet är alltså 2007 Bourgogne Hautes Côtes de Nuits "Clos Saint Philibert", Domaine Méo-Camuzet. Jag sa väl att det var vitt......

Hmmm....doften är en balansakt mellan å ena sidan en rejäl dos ek som håller kompisen smör i handen och i andra ringhörnan en riktigt rejäl dos citrus. Fräschör mot rostad ek, utan någon direkt vinnare. Totalt sett lite diffust som det kan bli med två så motstridiga krafter......det blir liksom inget direkt utrymme för mer finstämda doftaromer att dansa.

När vätskan får leka i munnen kan man bocka av doftintrycken ett efter ett. Smakmässigt hittar jag dock även ett uns av äpple och en rätt tydlig nötighet (Lite Meursaultitet). Att det sen byggs upp av en riktigt frisk syra och även kompletteras med schyssta stråk av mineral gör att vinet tar ett snäpp upp från kategorin vardagsviner. Återstående flaskor ska få vila, för det här kan nog bli riktigt kul vad det lider.

Det funkade förresten ruskigt bra till lax med nudelwok. Woken innehöll en rejäl mängd mandlar som funkade klockrent till vinet.

Summering av ett par smöriga veckor av Meursault

Det känns som om det för tillfället är dags att ta paus i inmundigandet av viner från Meursault och samtidigt passa på att dela med mig av mina små reflektioner. De viner jag har druckit mig igenom på två veckor är följande:

2008 Meursault, Domaine Maillard Père et Fils, 30 Euro

2006 Meursault, Domaine Faiveley, 379 SEK

2006 Meursault 1er Cru ”Blagny”, Domaine Gerard Thomas, 32 Euro

2006 Meursault “Chevalières”, Domaine Prieur-Brunet, 32 Euro

2008 Meursault, Domaine Francois Mikulski, 349 SEK

2006 Meursault, Domaine Matrot, 309 SEK

Intressant att notera är att prisbilden inte skiljer sig speciellt mycket mellan vinerna så det går rätt enkelt att peka ut ett prisvärde utifrån min personliga smak.

På absolut och klar sistaplats kommer flaskan från Domaine Gerard Thomas. Den har i mitt tycke förstörts av ek och det blir definitivt inga återköp. På femte plats, men låååångt före, kommer vinet från Domaine Maillard. Ett helt okej vin om det hade kostat 150-200 kronor och om man bara vill ha en vit Bourgogne, men definitivt inte en typisk Meursault.

Någonstans svävandes strax utanför prispallen landar sedan flaskan från Domaine Prieur-Brunet. Helt klart ett gott vin, men lite överprisat.

På pallen kom så först vinet från Domaine Matrot, knappt slagen av det från Domaine Faiveley. Definitivt två goda viner som i mitt tycke hade vunnit på lite mildare ekbehandling........and the winner is Domaine Francois Mikulski. Vinnaren passade min näsa och gom som hand i handske, så det blir fler sådana flaskor att klunka på framöver.

Intressant att notera i övrigt är att:

• Systembolaget knep hela pallen
• De två producenter som Clive Coates har gett stjärnor hamnade etta och tvåa
• De producenter som Norman & Taylor lyfter fram hamnade tvåa, trea och sexa
• Det kan kosta runt 300 pix att dricka en god Meursault, och dålig med för den delen.

......nu ska det drickas vin utan smör ett tag

Ännu mer Meursault, nu från Matrot

Domaine Matrot är en skapelse med runt ett sekel på nacken och grundades av en man vid namn Joseph Matrot. Som så vanligt i Bourgogne går vinskapandet vidare inom familjen och det gäller även här. Den som tog över var Pierre, som i sin tur lämnade över till Thierry och idag drivs domänen av Thierry tillsammans med hans fru Pascale. Förutom att hantera sina egna ägor startade man 2000 upp en verksamhet som syftar till att hålla ihop domänens tidigare ägor, genom att köpa i druvmaterialet från dessa. På så sätt når man idag en total vingårdsareal på 19,6 hektar.

Vingårdarna är utspridda i diverse kommuner, men gräddan finns i Meursault och Puligny-Montrachet. Det här är ju en domän som gör både röda och vita viner, men det är de vita som har skapat domänen dess namn.

Dagens vin är en blandning på Village-nivå och druvmaterialet kommer från 11 olika lotter i byn Meursault. Valet har fallit på att blanda och inte vinifiera separat och anledningen till det är det ger en bättre typicitet. Vissa lotter ger nämligen för mycket fetma och andra för mycket mineral, o.s.v. enligt Thierry.

Låt och se vad blandningen har att erbjuda då. I flaska går den under namnet 2006 Meursault, Domaine Matrot.

