När två blir Ett eller Ätt - Grivot

Med rötterna i Jura anlände släkten Grivot till Bourgogne i slutet av 1700-talet. Till en början skapades inkomster genom jordbruk, tunnbinderi och annat, men med tiden kom vin och vinmakande in i bilden. Den som först grundade en verksamhet baserad på vin var Joseph Grivot som startade sin verksamhet på andra halvan av 1800-talet och han har sedan skickat stafettpinnen vidare inom familjen.

Först på tur var Gaston, som hör och häpna gifte sig med en Madeleine Grivot (inga släktband). Hur sannolikt är det på en skala? Nåväl, med två Grivots kunde väl inget gå fel och det gjorde det inte heller. Både Gaston och hans son Jean tillhör de aktades skara när det gäller pensionerade eller bortgångna vinmakare. En status även Jean's son Etienne har uppnått, fast levande liksom. Bl.a. är Domaine Jean Grivot en av totalt sjutton domäner som Clive Coates ger tre stärnor i betyg.

Tar man en titt på domänens ägor slås man av två saker. Vi har att göra med bra vinmark och det är mark för Pinot Noir. Det är till och med så att portföljen nästan bara består av röda viner, förutom en liten skvätt som ger 2000 flaskor vitt från Vosne-Romanée som med AOC-regelverket blir till Bourgogne Blanc. Det finns nämligen ingen vitvins-appellation i Vosne-Romanée.

Så här skriver Etienne om sitt vita vin:

"It was my curiosity about making a white wine that led me to start this production in 1991. Today, the vines have reached adult age and produce a smooth wine typified by mineral character specific to the rare whites of the Côte de Nuits area."

Efter den mest hårdsittande plastkork jag någonsin har upplevt är det så dags att sniffa och prova på vinet, som alltså är en 2008 Bourgogne Blanc, Domaine Jean Grivot.

Den första sniffen tar mig till en kall morgon vid havet, med dofter av tång. I svallvågen kommer sedan pustar av rostad ek, gula äpplen och smörighet. Det finns också en svagt oxidativ ton som inte upplevs direkt störande. Det sammantagna intrycket är enkelt och lite anonymt.

I munnen återkommer eken och smörigheten tydligt och får lite för mycket dominans för min smak. Syran är lite fattig och står inte emot och det blir lite, lite svajigt. Kanske har det med någon liten oxidativ defekt att göra, för det känns liksom inte som det kommer att bättras med lite ryggläge. Det positiva i kråksången är annars den långa mineraliska eftersmaken. Lite som att "tugga grus", fast i positiv bemärkelse. Jag måste nog beställa en kontrollflaska och se om vinet ska vara så här.