Ur det stilla glaset stiger först en blandning av smör, nötter och rostad ek. Med tid, och ännu mer med luft, kompletteras doftbilden med mogna, gula äpplen och en riktigt fet lemon curd.

När vinet får sin chans i munnen börjar det hända saker. Själva huvudbygget funkar bra med sin smöriga textur som får motstånd av en ryggrad med syra. Smakmässigt är basen en rejäl dos nöt och smör som får samsas med ett stänk honung, lite grand blir det tillsammans en slags smörkola. På fruktkontot hittar vi persikor, meloner och någon form av äppeljuice. Slutklämmen bjuder till sist på en örtig beska med lite citrus och små spår av lite saltlakrits. Det är nästan så att smakbombningen döljer mineralerna, men väntar man ett tag kommer de som en lång och skön eftersläng.

Totalt sett ett riktigt trevligt vin. Om jag fick ändra på något skulle jag slipa av lite ek och lite av beskan, men det är kanske lite väl petigt. Finns att beställa för 309:- från systemet och det är väl där ungefär priset ligger för den här typen av viner.

Sparrismiddag med Champagne och Bourgogne

Nu har det äntligen börjat knaka i sparrisbädden och skotten växer i en rasande takt. Det brukar kunna innebära en del trevliga middagar och en sådan hade vi igår. Vännerna M & L kom över med delar av barnaskaran och en låda ostron. Med ett sådant inspel blev det naturligt med lite Champagne eller ganska mycket faktiskt. Vi såg till att öppna tre flaskor från firma Georges Maizières som drivs av Georges dotter Sylvie. Det lite roliga med Champagnerna var att det var tre druvrena flaskor från respektive Champagnedruva.

Trevliga viner alla tre med Pinot Noiren som hyfsat gemensam favorit. Inga viner som skapade applådåskor men de funkade som sammanhållande tema för kvällen, tillsammans med sparrisen. Det dricks som vanligt alldeles för lite Champagne i vårt hem. Bättring anbefalles, för gott är det definitivt.

När kvällen fortsatte och ostron och sparrissoppa hade lagt grunden i magarna var det dags att öppna lite rött. Champagne och lammytterfile är ju som bekant inte en klockren matchning. Först ut var en flaska Gevrey-Chambertin Tradition från Alain Burguet, med årgången 2006. Ett riktigt trevligt vin med klassiska Gevrey-markörer av frukt och kryddor. Till det även en trevlig silkighet som alltid får mina mungipor uppåt. Det enda som saknades var kanske lite uuuumpf, meaning att mellanpartiet var lite av det lite glesare slaget. Sammantaget dock ett gott vin och helt OK för att vara Village-nivå. Jag återkommer med ett fylligare inägg om Burguet en annan gång, för det finns en del gottigt att prova från den domänen.

Därefter önskades något rött som skulle vara riktigt lättdrucket och fruktigt, så det blev en lite enklare flaska från Domaine Maillard Père & Fils, nämligen en Savigny-Les-Beaune 2006. Det vinet drack jag senast för inte mer än ett par månader sedan och detaljer om det finns här. Kvällens intryck stämmer väldigt bra överens med de noteringarna och det som är slående är den extrema drickbarheten. Swoooosh säger det i glaset. Enkelt och gott.....och ett klockrent prisvärde (16 Euro).

......och det knakar vidare nere hos sparrisen.

När två blir Ett eller Ätt - Grivot

Med rötterna i Jura anlände släkten Grivot till Bourgogne i slutet av 1700-talet. Till en början skapades inkomster genom jordbruk, tunnbinderi och annat, men med tiden kom vin och vinmakande in i bilden. Den som först grundade en verksamhet baserad på vin var Joseph Grivot som startade sin verksamhet på andra halvan av 1800-talet och han har sedan skickat stafettpinnen vidare inom familjen.

Först på tur var Gaston, som hör och häpna gifte sig med en Madeleine Grivot (inga släktband). Hur sannolikt är det på en skala? Nåväl, med två Grivots kunde väl inget gå fel och det gjorde det inte heller. Både Gaston och hans son Jean tillhör de aktades skara när det gäller pensionerade eller bortgångna vinmakare. En status även Jean's son Etienne har uppnått, fast levande liksom. Bl.a. är Domaine Jean Grivot en av totalt sjutton domäner som Clive Coates ger tre stärnor i betyg.

Tar man en titt på domänens ägor slås man av två saker. Vi har att göra med bra vinmark och det är mark för Pinot Noir. Det är till och med så att portföljen nästan bara består av röda viner, förutom en liten skvätt som ger 2000 flaskor vitt från Vosne-Romanée som med AOC-regelverket blir till Bourgogne Blanc. Det finns nämligen ingen vitvins-appellation i Vosne-Romanée.

Så här skriver Etienne om sitt vita vin:

"It was my curiosity about making a white wine that led me to start this production in 1991. Today, the vines have reached adult age and produce a smooth wine typified by mineral character specific to the rare whites of the Côte de Nuits area."

Efter den mest hårdsittande plastkork jag någonsin har upplevt är det så dags att sniffa och prova på vinet, som alltså är en 2008 Bourgogne Blanc, Domaine Jean Grivot.

Den första sniffen tar mig till en kall morgon vid havet, med dofter av tång. I svallvågen kommer sedan pustar av rostad ek, gula äpplen och smörighet. Det finns också en svagt oxidativ ton som inte upplevs direkt störande. Det sammantagna intrycket är enkelt och lite anonymt.

I munnen återkommer eken och smörigheten tydligt och får lite för mycket dominans för min smak. Syran är lite fattig och står inte emot och det blir lite, lite svajigt. Kanske har det med någon liten oxidativ defekt att göra, för det känns liksom inte som det kommer att bättras med lite ryggläge. Det positiva i kråksången är annars den långa mineraliska eftersmaken. Lite som att "tugga grus", fast i positiv bemärkelse. Jag måste nog beställa en kontrollflaska och se om vinet ska vara så här.

Mer Meursault i form av Mikulski

Med polska rötter och kort vinhistoria i släkten är François Mikulski en katt bland Bourgognes hermeliner. Det började egentligen med att pappa Mieczyslaw flydde från Polen för att hamna i England. Året var historiens år 1939. Efter kriget gifte sig Mieczyslaw med en fransyska med börd från Bourgogne och fröet blev snart sått.
Familjens bas hamnade i Belgien och därifrån tillbringade sedan François somrarna i Bourgogne där han hade turen att ha en morbror, Pierre Boillot, som hade vingårdar att hantera. And the rest is history........

För dig som vill läsa mer om Mikulski finns två riktigt bra texter jag kan rekommendera. De hittar du här och här.

Nåväl, över till vinet som är 2008 Meursault, Domaine François Mikulski. Detta tillsammans med Bourgogne Blanc och Meursault 1er Cru, "Poruzots" finns förresten fortfarande att få tag i på Systembolaget.

Kabooooink! Ibland är doften mitt i solar plexus, i tredje ögat eller rakt upp i doftcentrum. Der finns viner från producenter som Etienne Sauzet, Hubert Lamy, m.fl. som kan ge samma sak i min näsa. En fullkomlig harmoni av frukt, syrlighet, smörighet och mineraler......och just då vaknar man upp av ett barn som skickar konstiga blickar......min tolkning är att hon tycker att jag ska skaffa mig ett liv eller nåt, inte prata aromer med henne.

Okej då, smaken kanske inte skickar ilningar utmed ryggraden, men det är ett vin som faller mig klockrent i smaken. Jag kan bara tänka mig hur gott det blir när syran klingat av ytterligare ett litet snäpp och Meursaultiteten tagit ett steg till med ett snäpp mer mognad. Och då har jag inte ens nämnt att någon kastade in en näve ärtsingel i munnen på mig när jag inte tittade. Vilken mineralitet!

Bästa Meursaulten hittills under min lilla provningsrunda. Synd bara att Bourgogner ska vara prissatta som de är, men har du 349:- över kan du ju jämföra om din näsa (eller gom) faller lika pladask.

En rackarns kameleont till vin

När den senaste, större laddningen vin landade här hemma, följde det med några bonusflaskor för provsmakning. Sånt är alltid kul, för det brukar innebära att man får testa något man aldrig druckit förr. Så var det kul nog även den här gången och idag har turen kommit till en av de flaskorna.

Flaskan för dagen kommer nerifrån Mercurey, nämligen bestämt från en domän som heter Domaine Eroll Ninot. Jag har aldrig tidigare druckit något från dem eller hört något om dem så lite efterforskning var såklart på plats. Det visar sig att den här producenten numer tillhör den nya och lovande generationen producenter i Bourgogne och vinerna har de senaste åren gett avtryck i fransk vinpress. Anledningen är helt enkelt bra viner till vettiga priser.

Den person som leder det här är Eroll Ninot, en kvinna som tog över efter sin far 2003 och som bär ansvaret sedan dess. Hon verkar redan i unga år (30) ha lyckats vrida om en normal producent till att ha blivit i ropet. Noterbart är vidare att domänen har anor som sträcker sig så långt tillbaka som 1313. Det innebär att producenten fyller 700 år inom ett par år. Tanken svindlar.

Portföljen innehåller viner från Mercurey, Rully och Givry och flaskorna fylls till stor del med röd must. Dagens vin kommer från Mercurey och är deras prestigevin, nämligen 1er Cru "Les Crets" och årgången är 2008.

Nyöppnad och nyupphälld undrar jag vad jag egentligen har i glaset. Här är det ingen tvekan om att det finns vitpeppar och lite andra diffusa kryddor och jag irrar bort mig en del fast jag vet precis vad jag har i glaset. Kryddorna paras med en tät och rätt odefinierbar mörk och röd bärfrukt. Blint hade jag inlett gissningen i norra Rhône om jag bara fick lita till doftintrycket. Nu avslöjar ju färgen och transparensen något annat, men visst blir man konfunderad.

Med lite tid (ett dygn i kylen) dämpas pepprigheten och kryddorna blir mjukare och får ett lite jordigare och ekbetonat sällskap. Frukten blir också mer tydlig och det är numer definitivt körsbär i glaset. Jag börjar bli lite lugnare i sinnet av att känna igen mig igen. Pust!

Skjuts in i munnen då.......och vad hittar vi väl där? Jo, här finns definitivt en blandning av syrliga röda bär. Det är lingon och surkörsbär som står för fruktståndet dagen till ära. Till det är det en rejäl dos syra och tanniner som är små, men lite, lite bitiga. I övrigt känns lite spår av eken när vinet nästan har gjort sitt ger avslutet lite extra jordighet och en örtbesk kryddighet.

Det här är två helt olika viner de olika dagarna. Dag ett funkade det inte alls för mig. Dag två hade det artat sig en hel del och hade säkert blivit bättre efter ytterligare tid. Jag inbillar mig att det här kan bli ett riktigt gott vin med något år på rygg. Just nu måste det dock få rejält med luft, annars är det på gränsen till "surungt".

Meursault, typicitet och ett gott vin

Det finns en mängd olika sätt att beskriva vad som är typiskt för en viss vinstil, region, by eller producent. Det viktiga är väl egentligen vilka markörer som stämmer överens med ens egen näsa och mun, men visst är det en bra hjälp på traven att läsa eller lyssna till vad andra tänker och tycker.

Det som är typiskt för Meursault beskrivs ofta med dofter av hasselnötter, smör och mogen frukt, samt en smak som är rik och smörig. Det är nog kanske att göra det lite lätt för sig och jag tar gärna hjälp av The Burgundy Wine Company med en mer inlevelserik beskrivning.

"The most common descriptors attached to Meursault are hazelnuts, honey and vanilla for its aromas and creamy for its texture. However, this simplifies things quite a bit. In most cases, Meursault despite an almost olive-oil texture is countered by a precise mineral character, stoniness and a more refined overall palate than, for instance, Chassagne-Montrachet. It's the unique stony/mineral character that often gets lost when tasting Meursault, as many concentrate on the ripe, hedonistic primary flavors and aromas. It's the bipolarity of the wine, the interplay of both factors, that makes Meursault one of the most sought after white wines in the world."

En viktig faktor för att få njuta av komplexiteten hos en Meursault eller någon annan bra Chardonnay från Bourgogne är att våga låta vinet nå en anständig temperatur. Jag tar mina flaskor från källaren på ungefär tolv grader, men det är nog när vinet stigit i alla fall ett par grader som man börjar landa i ett läge där doft- och smakämnen riktigt börjar dansa.

Låt oss se hur dagens Meursault bjuder upp till dans. Det vi testar är en 2006 Meursault "Chevalières" från Domaine Prieur-Brunet.

Mumma för nosen är precis vad vi har idag. Här blandas en hel del frukt som äpplen och meloner med någon form av tillagad rabarber. Mitt slutliga val blir rabarberpaj. Till det finns en tydlig doft av rostad ek och någon slags lite sötaktig smörighet.

Väl i munnen får man först bekanta sig med en silkig smörighet som smakmässigt bär fram mjuka, mogna och koncentrerade frukter. Frukterna rundas sedan av till mjuk och lång smörighet där slutet kompletteras med inslag av citrusbeska och mineralitet.

Det är väl liksom ungefär det här man vill uppleva, d.v.s. inte bara ett gott vin, utan också rätt så mycket "Bang On" när det gäller typicitet.

Årets första egna skörd - sjukt gott!

Bröderna Humbert, hack i häl på kusinerna

Gevrey-Chambertin är ju fullt av bra producenter och till den mer kända skaran hör kusinerna Dugat, nämligen Bernard och Claude som håller i spakarna i varsin riktigt bra domän (Domaine Bernard Dugat-Py och Domaine Claude Dugat).

Lite mindre kända är deras kusiner Frédéric och Emmanuel som lystrar till efternamnet Humbert och är närmsta grannar till Bernard. Deras lilla vinproduktion går under firmanamnet Domaine Humbert Frères. Ansvarsfördelningen mellan bröderna var tidigare så att Emmanuel skötte vingården och Frédéric jobbade inne i vinanläggningen. Detta ändrades efter några år och med det skiftet kom också framgångarna. Vinet blev helt enkelt ett par snäpp bättre.

I mina ögon eller rättare sagt gom är det här en alldeles lysande domän. De lyckas få fram kalasbra viner till vettiga priser. Det enda problemet brukar vara att man behöver vänta rätt länge på vinerna. Det är dock något jag inte tänker göra idag, utan nu knäcker vi ett ungt och troligen oförlöst vin från Fixin. Vinet är en 2008 Fixin från Domaine Humbert Frères.

Från Bourgogne-kupan stiger det dofter av täta, koncentrerade surkörsbär och röda vinbär. Snyggt uppblandat med rostad ek, mjuka kryddor och en anis som nästan är lite åt lakritsfudge-hållet.

Munnen bjuds på en god och syrlig körsbärsfrukt med inslag av tranbär. Så långt allting gott, men det som lyfter vinet är helhetskänslan och den begynnande silkigheten och sötman som börjar krypa fram, tillsammans med snyggt avrundade tanniner. Det här är dock på tok för ungt, men potentialen lyser igenom. När alla delar fått massera varandra i några år kommer det nog att krypa fram något ljuvligt i helt nya kläder från syskonflaskorna till denna.

Meursault - Rött där det ska vara vitt och tvärtom

I Meursault finns i runda tal 400 hektar uppodlad vingårdsmark. Merparten av marken används för produktion av vitt vin, men det produceras faktiskt också en del rött. Av den totala produktionen på över 200.000 lådor vin räknar man till ungefär 4.000 lådor med rött vin. Detta vin kommer från olika appellationer, nämligen:

• Meursault Rouge (Village och 1er Cru)
• Volnay Santenots

De mest intressanta rödvinerna är de som kommer från de vingårdar som ligger i nordostliga Meursault, på gränsen till Volnay. De vingårdar det gäller är i huvudsak Santenots, Plures och Les Cras. För Santenots gäller t.o.m. att om det tillverkas rött vin därifrån så klassas det som en Volnay, därav Volnay Santenots. För övriga vingårdar gäller Meursault.

För att göra det ännu knöligare kommer dagens vin från grannbyn i sydväst, alltså Blagny. Här gäller reglerna att i Blagny tillverkas bara röda viner, alltså får det vita vin som produceras i byn beteckningen Meursault-Blagny eller Meursault 1er Cru, med eller utan vingårdsnamn. Vinerna kan också betecknas som Puligny-Montrachet om de ligger närmare den byn.

Knöligt värre som så ofta i Bourgogne, men också en hel del av charmen.

Över till vinet som idag är en Meursault 1er Cru Blagny från Domaine Gerard Thomas och årgången är 2006.

Som ofta hos denna producent så märks eken tydligt och det är det första min näsa registrerar även denna gång. Utöver rostad ek finns även smörtoner, honung och gult äpple. Ett litet drag av lösningsmedel kan också skönjas, utan att vara obehagligt.

I munnen tillkommer en tydlig citrus och rätt trevliga mineraler. Det finns också en livlig syra kvar, men, men, men......eken tar för stor plats i min smak.

Det är lite trist att säga det, men i mitt tycke så likriktar producenten sina viner alldeles för mycket genom att döva dem med en överdos ek. Jag har inget emot ek, men när den tar bort själ och terroir har det gått för långt. Jag har en lunta viner kvar från producenten, men kommer inte att köpa fler på några år, utan inväntar och ser om Gerards döttrar får lite bättre ordning på kvalisorten i framtiden. Det här är nämligen långt ifrån värt investerade 32 Euro.

Tydliggörande avseende Doktor Lavalle

Så fort man slarvar så riskerar man en smäll på käften och så blev det såklart idag. I gårdagens inlägg nämnde jag Dr Lavalle och inom parenteser till på köpet, och så gör man förstås inte ostraffat. Namn ska förklaras. För att blidka "duktige" herr M kommer här ett kort förtydligande.

Doktor Lavalle var en professor verksam på Universitet i Dijon. Han gav 1855 (samma år som klassificeingen i Bordeaux) ut boken "Histoire et statistique de la vigne des grands vins de la Côte-d'Or". Det riktigt intressanta med detta är att den boken innehöll en inofficiell klassificering av vingårdarna i Côte-d'Or. Klassificeringen byggde på följande fem klasser:

• hors ligne
• tête de cuvée
• 1ère cuvée
• 2ème cuvée
• 3ème cuvée

Denna klassificering har sedan ändrats ett par gånger, men utgör definitivt grunden för det system som används än idag. Ska man sen vara riktigt noga så använde sig Doktor Lavalle av ett tidigare verk av Denis Morelot när han gjorde sin klassificering, men det är såklart en helt annan historia.

En sista sak är att Doktor Lavalle benämns Jules på vissa ställen och Jean på andra. Anledningen till det är att han döptes till Jean och kallades Jules.

Så det så.

Meursault och begreppet deuxième cru....och så lite vin såklart

I Bourgogne är klassificeringen av vingårdar ganska rättfram. Den följer i huvudsak följande struktur:

• Grand Cru
• Premier Cru
• Village
• Regional

När det gäller nivån Regional finns det sedan lite varianter såsom AOC Bourgogne som rör hela Bourgogne och även delregioner (sous-régional) som exempelvis Bourgogne Hautes-Côtes de Nuits.

Sedan finns det ytterligare ett begrepp som används lite här och där, kanske främst av Clive Coates, och det begreppet är deuxième cru eller second growth. Med det avses en specifik vingård (Lieu-dit eller climat) på village-nivå som på något sätt sticker ut från övriga vingårdar på den nivån. I Meursault är detta vanligast i hela Côte d'Or och det rör i huvudsak de vingårdar i Meursault som ligger högre upp på sluttningen ovanför raden av Premier Cru-vingårdar. Exempel på dessa är Les Tillets och Les Casses Têtes

Det här är ingen reell klassificering, men begreppet har funnits sedan mitten på 1800-talet (Dr. Lavalle) och nämns av flera författare och skribenter. Varför dessa vingårdar har pekats ut såsom havande en särställning beror helt enkelt på att de, förutom höjden, är väldigt snarlika deras grannar Premier Cru-vingårdarna.

Idag blir det dock ingen deuxième cru, utan det blir lite vanligt klassat blask från bynivån. Flaskan som har öppnats är en 2006 Meursault från Domaine Faiveley.

Hoppla, hoppla.....här kommer svaga drag av hav och skaldjursskal. Det här behöver luft ett litet tag för att släppa fram sina egentliga dofter.....tiiiiiiiiid......och nästa sniff ger en helt ny bekantskap. Visst finns en liten svag förnimmelse av inledningen kvar, men nu har frukterna också börjat dansa. Det finns äpplen, citrus och meloner och även mer ekrelaterade dofter som rostning och smör. Som moms på hela härligheten klipper vi till med lite mineraler. En trevlig, om än kanske lite blyg och anonym doftpalett, som dock bättrar sig till återbesöket dagen efter.

I munnen är all anonymitet som bortblåst. Här fylls munnen upp med smaker. Det tydligaste är definitivt rostning, smörighet, gult äpple och melon (cantaloupe), men närvarande är som tur är också lite citrus med kompisen syra.

Det här vinet smakar mycket och stannar kvar länge med en ekavrundad smörighet tillsammans med en mineralkvast. Det låter som ett gott vin från Meursault och det är det också, men det är också precis på gränsen till vad jag vill ha ekmässigt. Kan kanske passa mig ännu bättre med lite ytterligare tid på rygg.

Summa summarum är ändå att det helt klart är gott.

Ett band, en huvudperson i en bok och en by i Côte d'Or

Ledtråd 1 - En skotsk grupp från Edinburgh lystrar till namnet.
Ledtråd 2 - Huvudpersonen i Albert Camus roman Främlingen bär namnet.
Ledtråd 3 - Det är namnet på den by som producerar mest vitt vin i hela Côte de Beaune.

Jag tänkte under någon vecka dricka mig igenom ett antal olika flaskor från denna by och samtidigt försöka belysa några olika fakta om byn och dess viner, odlare och annat. Fast främst tänkte jag nog se hur väl olika producenter lyckas med att fånga den klassiska "bystilen".

Låt oss vänta med fakta till senare tillfällen och ge oss på det första vinet.

Det första doftintrycket från en lite för kall flaska är att här finns gula äpplen, citrus och ek. Punkt.

Med värme, luft och en dos välvilja kryper det sedan fram både hasselnötter och smör, samt även en sötma bestående av honung och något som liknar muscovadosocker.

I munnen känns äpplena, men främst citrusen igen avseende fruktkontot. Här finns också smöret och ekrosten och ett mineralrikt, citrus- och melonbeskt avslut. Syran är ganska tydlig och allt som allt funkar det rätt bra, även om det kanske är lite klent i mitten.

Hur ska det här sammanfattas då? Jag är ju långt ifrån expert, men det här känns som ett rätt svårplacerat vitt vin från Bourgogne av helt OK kvalitet, men inte mycket mer än så. Producenten är definitivt bättre på att hantera sina röda viner. Att ha lagt ut 30 Euro för just det här vinet är väl inte världens bästa köp helt enkelt.

Vinet då? Jo, det är en 2008 Meursault från Domaine Maillard Père et Fils.

2004 och Nuits-St-Georges - två saker som kanske inte riktigt är i min smak

I början av 1900-talet inleddes en saga som efter lite turer och generationsskiften landade med att Robert Chevillon tog över sin fars domän och skapade dagens namn för domänen, nämligen Domaine Robert Chevillon. I början av 1990-talet började sedan sönerna Denis och Bernard arbeta med Robert och sedan 2003 då Robert drog sig tillbaka har de full kontroll över produktionen.

Som brukligt är i Nuits-St-Georges är detta en rödvinsdomän och ägorna uppgår till i runda tal 13 hektar vingårdsmark, men i likhet med bl.a. Henri Gouges gör de även lite vitt vin, bl.a. ett vitt vin på den muterade Pinot-variant som finns här. Det adderar lite extra arbete då dessa rankor inte står i klunga, utan är utspridda lite överallt. Pappa Robert orkade inte bekymra sig om det, utan han lät helt enkelt dessa druvor följa med i bulken.

Tittar man vidare på vilka ägor som domänen har måste man imponeras över att de har en palett med åtta olika 1er Cruer från Nuits-St-Georges. Det är nog så enkelt att det är lokalt världsrekord.

Idag ska det drickas från en av dessa 1er Cru-lägen, nämligen en gård som ligger mitt i den norra delen av Nuits-St-Georges, Les Chaignots (Plats där det växer ekar). Vinet är från den lite svagare årgången 2004.

Här reagerar jag direkt på färgen i glaset. Den uppvisar väldigt tydliga mognadstoner med en tydlig tegelnyans i hela kroppen.

I näsan finns lite ungdom kvar med en frukt som består av körsbär och lite av sådana där malda persikokärnor som används till godisfyllning. I övrigt är det dock i huvudsak mognad som visas upp, eller vad sägs om jordighet och grus som får samsas med lite läder och kött. För att komplettera bilden finns även mjuka, malda kryddor med en orientalisk touch och även lite fin lakrits.

I munnen finns som tur är en del av frukten kvar och så även en trevlig syra och en liten tanninstruktur, men som så mångra andra 2004or är mognaden på stark frammarsch. Detta funkar dock definitivt fortfarande och jag gillar i synnerhet avslutet som ger en viss pepprig kryddiget, lite lakrits och mineral.

Trots detta kommer jag nog aldrig att bli ett riktigt fan av viner från Nuits-St-Georges. Det är inte riktigt min stil helt enkelt. Just i det här fallet är det inte heller motiverat med priset på över 400 kronor. Exakt pris råkade jag precis radera och jag orkar inte återskapa det just nu.

Ännu mera källarprov av årgång 2005

Återigen är det då dags att plocka upp något från årgång 2005 och liksom ta tempen på skyddslingarna som ligger där sida vid sida i sina små skålade ställningar från Quercia. Bland ställningarna finns det en liten sektion vikt åt 2005or från Domaine Prieur-Brunet och idag är det dags att kontrollera en av de enklare 1er Cruerna, nämligen den från Santenay-Maladière.

Frågan är vad ett vin för 200 SEK från en normalgod producent som Prieur-Brunet har för dagsform? Låt oss stilla nyfikenheten och hälla upp och provsmaka. Vill du förresten läsa mer om producenten så kolla här och här.

Aha, här ser man tydligt hur en svag tegelrim börjar byggas upp. Så ung och redan kommer de första ålderskrämporna fram. Nåja, lite mognad mår vi väl till mans ganska bra av.....över till nosen.

Det initiala nosintrycket är att här finns det definitivt frukt kvar, men att åldern har börjat ge sina avtryck. Frukten domineras av körsbär, och den långväga kusinen från landet, jordgubben, får bara stå i ett hörn och pytsa ut lite doftaromer. Eken med dess rostning finns kvar som en påminnelse om ungdomen, men kämpar mot nya doftbekantskaper som börjat dyka upp, nämligen jord, lite animalier och små, små tendenser till ruttenhet. För att knyta ihop säcken eller hålla ihop helheten finns det kvar en trevlig syra och små, men snörpiga tanniner.

Vi upplever här ett vin mitt i livet och det är definitivt så att åren på rygg har varit till fördel för dess utveckling. Det njuts redan idag, men kommer att fungera flera år framåt. Tveksamt om mina smaklökar kommer att tycka att just det här vinet blir så mycket bättre än så här. Bang for the Buck? YES!

Ett klockrent vitt vardagsvin

På något sätt känns det väldigt rättvist att ta tempen på en producent genom att dricka deras bas- eller instegsviner. Det visar liksom en hel del av kunnandet och ambitionsnivån. Hos bättre vinmakare brukar det kunna bli riktigt bra viner som definitivt kan förgylla en dag mitt veckan och i vissa fall mycket mer än så.

Idag ska vi se vad en av de riktigt duktiga vinmakarna från Chassagne-Montrachet kan prestera på basnivån. Producenten för dagen är Domaine Fontaine-Gagnard, som jag tidigare skrivit om här. Bara för att ge en fingervisning om att det är det vita vinet som är i fokus hos denna producent kan nämnas att två tredjedelar av produktionen är vita viner och att denna innefattar 10 st Premier Cruer och 3 Grand Cruer från Chassagne-Montrachet.

Hur står sig då dagens vin som är 2008, Bourgogne Blanc från Domaine Fontaine-Gagnard? Låt oss kolla.

Doften är härligt fräsch med friska citrustoner och gurka och så får man lite rostad ek på köpet. Lite svagt finns också spår av söta och feta aromer av honung och smörighet.......So far so good!

I munnen händer det mer. Här finns en bra och tydlig citrus som har en rejäl citronstämpel på sig och sen har nån kastat in en rejäl dos mineral i blandningen. Den feta sötman från doften hänger såklart med in i munnen, men det är citrusen och syran tillsammans med mineralerna som gör att det är ett riktigt, riktigt bra basvin.

Det är precis såna här viner man vill kunna plocka upp när som helst från källaren, vardag som helg. Det går inte annat än att rekommendera detta, i synnerhet som priset var på drygt en tvåhundring.

En ny och prisvärd bekantskap från Mâconnais

Om man gasar på söderut utmed A6 från Beaune och blåser förbi Chalon sur Saône (Côte Chalonnaise) kommer man efter ett tag fram till Mâcon (Mâconnais). Väl där tar man lite snyggt av till höger och kör typ sju km och vips är man i byn Fuissé. Och vad gör man då där frågar sig kanske vän av ordning? Jo, man sniffar fatt på lite vitt vin, då Fuissé tillsammans med Solutré-Pouilly, Vergisson och Chaintré utgör appellationen Pouilly-Fuissé, en appellation där endast vita viner tillverkas.

En av de producenter som har slagit ner bopålarna i denna by är Domaine Roger Luquet, en producent som helt och hållet är en familjeaffär. Allt tog sin början med Benoit Luquet i slutet av 1800-talet och idag drivs domänen av generation fyra och fem i rakt nedstigande vinmakarled. Som många andra familjeaffärer har även den här expanderat över åren och i skrivande stund förfogar man över i runda slängar 26 hektar vinmark och de ger årligen runt 200.000 flaskor vin.

I portföljen finns det endast vita viner gjorda på Chardonnay och bl.a. finns ett par viner från appellationen Saint-Véran. Saint-Véran är relativt ung som appellation och kom till först 1971. Den med lite siffersinne inser att det är 40-årsjubileum i år och det kommer bl.a. att firas den 4:e och 5:e juni. Har du vägarna förbi så kolla in programmet här.

Nu var det inte reklam för Saint-Véran det här skulle bli, utan snarare en inledning med övergång till dagens vin......And Now for Something Completely Different.....

Det vi häller upp i glasen idag är en ny bekantskap för oss och det tack vare en flaska som är en gåva. Vinet är en 2009 Saint-Véran Tradition, Domaine Roger Luquet och har till skillnad från merparten av det vi dricker inte fått någon som helst kontakt med ek, utan det är ståltankar för hela slanten.

En fräscht blommig och fruktig doft är mitt första intryck. Det finns även en tydlig underton av citrus och mineral som toppas av diverse frukter från äpplen till en blandning av mer tropiska inslag. Det är också tydligt att det finns en sötma i doften och den upplever jag att den kommer från söta frukter och lite honung.

När vinet väl har landat i munnen är frukten inte lika bred, utan det är mest lite äpple och en tydlig skopa citrus. Just här skiljer sig sedan vinet åt från dag ett och två. Dag ett kändes doftens sötma väldigt tydligt även i munnen och var på gränsen till störande. Dag två är detta inte alls lika framträdande och smaken blir med ens mycket godare i min mun. Det som dock gör vinet är avslutet med en skön citrusbeska och härligt framträdande mineraler som ligger kvar med smak av krita och musselskal, typ. För de 11 Euro det ska ha kostat är det ett klockrent vin.